Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 272 (8/08) – 080421
En sak står klar i Zimbabwe: ZANU-PF och dess åldrade diktator Robert Mugabe – som suttit vid makten i 28 år – förlorade både valet till parlamentet och presidentvalet. Vägran att offentliggöra valresultatet kan bara bero på att resultatet inte är det som ZANU-PF ville ha. De förlorade trots att oppositionen bojkottades av media, trots trakasserier från polisen och trots valfusk i områden där de kunde gå iland med det.
Å andra sidan står det klart att Mugabe inte kommer att lämna med värdighet. Om han kan klamra sig fast vid makten – dvs. om armén och polisen är beredda att skjuta på folket – kan han överväga att antingen förfalska valet eller utfärda undantagstillstånd.
Han har bara en allierad, även om det är en ovillig och omedveten allierad – ledningen för Movement for Democratic Change (MDC). Deras taktik och strategi – som är koncentrerad på strikt lagliga och fredliga medel – inbegriper att vägra uppmana till massmobiliseringar. Detta spelar Mugabe i händerna, liksom flera gånger tidigare.
Idag hoppas MDC:s ledare återigen att de djupa sprickor som rapporteras i ZANU-PF:s hierarki, tillsammans med yttre tryck från imperialisterna i USA och Storbritannien liksom från andra afrikanska stater, ska räcka för att vinna presidentposten, kanske med någon form av medverkan från ett reformerat ZANU-PF. Storbritannien och USA förstärker i sin tur budskapet att MDC enbart ska använda fredliga medel.
Även om en lösning genom förhandlingar inte är helt utesluten, kan den bara bli en kompromiss med den härskande klassen. Det är sannerligen bara rädslan för en revolution som kan få till stånd även de minsta förändringarna i regeringens politik. Försäkringar åt alla håll att man bara ska hålla sig till fredliga (dvs. passiva) medel, oavsett vad som händer, kommer bara att stärka Mugabes beslutsamhet att riskera en kupp och hjälpa honom att samla armén och polischeferna för att göra jobbet.
MDC bildades 2000 som ett alternativ till att bilda ett arbetarparti – ett projekt som Zimbabwes fackliga landsorganisation (ZCTU), vars ordförande var Morgan Tsvangirai, hade omfattat. Mäktiga kapitalister gjorde dock sitt inträde i partiet, sådana som Eddie Cross, jordbruksekonom som står de stora vita jordägarna nära, och Roy Bennett, som är dess kassör och tidigare kapitalistisk farmare. MDC är, kort sagt, en folkfront: ett parti som säger sig stå över klasserna men överlämnar ledningen i kampen för konsekventa demokratiska rättigheter och ekonomisk makt till en del av kapitalisterna.
Innan 2000 fördömde ZCTU kraftigt Mugabes misslyckande med att överta vita bosättares och affärsmäns stora farmer, men MDC vände ryggen åt radikala jordreformer. De överlät därmed en snabb jordreform åt Mugabe som ett vapen att använda mot MDC.
När Mugabe trappade upp repressionen, uppmanade MDC upprepade gånger Storbritannien, USA och de andra imperialisterna att ingripa i Zimbabwe. Plötsligt kunde Mugabe återigen framställa sig som antiimperialist och revolutionär.
De proletära inslagen i MDC berövades två av sina främsta vapen för att kasta ut Mugabe: jordfrågan och kampen för att befria landet från de multinationella bolagens och utländska bankernas grepp.
Idag finns det bara ett sätt att hindra Mugabe från att använda sina gamla fula trick. Det kan inte göras genom förhandlingar med generalerna och polischeferna, utan genom att mobilisera massorna för att vinna över arméns meniga soldater till den progressiva rörelsen. Tsvangirai har låtit avgörande dagar gå, dagar när massorna var lättrörliga eftersom de insåg att Mugabe hade förlorat. Under dessa dagar sågs knappast armén och polisen alls till. Då var ögonblicket för ett relativt oblodigt erövrande av gatorna, för stora demonstrationer som kräver offentliggörande av valresultatet och tyrannens avgång.
Nu har atmosfären redan tillåtits att svalna. Massorna är i allt högre grad besvikna och förvirrade, och de har inte fått någon uppmaning till handling. Mugabe har till och med kunnat mobilisera sin milis med ”krigsveteraner”, gäng med slagskämpar som han använt många gånger för att slå ned motstånd. Han har släppt lös polisen mot MDC:s kontor och utländska journalister.
Om Mugabe tillåts offentliggöra ett förfalskat resultat i presidentvalet och utlysa ett snabbt nyval, ett val som kommer att genomföras med hans ”krigsveteraners” klubbor, knivar och gevär och den paramilitära kravallpolisen, då kommer återigen en djupgående revolutionär situation att ha glidit tillbaka in i en kontrarevolutionär situation.
Enbart om arbetarklassen omedelbart inleder en kampanj med ockupationer av arbetsplatser, strejker, vägblockader, gatudemonstrationer och konfrontationer med armén med vädjanden att soldaterna inte ska öppna eld mot sina systrar och bröder – dvs. en generalstrejk – kommer det att vara möjligt att vända på situationen. Detta innebär också att organisera aktionsråd i städerna och på landsbygden och att bilda arbetarnas och fattigböndernas miliser.
Men om arbetarna därigenom kratsar MDC:s kastanjer ur elden åt dem, då får de inte för en minut stöda dess verkliga program som kommer att användas som en ursäkt för att betala de vita jordägarna kompensation, acceptera ett IMF-paket för återhämtning och inleda försäljning av statliga tillgångar till multinationella bolag.
Arbetarklassen måste, kort sagt, bryta med MDC och skapa ett arbetarparti med ett handlingsprogram för en socialistisk lösning på Zimbabwes nedbrutna ekonomi. Arbetarna måste kämpa för att ta makten, oavsett om det är från Mugabe eller Tsvangirai.
Dave Stockton
Workers Power nr 324
Bildkälla, framsidan; Wikimedia Commons; Robert Mugabe; public domain; montage: arbetarmakt