Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 274 (10/08) – 080524
Det svenska försvaret är i färd med att omställas från försvar av den borgerliga statens territorium till det som kallas insatsförsvar. Det har lett till motsättningar som återspeglar en splittring i den svenska borgerligheten.
En del borgare som förre försvarsministern, moderaten Mikael Odelberg, har inte riktigt hängt med i utvecklingen. Den del som dominerar kraftigt, och som även stöds av den nuvarande oppositionen, består av de som utan förbehåll vill förena den svenska kapitalismens öde med den europeiska och delvis också nordamerikanska kapitalismens kamp om herraväldet i världen. Men en mindre inflytelserik del av borgerligheten vill försäkra sig om att det finns en militär slagkraft som kan försvara den svenska kapitalismens speciella intressen, primärt i förhållande till Ryssland.
Sverige har sedan länge deltagit i militära operationer under FN:s banér: Korea, Kongo, Cypern osv. Det som förändrats på senare år att andra aktörer som Nato och EU också står för militära insatser, ofta på uppdrag av FN. De kallas på det så kallade världssamfundets hycklande språk för fredsbevarande insatser.
Den särskilda skyddsgruppen (SGS) deltog för några år sedan i en av fransk militär ledd EU-operation (kallad Artemis efter jaktens och kyskhetens gudinna) i östra Kongo 2003. En särskild episod har på senare tid uppmärksammats i media. Det gäller en svensk befälhavare, en överste, och flera svenska soldater som blev vittne till en åtta timmar lång tortyr och misshandel av en kongoles som utfördes av fransmännen. Den svenske översten ska enligt uppgifter ha kommit överens med franska befäl om att tiga om det inträffade.
Samma överste har i år anförtrotts att leda svenska soldater som deltar i ännu en EU-operation. Det handlar om den tidigare franska kolonin Tchad i västra Afrika. Operationen leds även nu av den forna kolonialmaktens militärer.
Det handlar om en imperialistisk intervention, den moderna formen av kolonialkrig, för att försvara och skydda imperialismens intressen i området. Den påstådda ”humanitära hjälpen till flyktingar” är en lögn som är avsedd att inför allmänheten motivera en militär insats på en annan kontinent. Om det handlade om att hjälpa flyktingar, finns det många andra sätt att genomföra det på.
Det är naturligtvis en kraftig överdrift att jämföra EUFOR-styrkans insats i Tchad med kriget mot Irak. Men det finns likheter. Det rör sig om militära ingripanden för att skydda imperialistiska stormaktsintressen. Imperialisterna försöker i båda fallen dölja sina förehavanden med falska argument och lögner. De internationella hjälporganisationer som är verksamma i Tchad, liksom den folkligt förankrade rebellrörelsen, avvisar EU:s militära ingripande.
Det finns flera syften med ingripandet i Tchad:
a) att öka kontrollen över de betydande oljereserverna i Afrika, speciellt i Tchad och i grannländerna Libyen, Sudan och Nigeria;
b) att ringa in Sudan, som har en borgerlig men islamistisk regim, som står Kina nära och därför betraktas som en fiende av de västeuropeiska imperialisterna;
c) att stärka den europeiska imperialismens strategiska inflytande och tränga tillbaka andra stormakters inflytande, framför allt USA:s kontroll över två tredjedelar av oljan i Tchad;
d) att använda EU:s hittills största militära operation för att stärka unionen som imperialistiskt krigsförbund genom att bygga ut den militära kapaciteten och i allmänhet rättfärdiga den politiska och militära föreningen av EU.
Kampen mellan USA och EU ska alltså utkämpas i det utarmade Tchad.
Därför är vi helt och fullt motståndare till EU:s militära insats i Tchad. Vi är också motståndare till att svenska soldater deltar i det imperialistiska fälttåget. Därför kräver vi att de partier som påstår sig företräda arbetarnas och löntagarnas intressen på alla sätt motarbetar EU:s imperialistiska politik. Till sin eviga skam har både s och v inte bara röstat för och stöder svenskt deltagande, de har dessutom krävt ett längre svenskt deltagande än vad den borgerliga regeringens majoritet anser sig ha råd med. Motivet är att operationen legitimeras av FN.
Inte heller den centristiska och vänsterreformistiska vänstern har i någon högre grad uppmärksammat insatsen i Tchad. Närmast total tystnad råder i den svenska vänstern och arbetarrörelsen om den verkliga innebörden av de imperialistiska truppernas närvaro i Tchad.
FN:s säkerhetsråd (resolution 1778), som uttrycker viljan hos de fem ständiga medlemmarna, beslutade om militärt ingripande för att understöda den reaktionära diktaturen i Tchad. General Idriss Debys militärdiktatur kom till makten genom en kupp 1990. De franska trupper som är stationerade i landet försvarade redan 2006 regimen mot ett försök till uppror. Den nuvarande rebellrörelsen vänder sig inte bara mot militärregimen utan också mot de franska truppernas närvaro i landet.
Kriget i Tchad har en tydlig klasskaraktär. På den ena sidan står den härskande klassen i Europa som vill öka utsugningen av Tchad och dess grannländer och som därför stöder Debys diktatur. På den andra sidan står Europas arbetare och de förtryckta massorna i Tchad. Det är av underordnad betydelse att det i spetsen för rebellrörelsen står småborgerliga krafter eller att det finns företrädare för borgerliga arbetarpartier i en del regeringar i EU:s länder.
Även om rebellernas småborgerliga ledning inte ändrar den grundläggande karaktären i konflikten, gör den det nödvändigt med en självständig organisering av den fattiga befolkningen på landsbygden under ledning av industriarbetarna. Det är det enda sättet för de frihetstörstande massorna att säkra sig mot ett eventuellt förräderi från ledningens sida.
Det ligger både i de undertryckta massornas intresse i Tchad och i den europeiska arbetarklassens intresse att EUFOR:s trupper lider nederlag mot rebellerna. En seger för diktaturen och EU:s trupper skulle stärka våra motståndare. De skulle då kunna öka sina profiter och befästa sin makt. Deras militaristiska strävanden skulle förstärkas och inbjuda till fler militära äventyr i den halvkoloniala världen. En förstärkt militär upprustning inom EU skulle leda till större nedskärningar i välfärdssystemen och fler privatiseringar. Det skulle också kunna fungera som ännu ett rättfärdigande av EU-fördraget.
Om de imperialistiska trupperna fördrivs från Tchad, kan det bli en viktig signal i hela världen, och speciellt i Afrika, att förtryckta folk kan skaka av sig militärdiktatorer och dagens kolonialherrar. Av alla dessa skäl är vi helt för EU-truppernas nederlag mot rebellerna i Tchad. Arbetarklassens huvudfiende är den härskande klassen i Europa.
Även om vi är för rebellernas militära seger mot diktaturen och imperialismens trupper, är vårt stöd inte politiskt. Vi stöder inte rebellernas politiska program. Det är revolutionärers plikt att under kampens gång oavbrutet varna för att rebellernas ledare, om de kommer till makten, också kan mutas och köpas av imperialisterna.
Inga svenska trupper i Tchad!
Dra tillbaka alla EU:s trupper!
Bort med utländska militärbaser i Tchad!
Seger åt rebellerna mot militärdiktaturen och EU!
POM
Bildkälla, framsidan; Wikimedia Commons; Svenska arméns vapen; Creative Commons Attribution-Share Alike 2.5 Generic license; Canva