”Kampanjen Stoppa våldtäkterna – Bekämpa sexismen i rättsväsendet” är en kvinnokampsorganisation som från första början haft ambitionen att attackera det patriarkala samhället på flera nivåer. Förutom att vi arbetar med att sätta fast den serievåldtäktsman som i pressen numera är känd som ”Bilskolläraren i Västerort” kommer vi att med utgångspunkt i detta mycket konkreta fall driva en skoningslös kampanj mot det borgerliga samhället som livnär sig på kvinnoförtryck och som ett led i upprätthållandet av detta förtryck låter kvinnor våldtas och våldtäktsmän gå fria.
På den internationella kvinnodagen kommer kampanjen att arrangera en demonstration som avslutas med att vi överlämnar en protestskrivelse till justitiedepartementet. Denna protestskrivelse kommer att innehålla krav på förändringar i lagstiftning och i rättsväsendets arbetsrutiner. I sina ansträngningar att skydda landets kvinnor från ”Bilskolläraren” har kampanjen dragit en rad lärdomar om hur kvinnans position kan flyttas fram inom ramen för det nuvarande samhället, naturligtvis utan att vi gör oss några illusioner om att jämlikhet mellan könen kan uppnås under kapitalismen.
Kampanjen har under sin korta existens fått väldigt stor uppskattning inom breda kretsar. Att det finns ett akut behov av en kvinnokampsorganisation som inte bara pratar utan även agerar är uppenbart för de flesta. De flesta inom vänstern inser att det är de förtrycktas egen uppgift att befria sig från sina bojor och således att kvinno- och arbetarrörelsen måste agera på egen hand eftersom den borgerliga staten finns till just för att upprätthålla den förtryckande kapitalistiska samhällsordningen. Och ett ofrånkomligt led i kampen mot kvinnoförtryck i allmänhet är naturligtvis kampen mot enskilda våldtäktsmän.
Tvärtemot vad man kanske hade kunnat tro så delas inte dessa slutsatser av alla inom ”vänstern”. Kampanjen har utsatts för kritik från flera håll (alltifrån postmodernistiska kulturradikaler till socialister) för att den varit för individinriktad och för att den koncentrerar sig på en enskild våldtäktsman i stället för problemet med våldtäktsmän i allmänhet. Man menar att vår verksamhet är missriktad då den i stället för att behandla fenomenet våldtäkter som det samhällsproblem det är, strävar efter att piska upp lynchstämning mot en enskild våldtäktsman.
Denna kritik kan för vissa kanske framstå som djuplodande eller rent av marxistisk, men vid närmare granskning visar den sig vara oerhört banal, för att inte säga idiotisk.
För hur bekämpar man ”våldtäkter i allmänhet” utan att slå emot enskilda våldtäktsmän? Om man vill befria kampen mot våldtäkter ifrån alla typer av aktioner mot våldtäktsmän har man inte mycket kvar att göra förutom att sitta och vänta på att problemet ska lösas av sig självt. Detta är också den strategi som stora delar av vänstern traditionellt haft i förhållande till frågan om kvinnans frigörelse. Man har (förvisso korrekt) förväntat sig att den slutgiltiga kvinnofrigörelsen ska vara resultatet av den socialistiska revolutionen., men ignorerat att denna revolution inte kan genomföras utan deltagande av kvinnor, som utgör åtminstone hälften av arbetarklassen.
Och hur vinner man då arbetarkvinnorna för socialismen? Naturligtvis genom att ta strid för deras intressen och i praktiken bevisa att dessa står i motsättning till den kvinnoförtryckande kapitalistiska ordningen. Utifrån enskilda strider för t.ex. högre kvinnolöner eller varför inte kampanjer mot enskilda våldtäktsmän som mobiliserar massorna till kamp för sina intressen är det revolutionärers uppgift att påvisa att det förtryck som plågar kvinnan finns inbyggt i det kapitalistiska samhällets struktur och att detta förtryck kan avskaffas endast genom en revolutionär kamp mot borgarklassen.
Detta är den revolutionära arbetarrörelsens metod. Med utgångspunkter i konkret kamp mot borgare pekar man på det allmänna mönstret och gör kampen till en kamp mot borgarklassen som helhet – med andra ord en klasskamp. Med utgångspunkt i kampen mot ”Bilskolläraren i Västerort” pekar vi i kampanjen på hur kvinnor systematiskt förtrycks under kapitalismen och därigenom förenar vi kvinnokampen med klasskampen.
Avslutningsvis bör några ord sägas om varför stora delar av vänstern avviker från den revolutionära arbetarrörelsens metod när det kommer till försvar av kvinnans rättigheter. Vi vågar påstå att ingen inom vänstern är så dum att hon eller han skulle argumentera emot enskilda strejker eller kampanjer mot enskilda hyreshöjningar med motiveringen att kapitalister bara skall bekämpas ”i allmänhet” och inte i konkreta fall. Att denna absurda linje inom vissa vänsterorganisationer kan vinna sådant genomslag i kvinnofrågan att den ger intryck av att vara officiell partilinje kan vi inte tolka på annat sätt än att dessa organisationer själva inte gjort upp med den sexism som genomsyrar alla aspekter av livet under kapitalismen.
För en revolutionär kvinnorörelse!