Artikeln publicerades ursprungligen i Arbetarmakt-Magasinet nr 4 1996. Arbetarmakt-Magasinet var en tidskrift som Arbetarmakt gav ut från 1994 till 1998, då den ersattes av Marxistiskt Perspektiv.
Redaktionen
Så har då äntligen dokumenten från den 14:e världskongressen för Fjärde internationalen (Förenade sekretariatet), som hölls i början av sommaren -95, publicerats. Trots att SP:s tidning lnternationalen annonserar livligt för specialnumret av lnternational Viewpoint, där dokumenten återfinns, är det nog inte många medlemmar som orkar ta sig igenom de snåriga texterna.
I förordet beskrivs kongressen som en mutationskongress. Debatten på kongressen präglades tydligen av olika slags mutationer: inom världssystemet efter stalinismens sammanbrott, inom den antikapitalistiska vänstern världen över och FI:s egen mutation.
Vad är nu detta? Varför använder förenade sekretariatet en term som tidigare knappast förknippats med socialistisk politik. Enligt en uppslagsbok är mutationer plötsligt uppträdande, ärftliga förändringar i arvsanlagen.
Det vore dock fel att påstå att förenade sekretariatets senaste opportunistiska vändning är en plötsligt uppträdande förändring. Tvärtom har hela dess historia sedan 1963 präglats av opportunism och centrism. Detsamma gäller för dess föregångare under åren 1953–63. Den ursprungliga mutationen ägde rum redan åren 1948–51, när Trotskijs FI gick under i centristisk förvirring.
Däremot är mutationerna utan tvekan ärftliga. SP och dess föregångare har sedan 1969 fört en politik som grundar sig på förenade sekretariatets centrism. Trots goda föresatser och ansatser i kampen för att bygga ett revolutionärt parti har det lett fram till högercentrismen i dagens SP. Rötterna till SP:s historia ligger nämligen i den politiska tradition som organisationen en gång i tiden anslöt sig till och som förkropppsligas av förenade sekretariatet.
Åtta dokument
I åtta olika dokument presenteras den senaste vändningen. Dess konsekvenser är dock oklara eftersom de organisationer som ingår i det nätverk som ”världsorganisationen” numera utgör inte alls är bundna av några resolutioner eller beslut, så länge de inte går över på klassfiendens sida.
Det intryck som ges av dokumenten är något skiftande. I vissa fall innehåller de utmärkta beskrivningar av olika företeelser. I andra handlar det om resonemang på gränsen till den fullständiga förvirringen och uppgivenheten.
EU
I dokumentet om ekonomins globalisering återfinns exempelvis bra argument mot det borgerliga och småborgerliga EU-motståndet:
”Betraktat ur de utsugnas synvinkel, finns det stor risk för att halka in i nationalistiska och populistiska frestelser, vars attraktion ligger i två element: å ena sidan, det faktum att inte alla kan vinna i denna generaliserade konkurrens och att man därför måste skydda sig själv; å andra sidan, den vaga känslan av att ingen kontrollerar den process som äger rum i världen, och att det är nödvändigt att ge tillbaka nationalstaterna de medel som behövs för att återigen reglera ekonomin. Denna idé saknar inte all grund men är, i ordets ursprungliga betydelse reaktionär. eftersom den försöker återvända till ett tidigare stadium i kapitalets strukturering och bara kan basera sig på mindre, även bakåtsträvande, delar av kapitalet. Vi måste som pesten undvika varje sammanstrålning mellan denna kritik av kapitalet och vår egen och avgränsa oss genom att ställa upp tydligt progressiva mål för vårt avvisande av en barbarisk frihandel.”
Inte illa. Men trogna sina nedärvda vanor leder detta bara resolutionens författare till fromma förhoppningar om att en annan ekonomisk inriktning är möjlig i hela världen, dvs. en ny ekonomisk världsordning. I de imperialistiska länderna sägs dessa insikter leda till kravet på kortare arbetstid och i de dominerade länderna till fördömanden av skulden till imperialisterna, jordreform, löneökningar, skattereform och en budget för sociala behov. Inte ett ord om kampen för ett arbetarnas Europa som alternativet till EU, eller andra revolutionära kampmål. Kampen för reformer tar med andra ord överhanden och sammanfattas i parollen om ett socialt och solidariskt Europa.
Läget i världen
I en rapport om den nya världssituationens utmaningar får vi många märkligheter till livs.
Med förtröstan slås det fast att den värld som tar form till stor del är begriplig tack vare organisationens traditioner och arv. Men programmatiska omdefinieringar är nödvändiga och måste inledas. De uppgifter som socialister står inför beskrivs som jämförbara med de som var förhanden vid förra sekelskiftet. Med hjälp av ett språk som i hög grad är hämtat från nutida akademisk jargong, med starka franska komponenter, försöker rapporten definiera vad som har förändrats sedan 1989.
Den nuvarande situationen betecknas som en övergångssituation inom ekonomin. De gamla medlen för ekonomisk reglering befinner sig i kris, men har ännu inte ersatts av något entydigt nytt. Likaså har nationalstaten som projekt uttömt sin förmåga att integrera och förena utan att något nytt alternativt projekt har framträtt.
Demokrati
I rapporten beskrivs ett perspektiv för EU som ligger långt ifrån SP:s politik, men som inte heller är revolutionärt. Den centrala tanken är kampen för demokrati, som fått ersätta socialismen som mål.
Kampmålen kan exemplifieras med sådant som ”ett medborgarnas demokratiska Europa”, en europeisk församling, europeiskt medborgarskap, ”ett solidaritetens fredliga Europa”, nedrustning av kärnvapnen, avskrivande av skulden till tredje världen och så vidare.
Varför bara demokrati? Begränsningen anges bero på att den dominerande tendensen i världsskala är försvagandet av de sociala rörelserna (framför allt fackföreningarna). Även den revolutionära vänstern har i stort sett fragmenterats och blivit svagare. Det som socialister står inför är att återuppbygga ett revolutionärt projekt och en international under betydligt försämrade förhållanden.
Europa
Den politiska situationen i det imperialistiska Europa kännetecknas, enligt en annan resolution, av att ”den ’reellt existerande’ arbetarrörelsen befinner sig i en ojämförlig historisk kris, ur vilken det inte finns någon synbarlig utväg.”
En ny period sägs ha inletts i arbetarrörelsens historia: det är inte längre fråga om att ersätta en reformistisk ledning med en annan, revolutionär och antikapitalistisk i hjärtat av en stabil, traditionell arbetarrörelse som är aktiv och som blir starkare, utan att genomföra en politisk omorientering genom ”en mutation av hela arbetarrörelsen i en historisk kris.”
Kort sagt, ledarskapets kris har förvandlats till hela arbetarrörelsens kris.
En sådan analys innehåller flera tveksamma element. Den tenderar att idyllisera och idealisera arbetarrörelsens läge under tidigare perioder. Det är visserligen sant att perioden efter andra världskriget präglades av en stabil rörelse som växte sig starkare och starkare. Men redan på 70-talet började kristecknen att hopa sig för de socialdemokratiskt eller stalinistiskt ledda rörelserna.
För att nu inte tala om hur illa beskrivningen stämmer överens med situationen under mellankrigstiden. Det räcker med att nämna Tyskland, Italien, Spanien eller alla de länder som ockuperades av nazisterna. Ingen kan väl på allvar föreställa sig att Trotskij eller FI på 30- och 40-talet enbart tänkte sig att ledningen skulle bytas ut. Redan Komintern talade på 20-talet om behovet av att revolutionera fackföreningarna från botten och uppåt.
Epok
Det finns en betydande oklarhet i analysen av den epok vi lever i. Är den fortfarande krigens och revolutionernas epok, som Lenin uttryckte det, eller har vi gått in i en ny epok?
Arbetarmakt och FRKI är övertygade om att vi fortfarande befinner oss i imperialismens, och därmed krigens och revolutionernas epok. Vår kongress förra året betecknade utvecklingen i världen sedan 1989 som en bekräftelse på detta.
Men förenade sekretariatet svävar på målet. Frågan ställs men besvaras inte. Det påstås att en historisk cykel håller på att sluta sig utan att någon ny öppnats. Vi lever med andra ord mellan tiderna, och med resolutionens ord, i ”en mycket speciell icke revolutionär period”.
Uppdatering
Det konstateras att organisationens olika nationella sektioner har försvagats över lag och att det gäller att stå emot trycket att upplösa de egna organisationerna.
Vidare talas det om att formulerandet av ett nytt socialistiskt projekt är en avgörande fråga. Marxismen måste uppdateras och ett nytt program utarbetas.
Det tycks inte handla om att skapa ett nytt program för övergången till socialismen – ett övergångsprogram som kan förbinda dagens kamp med kampen för den socialistiska revolutionen. Utgångspunkten är istället att ”övergången … uppenbarligen inte står på dagordningen för de folkliga massorna”.
Omgruppering
Dokumentet hävdar vidare att taktiken med att bygga självständiga organisationer fortfarande är möjlig, men att dess betydelse har minskat.
Den taktik som förenade sekretariatet tillämpat i en rad länder under 80-talet, nämligen samgående med andra vänstergrupper, konstateras vara av lite värde. Man kanske kan tillägga att detta är dyrköpta lärdomar, som lett till katastrofer för sektioner i ett antal länder (t.ex. Tyskland och Spanien).
Den nya taktiken, som redan tillämpats i flera länder (t.ex. Italien) är att bli en del av omgrupperingsprocesserna inom den mer etablerade vänstern. Det handlar om partier som Rifondazione Comunista i Italien, PDS i Tyskland osv.
Nedtoning
De utmärkta varningar som utfärdas mot sammanblandning med reaktionära EU-motståndare vilka vi inledningsvis framhöll, upphävs dock i sin praktiska tillämpning när vi kommer till resolutionen om uppgifterna i kampen mot EU. Där tillerkänns nämligen varje sektion rätten att ha en ”speciell” taktik gentemot EU. Huruvida detta också innefattar den schweiziska organisationens ja-röst till EES-avtalet framgår dock inte.
I resolutionen kan man också notera en nedtoning av de antimilitaristiska kraven. Man har övergett den gamla parollen ”Inte ett öre, inte en person till det borgerliga försvaret” till förmån för ”en radikal reduktion av militärbudgeten”.
Latinamerika
De våldsamma fraktionsstriderna inom förenade sekretariatet på 70-talet, som allvarligt försvagade organisationen, sattes igång av den resolution om Latinamerika som antogs 1969. Den gången förutspådde man ett inbördeskrig i kontinental skala i form av gerillakrig.
Även om gerillaromantiken finns kvar – det 66-sidiga specialnumret av International Viewpoint innehåller faktiskt inte mindre än 38 bilder av zapatistiska gerillakrigare i olika positioner, oftast med gevär och mask för ansiktet – präglas den nya resolutionen trots detta knappast av någon kampstämning. Det råder nog ingen tvekan om att det är den av resolutionerna som tydligast återspeglar opportunismen och högervridningen inom organisationen.
Inledningsvis beskriver texten på sitt något kryptiska sätt en närmast hopplös situation:
”Utsikterna för att inleda en social och ekonomisk omvandlingsprocess som skulle kunna leda till en förändring i styrkeförhållandena till förmån för majoriteten av befolkningen i flera latinamerikanska länder, har fördröjts.”
Vad beror nu detta dystra läge på? Inget mindre än de parlamentariska nederlagen för den reformistiska vänstern i några av de större länderna. Det är tydligen inte längre klasskampen från arbetarnas och böndernas sida som avgör utvecklingen utan reformismens parlamentariska öde.
Zapatisterna
I resolutionen beröms det mexikanska EZLN för sin ”taktiska flexibilitet”, som förbundits med ”en strategisk klarhet och etisk värdighet”.
Trots att zapatisterna bygger hela sin strategi på samarbete med den liberala borgarklassen, har förenade sekretariatet inget att invända. Det är möjligt att motiveringen ligger i konstaterandet av att inget ”revolutionärt brott” står på dagordningen idag.
Orsaken till denna pessimism är att ”många politiska organisationer eller viktiga delar av dem definitivt har övergett varje idé om revolutionär förändring.” Är det därför man nöjer sig med att tala om ett ”radikalt demokratiskt brott” i Mexiko? Samma strategiska mål formulerades också av LCR i Frankrike under strejkvågen i december.
Nicaragua
Den som förväntade sig att den 14:e kongressen slutgiltigt skulle erkänna det som varit uppenbart för hela den övriga världen, nämligen att Nicaragua inte är en arbetarstat, måste känna sig besviken. Det enda som sägs i denna fråga, som en gång i tiden stod i centrum för brytningen med Nahuel Moreno och hans anhängare, är ett konstaterande av att revolutionens landvinningar genomgått en ”kvalitativ omkastning”.
Inte heller återfinns något som helst bokslut över de egna organisationernas verksamhet på den latinamerikanska kontinenten. Bland annat har ju det mexikanska PTR splittrats under märkliga omständigheter. Men resolutionen konstaterar bara att sektionerna upphört att existera i flera länder sedan 1991.
lnternationalen
Den resolution som man kan anta väckte störst intern diskussion är nog den om hur den egna organisationen ska byggas idag på det internationella planet.
Med hjälp av halvkvädna visor talas det om att analysen av det stalinistiska Sovjetunionen, identifieringen med den ryska vänsteroppositionens kamp och Fjärde internationalen gradvis kommer att förlora sin särskiljande karaktär i konstituerandet av revolutionära organisationer.
Några specificeringar får vi oss inte till livs. Tvärtom är hela resonemanget undvikande och försiktigt. Ta exempelvis följande:
”Vissa historiska referenser till splittringar och komplicerade sprickor inom den kommunistiska rörelsen på 1930-talet kommer att bli relativa, och ge plats åt en omvärdering av den grundläggande uppdelningen mellan ’revolutionärer’ och ’reformister’, om än inte mellan socialdemokrater och antikapitalister.”
Vad betyder det? Ja, antagligen är det enda syftet med formuleringar av detta slag att ge utrymme för ingåendet i exempelvis det italienska Rifondazione. I detta vänsterreformistiska parti innehar ju Livio Maitan och andra från förenade sekretariatets sektion framträdande positioner.
Det spekuleras också om att: ”Strömningar, grupper eller fraktioner av maoistiskt, castristiskt eller till och med stalinistiskt ursprung kan närma sig våra ståndpunkter.”
Naturligtvis nämns ingen vid namn enligt den gamla principen ingen nämnd och ingen glömd.
Mutation
Mutationsresonemanget tillämpas också på den egna organisationen och man vill ”inte längre bara uppfattas som en ’trotskistisk’ grupp bland andra, utan som en komponent av den revolutionära världsrörelsen”.
Vilka som i övrigt ingår i den revolutionära världsrörelsen framgår inte heller. Men de man hoppas kunna dra in i organisationen är bl. a. ”revolutionärt marxistiska organisationer som inte nödvändigtvis gör anspråk på att vara ’trotskistiska’ eller identifierar sig med vår historia”. Återigen lämnas läsaren i sticket när det gäller konkreta exempel.
I ett avsnitt talas det även om att det finns revolutionära organisationer som ”leder heroiska strider som vi stödjer helt och fullt.” Vilka syftar man på? ANC finns väl knappast kvar. ”FSLN är väl tveksamt. Filippinska kommunistpartiet? Säkerligen. Det återstår alltså för den utomstående att gissa sig fram. Låt oss bara hoppas att medlemmarna själva har något hum om vilka organisationer som avses.
En annan tid
Trotskijs FI karakteriserade sig själv vid grundandet 1938 som ”den socialistiska revolutionens världsparti”. Den beteckningen har förenade sekretariatet bevarat under alla år och den fanns tidigare inskriven i dess stadgar.
Men den nya blygsamheten förbjuder sådana pretentioner och nu har man ”övergett anspråken, som föddes i en annan tid, att vara ’revolutionens världsparti’ till förmån för en mer nykter självdefinition som en mindre, även om den är specifik och väsentlig, biflod i den revolutionära världsrörelsen”
Bristfälliga
Dokumenten uppfyller inte alls de krav som man har rätt att ställa på texter som antagits på en kongress för en organisation som gör anspråk på att vara revolutionär. Analysen av tillståndet i världen och på enskilda kontinenter är bristfällig och bara bitvis acceptabel. Bokslut över den egna verksamheten får man förgäves leta efter. Analysen av andra partier och organisationer inom arbetarrörelsen är ytlig och, slutligen, saknar alla dessa sidor konkret vägledning for organisationens egna sektioner och medlemmar.
Men det var kanske inte heller syftet?
POM