Ännu ett felaktigt presidentval och, precis som i Mexiko 2006 och Nigeria förra året, är det den mest nyliberale kandidaten som vinner. Även om den populistiska ledaren Raila Odinga har uppmanat till ännu fler protester, måste massorna gå utöver hans försiktiga ledarskap, om de ska lyckas där den mexikanska och nigerianska oppositionen misslyckades – och verkligen störta regeringen.
Oppositionen i Kenya utlovar tre dagar med massprotester från 16 januari när försök att uppnå en förhandlingslösning med president Mwai Kibaki misslyckats. Ghanas president John Kufuor åkte hem efter att ha misslyckats att föra samman Kibaki och hans rival Odinga i Orangea Demokratiska Rörelsen kring frågan om det stulna valet. Kibaki har faktiskt gått vidare och tillkännagett sitt kabinett, när han nu är säker i presidentstolen för en andra period. Odinga och ODM, som sveptes till makten i det samtidigt avhållna valet till parlamentet, måste återuppliva en rörelse inför hoten från polisen och armén.
Valet blev ett förödande nederlag för Kibaki och hans Nationella Enhetsparti. PNU fick bara 37 platser (mot ODM:s minst hundra), 20 ministrar förlorade sina platser (av cirka 27 stycken), vicepresidenten åkte ut, tre medlemmar av förre presidenten och kleptokraten Daniel Arap Mois familj besegrades. Detta var ett folkligt uppror vid valurnorna mot dem som är befläckade av ”den gamla regimens” korruption, storbolag och nyliberalism. Majoriteten av arbetarna och bönderna röstade för en ny riktning och ett slut på fattigdomen.
Presidentvalet gav emellertid ett annorlunda resultat. Efter att ha räknats dagen efter att resultatet för parlamentet tillkännagavs gav det segern med mer än 200 000 röster till Kibaki – trots undersökningar vid vallokalerna som förutspådde en stor seger för Odinga. Demonstrationer och protester mot det stulna valet följde omedelbart. Några dagar senare medgav ordföranden i den ”oberoende” valkommissionen att han inte visste vem som vunnit, och att det fanns en del oegentligheter, inklusive en valkrets där 115 procents deltagande registrerats.
Kibaki svarade med ett brutalt tillslag av armén och polisen, utegångsförbud och stängning av media.
Så här långt har 600 dödats och 250 000 har flytt från sina hem. Västmedia fylls av berättelser om etniska konflikter och hur Kenya sjunker ned i stamkrig och inbördeskrig. Men sanningen är att en stor del, kanske huvuddelen, av våldet har utförts av statens styrkor. Polisen och armén har använt politiken att skjuta för att döda. En journalist från BBC vittnade om att ha sett mer än 40 döda kroppar på ett bårhus, alla med skottskador, i ODM-fästet Kisumu.
En snabb blick på undersökningar före valet visar att det är mer än bara den kamp mellan kikuyu och loa som västmedia ofta påstår. Kibaki hade stöd av 35–40 procent, vilket är mer än de 22 procent av den kenyanska befolkningen som utgörs av kikuyufolket, medan Odinga hade 40–45 procent, vilket är betydligt mer än de 12 procent som har loaursprung. Kibakis stöd kommer i verkligheten från kikuyueliten och delar av den gamla regimen kring Kenyanska Afrikanska Nationella Unionen (KANU), medan Odinga stöds av ett stort antal människor som har misslyckats med att dra nytta av den ekonomiska uppgången i Kenya.
En del etniskt våld har förekommit, såsom brännandet av en kyrka som användes av flyktingar i vilken mer än 30 människor dog. Även om en del av detta våld har varit spontana utbrott mot anhängare till Kibaki, huvudsakligen riktat mot affärer ägda av kikuyuer, har en hel del eldats på av politiker på båda sidor under upptakten till valet och därefter.
Kenya sedan självständigheten
Kenya vann sin självständighet från Storbritannien 1963 efter det blodiga Mau Mau-kriget under 1950-talet. Britterna gick till offensiv mot kenyanerna, främst kikuyu. Från självständigheten och fram till 2002 styrdes landet av KANU, under ledning av president Jomo Kenyatta till hans död 1978, och sedan av Arip Moi fram till 2002. Trots att Kenyatta deltog i kampen mot britterna (han fängslades under åtta år), var han som president god vän med regeringar och storföretag i väst, som belönade ledningen i KANU med olagliga gåvor.
Under 1990-talet tvingade Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) Arap Moi att anta ett strukturellt anpassningsprogram som innebar en viss liberalisering. Ändå räckte inte detta och 2002 besegrade Mwai Kibaki och Nationella Regnbågskoalitionen Arap Mois efterträdare i presidentvalet. Vid makten har Kibaki fortsatt att privatisera ekonomin – förra året såldes järnvägarna – och uppvakta nya företag som finansbolag, banker och IT-bolag. Under hans styre har Kenya upplevt mer än 5 procents tillväxt i jämförelse med en stagnerande ekonomi under Arap Mois sista period som president.
Men Kibaki har fortsatt Arap Mois politik vad gäller korruption. Han var finansminister under Kenyatta och Arap Moi och var utan tvivel medveten om de multinationella bolagens och KANU-elitens plundring av landets rikedomar. Väl vid makten har Kibaki och hans regering, trots en avbruten undersökning av Arap Moi och hans familj, vilken hittade miljoner dollar på schweiziska bankkonton men som inte ledde någonstans, övervakat skandaler som berör mutor från bolag som Goldenberg, Anglo Leasing och Safaricom.
Regeringen producerade också sitt dokument Vision 2030, som har som mål att Kenya ska bli den främsta kapitalistiska ekonomin i Afrika 2030. Kenya ses redan av det internationella kapitalet som en avstamp för vidare investeringar på kontinenten. Frukterna av dess jordbruk (som fortfarande domineras av vita jordägare) kan ses på stormarknader i hela Storbritannien och står för en fjärdedel av landets inkomster, där resten utgörs av turism och servicesektorn.
Trots dessa siffror för tillväxt har många kenyaner ändå ställts inför större bördor. Nationalinkomsten per capita är omkring 550 USA-dollar om året, den genomsnittliga årslönen för de fattiga ligger kring 200 USA-dollar. Till och med Kibaki har medgett att 46 procent av befolkningen lever i fattigdom. Samtidigt tjänar parlamentsledamöter 60 000 USA-dollar per år, vilket antagligen gör dem till de mest privilegierade parlamentarikerna i världen. Och på landsbygden är det samma historia: vita jordbrukare dominerar fortfarande jordbruket trots några steg mot fler farmer ägda av afrikaner, medan bönderna har stått inför flera år av svält och torka.
Trots fattigdomen och den växande ojämlikheten är Kenya strategiskt viktigt för världskapitalismen i Afrika. Kenya är också en partner i George Bushs krig mot terrorn. Detta förklarar USA:s snabba erkännande av Kibakis regering och det senare uttalandet att det förekom valfusk på båda sidor. Och medan EU och andra internationella observatörer har talat om oegentligheter, har de i Kenya bara gjort så mycket som de gjorde kring de stulna valen i Nigeria 2005 och i Mexiko 2006 – dvs. ingenting.
Orangea Demokratirörelsen
Raila Odinga leder ODM och har varit inblandad i kenyansk politik i 40 år. Han tjänstgjorde både i Kenyattas regering och under Arap Moi. Han blev osams med Arap Moi om vem som skulle ställa upp som KANU:s kandidat i presidentvalet 2002. Uppdraget gick till slut till Kenyattas son Uhuru (som nu sitter i Kibakis regering). Odinga lovade sedan Kibaki sitt stöd i utbyte mot att han själv blev premiärminister. Efter valet belönades han bara med att bli transportminister. När han avvisats för andra gången, bildade Odinga ODM och drev en framgångsrik kampanj mot Kibakis förslag 2005 att ändra konstitutionen, vilket markant skulle ha stärkt en redan mäktig president).
Detta visar att kenyansk politik, istället för att slitas sönder av etniska konflikter, domineras av några få mäktiga gestalter och deras familjer, Kenyatta, Arap Moi, Kibaki och Odinga, som slutit sig samman eller splittrats om vem som har tillgång till makt och rikedom för sig själva och sina anhängare, och inte om några principiella politiska punkter.
Arbetarklassen och motståndet
Kenyas fackliga centralorganisation (COTU) har spelat en bedrövlig roll. Dess generalsekreterare sade att ”problemet har uppkommit politiskt och måste lösas politiskt”. Detta är korrekt, men sedan drar COTU den felaktiga slutsatsen att fackföreningarna inte ska ingripa. Istället har de uppmanat Kibaki att inleda samtal för att lösa krisen (trots att han är dess upphov) och krävt säkra gator och arbetsplaster för sina medlemmar, vilket i frånvaro av en arbetarmilis bara kan innebära att polisen och armén ska ge sig ut på gatorna med våld.
KANU har historiskt sett dominerat de kenyanska fackföreningarna. I regeringsställning under 1990-talet förbjöd KANU fackföreningar bland statliga tjänstemän. KANU har blandat sig i fackliga val, utnämnt ombudsmän och närt en underdånig byråkrati. Det har också förekommit anklagelser om korruption. Tryck från gräsrötterna tvingade slutligen fackliga representanter att dra sig ur styrelsen för den nationella socialförsäkringsfonden i slutet av 1990-talet, eftersom de vägrade att kämpa för arbetarnas intressen.
Under samma period ägde det, trots detta, rum viktiga strider om löner och arbetstillfällen i en sådan omfattning att IMF försökte beskylla arbetarna för den stagnerande ekonomin. En korrumperad, prokapitalistisk byråkrati kan hindra COTU, men det förblir en arena för kamp, där gräsrötterna kan trycka på med sina krav på handling och måste organisera sig självständigt för att kasta ut byråkratin och kontrollera sin egen kamp.
Under den nuvarande krisen har unga människor (medelåldern bland de 36 miljonerna kenyaner är 18 år) gått ut på sina gator i tusental. Men Odinga och människor runt honom är en del av den politiska kasten i Kenya och kommer inte att göra något för att utmana kapitalets herravälde, vilket ligger bakom massornas misär och fattigdom. Istället måste socialister gå ut på gatorna och argumentera för:
– Aktionskommittéer i städerna och på landsbygden för att samordna kampen mot det stulna valet. Ungdomar har redan satt upp vägspärrar och demonstrerar. De kan gå längre. Dessa kommittéer måste vara öppna för alla arbetare och bönder oavsett etnisk bakgrund. De måste också distribuera mat och vatten och organisera transporter eftersom landet står stilla och det talas redan om svält – ett hot som kan användas av regeringen för att skrämma människor tillbaka till arbetet.
– Arbetar- och bondemilis. Kommittéerna måste förena massorna i kamp och organisera försvar av demonstrationer mot angrepp från polis och militär. Milisen måste vara multietnisk och också skydda mot konflikter mellan olika folk.
– Generalstrejk. Landets två miljoner arbetare måste använda sin makt för att hindra regeringen att styra. Medan landet för närvarande står stilla, måste arbetarna organisera sig över fackliga gränser för att fortsätta strejken och bilda väpnade strejkvakter kring banker, företag och i hamnarna. Arbetarna måste också delta i demonstrationer och ge ledning åt de tusentals som redan är mot regeringen. Bilda en nationell gräsrotsrörelse för att kasta ut reformisterna och de korrumperade ledarna som vill dra sig ur den politiska frågan.
– Arbetar- och bonderegering. Kampen mot Kibaki får inte stanna vid valet av en Odingaregering eller en uppgörelse mellan de två sidorna. Odinga har redan sagt att han accepterar den fria marknaden och inte kommer att göra något för att stoppa privatiseringar och ökande ojämlikhet. En regering som kan ta över bankerna och börsen, expropriera de farmer och företag som ägs av vita, inklusive de imperialistiska multinationella bolagen och använda landets rikedomar för att höja de fattigas standard, istället för att göda några få rika kenyaners eller kapitalistiska företags bankkonton.
För att kunna genomföra en sådan strategi måste massorna bryta med alla illusioner om Odinga och bygga ett parti baserat på klass. Istället för ett moras av skiftande allianser och mängder av partier (det fanns mer än 100 i parlamentsvalet nyligen), måste ett arbetarnas parti byggas, som sedan kan erbjuda ledning åt andra fattiga delar av samhället, såsom bönderna eller ungdomarna i kåkstäderna.
Arbetarna måste också avvisa hjälp från NGO-organisationerna, som förstärker etniska skiljelinjer eller populistisk politik genom sitt regionala inflytande och kampanjer för reformer inom kapitalismen. Det var NGO-organisationerna som så skamligt genom höga inträdesavgifter såg till att fattiga kenyaner inte kunde delta i det sociala världsforumet förra året i Nairobi – ända till sista dagen när forumet stormades. Detta visar att det finns möjligheter för socialister att organisera, leda och lära av massorna i deras kamp mot kapitalistisk utsugning.
Den ryske revolutionären Leo Trotskij skrev i Resultat och framtidsutsikter 1906 om hur många ofullbordade uppgifter i den demokratiska revolutionen i imperialismens epok bara kan uppnås genom att arbetarna tar makten och genomför en socialistisk revolution. Hans analys bekräftades i den ryska revolutionen, som resulterade i en arbetarregering baserad på arbetarrådens (sovjeternas) makt och som slog in på vägen att lösa jordfrågan, införa rättigheter för etniska grupper och svepa undan återstoderna av feodalismen.
I Kenya kan arbetarna och deras allierade bara lösa massornas brännande demokratiska frågor genom att ta makten och slå in på vägen till socialismen. Men för att den kampen ska kunna lyckas, måste den sluta med att staten krossas och kapitalismen störtas, och ersätter den med en planerad socialistisk ekonomi. Den nuvarande krisen i Kenya erbjuder en möjlighet att arbeta mot det målet.
Workers Power
12 januari 2008
Bildkälla, framsidan; Wikimedia Commons; Kenyansk polis radar upp sig för att hindra massprotester; Wikimedia Commons; Creative Commons Attribution 2.0 Generic license.