Marxismen och arbetarstaten

Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 8, våren 2000.

År 1956 demonstrerade det ungerska upproret inför världen både möjligheten av en politisk revolution gentemot den stalinistiska byråkratin och vilken karaktär den skulle anta.

Upproret visade att det styrande kommunistpartiet, armén, säkerhetspolisen och den statliga administrationen skulle uppträda som agenter för repression gentemot varje försök från arbetarklassens sida att upprätta sin egen kontroll över en stat som gjorde anspråk på att vara proletär. Nyskapade kamporganisationer (arbetarråd, milis) skulle bli nödvändiga för att med våld störta det stalinistiska tyranniet.

Även om de ungerska arbetarrådens makt krossades av sovjetiska stridsvagnar gav dessa händelser kött och blod åt det positiva scenario som återfinns i Leo Trotskijs prognos i Övergångsprogrammet: ”antingen blir byråkratin i allt högre grad ett organ för världsbourgeoisin i arbetarstaten, avskaffar de nya egendomsformerna och kastar landet tillbaka i kapitalismen; eller också krossar arbetarklassen byråkratin och öppnar vägen mot socialismen.” (L. Trotskij, Övergångsprogrammet. Röda Rummet 1977, s. 53)

Tre och ett halvt årtionde senare, efter ytterligare revolutionära kriser och sovjetiska interventioner eller hot därom, träffades staterna i Östeuropa av en allmän och slutgiltig kris som sedan spred sig till själva Sovjetunionen. Samtidigt som händelserna 1989-91 bekräftade Leo Trotskijs analys av dessa länder som degenererade arbetarstater, bekräftade de också den negativa alternativa prognos han formulerade 1938, nämligen att den stalinistiska byråkratin skulle bli den sociala kontrarevolutionens huvudagent.

Händelser av en sådan historisk innebörd bör tvinga revolutionärer att reflektera över de viktigaste aspekterna i sin nedärvda doktrin och teori. Har den klarat dessa stora händelsers prövning? En aspekt av denna utmaning har utgjorts av den marxistiska statsteorin i allmänhet och mer speciellt Trotskijs föreställning om det byråkratiska statsmaskineriet i de postkapitalistiska samhällena i Sovjetunionen, Kina, Sydostasien, Östeuropa och Kuba. De senaste sju åren har gett oss omfattande bevis för den påverkan den kapitalistiska restaurationsprocessen haft på de styrande partierna och statsmaskineriets olika komponenter.

Workers Power och Irish Workers Group publicerade 1982 The Degenerated Revolution. The Origins and Nature of the Stalinist States, i vilken vi framställde implikationerna för den marxistiska teorin och det marxistiska programmet av skapandet av stalinistiska stater efter andra världskriget . Denna bok var en milstolpe i trotskismens teoretiska upprustning och en brytning med tidigare centristiska analyser av dessa händelser. Den tillhandahöll en revolutionär redogörelse för det sätt på vilket stalinistiska partier och arméer krossade eller avledde arbetarklassens utmaning av kapitalismen efter andra världskriget, innan de avskaffade kapitalismen på ett byråkratiskt sätt som en försvarsåtgärd inför imperialistisk aggression.

Samtidigt som huvuddelen av boken tjänade till att orientera trotskister inför stalinismens kommande dödskamp var en aspekt – enligt vad vi nu beslutat – felaktig: boken innehåller ett felaktigt försök till vidareutveckling av den marxistiska statsteorin. (not 1)

Marxister och staten

På den mest allmänna (och minst exakta) nivån används termen stat både av marxister och andra för att beteckna hela ”samhällsformationen” – för att peka på både den politiska överbyggnaden och de produktionsmedel och samhällsklasser som lever på ett bestämt territorium. När vi exempelvis talar om en ”degenererad arbetarstat”, har vi detta i åtanke. Detta är ett dialektiskt, motsägelsefullt begrepp, som återspeglar och uttrycker verkliga samhällsekonomiska och politiska motsättningar.

När vi använder termen stat på detta sätt, och försöker definiera dess grundläggande klasskaraktär, gör vi det i enlighet med de egendomsförhållanden som överväger och i praktiken beskyddas av den politiska överbyggnaden, oavsett vilken klasskaraktär denna överbyggnad kan ha om den analyseras åtskild från den ekonomiska basen. Sovjetunionen under Stalin förblev följaktligen en arbetarstat, trots dess repressionsapparats monstruöst totalitära karaktär.

Ibland tvingas vi vara mer precisa, ofta för att isolera våra politiska uppgifter, eller skilja våra politiska från våra ekonomiska uppgifter. Då måste vi skilja mellan ”staten” och ”det civila samhället”. Med det senare menar vi nätet av ekonomiska förbindelser och olika samhällsklasser, och andra kulturformer, som uppstår ur dem. I en marknadsekonomi fungerar dessa ekonomiska och sociala relationer ”blint” och behöver inte vägledning från någon extern politisk kraft, även om den offentliga politiska makten uppträder som garant för deras reproduktion.

I denna dualitet använder vi termen ”stat” på ett snävare sätt med den politiska överbyggnaden som innebörd. Inom denna kategori inkluderar vi inte bara statens kärna – polis, stående armé, byråkrati – utan dessutom regeringsformerna: parlamentariska församlingar, monarkier, republikanska presidentämbeten, teokratier. För marxister är de senare – oavsett hur viktiga de kan vara – inte statens ”essens”. Även de mest representativa av dessa institutioner, som är underkastade periodiskt återkommande val i ett system med allmän rösträtt, kommer och går, stiger och faller, utan att något grundläggande förändras i statens ”essens”.

När vi slutligen vill fokusera diskussionen ännu snävare, kan vi isolera kärninstitutionerna polis, stående armé och byråkrati, och beteckna enbart dessa som ”statsmaskineriet”.

Så tidigt som i Den tyska ideologin (1845), men fullt kodifierat på 1870-talet (Familjens, privategendomens och statens ursprung), gav oss Marx och Engels en sammanhängande klassmässig och materialistisk redogörelse för statens karaktär och ursprung i den andra bemärkelsen ovan, dvs en offentlig makt eller politisk överbyggnad som uppkommer ur och reser sig över det civila samhället.

Den uppstår bara under två förhållanden: för det första att det finns ett tillstånd av allmän brist på varor; för det andra att klasser har framträtt och att den materiella rikedomens nivå har utvecklats tillräckligt för att ge upphov åt tillräckligt mycket överskott för att samhället ska kunna underhålla en väpnad offentlig makt separat och åtskild från den övriga befolkningen. En sådan offentlig makt är nödvändig när samhället delats i antagonistiska klasser (dvs utsugare och utsugna), eftersom den senare annars kommer att använda sina vapen för att störta sina utsugare. Denna påstått offentliga makt är ett verktyg för den ekonomiskt härskande klassen och har som syfte att föreviga dess dominans. (not 2) Genom en historisk process bestående av revolutioner och kontrarevolutioner i olika klassamhällen blir det byråkratiskmilitära statsmaskineriets kärna alltmer upphöjd och mäktig gentemot andra beståndsdelar i staten.

Ju mer allmän och skarp den klasskonflikt blir som uppkommer genom denna utsugning och detta förtryck, desto mer avskiljer sig statsmaskineriet från varje demokratiskt tryck och all demokratisk ansvarighet. (not 3)

I sina tidigaste verk hade Marx ingen klar idé om vilka arbetarklassens uppgifter var i förhållande till denna offentliga makt. Kunde den erövras som den var och användas för att frigöra arbetarklassen? Vid tiden för Kommunistiska manifestet (1848) hade Marx dragit slutsatsen att ekonomisk frigörelse inte var möjlig för arbetarklassen utan att vinna ”kampen för demokratin”, dvs att ersätta statsmaskineriet med ”proletariatet organiserat som härskande klass”. Den måste därför vinna politisk makt för att kunna frigöra sig själv från utsugning. Men i Kommunistiska manifestet ställs, vilket Lenin noterade, ”frågan om staten ännu högst abstrakt, i de mest allmänna begrepp och ordalag.” (Lenin, Stat och revolution, i Valda verk i tio band. 7. Moskva/Stockholm 1988, s. 33)

Efter att ha genomlevt de borgerliga revolutionerna och kontrarevolutionerna i Europa mellan 1848 och 1851 kunde Marx, med Lenins ord, ta ”ett väldigt steg framåt” vad gäller sin teori om staten. I Louis Bonapartes 18 brumaire 1851 analyserade Marx vad som hade ägt rum under franska revolutionens ebb och flod 1848-51. Bakom det ofta förändrade sceneriet i parlamentariska republiker och presidentämbeten, konvent och församlingar, och i slutändan återupprättandet av en monarki, uppfattade Marx statens essens, denna ”verkställande makt med dess oerhörda byråkratiska och militära organisation”. (Cit i Lenin, s. 32)

Detta verkställande utskott eller statsmaskineri var det pris om vilket revolutioner utkämpades, kring vilka parlamentariska, bonapartistiska eller monarkistiska institutioner grupperade sig. Marx drog slutsatser om vilka proletariatets uppgifter var i förhållande till detta maskineri:

”Alla omvälvningar fullkomnade detta maskineri i stället för att krossa det. De partier, som omväxlande kämpade om makten, betraktade erövrandet av denna oerhörda statsbyggnad som segerns viktigaste byte.” (Cit i Lenin, s. 33)

Marx bekräftade återigen denna slutsats 1871 – när Frankrike åter befann sig i re-volution – och vidareutvecklade det. För första gången hade proletariatet erövrat makten i en stor och modern stad. Marx ansåg att Pariskommunens handlingar hade bevisat att:

”Proletariatet kan inte, vilket de härskande klasserna och deras olika konkurrerande fraktioner gjort efter sin seger, helt enkelt ta det existerande statsmaskineriet i besittning och använda detta färdiga maskineri för sina egna syften. Den främsta förutsättningen för att proletariatet ska kunna behålla sin politiska makt är att rekonstruera detta nedärvda politiska maskineri och utplåna det som ett verktyg för klassherravälde.” (Utkast till Inbördeskriget i Frankrike)

Om detta säger Lenin: ”Denna slutsats är den viktigaste och grundläggande punkten i den marxistiska teorin om staten.”

Marx kunde nu, efter Pariskommunen, utförligt beskriva vad ”krossandet” av statsmaskineriet innebär, i motsats till att ”ta över den”. För Marx innebar idén att krossa staten framför allt att ersätta de borgerliga statsinstitutionerna – stående armé, verkställande utskott som inte kan ställas till ansvar, lagstiftande församling utan möjlighet att återkalla representanter – med institutioner för proletär demokrati: en territoriell arbetarmilis som försvarar ett organ som sammansmälter lagstiftande och verkställande funktioner, och som i sin tur helt och fullt och omedelbart kunde återkallas av sina väljare.

I Louis Bonapartes 18 brumaire drog Marx uttryckligen en grundläggande skiljelinje mellan den klassiskt borgerliga franska revolutionen och den stundande proletära revolutionens karaktär.

Medan den förra, hävdade han, ytterst hade övertagit den feodala absolutismens militärbyråkratiska apparat och utvecklat den, bestod den proletära revolutionens uppgift i att krossa själva denna apparat för socialt och politiskt förtryck. Marx ställde den mest djupgående borgerliga revolutionen underifrån gentemot den proletära revolutionens program på så sätt att den senare, till skillnad från den förra, kommer att medföra ”krossandet” av det gamla statsmaskineriet.

Och ändå innefattade franska revolutionen det fullständiga utplånandet av den gamla absolutistiska armén vilken ersattes av en ny revolutionär beväpning av folket. Den innefattade upprättandet av organ för en folklig, borgerligt demokratisk diktatur som drev det gamla aristokratiska styret på flykt. Marx visste allt detta men vägrade ändå att gå med på att det gamla, aristokratiska statsmaskineriet hade krossats i enlighet med hans nya uppfattning.

Att bara med våld utplåna och sedan omforma de tidigare institutionerna för att tjäna en ny herre var, enligt Marx åsikt, inte att krossa utan istället att ”ta över” statsmaskineriet. I ett totalt krig kan exempelvis ett statsmaskineri helt utplånas av en annan stat – en uppsättning härskare utplånas därigenom fullständigt av en annan uppsättning utan att det överensstämmer med krossandet av staten i den bemärkelse som Marx beskrev. Mänsklighetens historia är full av sådana exempel, vilka innefattar de mest skilda utvecklingsstadier och de mest skilda klasser och nationer i konflikt med varandra.

Efter erfarenheten av Pariskommunen började Marx utveckla proletariatets uppgifter i krossandet av staten. Han betraktade Kommunen som en specifik form av republik som kunde göra slut på klassherraväldet genom att genomföra sitt program: ”Kommunens första dekret gick … ut på att avskaffa den stående hären och ersätta den med det beväpnade folket.” (Cit. i Lenin, s. 45)

Alla ämbetsmän skulle väljas och vara avsättbara och betalas samma lön som arbetarna. Lenin hävdar att dessa förändringar kan förefalla vara enbart en ”fullständigare demokrati”, men egentligen representerar de ett ersättande av statliga institutioner med andra av ”principiellt annat slag”. Han fortsätter:

”Detta är just ett av de fall då ’kvantiteten övergår i kvalitet’: demokratin, genomförd så fullständigt och konsekvent som det överhuvudtaget är tänkbart, förvandlas från borgerlig demokrati till proletär, från stat ( = en speciell makt för undertryckandet av en bestämd klass) till någonting som inte längre är stat i egentlig bemärkelse.” (Lenin, s. 46)

Genom erfarenheterna av Kommunen, och senare av ryska revolutionen, kunde Marx och senare Lenin göra skillnaden konkret mellan den proletära revolutionens och tidigare revolutioners uppgifter, vilka Marx bara hade kunnat utpeka på ett abstrakt sätt. Dessa konkreta handlingar – att ersätta den stående armén med det beväpnade folket, och underkasta alla ämbetsmän folkets styre – ledde till den kvalitativa omvandling som utgör den väsentliga skillnaden mellan alla tidigare revolutioner och den proletära revolutionen.

Proletariatet ”avskaffar” inte staten. Det behöver sannerligen en makt som kan undertrycka det oundvikliga motståndet från bourgeoisien och dess allierade. Men varför säger Lenin att detta inte längre är ”en stat i egentlig bemärkelse”? Han menar att eftersom organen för undertryckande utgörs av majoriteten av befolkningen, finns det inget behov av en speciell makt, och därför börjar staten, i dess essens som en speciell makt, med nödvändighet att vittra bort. Den proletära staten behåller viktiga uppgifter, men den omvandlas till något som är kvalitativt annorlunda från alla tidigare statsformer.

”Men å andra sidan konstaterade han [Marx] att både arbetarnas och böndernas intressen kräver statsmaskineriets ’sönderslående’, att detta förenar dem och ställer dem inför den gemensamma uppgiften att avlägsna ’parasiten’ och ersätta den med något nytt.” (Lenin, s. 44)

Lenin hävdade att skapandet av detta nya, halvstaten, måste inledas omedelbart efter att arbetarna erövrat makten. Han betraktade det som oupplösligt sammanlänkat med den proletära revolutionens allmänna uppgifter, med att arbetarna organiserar storskalig produktion baserad på sina egna erfarenheter och med stöd av de beväpnade arbetarnas statsmakt, tillsammans med reducerandet av statliga ämbetsmäns roll till ”rimligt avlönade förmän och bokhållare”. Detta kommer oundvikligen att leda till det gradvisa bortvittrandet av byråkratin och kommer att göra slut på en stat med separata och speciella funktioner.

Ryska revolutionen

I allt väsentligt tillfogar inte Lenin något nytt till Marx teori med undantag för att visa hur de ryska sovjeterna 1917 överensstämde med den proletära statsform som måste krossa det borgerliga statsmaskineriet. Som Lenin säger: ”Sovjetmakten är en ny typ av stat, utan byråkrati, utan en poliskår, utan en stående armé.”

Trotskij upprepade i detta avseende vad Lenin sagt:

”Lenin såg, efter Marx och Engels, den proletära revolutionens första utmärkande drag i det faktum att när man avlägsnat exploatörerna skulle behovet av en byråkratisk apparat som stod över samhället också elimineras – framför allt polisen och den stående armén.” (L. Trotskij, Den förrådda revolutionen, s. 41)

Arbetarklassen behöver, med andra ord, en stat som är uppbyggd på ett sådant sätt att den omedelbart börjar vittra bort – en halvstat. Detta gällde dessutom för statsmaskineriets alla aspekter:

”Ett och ett halvt år efter revolutionen fick samma djärva syn på statens roll i proletariatets diktatur sin slutliga utformning i bolsjevikpartiets program, inklusive sektionen om armén. En stark statsmakt, men utan mandariner; väpnade styrkor, men utan samuraier! Det är inte försvarets uppgifter som skapar en militär och statlig byråkrati, utan samhällets klasstruktur överförd på försvarsorganisationen. Armén är endast en kopia av de sociala relationerna. Kampen mot utländska faror nödvändiggör naturligtvis, så väl i arbetarstaten som i andra, en specialiserad militärteknisk organisation, men under inga förhållanden en privilegierad officerskast. Partiprogrammet kräver att den stående armén ersätts med ett väpnat folk.” (Trotskij, s. 42)

Armén är statsmaskineriets kärna. Med Engels ord är staten i slutanalysen reducerbar till ”förband av beväpnade män”. Därför befinner sig krossandet av denna del av statsmaskineriet i centrum för den socialistiska övergångens program i en arbetarstat. Trotskij erkände naturligtvis, som Röda arméns ledare, att en arbetarstat behöver en ”specialiserad militärteknisk organisation” för att skydda sig mot hot.

Ändå tvivlade inte Trotskij på att Röda armén under åren 1918-23 var kvalitativt annorlunda än den stående borgerliga armén:

”Den stora franska revolutionen skapade sin armé genom att smälta samman de nya formationerna med de kungliga linjebataljonerna. Oktoberrevolutionen upplöste tsarens armé helt och utan att lämna något spår. Röda armén byggdes upp helt ny från första stenen.” (Trotskij, s. 152)

Trotskij lokaliserade en revolutionär armés speciella och unika karaktär i en arbetarhalvstat i sammansmältningen av de regeljära styrkorna med milissystemet och avskaffandet av militära grader.

I mars 1919 argumenterade det ryska kommunistpartiets åttonde kongress för skapandet av en armé ”så vitt möjligt med metoder hämtade från annat håll än kasernerna – d.v.s. med ett arrangemang som stod arbetarklassens arbetsförhållanden nära.” (Cit. i Trotskij, s. 157) Uppdelningen inom armén skulle territoriellt överensstämma med fabrikerna, gruvorna, byarna etc, och genom nära förbindelse med arbetarklassen ”mer än ersätta kasernernas korporativa anda, och inskärpa medveten disciplin utan att en professionell officerskår höjdes upp över armén.” (Trotskij, s. 157)

Men Trotskij var medveten om att den programmatiska normen – territoriell milis – för sin fulla blomstring krävde ett visst minimum av materiell grund i det ekonomiska livet, dvs en relativ homogenitet mellan stad och land, ett minimum av infrastruktur. Ett betydande djup krävdes i de ekonomiska grundvalarna för att det billigare och mer effektiva territoriella milissystemet skulle kunna införas och göras allmänt. Men de existerade knappt, och därför ”skapades [Röda armén] från första början som en nödvändig kompromiss mellan två system, med tonvikt på de reguljära styrkorna.” (Trotskij, s. 157)

Samma sak kan ses i Röda arméns erfarenheter av officerskåren. Bourgeoisiens stående armé behöver en officerskår. Den höjer officerarna över de meniga och har en politisk och social funktion som återspeglar det klassamhälle som den baseras på. Med grad kommer privilegier och den kommandokedja som gör det möjligt för armén att motsätta sig folket. Trotskij hävdade däremot att i Röda armén kommer:

”Framväxten av en inre solidaritet inom truppavdelningarna, utvecklingen av en kritisk attityd hos soldaten mot sig själv och officern … […] att skapa gynnsamma betingelser under vilka principen om väljande av befälspersonal kan få en allt vidare tillämpning.” (Trotskij, s. 161) (not 4)

Det faktum att en professionell väpnad makt behöver samlas och tränas för att kämpa för att garantera arbetarstatens gränser, gör den inte i sig till en ”stående armé” i termens marxistiska bemärkelse. En frisk arbetarstat behöver en armé och underrättelsetjänst för att skydda sig gentemot imperialistisk aggression.

Men en sådan armé skulle hämtas från ett beväpnat folk, skulle till största delen leva bland folket när den inte strider, skulle inte åtnjuta privilegier gentemot resten av befolkningen och skulle, samtidigt som den iakttar militär disciplin inför fienden, inte vara hierarkiskt stratifierad med de vanliga privilegier som medföljer i en stående armé. Ett beväpnat folk som ständigt genomgår militär träning på någon nivå och som i turordning kan skickas till fronten är motsatsen till den borgerliga ”stående armén”.

Det råder inget tvivel om att bolsjevikernas och Trotskijs programmatiska norm efter oktoberrevolutionen var en sådan armé. Men nästan omedelbart kastades de in i ett inbördeskrig och normen kompromissades med verkligheten sådan de ärvt den – tsarens armé, med dess militära grader och generalstab. Trotskij tvingades använda denna armé. Bolsjevikerna underkastade den arbetarkontroll – partikommissarier övervakade generaler etc – som det näst bästa under dessa omständigheter. Men det var inte vad de strävade efter.

Detta kan ses i det faktum att Trotskij vid första tillfälle – 1920 – föreslog (vilket också antogs) vid RKP:s nionde kongress att Röda armén skulle göras om till en folkmilis. Trotskij skrev senare om detta försök:

”I Röda armén spelade problemet med att gå över till ett milissystem en enorm roll i vårt arbete liksom i våra militära föreställningar. Vi ansåg att frågan var en principiell fråga. Vi ansåg att bara en socialistisk stat kunde tillåta sig att övergå till ett milissystem. ’Om vi genomför denna övergång gradvis’, skrev jag i maj 1923, ’är det inte av politiska farhågor utan av skäl som är av organisatorisk och teknisk natur: det är ett nytt företag – ett företag av omätlig betydelse – och vi vill inte gå vidare till det andra stadiet utan att ha säkrat det första’. Hela detta stora arbete gav inget resultat. Milisen avskaffades till förmån för en stående armé. Orsakerna var rent politiska: byråkratin slutade hysa något förtroende för en armé som var utspridd bland folket, sammansmält med folket. Den behövde en ren kasernarmé, isolerad från folket.” (L. Trotsky, Fragments on the USSR, 1940, i Writings. Supplement 1934-40, s. 883)

The Degenerated Revolution reviderar den marxistiska teorin om staten

The Degenerated Revolution analyserade i detalj den stalinistiska expansionsprocessen efter andra världskriget. När Stalins sovjetiska väpnade styrkor och nationella kommunistpartier ställdes inför en revolutionär våg som svepte fram över Centraleuropa efter 1944, försökte de hålla tillbaka dess antikapitalistiska impuls. Stalinisterna kom till imperialismens räddning och upprättade en rad klassamarbetande regeringar i hela regionen.

Där det var oundvikligt förstatligade dessa regeringar industrier för att ta dem ur arbetarnas händer. De avväpnade de folkliga miliserna eller gerillagrupperna som skapats för att bekämpa ockuperande fascistiska arméer eller arméer som samarbetade med fascisterna. De återuppbyggde kort sagt de sönderslagna grunderna för det kapitalistiska statsmaskineriet och stöttade upp de försvagade kapitalistiska ekonomierna.

Detta var naturligtvis inget normalt borgerligt statsmaskineri; den militära makten låg i händerna inte på den nationella bourgeoisien utan på stalinistiska byråkratier som ytterst stod under Moskvas kontroll. Bourgeoisiens väpnade makt hade brutits i Östeuropa liksom den skulle brytas senare i Kina, Kuba och Vietnam. The Degenerated Revolution är klar över att den statsmaskin som återuppbyggdes 1945-46 i Öst och Centraleuropa var borgerlig till formen, och att den som sådan var ett hinder för övergången till socialism.

Under några år, fram till USA-imperialismens politiska offensiv 1947-47, befann sig detta statsmaskineris form och innehållet i den ekonomi den försvarade – kapitalism – i en ostadig harmoni. Men under hot om att kastas ut av en återuppväckt nationell bourgeoisie med starkare band till imperialismen, tog Stalins nationella agenter itu med att byråkratiskt störta de kapitalistiska samhällsförhållandena, kasta ut bourgeoisiens politiska representanter från folkfrontsregeringarna och genom byråkratiska arbetarregeringar skapa degenererade arbetarstater.

Resultatet av denna process förkroppsligade en enorm motsättning mellan statsmaskineriets borgerliga form och det proletära innehåll i produktionens sociala förhållanden som maskineriet försvarade. En tydlig dynamik följde ur denna motsättning, en dynamik som redan var uppenbar i Sovjetunionen. Det fanns ingen möjlighet för en övergång till socialism så länge ett politiskt maskineri som inte kunde ställas till ansvar, och som var våldsamt repressivt, reste sig över arbetarklassen. Detta maskineri skulle tvärtom bidra till att destabilisera de förstatligade planekonomiska grunderna i dessa länder och göra anspråk på alltmer av överskottet för att tillgodose privilegierna för de som styrde den.

Som en beskrivning av händelsernas gång och som en klasskaraktärisering av de strukturer som framträdde, är The Degenerated Revolution utmärkt. Problemet fanns på ett annat håll – i dess teoretisering av processen. När boken talar om dessa samhällsomvandlingar 1947, säger den: ”när de faktiska stadierna i dessa revolutioner undersöks, står det klart att stalinistiska partiers avskaffande av kapitalismen inte motsade den marxistiska statsteorin.

Den kapitalistiska staten krossades i var och en av de byråkratiska revolutionerna, men på ett sätt som inte förutsetts av Marx, Engels eller Lenin, och inte heller på ett sätt som överhuvudtaget är önskvärt utifrån den revolutionära kommunismens ståndpunkt.” (s. 48)

Denna punkt betonas senare när den säger att The Degenerated Revolution avvisar idén: ”att arbetarstater kan skapas utan att krossa den kapitalistiska staten. De byråkratiska revolutionerna var bara möjliga därför att bourgeoisiens våldsapparat hade krossats i vart och ett av fallen.” (s. 51)

En annan passage beskriver vad detta krossande bestod av:

”Om statens viktigaste kännetecken är existensen av förband av beväpnade män till egendomens försvar, består det viktigaste elementet i statens krossande av utplånandet av bourgeoisiens väpnade makt. Detta är en grundläggande lag för den proletära revolutionen. Med statens krossande syftar vi först och främst på krossandet av dess väpnade apparat.”

Men eftersom staten också är ”en stor och mäktig byråkratisk apparat (ämbetsmän, domare etc)…”, så ”måste statens krossande också innefatta utplånandet av denna byråkrati.” (s. 49)

Andra delar av byråkratin (exempelvis administratörer på lägre nivå) skulle inte behöva krossas utan att genomgå en omfattande utrensning och övertas för att användas under arbetarnas kontroll.

Medan krossandet av den kapitalistiska staten är en process som börjar med destruktiva uppgifter och slutar med byggandet av en ny stat av ett helt nytt slag (baserad på råd), består således det viktigaste momentet i denna process i att ”bourgeoisiens väpnade makt krossades fysiskt före var och en av de byråkratiska revolutioner som utmärkte stalinismens expansion under perioden efter kriget.” (s. 50f)

Eftersom krossandets viktigaste del hade genomförts, skulle det framtida skapandet av en frisk proletär halvstat inte behöva krossa staten, samtidigt som det var nödvändigt.

Utan att vara medveten om det, reviderade The Degenerated Revolution i dessa formuleringar den marxistiska statsteorin genom att reducera processen med den kapitalistiska statens krossande till vad den har gemensamt med tidigare former av politiska revolutioner i klassamhällen, istället för vad som är historiskt unikt och specifikt i processen.

Ståndpunkten i The Degenerated Revolution försökte på ett berömvärt sätt undvika ”formalism” i förhållande till den marxistiska statsteorin genom att utveckla en mer abstrakt föreställning av ”krossa” vilken kunde tillämpas både på de distinkta historiska erfarenheterna 1917 och perioden 1945-49. Vi insåg inte att vi, i vårt försök att fördjupa begreppet, bara lyckades gå bakåt till ett begrepp som avvisats av Marx och Lenin.

Vi bestämde oss för att ”krossandet” av staten var en utsträckt process med flera ”moment”. Krossandets kärna, nyckelmomentet, kunde dock återfinnas i den väpnade maktens våldsamma utplåning, utplånandet av bourgeoisiens förmåga att utöva undertryckande makt för att försvara sina egendomsförhållanden.

Boken blandade dock ihop följande urskiljbara ”moment” i en revolution: för det första en stående armés nederlag och sönderfall inför en annan armé, för det andra uppträdandet av en situation av dubbelmakt, för det tredje proletariatets erövring av makten genom det väpnade upprorets metoder, för det fjärde det segerrika proletariatets krossande av det gamla borgerliga statsmaskineriet och dess ersättning med det väpnade folket och rådens folkliga självadministrering.

Den sista uppgiften, oavsett hur mycket den är beroende av eller har förberetts av de föregående momenten, är det som Marx och Lenin insisterade på som den kvalitativa skillnaden gentemot tidigare samhällsomvandlingar. Detta är därför den specifika innebörden av det ”krossande av staten” som den proletära revolutionen kräver till skillnad från alla tidigare revolutioner.

The Degenerated Revolution blandade ihop frågan om våldsam revolution med uppgiften att krossa staten, och för att passa ihop det med de byråkratiska sociala omvälvningarnas faktiska händelser 1947-48 (inga råd, ingen milis etc) reducerade den krossandets viktigaste uppgifter till den våldsamma erövringen av makten.

För att proletariatet ska kunna ta itu med uppgiften att krossa staten krävs det givetvis en ”våldsam revolution”, dvs att med våld beröva bourgeoisien kontrollen över dess ”speciella förband av beväpnade män”. Detta kan inträffa som resultat av nederlag i krig, genom myteri och inre sönderfall i de väpnade styrkorna eller genom uppror av de beväpnade arbetarna – eller alla tre i olika kombinationer.

Lika uppenbart är det att detta kan och vanligtvis inträffar ”i delar” via en period av dubbelmakt. Men ingen av dem utgör vad Marx och Engels hänvisade till som ”krossandet av det byråkratiskmilitära maskineriet”. De är en våldsam revolution, varken mer eller mindre. Alla revolutioner, borgerliga liksom proletära, värda namnet innefattar denna våldsamma erövring av makten.

Men värre skulle det bli. För att stötta upp denna felaktiga idé betraktade boken återigen den ryska revolutionens process för att se om samma sekvens av händelser inträffade även där. Och detta är vad vi fann: ”den ryska bourgeoisiens våldsmaskineri – dess armé och polis – föll sönder innan proletariatets direkta makterövring och var i denna mening krossad innan oktoberrevolutionen.” (s. 50)

För att underbygga en felaktig idé tvingades Workers Power och IWG således att revidera en viktig del av den etablerade förståelsen av den ryska revolutionens utvecklingsgång under 1917.

Det är sant att februarirevolutionen gav upphov till en situation av dubbelmakt, eller snarare en dubbel uppsättning av dubbelmaktssituationer. För det första mellan de tsaristiska krafterna, överkommandot och stora delar av officerskåren i armén å ena sidan, och de som var motståndare till tsarismen i den ryska bourgeoisien och bland bönderna och arbetarna å den andra. Det fanns dessutom, vilket var ännu viktigare, en dubbelmakt mellan sovjeterna och den provisoriska regeringen. Det är alldeles tydligt att februarirevolutionen berövade överkommandot den odisputabla kontrollen över armén och tvingade den att acceptera tsarens (och sedan dynastins) abdikation, och sedan ställde armén i den imperialistiska bourgeoisiens tjänst.

Denna process försvagade alldeles uppenbart armén, undergrävde officerskårens auktoritet och stärkte de menigas soldatkommittéer. Särskilt efter offensiven i juli-augusti inträdde ett omfattande sönderfall av moralen i armén. Detta underlättade oktoberrevolutionens arbete, vilken bara behövde fördjupa och fullborda sönderfallsprocessen. Men oktoberrevolutionen skapade den kvalitativa vattendelare där statens krossande blev en medveten handling av ett revolutionärt parti i spetsen för massorna; det ägde ”i den meningen” inte rum före oktoberrevolutionen.

Hela drivkraften i Lenins och Trotskijs skrifter om detta ämne pekar i den riktningen. Först Trotskij: ”utplånandet av tsarismens byråkratiska och militära apparat, införandet av nationell jämlikhet och nationellt självbestämmande – allt detta var det elementära demokratiska arbete som februarirevolutionen knappt ens började ta itu med, bara för att lämna det, nästan orört, som ett arv åt oktoberrevolutionen.” (Cit. i The Degenerated Revolution, s. 54) (not 5)

Trotskij följde bara Lenin i detta, när denne erkände att den ryska bourgeoisien långt ifrån att krossa något i februari ”tog över” statsmaskineriet och (halvhjärtat) vred det ur tsaranhängarnas händer.

Här är Lenins bedömning av februarirevolutionen:

”Genom alla de talrika borgerliga revolutioner som Europa sett sedan feodalismens fall har denna ämbets- och militärapparat fortsatt att utvecklas, fullkomnas och stärkas. […] Betrakta det som försiggick i Ryssland under halvåret efter den 27 februari 1917. Ämbetena som tidigare till största delen hade getts åt ultrareaktionärer blev ett byte för kadeterna, mensjevikerna och socialistrevolutionärerna. Man tänkte i verkligheten inte på några betydande reformer utan sökte förhala dem ’till konstituerande församlingen’ – och dess inkallande ville man uppskjuta steg för steg till krigets slut! Men när det gällde att fördela, att besätta poster som ministrar, statssekreterare, generalguvernörer osv, osv dröjde man inte och väntade ej på någon konstituerande församling! […]

Men ju mer ämbetsmannaapparaten ’omfördelas’ mellan de olika borgerliga och småborgerliga partierna […] desto klarare blir det för de förtryckta klasserna med proletariatet i spetsen att de är oförsonliga fiender till hela det borgerliga samhället. Härav nödvändigheten för alla borgerliga partier […] att öka repressalierna mot det revolutionära proletariatet och att stärka förtrycksapparaten, dvs just samma statsmaskineri. Ett sådant händelseförlopp tvingar revolutionen att ’koncentrera alla sina krafter på att förinta’ statsmakten, att som sin uppgift ställa inte att statsmaskineriet förbättras utan att det förstörs och tillintetgörs.” (Valda verk i tio band. 7, s. 36-37)

Slutsatsen kan inte vara tydligare: februarirevolutionen krossade inte staten, istället lade den ryska bourgeoisien beslag på den och inledde en utrensning av tsaristiska förtroendemän och började fullända den exekutiva makten, vilket inte innebär något annat än att ännu mer centralisera den repressiva apparaten mot de folkliga klasserna. Även om de inte uppnådde mycket i termer av att ”fullända” statsmaskineriet, var detta den provisoriska regeringens tydliga avsikt i dess tjänande av bourgeoisien.

Marxismens programmatiska begrepp för den gamla statens krossande är historiskt och klasspecifikt. Det går inte att abstrahera det ifrån dess proletära karaktär, från karaktären av den klasskraft och den klasstat som genomför krossandet och ersätter det gamla maskineriet, utan att därigenom omvandla det enbart till en ohistorisk abstraktion.

The Degenerated Revolution gjorde omedvetet just det, utan att ens vara medveten om det och de konsekvenser som följde. Dess ”felaktiga abstraktion” kom till uttryck i en beskrivning av vad processerna 1917 och 1947-51 hade gemensamt: ”Dessa tvångsförband krossades i den utsträckning som borgarklasserna inte längre kunde använda vapenmakt till försvar för sina återstående egendomsrättigheter […].” (s. 50)

Och där har vi det.

Processen med krossande omdefinieras, så att den kan innefatta helt olika historiska processer och resultat. Teoretisk konsekvens offrades för ytlig historisk beskrivning.

Gentemot detta kan vi nu säga att den kapitalistiska staten inte ”krossades” i februari 1917, och inte heller under efterkrigsperioden i Östeuropa. Mellan februari och oktober 1917 hade den ryska bourgeoisien en väpnad kraft, förvisso en som var i oordning tack vare det enorma tryck den befann sig under från dubbelmaktens stridande krafter.

Efter andra världskriget tog den stalinistiska byråkratin, långt ifrån att krossa den kapitalistiska staten, helt enkelt över den gamla apparaten för politisk dominans och omvandlade och rensade dess strukturer och funktioner – genom att använda byråkratiska, militära och polisiära åtgärder – till sin egen avbild och för sina egna intressen. Under den första perioden användes denna stat, som kontrollerades av stalinisterna, för att försvara och återuppbygga kapitalismen, och senare användes samma statsmaskineri som en hävstång för bourgeoisiens ekonomiska expropriering.

I vissa delar av Östeuropa, till exempel i Österrike, tog stalinisterna över staten under efterkrigsperioden på precis samma sätt som i Polen eller Östtyskland. I Österrike användes emellertid aldrig denna stat, efter att ha använts för att återuppbygga kapitalismen, för att expropriera bourgeoisien utan återlämnades istället till bourgeoisien. I detta fall behövde den österrikiska bourgeoisien inte genomföra en revolution eller ”återkrossa” staten för att få den att fungera i enlighet med dess intressen, eftersom den hela tiden förblivit en borgerlig stat.

I de östeuropeiska länder där kapitalismen avskaffades utestängdes arbetarklassen genom kontrarevolutionära åtgärder från att erövra statsmakten för sina egna intressen. Den stalinistiska byråkratin kunde därför bygga upp en apparat som var ett borgerligt organ i en arbetarstat. (not 6)

Man kan hävda att stalinisterna när de ”övertog” det borgerliga statsmaskineriets apparat fortsatte att ”förfina” den, exempelvis i förhållande till den stående armén.

Stalinisterna införde överallt modifieringar såsom existensen av kontrollerade ”folkliga” miliser (t. ex. den kubanska revolutionens försvarskommittéer) eller partimiliser knutna till particeller i fabrikerna, som komplement till eller utvidgningar av den stående armén.

Dessa modifieringar kan betraktas som en ytterligare förfining av det borgerliga statsmaskineriet i arbetarstaten eftersom de inte representerar något annat än en ytterligare metod genom vilken staten genomför repression och atomisering, och gör det omöjligt för den politiska administrationen att ställas till ansvar.

I Sovjetunionen hade krossandet av det stalinistiska statsmaskineriet varit en programmatisk nödvändighet ända sedan den stalinistiska kastens kontrarevolutionära politiska expropriering av arbetarklassen. I Östeuropa var den uppgiften nödvändig från det ögonblick när de omvandlades till arbetarstater.

Trotskij

Orsaken till att The Degenerated Revolution kunde falla in i dessa fel var delvis beroende av det faktum att arvet efter Trotskij i fråga om statsmaskineriets klasskaraktär i Sovjetunionen i bästa fall är tvetydigt. Ingenstans pekade han klart och tydligt på det faktum att detta statsmaskineri, betraktat åtskilt från de av byråkratin försvarade egendomsförhållandena, är borgerligt. För att förstå hans tänkande måste vi följa dess utveckling i denna fråga.

I Kritik av Gothaprogrammet hävdade Marx att ”den borgerliga rätten” (dvs bor-gerlig rätt) fortfarande skulle vara i funktion i kommunismens lägsta stadium inom fördelningen av den del av samhällets totala produkt som är avsedd för individuell konsumtion. Han hävdade att staten omedelbart efter den socialistiska revolutionen, i kommunismens lägsta stadium, ”enbart” kan framtvinga lika rätt inom konsumtionssfären (från var och en enligt deras förmåga, åt var och en enligt deras arbete), dvs det finns ännu inte ett sådant materiellt överflöd att naturligt ojämlika individer kan tilldelas ”i enlighet med sina behov”.

I Staten och revolutionen utgick Lenin från Marx idé och utvecklade den till en tydlig teoretisk slutsats. Han underströk att inte bara den borgerliga rätten överlever ”utan även en borgerlig stat utan bourgeoisien” till och med i det friskaste, mest välbärgade fallet, alltså även i USA. I ett efterblivet land som Ryssland kommer en arbetarstat inte att ens kunna införa full jämlikhet för en tid. Den måste medge privilegier för en del (yrkesarbetare, byråkrater, officerare) för att kunna behålla tjänster som är väsentliga för arbetarstatens överlevnad.

Trotskij fann i denna slutsats nyckeln till en vetenskaplig förståelse av karaktären hos och dynamiken i den stalinistiska byråkratins uppkomst i Sovjetunionen:

”I det avseende som den stat, som tar på sig uppgiften att driva igenom socialismen, tvingas försvara brist på jämlikhet – d.v.s. en minoritets materiella privilegier – genom tvångsmetoder, så långt förblir den också en ’borgerlig’ stat, fastän utan en bourgeoisie.” (Den förrådda revolutionen, s. 44)

Både Marx och Lenin hävdade att staten skulle vittra bort under kommunismens högsta stadium när det samhälleliga arbetets produktivkrafter hade nått det utvecklingsstadium där föremålen för samhällelig och individuell konsumtion kunde fördelas enbart på grundval av mänskliga behov. Lenin insåg att vad detta innebar var inte bortvittrandet av röstandet etc, utan det slutliga bortvittrandet av denna ”borgerliga stat utan bourgeoisie”, det slutliga bortvittrandet även av de mest demokratiska instrumenten för politiskt och socialt förtryck. Detta bortvittrande skulle uppnås genom en process av medvetna politiska, kulturella och sociala reformer som inleds under den proletära diktaturens övergångsperiod och som kulminerar i kommunismens eller socialismens lägsta stadium. Den sovjetiska verkligheten i det imperialistiskt inringade och efterblivna Ryssland började emellertid omedelbart att hamna i motsättning till detta perspektiv och det därmed förknippade programmet.

Den nya arbetarstatens byråkrati, själva förkroppsligandet av ”den borgerliga staten utan bourgeoisie”, började inte alls vittra bort, den började snabbt tillväxa, tillvälla sig makt och lägga beslag på en stor andel av den samhälleliga produkten. Lenin blev själv alltmer förskräckt över denna tillväxt av ”byråkratiska deformationer” inom arbetarstaten. Hans svar var ett program med politiska reformer som var utformat för att göra det möjligt för proletariatet att kontrollera denna blomstrande byråkrati genom sina sovjeter och sitt parti.

Trotskijs teori om Sovjetunionens tilltagande urartning var en vidareutveckling av Lenins idé ända fram till och utöver den punkt där kvantitet övergick i kvalitet. Statsmaktens stalinistiska apparat – den härskande byråkratin i en arbetarstat – strypte de sovjeter och det avantgardeparti den en gång hade tjänat och med vilka den delat makten. Den kontrarevolutionära termidoren fullbordades 1927 i och med Trotskijs uteslutning ur partiet och förbudet mot Vänsteroppositionen.

Trotskij var tvungen att följa konsolideringen vid makten av en bonapartistisk byråkrati som åtnjöt alltfler privilegier samtidigt som den fortfarande försvarade de revolutionära samhällsförhållanden som upprättats av oktoberrevolutionen. Detta ledde oundvikligen till en kvalitativ politisk degenerering av sovjetstaten. Detta var inte längre deformationer som kunde reformeras bort om stalinisterna berövades makten.

I Den förrådda revolutionen hänvisar Trotskij till ”en allsmäktig byråkratis krossande av sovjetdemokratin”. Men i en artikel från 1935, ”Arbetarstaten, termidor och bonapartism”, utvecklade Trotskij denna korta formel på ett sätt som är karaktäristiskt för hans ståndpunkt både före och efter 1936:

”Stalins nuvarande dominans liknar inte på något sätt sovjetstyret under revolutionens inledande år. Ersättandet av en regim med en annan ägde inte rum med ett slag utan genom en rad åtgärder, med hjälp av ett antal mindre inbördeskrig som byråkratin förde mot det proletära avantgardet. I den slutgiltiga analysen sprängdes rådsdemokratin sönder av trycket från de samhälleliga motsättningarna. Genom att utnyttja de senare slet byråkratin makten ur massorganisationernas händer.” (Writings 1934-35, s. 172-173)

Eller:

”De arbetande massorna levde på hoppet eller föll ner i likgiltighet […] En sådan makt [den stalinistiska byråkratins] kunde bara erhållas genom att strypa partiet, sovjeterna, arbetarklassen i dess helhet.” (Ibid, s. 175)

Och: ”Bolsjevismens gamla kadrer har krossats. Revolutionärer har krossats.” (Ibid, s. 178)

Organ för demokratisk arbetarmakt kan också sägas ha ”krossats” av den stalinistiska byråkratin i de andra degenererade arbetarstaterna efter andra världskriget. I dessa fall ägde det rum innan den stalinistiska byråkratin kunde konsolidera sin egen makt, vilken senare användes för att expropriera bourgeoisien. Den stalinistiska kasten krossade först arbetarna, och blockerade sedan deras väg till makten.

”Krossandet” av arbetarklassens politiska styre genom arbetarstatens byråkrati kan inte betraktas som en enkel avspegling av krossandet av den gamla borgerliga staten genom arbetarnas revolution. Krossandet av ett byråkratiskmilitärt statsmaskineri kan inte i allt väsentligt annat än skilja sig från utplånandet av en demokratisk rådsmakt genom ett byråkratiskmilitärt statsmaskineri.

Trotskij räknar klart och tydligt upp dessa konkreta skillnader i sin analys av utvecklingsgången i arbetarklassens poli-tiska expropriering i Sovjetunionen. Grun-den för hela processen var Rysslands kro-niska efterblivenhet vilken förvärrades av inbördeskrigets förstörelse och härjningar, bristen på kultur, speciellt politisk kultur hos massan av sovjetarbetare vilka i allt högre grad kom ur böndernas led. En rad betydelsefulla nederlag för den interna-tionella revolutionen överglänste sedan detta.

Vi måste ställa dessa passager från Trotskij, skrivna 1935, mot denna bak-grund. Dessa förhållanden förklarar den växande apatin och overksamheten hos breda lager av de sovjetiska arbetarna och sovjeternas förslöande från 1920-talets början och framåt, liksom den ökade isole-ringen av det revolutionära avantgardet, som det företräddes av Vänsteroppositionen, i partiet. Allt detta var både orsak och i ökad utsträckning verkan av byråkratins ständigt växande makt. Under dessa omständigheter ledde den centraliserade byråkratiskt blinda impulsen, eller rörliga trögheten, till en process av nedmalning av aktivitet, organisering och initiativ från befolkningens breda lager.

Processens utdragna karaktär är en orsak till varför det är så svårt för Vänsteroppositionen, eller någon annan, att bestämma det exakta ögonblicket av övergång från kontrarevolutionär politisk kvantitet till kvalitet i landets utveckling. Inte desto mindre stod utgången av denna process tillräckligt klar för Trotskij långt innan 1935 – sovjetmakten hade helt och hållet krossats eller ”sprängts i bitar” och ersatts av ett totalitärt, borgerligt, byråkratiskmilitärt statsmakineris enväldiga styre, ett styre som hämtade sin makt och sina materiella privilegier ur den förstatligade egendomen och planekonomin.

Den första degenererade arbetarstatens motsättningar kan därför sammanfattas så här: proletariatets diktatur hade antagit den paradoxala formen av en politisk diktatur från ”en borgerlig stat utan bourgeoisie” över proletariatet. Den hade antagit formen av ett politiskt kontrarevolutionärt och bonapartistiskt statsmaskineris styre vilket fortfarande vilade på den postkapitalistiska samhällsgrund som upprättats av oktoberrevolutionen. Detta statsmaskineri var fortfarande organ för en arbetarstat eftersom det försvarade dessa revolutionära egendomsförhållanden. Men det försvarade dem på sitt eget sätt och i sitt eget materiella intresse för att bevara sina kastprivilegier gentemot arbetarklassen.

Det står klart att Trotskij efter 1935 helt och fullt förstod karaktären av det statsmaskineri som uppstod ur sovjetmaktens spillror – den var ”borgerligt-byråkratisk” (till och med fascistisk). Men här uppstår sedan ett ytterligare problem. Varför hävdade Trotskij aldrig att det stalinistiska statsmaskineriet måste ”krossas” under den politiska revolutionens gång?

Trotskij var medveten om att ett naket motsatsställande av den statliga överbyggnaden och det civila samhället i Sovjetunionen dels var av begränsat värde teoretiskt och dels en otillräcklig vägledning till handling. Varför? Helt enkelt därför att även om det finns en samstämmighet i formen beträffande statsmaskineriet i en borgerlig statsöverbyggnad och en degenererad arbetarstat, så finns det ingen identitet. Det står klart om vi begrundar följande passager.

”I ett antal tidigare verk fastställde vi det faktum att sovjetsamhället trots sina ekonomiska framgångar, vilka bestämdes av produktionsmedlens förstatligande, helt och fullt bevarar en motsägelsefull övergångskaraktär och att den, mätt med levnadsvillkorens ojämlikhet och byråkratins privilegier, fortfarande står mycket närmare kapitalismens regim än framtidens kommunism.

Samtidigt fastställde vi det faktum att sovjetstaten, trots grotesk byråkratisk degeneration, förblir arbetarklassens historiska instrument i den utsträckning som den garanterar ekonomins och kulturens utveckling på grundval av förstatligade produktionsmedel och tack vare detta bereder väg för förutsättningarna för en verklig frigörelse av de arbetande genom byråkratins och den sociala ojämlikhetens utplånande. […] Genom att resa sig över de arbetande massorna reglerar byråkratin dessa motsättningar […]. Genom sitt okontrollerade och självrådiga styre, som inte är underkastat något överklagande, ackumulerar byråkratin nya motsättningar. Genom att utnyttja de senare, skapar den regimen för byråkratiskt envälde.” (Writings 1934-35, s. 170-171, kurs. i orig.)

Här skiljer Trotskij begreppsmässigt mellan ”stat” och ”samhälle” i Sovjetunionen. ”Staten” innefattar inom sig både de förstatligade egendomsförhållandenas progressiva aspekter och det byråkratiska enväldets hela reaktionära aspekt. Denna motsättning följer i sin tur ur några betydelsefulla skillnader mellan Sovjetunionen och kapitalismen. Detta definierar han på följande sätt:

”När de väl frigjorts från feodalismens bojor utvecklar sig borgerliga förhållanden automatiskt. […] Det är helt annorlunda med utvecklandet av socialistiska förhållanden. Den proletära revolutionen frigör inte bara produktivkrafterna från privategendomens bojor utan överför dem till den stats förfogande som den själv skapar. Samtidigt som den borgerliga staten efter revolutionen begränsar sig till en polisroll, och lämnar marknaden åt sina egna lagar, antar arbetarstaten den direkta rollen som ekonom och organisatör.” (Ibid, s. 179)

Den politiska revolutionen i den degenererade arbetarstaten innefattar alltså en dubbel uppgift: å ena sidan krossandet av ”det borgerlig-byråkratiska” statsmaskineriet (polisen, stående armé, byråkrati). Detta kallar Trotskij ibland för ”den bonapartistiska apparaten”, ibland ”byråkratiskt envälde”; å andra sidan kommer det segrande proletariatet i sina råd, efter att ha krossat denna apparat, att rädda och överta de apparater som är förknippade med monopolet på utrikeshandeln, planeringens administrativa organ, och rensa dem och använda dem för sina egna syften. Denna utrensning kommer naturligtvis att bli mycket långtgående eftersom den ekonomiska administrationens apparat också har förvrängts för att reproducera byråkratiska privilegier.

Men formulerade inte Trotskij åtminstone uppgiften att krossa statsmaskineriet i snävare bemärkelse? Ja och nej. Det är ett faktum att Trotskijs teoretiska och programmatiska utveckling släpade efter Sovjetunionens utveckling i några viktiga avseenden, ett faktum som han själv öppet erkände.

För det första tvingades Trotskij explicit korrigera sin ursprungliga analogi med franska revolutionens termidor i en artikel skriven 1935. Han hävdade att termidor i den ryska revolutionen inte längre skulle betraktas som kapitalismens kontrarevolutionära återupprättande utan som den politiskt kontrarevolutionära konsolideringen av den stalinistiska byråkratins bonapartistiska makt, som fortfarande vilade på de grundvalar som upprättats av oktoberrevolutionen.

Trotskij medgav med andra ord öppet att den sovjetiska termidoren inte befann sig i framtiden, som han tidigare trott, utan åtta år bakåt i det förflutna. Utan tvivel följde denna självkritiska teoretiska bedömning ur det faktum att Trotskij tvingats utveckla en uppseendeväckande ny ståndpunkt: att överge ett program för politisk reform och utarbetandet av ett program för politisk revolution. Men Trotskijs nya teori om den sovjetiska termidoren, vilken placerade dess fullbordan till 1927, gav upphov till ett uppenbart problem: att utarbetandet av programmet för politisk revolution hade fördröjts under åtta år.

Trotskijs försenade utarbetande av detta program behöll fram till hans död en viss algebraisk karaktär. En orsak till detta var att ingen då hade haft möjlighet att genomgå erfarenheterna av en verklig politiskt revolutionär resning från arbetarklassens sida i en degenererad arbetarstat. Trotskij visste att ingen kunde vara riktigt säker på den politiska revolutionens dynamik och övergripande karaktär utan klasskampens egna erfarenheter. Följaktligen är det inte förvånande att han inte skyndade sig att i tryck presentera idén att det bonapartistiska statsmaskineriet skulle krossas i den klassiska marxistiska bemärkelsen under den politiska revolutionen.

I Övergångsprogrammet 1938 ställer Trotskij faktiskt fortfarande den politiska revolutionens uppgifter i en form som befinner sig någonstans mellan det gamla reformperspektivet och det nya revolutionära perspektivet. Å ena sidan erkänner Trotskij att ”arbetarstatens [politiska] apparat […] förvandlades från ett vapen för arbetarklassen till ett vapen för byråkratiskt våld mot arbetarklassen”. (s. 53)

Å andra sidan kräver han ”sovjetdemokratins pånyttfödelse” och ”demokratisering av sovjeterna”, som om sovjeterna existerade och bara behövde rensas:

”Det är nödvändigt att inte bara återge sovjeterna deras fria demokratiska form utan också deras klassinnehåll. Liksom bourgeoisin och kulakerna tidigare inte släpptes in i sovjeterna, så är det nu nödvändigt att driva bort byråkratin och den nya aristokratin från sovjeterna.” (s. 56)

Ändå stod det klart att de, även om de kallades sovjeter, inte hade något gemensamt med de organ som bildades 1905 och 1917. De var maktlösa ”parlamentariska” organ bestående av i förväg utsedda medlemmar av byråkratin och arbetararistokratin, helt och hållet underordnade den bonapartistiska klicken kring Stalin. Betraktade som strukturer behövde de krossas.

Senare, i maj 1939, drog Trotskij i en passage för första och enda gången den nödvändiga slutsatsen:

”Att tro att denna [stalinistiska] stat fredligt kan ’vittra bort’ är att leva i en värld av teoretiskt delirium. Den bonapartistiska kasten måste krossas, sovjetstaten måste pånyttfödas. Först då kommer utsikterna för statens bortvittrande att öppnas.” (”The Bonapartist Philosophy of the State”, i Writings 1938-39, New York 1974, s. 325)

Detta spelar samma roll i Trotskijs teoretiska utveckling som Marx iakttagelser i Louis Bonapartes 18 brumaire. Men Trotskij fick inte leva tillräckligt länge för att se den politiska revolutionens motsvarighet till 1871. Om Trotskij hade sett den ungerska revolutionen 1956, som gav upphov till arbetarråd utanför och i motsättning till den ungerska och ryska stalinismens existerande statsapparater, skulle han otvivelaktigt ha erkänt att bristen på skärpa i Övergångsprogrammet måste åtgärdas.

Programmet

När The Degenerated Revolution ställdes inför utmaningen i Trotskijs tvetydigheter, valde den teoretisk konservatism. När den grundade sig på revisionen beträffande statens ”krossande”, valde den att tolka Trotskijs formulering från 1939 – ”den bonapartistiska kasten måste krossas, sovjetstaten måste pånyttfödas” – på ett mycket speciellt sätt när det gällde dess implikationer för den politiska revolutionens program.

Eftersom Trotskij inte sade att ”staten” måste krossas i den politiska revolutionen, och eftersom The Degenerated Revolution hade insisterat på att detta redan gjorts i den process som störtade kapitalismen, begränsade vi oss till att säga att samtidigt som kasten måste krossas kunde staten ”pånyttfödas” (dvs ”övertas” och rensas).

Motsatsställandet av ”kasten” till ”staten” kan som vi visat ges en innebörd som inte försvagar den politiska revolutionens uppgifter, dvs under förutsättning att vi uppfattar det som om Trotskij argumenterade för krossandet av statsmaskineriets militärbyråkratiska kärna och ”pånyttfödelsen” eller rensandet av organen för ekonomisk administrering.

Men The Degenerated Revolution förde oss i en helt annan riktning. Eftersom avsnittet om statens karaktär hade hävdat att staten väsentligen var ”förband av beväpnade män”, så måste det innebära att Trotskijs ord kunde tolkas som att staten som förband av beväpnade män inte behöver krossas i den politiska revolutionen utan kan ”pånyttfödas”.

Även vid första anblicken var denna idé osammanhängande, eftersom den antydde att den byråkratiska kasten kunde krossas utan att dess väpnade makt krossades. Men The Degenerated Revolution avvisade medvetet den enkla idén att hela den stalinistiska byråkratins stående armé måste avskaffas och ersättas av en arbetarmilis. Istället hävdade den:

”Byråkratin upprätthåller en massiv stående armé och specialiserade väpnade avdelningar för att försvara sina privilegier i tider av politiskt revolutionära kriser. Arbetarklassen kommer att behöva bygga sin egen arbetarmilis för att försvara sina organisationer mot angrepp från polis och militär. Den kommer under den politiska revolutionens gång att behöva skapa beväpnade styrkor som kan upplösa och besegra alla väpnade styrkor som är lojala mot byråkratin. Den kommer att söka sina vapen i vapenförråden och i värnpliktsarméns händer. För att vinna trupperna till den politiska revolutionens sida, måste proletariatet föra fram parollerna:

    Fullständiga politiska rättigheter för soldaterna, vilka kulminerar i kraven på att soldatråden sänder delegater till arbetar- och bonderåden.
    Upplös officerskåren, avskaffa generalernas och marskalkarnas titlar och privilegier – befälhavare, officerare och underofficerare måste väljas eller utses demokratiskt.
    Upplös omedelbart den paramilitära repressionsapparaten, säkerhetspolisen och milisen.

Den segrande politiska revolutionen kommer att beväpna och träna alla de arbetare som kan bära vapen. Arbetarstaten kommer att vila på det beväpnade proletariatet. För militärt försvar av arbetarstaterna gentemot imperialismen är det nödvändigt med en stående armé. Den politiska revolutionen kommer emellertid att omvandla de existerande arméerna – instrument för byråkratiskt tyranni liksom för försvar – till röda arméer av det slag som grundades av L.D. Trotskij.” (s. 79)

Detta är alldeles klart och i linje med den redan beskrivna och felaktiga uppfattningen om den ”nödvändiga” karaktären av en stående armé i varje arbetarstat. Programmet tillfogar emellertid ytterligare en förvrängning, och säger att den är nödvändig eftersom den behövs för att försvara en arbetarstat mot angrepp. (not 7) Det är en föreställning som potentiellt understödjer illusioner om en stalinistisk kasts stående armé genom att antyda att den är nödvändig för att försvara arbetarstaten från restaurationistiska angrepp, när den i verkligheten är en agentur som är ytterst lämpad för att övervaka den kapitalistiska restaurationsprocessen – vilket vi har sett sedan 1989.

The Degenerated Revolution underordnade en kristallklar formulering av den politiska revolutionens strategi formuleringar om det möjliga behovet av enhetsfronter med den stalinistiska stående armén gentemot imperialistiska angrepp. Men formuleringen att den stalinistiska kastens stående arméer har en dubbel karaktär – ”instrument för byråkratiskt tyranni liksom för försvar” – uppger alltför mycket åt stalinisterna, framför allt i ljuset av händelserna sedan 1989. (not 8)

Misstaget bestod i tron att Lenins ståndpunkt, som den uttrycks i Kommer bolsjevikerna att kunna behålla statsmakten?, beträffande att överta delar av den tsaristiska regimens lägre byråkratiska administration och använda dem i övergången till socialism, kunde tillämpas på den stående armén i en stalinistisk stat så snart de ”mot byråkratin lojala” hade besegrats.

Vad som verkligen behövdes var ett klart fastslående av att arbetarrådens och milisens väpnade kamp mot bonapartismens stående armé utgör krossandet av statsmaskineriet i den politiska revolutionen, i allt väsentligt identiskt med hela befolkningens beväpning i motsats till bevarandet av en stående armé över massorna.

Krossas

The Degenerated Revolution kunde inte någonstans i Trotskijs analys finna idén att det borgerliga statsmaskineriet inte skulle och inte kunde krossas i en byråkratisk samhällsomvälvning. Den drog inte en teoretisk slutsats som direkt följde ur hela hans övriga uppfattning, och som skulle ha följt ur en analys av de byråkratiska samhällsomvandlingarnas faktiska händelser efter Trotskijs död.

På samma sätt höll sig boken strikt till bokstaven i Trotskijs program för politisk revolution när en viss vidareutveckling var nödvändig. Hur förhåller det sig med den besläktade frågan, nämligen vad som skulle hända med det stalinistiska ”borgerligt-byråkratiska” statsmaskineriet i samband med kapitalistisk restauration?

Ett ögonblicks eftertanke avslöjar att om det är legitimt att tillämpa den marxistiska kategorin statens krossande på det kontrarevolutionära störtandet av sovjetmakten, pekar samma tankegång på att ”statens krossande” på vägen till kapitalistisk restauration i Sovjetunionen, Östeuropa, Kina och Kuba inte står framför oss utan bakom oss i det kontrarevolutionära konsoliderandet av den stalinistiska byråkratins bonapartistiska statsmakt.

I Den förrådda revolutionen, som skrevs 1936, återfinner vi tre hypoteser beträffande Sovjetunionens tänkbara utvecklingsgång:

”Låt oss först anta att sovjetbyråkratin störtas av ett revolutionärt parti, som har den gamla bolsjevismens alla attribut, dessutom berikat av den senaste periodens världserfarenheter. Ett sådant parti skulle starta med att återupprätta demokratin i fackföreningarna och sovjeterna. Det skulle kunna och skulle vara tvingat att återinföra frihet för sovjetiska partier. Tillsammans med massorna och i spetsen för dessa skulle det genomföra en hänsynslös utrensning av statsapparaten. […] Men vad egendomsförhållanden beträffar, skulle den nya makten inte behöva ta till revolutionära åtgärder. Den skulle bevara och vidareutveckla experimenten i planekonomin. Efter den politiska revolutionen – d.v.s. avsättandet av byråkratin – skulle proletariatet vara tvingat att i ekonomin införa en rad mycket viktiga reformer, men inte ytterligare en social revolution.

Om – för att ta en annan hypotes – ett borgerligt parti skulle störta den härskande sovjetkasten, skulle den finna inget litet antal färdiga tjänare bland de nuvarande byråkraterna, administratörerna, teknikerna, direktörerna, partisekreterarna och de övre kretsarna i allmänhet. En utrensning av statsapparaten skulle naturligtvis vara nödvändig även i detta fall. Men ett borgerligt återupprättande skulle förmodligen kräva mindre utrensningar än ett revolutionärt parti. Den nya maktens huvuduppgift skulle vara att återinföra privat ägande av produktionsmedlen. […] Trots att sovjetbyråkratin har gått långt för att återupprätta en borgerlighet, skulle den nya regimen tvingas införa i egendomsformerna och industrimetoderna inte en reform utan en social revolution.

Låt oss anta – för att ta en tredje variant – att varken ett revolutionärt eller ett kontrarevolutionärt parti tar makten. Byråkratin fortsätter att behärska staten. Även under dessa förhållanden skulle sociala relationer inte komma att stelna. […] måste den i framtiden söka stöd i egendomsförhållandena. […] Det räcker inte att vara chef för en trust; man måste vara aktieägare. Byråkratins seger på detta avgörande område skulle betyda dess förvandling till en ny besutten klass […] Den tredje varianten för oss alltså tillbaka till de två första […].” (s. 182-183)

Trotskij antar att både en politisk revolution och en social kontrarevolution skulle innefatta en ”utrensning” av en och samma sovjetiska statsapparat. Detta är ett märkligt argument eftersom det starkt antyder att samma stat – samtidigt som den omvandlas i motsatta riktningar – kunde presidera över antingen en återupprättad kapitalistisk ekonomi eller – i den demokratiserade formen av en återuppväckt arbetarmakt – övergången till socialism.

Det var nödvändigt att bryta med detta resonemang och medvetet revidera idén att den politiska revolutionen kommer att innefatta utrensandet av det stalinistiska byråkratiskmilitära statsmaskineriet. Istället skulle The Degenerated Revolution ha fastslagit att den bonapartistiska statsapparaten måste krossas av den beväpnade arbetarklassen, organiserad i sina egna demokratiska arbetarråd.

Först efter krossandet av hela den beväpnade exekutiva makten i den politiska revolutionen skulle frågan om ”utrensandet” av dess byråkrati, dvs användandet där det är nödvändigt av en del av de gamla tjänstemännen i den nya maktens apparat.

Vid närmare påseende införde Trotskij en avsiktlig asymmetri i sina hypotetiska fall av ”statsapparatens utrensning”. Den politiska revolutionen, antar han, kommer att innefatta en ”hänsynslös utrensning” medan kapitalistisk restauration ”förmodligen [skulle] kräva mindre utrensningar”.

I sin tredje hypotes går han dessutom mycket längre. Han förutsätter möjligheten att den stalinistiska byråkratin ”fortsätter att behärska staten” och genom utplånandet av den förstatligade egendomen omvandlar sig till en ny egendomsägande klass, dvs en bourgeoisie.

I ljuset av erfarenheterna sedan 1989 kan vi nu fastslå att även i detta fall, Trotskijs tredje, genomgår den stalinistiska byråkratin en inre utrensning på grund av de oundvikliga splittringarna och konflikterna i sina egna led.

Trotskij hävdade att störtandet av den degenererade arbetarstaten i riktning mot kapitalismens återupprättande hur som helst, under alla omständigheter, skulle innebära en mindre omvandling av den statliga överbyggnaden än vad en politisk revolution skulle göra.

Sedan 1989 är det Trotskijs tredje variant som har övervägt, eller åtminstone en kombination av den första och den tredje. (not 9) Den segerrika kontrarevolutionära byråkratisk-borgerliga koalitionen i Östeuropa har lagt beslag på det byråkratiska statsmaskineriet, rensat det och sedan använt det för att krossa de element av staten vilka var ansvariga för ekonomisk administrering.

De parlamentariska forum som kan existera, och som kan ha varit det medel med vars hjälp restauratörerna lyckades få grepp om statsmaskineriet, är irrelevanta i den slutgiltiga analysen. Att ”krossandet” av systemet för ekonomisk administrering – planeringsorgan, ekonomiska ministerier – äger rum utan något större våld har inget att göra med sakens kärna. Vad som är intressant är att denna process innefattar en dialektisk omkastning av den process som skulle vara nödvändig i den proletärt politiska revolutionen. I det senare fallet skulle råden behöva krossa den verkställande makten och rensa organen för ekonomisk administrering.

En hälsosam debatt

Det är ett tecken på friskheten i en revolutionär tendens att den kan studera sitt eget förflutna kritiskt. Om doktrinen inte ska omvandlas till dogmer har revolutionärer en plikt att underkasta all teori en prövning i ljuset av nya stora händelser.

En seriös diskussion inom FRKI under en lång period har gjort det möjligt för organisationen att rätta till ett misstag och därigenom stärka sig politiskt. I denna process har alla sidor i diskussionen insett att de trots sina åsiktsskillnader var sammansvetsade genom fullständig enighet kring de programmatiska uppgifter som arbetarklassen stått inför efter 1989.

Vi hade inga åsiktsskillnader om det program för politisk revolution från 1989 och framåt som var fast baserat på fortsatt försvar av dessa stater gentemot imperialismen, den absoluta nödvändigheten av arbetarråd som revolutionens instrument, krossandet av de stalinistiska staternas apparater för repression och upprättandet av en halvstat enligt modellen från Pariskommunen och Ryssland 1917.

Således visade sig The Degenerated Revolution vara en tillräckligt stark hörnpelare för FRKI, så att den kunde bära tyngden av en viktig men snävt begränsad teoretisk åsiktsskillnad.

Not 1 När Workers Power och IWG först skrev boken fanns det oenighet i våra led kring frågan om vad som exakt hände med det borgerliga statsmaskineriet under stalinisternas störtande av kapitalismen. Blev det ”krossat” i den bemärkelse som marxister använder termen? Majoriteten insisterade på att den måste ha krossats, och trodde att den som sade något mindre än så hävdade att en samhällsomvälvning var möjlig på reformens väg. En minoritet förespråkade de ståndpunkter som utvecklas i denna artikel. Efter en gemensam konferens med IWG och Workers Power fastställdes innehållet i The Degenerated Revolution och debatten upphörde under tio år.
Under intryck av händelserna i Östeuropa, vilka reste frågan ”måste statsmaskineriet, disktinkt åtskild från planekonomin och de stalinistiska partierna, krossas eller räcker det med att drastiskt rensa ’de speciella förbanden av beväpnade män’ etc”, bröt debatten ut på nytt 1993. Den här gången anslöt sig en del medlemmar av den tidigare majoriteten till den gamla minoriteten. Efter fyra års intern diskussion inom FRKI, inklusive två kongresser (1994 och 1997), och med många dokument skrivna på båda sidor, korrigerades detta fel. Ingen sida i debatten ifrågasatte för ett ögonblick Trotskijs beteckning av Sovjetunionen (eller de senare stalinistiska staterna) som degenererade arbetarstater.
Not 2 Den offentliga statliga makten har dessutom sina egna intressen och besitter vissa kastliknande drag som skiljer den från klasser i det civila samhället. Hegel var först med att tala om att detta bestod i anställningstrygghet och garanterad inkomst.
Not 3 Den första arten av stående armé, som daterar sig från slutet av 1400-talet, återspeglade fortfarande sitt ursprung i feodalismen, trots att den stod vid sidan av och i motsättning till vanligt folk. Den stående armén bestod inte, vilket senare blev fallet, av inhemska värnpliktiga. Detta berodde på att adeln med rätta var rädd för att beväpna bönderna, vilka skulle kunna utöva revolutionärt demokratiskt tryck på den härskande klassen. Istället var de primärt legoarméer, som bestod av utlänningar vars lojalitet kunde köpas.
Not 4 Trotskij hävdade att: ”Rätten till befälsställning garanteras genom studier, anlag, karaktär och erfarenhet, som kräver ständig och dessutom individuell värdering. Majors grad fogar ingenting till befälhavaren för en bataljon.” (Den förrådda revolutionen, s. 161)
Not 5 Denna idé är inget annat än ett bekräftande av den permanenta revolutionen, dvs långt ifrån att genomföra en uppgift som var den proletära revolutionens mål, misslyckades den miserabelt med att på ett seriöst sätt genomföra någon av den borgerliga revolutionens uppgifter.
Not 6 Enbart i fascistiska borgerliga stater (t. ex. Hitlers Tyskland) har vi sett liknande ”förfiningar”. En stående armé blir därigenom inte – bara för att den försvarar postkapitalistisk egendom – en proletär form av militärteknisk organisation. Den behöver fortfarande ersättas av ”ett beväpnat folk”.
Not 7 Trotskistiska manifestet (1989) blandade ihop detta fel med en ännu värre formulering: ”För att den stående armén reduceras till en storlek som överensstämmer med arbetarstaternas legitima försvarsbehov gentemot imperialismen.” (s. 97)
Not 8 Programmet i The Degenerated Revolution pekar ut säkerhetspolisen som i behov av att avskaffas men inte den stående armén, som om den förra inte hade någon roll att spela i arbetarstatens försvar mot imperialismen. I Trotskistiska manifestets reviderade kapitel om politisk revolution, som antogs 1994, avlägsnade FRKI slutligen all tvetydighet vad gäller den politiska revolutionens uppgifter när det fastslår att arbetarråden kommer ”att krossa hela den stalinistiska statsapparatens repressiva maskineri”. (Arbetarmakt 1994, s. 85)
Not 9 Jeltsins brytning med nomenklaturan 1990 underlättade exempelvis för en omgruppering av de restaurationistiska krafterna utanför byråkratin (t. ex. Tjubajs) kring hans klick, vilken efter 1991 sedan isolerade en hårdför stalinistisk fraktion, innan den införlivade avgörande element i den stalinistiska byråkratin (t. ex. Tjernomyrdin) i restaurationsprocessen. En liknande kombination uppstod i Ungern. I Serbien, Kroatien och Slovakien spelar hela byråkratin den avgörande rollen i enlighet med Trotskijs tredje variant.