Joseph Weydemeyer: Historien om en av ”de röda fyrtioåttorna”

Artikeln publicerades ursprungligen i Arbetarmakt-Magasinet nr 1 1994. Arbetarmakt-Magasinet var en tidskrift som Arbetarmakt gav ut från 1994 till 1998, då den ersattes av Marxistiskt Perspektiv.

Redaktionen


Joseph Weydemeyer; Wikimedia Commons; Public domain

”De röda fyrtioåttorna” fick sitt namn av 1848 års revolution som svepte som en stormvind över Europa. Efter revolutionens nederlag tvingades många av dem i exil. Inte så få emigrerade över Atlanten till USA.

En av dessa var Joseph Weydemayer som kom att bli en av de första marxistiska revolutionära kommunisterna i USA. Som sådan försökte han inte bara bygga en ny arbetarrörelse utan tog också aktiv del i det amerikanska inbördeskriget 1861–65.

Joseph Weydemeyer var son till en preussisk statstjänsteman i Munster. Kungadömet Preussen var tillsammans med rivalen Österrike de mäktigaste statsbildningarna inom Tyska förbundet. Förbundet hade skapats av den koalition av europeiska stormakter som besegrade Napoleon och rymde ett trettiotal, mestadels små, statsbildningar.

Joseph förbereddes tidigt på en armékarriär och studerade bland annat vid Berlins militärakademi. Efter avslutade studier stationerades han vid garnisonen i Minden. Där kom han under inflytande av Rheinische Zeitung, en demokratisk Köln-tidning som hade den unge Karl Marx som redaktör.

1844 lämnade Joseph armén och blev biträdande redaktör för en tidskrift av socialistisk kulör. Efter diskussioner med Marx deltog Joseph i uppbygget av Kommunisternas förbund. Det grundades i juni 1847 av De rättfärdigas förbund, en organisation som vunnits för Marx och Engels kommunistiska uppfattning. Det var för denna organisation som Marx och Engels skrev Kommunistiska manifestet 1847–48.

1848 års revolution
Revolutionen i Europa 1848 utlöstes av svallvågorna av den ekonomiska kris som tagit sin början 1846–47 och som framkallats av de katastrofalt felslagna skördarna tre år i följd. Miljontals människor svalt över hela Europa. Värst drabbat var Irland, där en miljon människor svalt ihjäl! På själva kontinenten svalt tiotusentals människor ihjäl. Den djupa ekonomiska krisen kunde inte annat än underblåsa det redan utbredda politiska missnöjet med de konservativa regimer som styrde Europa.

Det spända läget nådde bristningsgränsen vid årsskiftet 1847–48. I februari 1848 störtades den franska monarkin. Över hela Europa brast fördämningarna. I Tyskland växte den nationalistiska och demokratiska rörelsen till en oemotståndlig flodvåg som tvang de reaktionära furstarna till långtgående eftergifter. I Österrike störtades den reaktionäre Metternich. Även Sverige påverkades. Kraven på författningsreform stimulerades av den republikanska revolutionen i Frankrike och var en bidragande faktor bakom de kravaller som bröt ut i Stockholm. Där tog de fåtaliga svenska kommunisterna en aktiv del.

Det revolutionära uppsvingets erövringar blev inte beständiga. Inom loppet av ett och ett halvt år lyckades de reaktionära krafterna i stora drag återupprätta den gamla ordningen.

I det splittrade Tyskland gav revolutionen upphov till en nationalförsamling med delegater från hela Tyska förbundet. Den såg som sin uppgift att utarbeta en författning för ett enat Tyskland. Men församlingen, som hade sitt säte i den så kallade fria riksstaden Frankfurt, förlorade snabbt initiativet. Den medelklassdominerade församlingen – av de 586 delegaterna var den överväldigande majoriteten jurister och professorer – förlorade sig i ändlösa diskussioner medan de uppskrämda furstarna och deras generaler samlade sina styrkor.

1849 gick den krönta reaktionen till motangrepp. Nationalförsamlingen upplöstes och den spillra som samlades i Stuttgart upplöstes av militären. Preussiska trupper slog ned de demokratiska upprorsförsöken i Pfalzen och Baden. Friedrich Engels var en av deltagarna i revolutionsstyrkornas desperata kamp i Baden. Marx Neue Rheinische Zeitung, vänsterflygelns inflytelserika organ, undertrycktes.
Weydemeyer som var redaktör för en radikal tidning i Darmstadt fick en tids respit genom att flytta tidskriften till Frankfurt.

Men i december 1851 utvisade stadens senat tidningens redaktion. Med den preussiska polisen hack i häl tvangs Weydemeyer gå under jorden. I juli 1851flyttade han till Schweiz, en av de första anhalterna för de besegrade tyska revolutionärerna.

Efter att ha misslyckats med att finna arbete beslöt familjen Weydemeyer att, åtminstone temporärt, emigrera till USA.

Till USA
Det var ingen ovanlig utväg. Hundratusentals utblottade européer hade redan sökt sig till den demokratiska republiken på andra sidan Atlanten. Efter 1840-talets revolutionära nederlag ökade strömmen av emigranter.

Mellan 1851 och 1880 emigrerade över två miljoner tyskar från sitt gamla hemland. Den största strömmen gick till USA. Marx och Engels, med vilka Weydemeyer diskuterat sina planer, föreslog att han skulle slå sig ned i New York. I slutet av september avseglade familjen, som nu bestod av två vuxna och två barn, från Le Havre i Frankrike med destination New York, den stora inskeppningshamnen för flyktingar från den gamla världen.

Omedelbart efter ankomsten började Joseph att förbereda utgivningen av en tyskspråkig revolutionär tidskrift, Revolutionen. I ett prospekt förklarade han att det ”skulle vara den nya veckotidningens uppgift att ge en så klar bild som möjligt av den klasskamp som blir alltmer koncentrerad i den gamla världen och som bara kan sluta med avskaffandet av alla klasskillnader.” Men Revolutionens fackla slocknade nästan omedelbart. Efter bara någon vecka tvangs den förhoppningsfulle redaktören slå igen i brist på medel. De tyska emigranterna visade sig oemottagliga för tidskriftens marxistiska budskap. Många av dem hade snabbt anpassat sig till det nya och till synes löftesrika landets borgerligt demokratiska ideologi och tappat intresset för den ”gamla världen” på andra sidan Atlanten.

Sommaren 1852 grundade Weydemeyer tillsammans med en handfull meningsfränder Proletarierbund. På dess initiativ samlades omkring 800 tysk-amerikaner för att bilda American Workers League, AWL, i mars 1853. AWL var ett mellanting mellan ett parti och en fackförening, och förmådde aldrig att växa ur sin emigrant-tyska tillvaro trots att det förklarade sig vara öppet för alla ”utan hänsyn till yrke, språk, hudfärg eller kön”. Av intresse är att notera att AWL i sitt program, förutom en rad traditionella arbetarkrav, också krävde omedelbart medborgarskap för alla invandrare som ville bli amerikanska medborgare.

När AWL:s medlemmar, som en reaktion mot invandrarfientliga angrepp började att organisera en hemlig väpnad organisation, drog sig Weydemeyer ur organisationen.

Inbördeskriget
Han lämnade New York och flyttade till Mellanvästern där han gjorde ett nytt och misslyckat försök att starta en ny tidning. 1860 återvände han till New York – och det stundande inbördeskriget.

När valet av republikanen Abraham Lincoln ställde slitningarna mellan sydstaternas slavägare och resten av unionen på sin spets, förhöll sig först många arbetarledare skeptiska. Men när inbördeskriget väl var ett faktum slöt många entusiastiskt upp bakom Unionen.

En fackförening i Philadelphia avslutade sin protokollbok med orden: ”Det har beslutats att ansluta sig till Onkel Sam under kriget, denna fackförening är vilande till dess Unionen är tryggad eller vi fått på huden”.

Bland emigranterna, varav många var politiska flyktingar, var gensvaret ofta ännu mer entusiastiskt. Söderns aristokratiska plantageägare påminde dem om hemländernas härskare och det förtryck de själva fått utstå. Bara i New York organiserades tio tyskspråkiga regementen. August Willich, Weydemeyers officerskollega från Minden och Engels överordnade från Baden, kommenderade Illinois 32:a regemente. Över hundra tusen irländare kämpade också i unionsarméerna.

New Yorks 69:e regemente var inte det enda som förde de irländska nationalisternas gröna flagga jämsides med Unionens stjärnbanér. Weydemeyer, som stött Lincoln i presidentvalet, drog också på sig uniformen. Till följd av sin militära bakgrund utnämndes han till teknisk rådgivare vid general Fremonts stab. Fremont som var en inflytelserik republikansk politiker, var en av de första som tog initiativ till att upphäva slaveriet och värva svarta till armén. Det var ett år innan Lincoln motvilligt offentliggjorde sin första, preliminära, proklamation om slaveriets upphävande och det kom att kosta honom hans befäl.

Efter Fremonts avsättning utnämndes Weydemeyer till överstelöjtnant och gavs befäl över ett frivilligt artilleriregemente som sattes in mot konfedererade gerillastyrkor i slavstaten Missouri.

’Efter en tids sjukdom och påföljande garnisonstjänst lämnade han armén i september 1863. Men bara för att dra på sig uniformen ett år senare. Med överstes grad förde han befäl över det 41:a infanteriregementet från Missouri med uppgift att bevaka S:t Louis med omnejd.
Det var en föga krävande uppgift.

Kriget närmade sig sitt slut.
Under sin tjänstgöring fick Weydemeyer tid att propagera för den nyligen grundade Internationella arbetarassociationen, eller Första internationalen, som den är mera känd som. Den hade grundats i London i september 1864 och avsåg att samla den internationella arbetarrörelsen. Den dominerande gestalten i dess Generalråd, som var förlagt till London, var Karl Marx. Weydemeyer skrev bland annat en ledarartikel i Daily S:t Louis Press som välkomnade bildandet av Internationalen.

I juli 1865 kunde Joseph hänga undan uniformen efter att ha demobiliserat sitt regemente. Men i likhet med så många andra av den revolutionära rörelsens förkämpar avbröts hans livsverk i förtid. Den 20 augusti 1866 avled Weydemeyer i kolera – av en märklig slump samma dag som den kongress som grundade National Labour Union inleddes, den organisation till vilken Första internationalens amerikanska anhängare skulle komma att ansluta sig.

AH