Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 275 (11/08) – 080609
Översatt från våra brittiska kamrater i Workers Power
Redaktionen
• Varuprisindex i The Economist: livsmedel: 69 procents ökning under det senaste året, råolja, 84,4%.
• Enligt Financial Times nådde priset på ris den 17 april 1 000 dollar per ton i Hongkong, 1 200 dollar per ton i Manila.
• Förra året ökade mjölk och ost i EU med 33 procent, ägg med 17 procent.
• Enligt Världslivsmedelsprogrammet: ”Den tysta tsunamin” – varje 20-procentig ökning av priset på livsmedel ökar antalet människor som tvingas leva på 1 dollar per dag med 100 miljoner
Det som startade som kreditfrossan under 2007 har snabbt utvecklats till en stor kris, som påverkar inte bara världens banker, utan nu även tömmer risskålarna för fattiga människor i hela världen. Den kapitalistiska globaliseringen, som en gång förespråkades av George Bush, Tony Blair och Gordon Brown som en lösning på tredje världens fattigdom, är nu avslöjad som något helt motsatt – fattigdomens huvudsakliga orsak.
Wolfgang Münchau, som är associerad redaktör på Financial Times, skrev den 29 april: ”Det är ingen tillfällighet att våra olika kriser – fastigheter, krediter, bankväsendet, livsmedel och handelsvaror – har inträffat samtidigt. Den enkla orsaken är att de alla är en del av en och samma övergripande historia.”
Denna historia har som sin kärnpunkt det som marxister kallar för kapitalismens motsättningar.
Ett exempel på dessa är Kina som har varit i stånd att tillverka lågprisvaror för export till USA och Europa tack vare sin tillgång på billig arbetskraft. Fram till förra året visade sig detta vara en deflatorisk faktor i västerländska ekonomier. Men Kinas massiva import av råvaror, som stål eller olja, och dess växande efterfråga på kött och vete för den inhemska konsumtionen betyder att dess nuvarande inverkan är desto mer inflatorisk.
Medel som är mest grundläggande för livet – livsmedel – står nu i centrum för denna kris. De 2,6 miljarder av världens 6,6 miljarder människor som lever på mindre än 2 dollar per dag gör av med 60 till 80 procent av sina inkomster på att köpa mat. Inflationen på matpriserna driver nu många av dessa människor till hunger och till och med svält. Enligt The United Nations Food and Agriculture Organisation (FAO) (FN:s organisation för livsmedel och jordbruk) har priserna under de 12 månaderna från mars 2007 till mars 2008 stigit med 88 procent för säd, med 106 procent för matolja och matfett, och med 48 procent för mejeriprodukter. FAO:s totala livsmedelsprisindex ökade med 57 procent på ett år.
I Thailand – en av världens största exportörer – kostade riset för 5 år sen 198 dollar per ton, och för ett år sen 323 dollar per ton. Den 24 april i år nådde priset 1 000 dollar. På Haiti fördubblades priset på en femtiokilos rissäck bara på en vecka i slutet av mars.
Inte heller är den här krisen begränsad till ”utvecklingsländer”. US Food Research and Action Centre (USA:s centrum för livsmedelsforskning och åtgärder) beräknar att 35 miljoner amerikaner – eller med andra ord 10,9 procent av alla hushåll – anstränger sig redan till det yttersta när det gäller att skaffa tillräckligt med mat på bordet. Just nu finns det 200 regionala matförråd som delar ut mat till 30 000 soppkök i USA.
Hungerupplopp
Medan Georg Bush ger råd om att genetiskt modifierad säd är lösningen på problemet – en åtgärd som skulle tvinga de halvkoloniala länderna ännu längre in i klorna på den biotekniska jätten Monsanto, har världens fattiga gått ut på gatorna. Haiti, Egypten, Indonesien och Zimbabwe har sett några av de mäktigaste upploppen. Människor vars levnadsstandard har förbättrats bara marginellt, eller till och med har minskat efter 10 år av globalisering, har nu blivit mer och mer desperata allt eftersom deras mest grundläggande behov blivit hotade.
Demonstranter världen över har bemötts med våld från statens sida. I Haiti försökte demonstranterna, som BBC kallade för en ”hungrig pöbel” (”hungry mob”), inta presidentpalatset i huvudstaden Port-au-Prince. Fem demonstranter sköts till döds och många fler blev sårade. I Kamerun blev 40 mördade under februari månad i år. Haitis president Rene Préval, som först hävdade att det fanns inget han kunde göra, tillkännagav snabbt en 16-procentig minskning av priset på ris i grossistledet.
”Hungerupplopp” har ägt rum i Kambodja, Kamerun, Elfenbenskusten, Etiopien, Honduras, Indonesien, Madagaskar, Mauritanien, Mexiko, Niger, Pakistan, Peru, Filippinerna, Senegal, Thailand, Uzbekistan och Zambia.
Dessa uppror från de fattigas sida har injagat skräck i Internationella valutafondens och Världsbankens sammanträden, vars direktörer och deras politiska herrar fruktar en ökning av osäkerheten, utöver den skada som kreditkrisen redan har vållat storföretagen runt om i världen.
Varför har då den här matkrisen inträffat? Torka – som exempelvis den i Australien som har halverat väteskörden i New South Wales under de sista två åren – hjälper till att driva upp priserna. Men detta är inte den främsta orsaken. Kapitalismens kriser, inte ens dess jordbrukskriser, förorsakas av uteblivna skördar som fallet var under de tidigare produktionsformerna.
Matbrist?
Faktum är att det inte finns någon verklig livsmedelsbrist i världsskala – jordbruket producerar tillräckligt med livsmedel för att förse varje människa i världen med minst 3 500 kalorier per dag, vilket är betydligt mer än vad en genomsnittlig individ behöver. De här livsmedlen är naturligtvis inte jämnt fördelade. I Europa och Nordamerika förstör man fortfarande livsmedel och bönderna får subventioner för att inte odla så mycket mat som de kunde för att hålla priserna höga. I resten av världen svälter människor, inte eftersom det finns för lite med mat, utan eftersom konsumenterna inte har råd att köpa maten och småbönderna inte har råd att investera tillräckligt för att odla den.
Ekonomer som Jeffrey Sachs som har brutit med den neoliberala ortodoxin pekar på att länderna i tredje världen, i synnerhet i Afrika, har förbjudits från Världsbankens och Internationella valutafondens sida att subventionera gödningsmedel, förbättrade sädesslag, infrastrukturen (förråd, tillfartsvägar, transportnätverk, osv.) för småbönder. Under tiden förblir sådana investeringar kraftigt subventionerade i Nordamerika och Europa.
Till och med 1995 producerade haitiska bönder, utan subventioner, 95 procent av allt ris som konsumerades i landet, men då var deras tillträde till de lokala marknaderna skyddat genom importtullar. Samma år tvingade Internationella valutafonden Haiti att sänka sina importtullar för ris från 35 till 3 procent genom att ställa det som ett krav vid beviljandet av ett lån som landet desperat behövde.
Riset som var importerat från USA, och som kostade bara hälften så mycket som det inhemska riset, översvämmade marknaden. Haitis risbönder ruinerades och landet importerar nu 75 procent av sitt ris från USA, vars egna risodlare subventioneras med så mycket som en miljard dollar per år, och är själva skyddade med höga importtullar, dvs. exakt samma statliga åtgärder som Internationella valutafonden krävde att Haiti skulle avskaffa.
Tillväxten av jordbruket i Indien och Kina har inte kunnat mäta sig med tillväxten i deras industriella produktion. Under det sena 60-talet och under 70-talet har den indiska regeringen, oroad av missnöjet från böndernas sida, med hjälp av utländskt bistånd, företagit massiva investeringar i jordbruket i regioner som Punjab. Nya sädesslag, gödningsmedel, pesticider och jordbruksmaskiner togs i bruk. Resultatet var en väldig utveckling av jordbruksproduktionen – den så kallade gröna revolutionen.
Men efter nyliberalismens seger har man påbörjat få sådana projekt. The Economist intygar att ”andelen av de statliga avgifterna som avsattes för jordbruket i utvecklingsländer har halverats mellan 1980 och 2004.”
Spekulation
De nuvarande prisökningar har flera orsaker, av vilka en är omvandlingen av jordbruksmark till mark för odling av biobränsle. Klimatförändringar har också lett till en ökning av torrperioder och översvämningar som båda leder till ruinering av jordbruksmark.
Men den dramatiska prisökningen som vi har sett under förra året beror också direkt på kreditkrisen. Medan de komplicerade derivativa investeringarna blir allt mer riskfyllda, har roffarna på Wall Street och i Londons City börjat ägna sig åt det som de ser som ett säkrare alternativ – att tjäna pengar genom uppköp av ”commodity futures”.
I verkligheten har hedgefonderna hållit på att köpa nästa års skörd. Detta driver upp priserna, vilket i sin tur sätter fart på mer spekulation och ännu större prisökningar. Handlarna kvarhåller också livsmedel så att de kan sälja det senare för ett högre pris
Allt fler länder har blivit tvingade att ta till olika åtgärder för att slå vakt om sina minskande livsmedelsreserver. Vietnam och Egypten, som är två stora exportörer av livsmedel, har begränsat exporten av de viktigaste livsmedlen; medan sådana handlingar är helt nödvändiga för deras egen befolkning, har de också effekten att ytterligare driva upp priserna på världsmarknaden, vilket i sig leder närmast till svält i exempelvis Afghanistan, som är beroende av Pakistan för import av väte. Indien överväger nu att införa ett fullständigt förbud mot handel med värdepapper som har att göra med livsmedel, och det bara fem år efter att man infört sådan handel som en del av de neoliberala riktlinjerna för att bygga upp Indien som centrum för världsfinanserna.
Revolution
På samma gång som marknaderna misslyckas med att garantera någon som helst typ av rättvis fördelning av de mest nödvändiga varorna, blir det globala kapitalistiska systemet för varje dag mer och mer tydligt avslöjat som helt oförenligt med mänsklighetens behov. Livsmedel, olja och andra nödvändiga varor måste tas ifrån de spekulativa marknaderna, så att parasiterna i den finansiella sektorn berövas möjligheten att profitera på andras svält.
Bistånd räcker inte; världens arbetare och bönder måste få kontrollen över tillgångarna som de producerar. Tredje världens länder har rätt att försvara sina bönders jordbruksprodukter från de imperialistiska ländernas dumpning (försäljning av livsmedelsöverskottet under kostnaden för dess tillverkning) på deras marknader.
Arbetarna och stads- och landsbygdens fattiga borde kräva konfiskering av stora jordbruk, som för närvarande ägs av multinationella jordbruksföretag och jordägande borgare, och se till att dessa jordbruk omdanas för produktion i enlighet med en demokratisk plan, för att i första hand tillgodose människornas behov, och inte för att tjäna pengar.
Men en återgång till den gamla utvecklingsmodellen för tredje världen på 60- och 70-talet kommer inte heller att hjälpa. Dessa länder kan inte ta sig ur sin nuvarande position på egen hand. Om de förblir kapitalistiska kommer de att hamna i klorna på den förlamande utlandsskulden, på samma sätt som de gjorde förr. Vad de verkligen behöver är just de resurser som de har blivit bestulna på under två århundraden av kapitalism och imperialism. Frågan är hur man ska göra det här på ett sätt som inte på nytt medför ökade utlandsskulder och handelsförhållanden som inte är jämlika.
Arbetarna i imperialistiska centra måste kräva att utlandsskulden avskrivs fullständigt för dessa länder. Vi måste kämpa för utbetalningar av omfattande skadestånd till länder som har blivit plundrade så lång tid, och det utan några som helst krav av den sort som Internationella valutafondens brukar ställa. Vi måste avslöja superexploateringen som bedrivs av de multinationella livsmedelsbolagen och biotekniska jättar som Monsanto. Vi måste kämpa för arbetarmakt så att de väldiga resurserna, som idag satsas på börser, eller blir förintade i krig och ockupationer, används för att upphäva det nuvarande tillståndet där ett fåtal frossar medan miljarder går hungriga.
Men kampen att slå tillbaka kommer att vara mest våldsam just där krisens effekter känns som mest. Revolutioner föds i kriser som denna och kan skaka kapitalisternas makt i själva dess grundvalar. Arbetarna och bönderna i de länder som just nu står inför hunger är inte bara offer för den globala kapitalismen, de är potentiellt också kapitalismens dödsgrävare. När de en gång tagit makten kan de:
• Lansera en utvecklingsplan med syftet att öka jordbrukets avkastning och förbättra infrastrukturen på landet.
• Skapa ett statligt monopol på utrikeshandeln, under arbetarnas och fattigböndernas kontroll, för att försäkra sig om tillräckligt med mat hemma och för att kunna skicka mat till de länder som behöver den.
• Bygga upp den kooperativa produktionen och en demokratisk plan för att tillfredsställa mänsklighetens behov och göra slut på marknadens vansinne en gång för alla.
Workers Power 325
Bildkälla, framsidan; Canva