Krigets förödelse (1810); Francisco Goya; Wikiart; Public domain.
Följande polemiska artikel från våra brittiska kamraters tidning riktar sig mot grupper och individer som inte har samma aktualitet här som i Storbritannien. Men deras argument finns företrädda även här, inte minst i den exiliranska vänstern.
Bushs administration nöjer sig inte med den katastrof som tillfogats Irak och Afghanistan och har nu börjat slå på krigstrummorna igen – och hotar med angrepp på Iran. På samma sätt som Saddam Husseins Irak påstods ha ”massförstörelsevapen”, får vi nu med samma tvivelaktiga övertygelse höra att Iran måste angripas eftersom landet utvecklar kärnvapenkapacitet. Det hyckleri med vilket George Bush och hans allierade behandlar dessa frågor upphör aldrig att förvåna. Det är inte bara det att de tycks glömma att de själva har omfattande arsenaler med kärnvapen, de tycks också upptäcka nyare och radikalare politik när krigstrummorna börjar höras: motståndaren till aborträtten George Bush upptäcker exempelvis plötsligt sin passion för kvinnors rättigheter.
Hela USA:s utrikespolitik och dess hot mot Iran bestäms inte av en önskan att ständigt kämpa för demokratiska fri- och rättigheter. Om det var så, skulle USA inte vara hårdnackade anhängare av Israel och dess terroriserande av palestinierna, inte stöda den reaktionära teokratin i Saudiarabien eller militärregimen i Pakistan.
Nej, USA:s utrikespolitik drivs av dess känsla för strategiska, geopolitiska intressen. När USA invaderade Irak och Afghanistan var det utifrån den strategiska kalkylen att invasionerna, om de lyckades, skulle kunna upprätta lojala lydregimer i en del av världen som blivit känd för sitt motstånd mot Pax Americana och samtidigt kunna kontrollera oljan. Dess ledande intellektuella hävdade att detta kunde garantera ”amerikanskt ledarskap” i världen under åtminstone de närmaste 50 åren. Frågan är då: om vi motsätter oss USA:s motiv – olja, makt och profiter – ska vi kämpa för USA:s nederlag i dessa krig?
Revolutionärer säger utan att tveka ”ja”. USA:s handlingar handlar inte bara om val av reaktionär politik utan om det system vi lever i – imperialismen. Imperialismen är inte bara den ena statens dominans över en annan stat; den är det kapitalistiska världssystemets nuvarande stadium. Stora industri- och försäljningsföretag – som Siemens, Citigroup, HSBC, Halliburton, BP, Toyota, Wal-Mart – dominerar de globala marknaderna. Deras intressen bevakas av stormakternas militära, diplomatiska och politiska makt.
Detta leder till en systematisk uppdelning av världen mellan imperialistiska stater och deras bolag, som tillsammans dominerar och exploaterar halvkoloniala länder vars självständighet mer finns på papperet än i verkligheten. Under det tjugoförsta århundradet har omfattande slag utdelats mot USA:s ockupationer på Iraks och Afghanistans slagfält. Det är inte bara segrar i kampen för att befria dessa stater utan för alla som lider av förtryck och utsugning under det imperialistiska världssystemet.
Politiska misstag
Alliance for Workers’ Liberty (AWL) argumenterar mot detta. De motsätter sig kriget mot Irak men vägrar idag att kräva omedelbart tillbakadragande av trupperna. Tillbakadragande av trupperna från Irak, menar de, skulle innebära att reaktionära islamistiska krafter omedelbart skulle krossa arbetarrörelsen. Genom att inta denna ståndpunkt gör AWL USA:s trupper till arbetarrörelsens väktare – när de i själva verket är det främsta hotet. I det kommande kriget mot Iran hävdar AWL att vi varken ska stöda amerikanerna eller iranierna – istället säger de att vi ska stöda den internationella arbetarklassens ”tredje läger”. De menar att detta är den enda konsekventa internationalistiska ståndpunkten som principiellt motsätter sig båda sidor.
I deras rättfärdigande av sin ståndpunkt, hävdar de att det imperialistiska systemet, i vilket några mycket mäktiga stater lever väl på andras bekostnad, inte existerar på samma sätt som exempelvis vid tiden för första världskriget. De tvingas göra detta, eftersom de annars blottar sig för anklagelsen att de inte försvarar den demokratiska rätten till självbestämmande för nationer som förtrycks av imperialismen. Ändå är det detta som de gör sig skyldiga till!
Det låter radikalt att tala om arbetarklassens ”tredje läger”, men i verkligheten är den konsekventa internationalistiska ståndpunkten att försvara Irans självbestämmande, dvs. rätten för det iranska folket att besluta om sitt eget öde och kontrollera sina egna resurser fritt från USA:s inblandning och invasion.
Men vad skulle AWL:s argument innebära på marken när Iran angrips? I sådana situationer kommer förtryckta halvkoloniala borgerliga regimer försöka att mobilisera sin befolkning genom att använda antiimperialistisk retorik och inleda väpnade konflikter med imperiearméer. De kan göra detta framgångsrikt eftersom det iranska folket lider av förtryck och superexploatering i händerna på de imperialistiska länderna, och som därför kommer att inse det brådskande behovet att enas mot imperialismen. I denna situation kan revolutionärer inte agitera mot kriget, utan stöda motståndet mot USA:s angrepp – som en del av en enhetsfront för att slå tillbaka invasionsstyrkan. Innebär detta att vi stöder regimens reaktionära politik? Inte alls, men vi kan stöda dess militära handlingar mot den invaderande styrkan.
Vi kan dessutom använda krisen som skapas av konflikten till att kräva demokratiska rättigheter, inklusive för kvinnor och etniska minoriteter, arbetarnas rättigheter, inklusive kontroll över produktionen för krigsansträngningen och beväpning av arbetarklassen. Det förbinder den antiimperialistiska kampen med kampen för socialism genom kampen för en arbetarrevolution som kan försvara Iran. AWL däremot ställer kampen för socialism mot försvaret av Iran i händelse av ett imperialistiskt angrepp. Om arbetarklassen och socialister i Iran skulle anta denna ståndpunkt kan det antingen öppna vägen för imperialisternas seger eller avstå ledningen av den antiimperialistiska kampen till reaktionära delar av rörelsen såsom den iranske presidenten Mahmoud Ahmedinejads regim.
I Irak leder AWL:s metodologi till att avstå från kampen för att befria nationen från ockupation av västs militär och företag. Hemma i Storbritannien och andra imperialistiska nationer leder det till underförstått stöd till de imperialistiska arméerna och att undvika de svårare antiimperialistiska argumenten.
Nick Cohens rasistiska argument
Trots starkt motstånd i väst mot ”kriget mot terrorn” hävdade en del som fortfarande beskriver sig som ”tillhörande vänstern” till och med att vi skulle stöda kriget mot terrorn. De är egentligen f.d. vänsteranhängare. De inkluderar Nick Cohen i tidningen Observer och akademikern Norman Geras, som tillsammans skrev Eustonmanifestet, och många andra av deras sort.
Istället för att fokusera sin uppmärksamhet på den katastrof som pågår i Irak, vände de sin polemiska eld mot vänsterns ”antiamerikanism”. De gick så långt som till att göra rasistiska angrepp på vänstern för att den bygger en koalition mot kriget tillsammans med muslimer.
De hävdade att oavsett USA:s motiv, bör vi stöda denna demokratiska regim som försöker upprätta liknande demokratier i hela Mellanöstern. När detta ”demokratibygge” började misslyckas, hävdade Cohen och de andra att det berodde på den islamska fanatism som enbart gjorde kampen desto viktigare. Nu gör de gemensam sak med USA:s administration i att angripa de som motsätter sig ett angrepp på Iran som apologeter för administrationens meritlista när det gäller kvinnors och arbetares rättigheter. Tror verkligen någon att USA har kvinnors rättigheter i åtanke när de angriper länder som Iran?
Josh Davies
Workers Power (London) 321