Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 273 (9/08) – 080517
Fallet är både skakande och förstummande. En numera 73-årig familjefader i Amstetten har förbrutit sig mot sin idag 42-åriga dotter sedan hon var 11 år, höll henne sedan 18-årsåldern – dvs. under 24 år – fången i en källare, våldtog henne regelbundet och fick sammanlagt sju barn med henne. Ett av barnen dog, tre blev kvar hos sin plågade mamma i källaren och hade fram till sin befrielse den 27 april aldrig sett dagsljuset.
Alla känner avsky inför så grymt och brutalt våld mot en kvinna och hennes barn. Alla frågar sig hur det kunde gå så långt, varför ingen ingrep? Även om alla detaljer inte är kända i detta fall, så ligger inte desto mindre för oss i Liga der Sozialistischen Revolution (LSR) en slutsats nära till hands.
Dramat i Amstetten är toppen på isberget
För det första gäller det att slå fast att Elisabeth Fritzls hemska lidande i denna extrema form är ett enstaka fall. Men fysiskt och sexuellt våld mot kvinnor respektive barn är allt annat än engångsföreteelser. Det är en beståndsdel av den borgerliga familjen sedan dess uppkomst. Enligt officiella beräkningar är i Österrike var femte kvinna utsatt för fysiskt och/eller sexuellt våld från en manlig anhörig. De flesta våldsdåden begås inte på gatan utan i familjen. Bara under år 2005 tvingades 3 256 kvinnor med sina barn söka skydd i kvinnohus. Dramat i Amstetten är, kort sagt, bara toppen på isberget, ett avskyvärt extrem-exempel på fysiskt och sexuellt våld mot kvinnor och barn i familjen.
Vem är skyldig?
Det handlar inte alls om att fördöma varje familj som ett bålverk för förtryck och misshandel eller varje familjefader som våldsman. Vi vet alla att många män visar stor omsorg och offrar mycket för sina kvinnor och barn. Men kapitalismen är ett system som förstör oss och våra livsmöjligheter. Detta system vilar på utsugning av arbetarklassen – den enda klass som är tvungen att sälja sin arbetskraft – genom kapitalistklassen. Detta maskineri för utsugning och förtryck suger kraft och livsenergi ur våra kroppar och själar och framkallar frustration och aggression.
Samtidigt är kapitalismen beroende av den borgerliga familjens struktur. Förplägnad och rekreation, omsorg om barnen och så vidare – allt detta ombesörjs inte av samhället, istället ska den privata familjen ta ansvaret. Detta blir billigare för kapitalisten (privat hushållsarbete kostar dem inget).
I ett klassamhälle som vilar på utsugning och förtryck måste förtryckande strukturer med nödvändighet också återspeglas i de sociala förhållandena på enskilda områden. Därtill kommer också männens överhöghet gentemot kvinnorna. Det tar sig uttryck i kvinnors sämre ställning i arbetslivet liksom också i deras övervägande ansvar för det obetalda hushållsarbetet.
Familjen – som baseras på mannens överhöghet gentemot kvinnan – är därför i klassamhället ofta en ventil, där mannens av den kapitalistiska utsugningen orsakade frustration tar sig uttryck i våld mot kvinnor och barn (liksom också kvinnan mot sina barn och någon gång också mot mannen – vilket förhållandevis sker mycket mer sällan).
Avskuren och isolerad
Av allt detta framgår vidare att den borgerliga familjen vilar på principen om avskiljande och isolering från samhället. Varför vänder sig så få kvinnor och barn till släktingar, vänner, offentliga inrättningar, när de drabbas av fysiskt eller sexuellt våld? Därför att familjen under kapitalismen är en egen, avskild värld. När privat hushållsarbete, rekreation, barnuppfostran m.m. inte är samhällets uppgift, utan var och ens uppgift, bekymrar sig logiskt nog inte samhället om de därmed förknippade problemen. Alla måste sköta det själva. Det förblir därmed också alltid en skam att vara utsatt för fysiskt eller sexuellt våld.
Idag finns det förvisso kvinnohus, hjälplinjer och så vidare. Detta är å ena sidan en följd av att arbetar- och kvinnorörelsen blivit starkare sedan 1970-talet. Å andra sidan blir samhällets sociala sönderfall alltmer ett problem för kapitalismen.
Men det som erbjuds i det kapitalistiska samhället är i bästa fall otillräckligt. Ett ekonomiskt och personligt bra nät för omvårdnad finns inte för kvinnor, speciellt inte utanför storstäderna. Därutöver gäller: så länge vi lever i ett klassamhälle med förtryck och isolering, så länge kommer bara en liten minoritet av offren att vända sig till offentligheten. Därutöver behöver kvinnor och barn inte bara möjligheter till säkra tillflykter, utan också en verklig materiell grundval för ett självständigt liv utan äkta man / familjefader. Men detta vare sig kan eller vill den kapitalistiska staten tillhandahålla.
Vad göra?
Så länge kapitalismen existerar, så länge finns det utsugning, kvinnoförtryck och därmed också våld i familjen. Därför kämpar LSR för att det borgerliga herraväldet slås sönder genom en socialistisk revolution. Först i ett socialistiskt samhälle kommer klasserna att dö bort och med dem också den borgerliga familjen. Först i ett sådant klasslöst samhälle kan människan bli fri, kan kvinnor leva utan beroende och förtryck från mannen, kan hushållsarbetets tyngd överföras från den enskildes skuldror till samhället.
Detta betyder inte alls på något sätt att arbetarrörelsen kan behålla händerna i byxfickorna fram till revolutionens dag. LSR är tvärtom för att arbetarklassen, invandrarna och ungdomarna måste mobiliseras i en bred kampanj mot våld i hemmen. Fackföreningarna och partierna inom arbetarrörelsen måste kämpa för följande krav:
* Massiv utbyggnad av högkvalitativa kvinnohus och barnasyler, som inte bara erbjuder offren nödbostad, utan varaktiga livsmöjligheter.
* Staten måste erbjuda drabbade kvinnor möjligheter till utbildning och arbete liksom barnomsorg, som kan göra det möjligt med en självständig tillvaro. De drabbade barnen måste erbjudas en av föräldrarna oberoende tillvaro under säkra omständigheter och med god utbildning!
* Vem ska betala? Svaret är enkelt: Pengarna måste skaffas genom en massiv beskattning av dem som sedan länge berikar sig på vår bekostnad … kapitalisternas parasitära klass. Därför kräver vi en massiv beskattning av företagsvinsterna.
Men problemet med våld i hemmen kan inte bara lösas med statliga åtgärder. Det låter sig inte heller lösas genom förstärkt övervakning från statens sida. Vi vill inte ha något ökat snokande i privatlivet genom den borgerliga staten, utan istället en beslutsam kampanj inom arbetarklassen genom de progressiva organisationerna. Vi behöver en bred upplysningskampanj inom fackföreningarna, arbetarklassen, invandrarorganisationern och så vidare gentemot våld mot kvinnor och barn.
Därutöver är bostadskommittéer nödvändiga, som väljs av församlingar i bostadsområdena och som kontrolleras av dem. Dessa måste ta itu med frågor om våld i hemmet och klargöra vem som är ansvarig och vidta tydliga åtgärder till skydd för kvinnor och ungdomar. Samtidigt måste det finnas regelbundna församlingar för kvinnor liksom ungdomar i vilka gemensamma projekt och aktiviteter kan inledas. Om möjligt bör alla vinnas för sådana församlingar, så att det därmed kan utvecklas en regelbundenhet i samarbetet och ett öppet förtroende. Endast genom samarbete inom klassen kan klichén om familjen som enda stöd genombrytas. Vår klass, arbetarklassen, måste befrias från brutala patriarker och sådana som gärna vill vara härskare inom de egna fyra väggarna. Sådana män måste övertygas eller – om detta inte är möjligt – oskadliggöras med nödvändiga medel och isoleras. En man är inte var och en som kan slå fysiskt svagare, utan den som behandlar bröderna och systrarna i sin egen klass med respekt och solidaritet och som har modet att gemensamt med andra ställa sig mot fienden – kapitalisterna och deras stat.
En sådan kampanj kan inte föras med småborgerliga och humanistiska argument (”våld är alltid dåligt”, ”problemet kan lösas genom att tala med varandra”), som den officiella regeringspropagandan och råden från det akademiska civilsamhället försöker intala oss. Lösningen måste dessutom ligga i att vi riktar vår ilska inte mot våra bröder och systrar, utan istället mot de skyldiga till misären – den härskande klassen.
När vi vinner arbetarrörelsen för en sådan kampanj, kan vi tränga tillbaka sexismen och blir en starkare, mer enad och motståndskraftigare klass, kan vi skapa förutsättningarna för en framgångsrik kamp för en socialistisk revolution, för ett liv i frihet och utan bojor. Denna framtid faller inte från himlen, utan är något som vi måste kämpa för. Det är värt att satsa våra liv på kampen för en sådan framtid. Om du också delar detta mål, om du också vill agera mot sådana förbrytelser som tragedin i Amstetten, kämpa då mot det system som frambringar sådana förbrytelser. Kämpa då tillsammans med oss i LSR!
LSR (Förbundet för en Socialistisk Revolution) Österrike
Red Newsletter (Wien) nr 333