Bombardment (1937); Philip Guston; Wikiart; Fair Use
Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 277 (13/08) – 080706
16 juni 2008
Även om det var Hillary Clinton som höjde dånet från krigstrummorna genom att säga att hon skulle eliminera Iran ifall av militärt angrepp på Israel, dröjde det inte längre än att hon drog sig tillbaka innan Barack Obama anammade hennes aggressiva retorik. I sitt tal inför den inflytelserika American Israel Public Affairs Committee (AIPAC) betonade han sin beslutsamhet att tillhandahålla alla nödvändiga medel för att garantera Israels säkerhet. Han levererade ett tydligt löfte om lojalitet mot den sionistiska staten.
”Bandet mellan Förenta staterna och Israel är obrytbart idag, i morgon och för alltid. Vi vet att upprättandet av Israel var rättfärdigt och nödvändigt, grundat i århundraden av kamp och årtionden av tålmodigt arbete. Men 60 år senare vet vi att vi inte kan förtröttas, vi kan inte ge efter, och som president kommer jag aldrig att kompromissa när det gäller Israels säkerhet. Vår allians är baserad på delade intressen och delade värden. De som hotar Israel hotar oss. Israel har alltid stått i främsta ledet inför dessa hot. Och jag kommer till Vita huset med ett orubbligt engagemang för Israels säkerhet.”
Han lovade att garantera ”Israels kvalitativa militära försprång”. Han fortsatte med att godkänna Bushs politik gentemot palestinierna – enbart förbindelser med dem som avsvär sig motstånd mot Israels skoningslösa etniska rensning av landets ursprungliga befolkning:
”varje överenskommelse med det palestinska folket måste bevara Israels identitet som judisk stat, med säkra, erkända och försvarbara gränser. Jerusalem kommer att förbli Israels huvudstad, och måste förbli odelad.”
Det här talet visar att det skulle vara dåraktigt att ha några illusioner om den roll Obama kommer att spela antingen i Mellanöstern eller på andra håll. Han är representanten för USA:s imperialistiska intressen. Arbetarklassen och den halvkoloniala världen måste se honom som en lika stor fara som hans föregångare och förbereda sig på kamp mot honom.
Även om Obama fortfarande anklagar Bushs administration för att ha begått ett allvarligt misstag genom att invadera Irak, är han överens med den amerikanska bourgeoisiens allmänna strategi och klargjorde att han kommer att tillhandahålla alla resurser som behövs för att uppnå dessa strategiska mål. Oavsett om det är fråga om Mellanöstern, Syriens ställning eller utvecklingen i Libanon – förklarade Obama att han stöder den amerikanska härskarklassens linje. Därför betonade han behovet att isolera Hamas och vägrade att förhandla med ’en terroristorganisation”.
”Vi måste isolera Hamas om dem inte och till dess att de avsvär sig terrorismen, erkänner israels rätt att existera och håller fast vid tidigare överenskommelser.” Han gick vidare med att insistera på att det mesta av Israels erövringar, inklusive den palestinska huvudstaden Jerusalem, måste bevaras vid skapandet av varje form av avväpnad och fragmenterad ministat.
Obama klargjorde också att FN:s resolution 1701 som placerar trupper på marken i Libanon kommer att stärkas och sade också att Israels hot mot Syrien under hösten 2007 var legitimt. Även om det skulle vara fel att förneka en del skillnader mellan de demokratiska och republikanska lägren, klargjorde Obamas tal inför AIPAC att det inte är skillnader i förhållande till målen, utan hur de ska uppnås.
Obama har utsått enorma illusioner inte bara i USA utan i hela världen – opinionsundersökningar visar att han är den utan konkurrens mest populära presidentkandidaten bland dem som inte är amerikaner. Även här har han väckt förhoppningar hos miljoner människor om en grundläggande förändring i USA:s politik – ett slut på unilateralismen och hotandet. Hans löften om att förhandla med Iran och Kuba ”utan förhandsvillkor” fick dessa illusioner att sprida sig runtom i världen. Ändå stöder han helt i sina senaste uttalanden om Iran USA-imperialismens anspråk på absolut hegemoni i Mellanöstern. Han sade att: ”Det finns inget större hot mot Israel – eller mot freden och stabiliteten i regionen – än Iran.” Han fortsatte sedan: ”Faran från Iran är allvarlig, den är verklig, och mitt mål kommer att vara att eliminera detta hot.” Han kommer inte heller att utesluta militära aktioner. Sammantaget visar sådana uttalanden Obamas klasskaraktär. Det får inte finnas några illusioner om att han i internationella angelägenheter ”kommer att vara en ”kandidat för förändring”, istället kommer han beslutsamt att försvara USA-bourgeoisiens viktigaste intressen.
Sanktioner och det militära hotet
Det är inget nytt att Iran spelar en viktig roll för USA:s intressen i Mellanöstern. Iran besitter fortfarande de största reserverna av naturgas i regionen och har de näst största reserverna av naturgas i hela världen. En annan orsak är – med tanke på den skakiga oljemarknaden och den påbörjade recessionen i USA – Irans oljereserver, som uppskattas till 150 miljarder fat. Även Irans viktiga geostrategiska position är en betydande faktor för USA:s bourgeoisie eftersom 30 procent av världens oljeleveranser passerar genom Hormuzsundet. Om Iran skulle blockera sundet, skulle det utgöra ett allvarligt hot inte bara mot USA:s ekonomi utan även mot EU:s, Japans och Kinas. Så länge Iran fortsätter att trotsa dess planer, är hela Förenta staternas strategiska projekt för Mellanöstern ifrågasatt.
Iran har länge spelat en viktig roll för den härskande klassen i USA. USA och Storbritannien störtade 1953 Mohammed Mosaddeqs nationalistiska regim och ersatte honom med shahen Reza Pahlavis brutala polisdiktatur. Efter att han störtats i den iranska revolutionen 1979, förödmjukelsen i samband med ockupationen av USA:s ambassad och den misslyckade fritagningen, tog amerikanerna itu med att destabilisera den islamska republiken genom att uppmuntra Saddam Husseins Irak att angripa Iran. Sedan George Bushs tal 2002 om nationens tillstånd har Iran figurerat högt på listan över de stater som utgör ”ondskans axelmakter”. De neokonservativa krävde upprepade gånger en mycket mer aggressiv inställning. Trots all retorik blev inte Iran uppskrämt. Chefen för Jewish Policy Center, Jonathan Schanzer, förklarade:
”Amerikas konsekvent svaga svar under nästan tre årtionden har skapat ett modigare Iran. Vid nästan varje tillfälle när Iran provocerade Amerika, gav Washington ett lamt svar.”
Bushs administration föresatte sig att genomföra den mer aggressiva inställningen. USA:s påtryckningar fick Internationella Atomenergikommissionen (IAEA) att börja titta närmare på det iranska kärnprogrammet. Åtgärder vidtogs dessutom 2006 för att ekonomiskt isolera Iran. I december 2006 införde FN:s säkerhetsråd handelssanktioner för materiel som kan användas för att anrika uran, eller för att utveckla projekt som använder tungt vatten. I mars 2007 utvidgades sanktionerna med resolution 1747. Nu fanns det sanktioner mot all slags militär materiel (stridsvagnar, fartyg, raketer, m.m.). Resolutionen uppmanade dessutom alla medlemsstater att avstå från finansiella och andra ekonomiska uppgörelser som kan stärka Iran. Det innebär att sanktionerna utsträcktes till att hota den iranska civilbefolkningens försörjning.
Två månader efter att resolutionen antogs skärptes situationen igen efter att två amerikanska hangarfartyg gick in i Persiska viken och anslöt sig – tillsammans med andra militärfartyg – till den största ”övningen” i regionen sedan angreppet på Irak 2003. De militära hoten nådde en kvalitativt högre nivå. Förbundet för Femte Internationalen och många andra aktivister i antikrigsrörelsen varnade förra sommaren för ett möjligt angrepp mot Iran och uppmanade till omfattande aktioner från arbetarklassen i fall ett angrepp skulle äga rum. Representanter för Washington Institute for Near East Policy har nu bekräftat att konkreta planer för ett sådant angrepp låg på bordet, men att Pentagons ledning inlade veto mot militära aktioner mot Iran utifrån att det skulle undergräva deras strategi i regionen, speciellt i Irak.
Vi kan alltså iaktta en intensifiering av hoten mot Iran från december 2006 till augusti 2007, vilket resulterade i två resolutioner i FN:s säkerhetsråd och flera hot om militära aktioner. Sedan Pentagons vägran att gå ut i krig har en viss förändring i strategin ägt rum. Istället för att genomföra vicepresident Dick Cheneys förslag att inleda flyganfall mot revolutionsgardets baser, förklarades gardet vara en terroristorganisation. Det gjorde det möjligt för USA:s regering att frysa olika bankkonton som tillhör gardet. Stegen för att ekonomiskt isolera Iran nådde sin höjdpunkt med resolution 1803 i FN:s säkerhetsråd som införde sanktioner mot 12 iranska företag och 13 individer i mars 2008. Både företagen och individerna beskylldes för att ha förbindelser med Irans militära program.
Det skulle vara naivt att tro att sanktioner är ett ”fredligt alternativ” till väpnad konflikt med Iran. Faktum är att de tjänar syftet att öka de imperialistiska makternas strypgrepp om en halvkoloni. Vi måste komma ihåg att sanktionerna mot Irak efter Gulfkriget 1991 lämnade 1,5 miljon döda efter sig vid den tidpunkt när öppet krig bröt ut. Men även om det inte fanns människor som dog på grund av sanktioner, avvisar vi varje form av imperialistisk hegemoni som påtvingas landet. I slutändan syftar alla dessa sanktioner till att öka det internationella kapitalets makt och bidra till att lägga ännu mer fler områden i världen under dess direkta kontroll. Därför är det vår uppgift att avslöja argumenten om att sanktioner kommer att lösa konflikten och betona att de bara representerar imperialismens falska leende.
Krav på att anfalla Iran
Efter perioden när Bushs administration koncentrerade sig på att ekonomiskt isolera Iran blev rapporterna om ett möjligt angrepp återigen högljuddare i mitten av maj i år. Enligt två amerikanska senatorer fanns det konkreta planer för flygbombningar av revolutionsgardets starka fästen eller, mer korrekt, aktivt börja genomföra redan befintliga planer som alla går i den riktningen.
Även Israel började använda en mycket mer aggressiv retorik mot Iran. Transportministern Shaul Mofaz fick de internationella finansmarknaderna att bli ännu mer skakiga genom att säga, ”att i fall Iran går vidare med sin plan för att utveckla kärnvapen, kommer vi att angripa.” Kort efter detta uttalande rusade oljepriset uppåt med 11 USA-dollar per fat, vilket var den största höjningen under en dag på åratal.
Oljemarknaderna lugnade sig något efter att Israels premiärminister Ehud Olmert distanserat sig från Mofaz uttalande. Men även han trappade upp hoten och sade att ”det iranska hotet måste stoppas med alla nödvändiga medel” och att ”möjligheterna” att hindra Iran från att få kärnvapen inte kommer att vara länge. Det stod klart att det sista uttalandet var ett svar på USA:s nationella underrättelsetjänsters bedömning att Iran faktiskt hade upphört att utveckla ett kärnprogram för militär användning 2003. Olmert krävde dessutom att USA måste tillåta export av de militära flygplanen F-22 som speciellt används för att träffa bunkrar. De kan därför mycket väl användas för att angripa anläggningar för anrikning av uran som i Natanz eller anläggningar för framställning av uran som i Isfahan. USA:s militär gav de första positiva signalerna för att släppa på tyglarna i den frågan genom att hävda att om Israel utrustas med bombplanen F-22 kan det vara ett viktigt steg mot att öka trycket mot Iran.
Även Bush själv klargjorde att ”alla alternativ är aktuella” när han mötte den tyska kanslern Angela Merkel under sina besök i olika europeiska länder. EU utfärdade då också sitt hot om att frysa olika iranska bankkonton i fall landet inte uppfyller kraven i olika FN-resolutioner att stoppa sitt nukleära program.
Två strategier för USA:s bourgeoisie
Om man vill göra ett bokslut över diskussionerna mellan ideologiska representanter för den härskande klassen i USA står det helt klart att de är splittrade i två läger. Medan det första lägret betonar behovet av ett militärt angrepp, baserar det andra sig på möjligheterna av ”aggressiv, principfast diplomati utan förhandsvillkor, men med en klarögd förståelse för våra intressen”, som Barack Obama formulerade det i sitt tal inför AIPAC. Den här så kallade diplomatin ska givetvis ledas av USA. Obama sade att ”det är tid för USA att leda” och syftade alldeles tydligt på den pågående kampen mellan de imperialistiska blocken USA och EU om lejonparten av världens profiter och strategiska råvaror och energiresurser.
Båda dessa läger uttrycker givetvis behovet av ett starkare grepp speciellt om regionerna i Mellanöstern och Centralasien men också den halvkoloniala världen i allmänhet. De utgör bara olika bedömningar av vilket slags strategi som är mest användbar för att uppnå målet. Det står också klart att det ”diplomatiska lägret” dessutom uttrycker en defensiv inställning i ljuset av den nuvarande ekonomiska och politiska krisen.
De neokonservativa tankesmedjorna trycker, som vanligt, på för ett militärt angrepp. Speciellt Norman Podhoretz, som skriver för tidskriften Commentary, och som tidigare var rådgivare åt Rudy Giuliani när denne ställde upp i nomineringarna till republikansk presidentkandidat, kräver aggressivt ett angrepp på Iran. ”Det handlar om att i fall Iran ska förhindras att bli kärnvapenmakt, är det Förenta staterna som måste förhindra, och göra det genom en bombkampanj, och göra det snart.”
Olika medlemmar i Cheneys familj försöker också mobilisera den offentliga opinionen för ett angrepp mot Iran. Det är inte bara vicepresidenten, vars strategiker funderar på att låta Israel flygbomba för att göra det möjligt för USA att gå ut i krig, som argumenterar för militära aktioner. Även hans dotter Elizabeth betonade vid AIPAC:s konferens att ”dem [Iran] kommer att stå inför militära aktioner”. Uttalandet resulterade i dundrande applåder från publiken.
Även McCains påstådda klavertramp, när han sjöng en sång med refrängen ”Bomba, bomba, bomba, bomba, bomba Iran” är helt öppet för ett militärt angrepp på Iran. För närvarande betonar han emellertid mer aggressiva sanktioner, som genomförs inte bara av FN utan av den privata kapitalmarknaden:
”Vi bör privatisera sanktionerna mot Iran genom att inleda en världsomfattande kampanj mot investeringar. När fler människor, företag, pensionsfonder och finansiella institutioner världen över drar sig undan företag som gör affärer med Iran, kommer den radikala elit som styr landet att bli ännu mer impopulär än den redan är.”
Han tillade att han, till skillnad från Obama, inte kommer att förhandla med den iranska regimen utan kommer att försöka öka trycket på den:
”Istället för att villkorslöst sätta oss ner med den iranske presidenten eller högste ledaren med förhoppningen att vi kan få dem att ta sitt förnuft till fånga, måste vi skapa det tryck i den verkliga världen som fredligt men bestämt kan ändra den kurs de är inne på.” Det står klart att denna strategi huvudsakligen är baserad på taktiska överväganden inför det kommande valet. Ett öppet deklarerande av ännu ett krig är, när allt kommer omkring, inte alltför populärt för ögonblicket och skulle kunna spoliera hans chanser att bli president.
Representanterna för det ”diplomatiska lägret” hävdar att USA:s strategiska intressen kan uppnås bättre på det sätter. New Republican Magazine, som representerar en mer ”liberal” flygel av USA:s bourgeoisie, jämförde invasionen i Grisbukten 1961 med förhandlingarna under kärnvapenhot i samband med Kubakrisen året därpå. De hävdar att det var förhandlingarna som tvingade Sovjetunionen att ta bort sina raketer från Kuba. De menar att USA bör se sådana förhandlingar som ett tecken på styrka istället för som en svaghet.
Sammantaget får inte arbetarklassen låta sig luras av ”fredliga” fraser. Det är ett faktum att de också är ett uttryck för försöket att föra fram de imperialistiska intressen som ger uttryck för behoven hos själva det kapitalistiska systemet. Varje förstärkning av USA:s härskande klass innebär inte bara ett växande hot mot den halvkoloniala världen utan också mot arbetarklassen och de etniskt förtryckta grupperna i USA. Mot bakgrund av den ekonomiska krisen och bourgeoisiens försök att låta arbetarklassen betala sina förluster, är det viktigt att försvaga dem med proletär masskamp istället för att ta ställning för deras plundringståg, oavsett om de är ”fredliga” eller krigiska. Det innebär att arbetarklassen och antikrigsrörelsen i USA ovillkorligt måste ge stöd till motståndet mot imperialistiska ingripanden i Mellanöstern och arbeta för de imperialistiska styrkornas militära nederlag. Det innebär givetvis inte att ta ställning för olika nationalistiska och småborgerliga krafter mot deras egen arbetarklass utan att hjälpa de senare att ställa sig i spetsen för det antiimperialistiska motståndet.
Hur sannolikt är då ett angrepp på Iran?
Det står helt klart att Förenta staterna – om de vill behålla rollen som imperialistisk hegemon i Persiska viken – måste utöka de områden som står under deras direkta kontroll eller installera vassaller som utför imperialisternas order.
Även om krigstrummorna återigen börjar ljuda högre och analytikerna börjar tala om flyganfall innan Bush lämnar sitt ämbete, finns det för närvarande flera indikatorer som talar mot ett angrepp under den närmaste perioden framöver.
Det argument som har största tyngd är de ”oavsiktliga skador” ett sådant angrepp på platser som Matanz, Isfahan eller på revolutionsgardets baser kan orsaka USA:s styrkor i Irak, Saudiarabien och andra delar av Persiska viken. Det skulle underblåsa känslorna i arabvärlden, som redan pyr under slagen från imperialisk och sionistisk aggression. Iran har gjort mycket klart att de är beredda att slå tillbaka mot USA:s styrkor och deras allierade, inklusive israelerna, om ett sådant angrepp äger rum. Centrum for Strategical and International Studies (CSIS) genomförde en analys av möjliga krigsscenarier och uppskattade att Iran har 25–100 missiler med en beväpning av ungefär 1 100 kilo som på 12 minuter kan tillryggalägga ett avstånd på upp till 1 500 kilometer och som kan nå Israel. Det skulle vara mycket svårt för USA eller Israel att begränsa ett angrepp på Iran till flygbombningar. Det är mycket mer sannolikt att detta skulle resultera i ännu ett krig som kommer att vara åtminstone flera månader.
Ett angrepp på Iran skulle antagligen orsaka allvarliga problem för USA:s och deras allierades trupper i Irak. Befälhavaren för USA:s styrkor i Irak, general David Petraeus, som utnämndes på grund av sin lojalitet mot Bush, argumenterar, trots att han flera gånger påstått att Iran är ansvarigt för angrepp i Irak, mot ett militärt alternativ, även om han säger att det ska finnas kvar som det slutgiltiga alternativet. Istället för att slå till mot Iran med flygangrepp säger Petraeus att USA ”bör göra varje ansträngning för att använda hela statsapparaten, utveckla ytterligare hävstänger istället för att helt enkelt använda diskreta hot.” Detta är begripligt för militären eftersom ett angrepp på Iran kommer att stöta bort shiitiska krafter i Iraks södra regioner och stärka motståndet. Den liberala tidskriften The Nation, som har starka band till demokratiska partiet, skriver i den frågan öppet och ärligt: ”Irak kommer, så dåligt som det nu ser ut, att bli en dödsfälla för USA:s trupper.”
Grunderna för att legitimera ett krig mot Iran har dessutom undergrävts av NIE:s rapport om utvecklingen i Irans kärnprogram, vilken slår fast att de upphörde med att utveckla kärnvapen 2003 och att USA:s underrättelsetjänster inte har någon klar bild av dagens situation och därför inte kan bekräfta att Iran skulle ha påbörjat det igen. Man behöver inte vara något geni för att se parallellerna mellan oupptäckta massförstörelsevapen i Irak och erkännandet idag av att Iran inte ens försöker utveckla kärnvapen. Stämningarna i USA mot kriget skulle sannolikt öka ännu mer genom varje form av angrepp på Iran, och som hävdar att det är viktigt att stoppa deras program för kärnvapen, när det inte ens är säkert att de finns. Det skulle alldeles uppenbart framkalla omfattande klasskamp som har potentialen att intensifiera kapitalismens ekonomiska kris genom strejker och andra åtgärder.
Det är den här ekonomiska krisen, tillsammans med stämningarna mot krig, som i hög grad minskar USA:s förmåga att för ögonblicket inleda ett nytt krig. Den kommande recessionen, en djup kris i produktivkrafterna som fick sitt första uttryck med bristningarna i bubblan på bostadsmarknaden, kommer som ett resultat att förvärra dessa tendenser i USA:s ekonomi och orsaka en mycket djupare recession än vad många borgerliga analytiker ser som inte längre möjlig att undgå. Inflationsdrivande åtgärder kommer i stor omfattning att öka på grund av de nödvändiga ekonomiska kostnaderna för ännu ett krig. Därför måste arbetarklassen i USA inleda en seriös kamp mot de kommande krigsplanerna och binda samman den med en allmän kamp mot prishöjningar, stigande arbetslöshet och hotet om att tusentals människor blir hemlösa i och med att de förlorar sin bostad och i slutändan kombinera dessa delstrider med kampen mot kapitalismen som helhet.
Men inflationen kommer inte bara att resultera i stora faror för USA:s ekonomi: det snabbt stigande priset på olja efter Mofaz uttalande visade hur ett anfall mot Iran kan få dem att rusa iväg ännu högre. Om vi tar med i beräkningen att Iran lätt kan blockera Hormuzsundet, skulle det resultera i oljepriser som inte går att föreställa sig. Det står klart att detta inte bara är ett problem för USA:s ekonomi utan för världsekonomin som kan stå inför en allvarlig kris. De pågående protesterna från långtradarförare mot stigande priser på drivmedel visar vilket slags potential den delen av arbetarklassen har att stänga av ekonomin och ställa frågan om vem som har makten i samhället.
Organisera kampen mot sanktioner, krig och ockupation!
Alla dessa scenarion visar att kraftigt explosivt material finns begravt i grundvalarna för dagens ekonomiska, politiska och sociala ordning. Det är en av anledningarna varför vi hävdar att dagens värld genomgår en förrevolutionär period. Imperialismens grundläggande motsättning – ett globalt produktionssystem med en högt utvecklad arbetsdelning som stöter samman med begränsningarna i det privata tillägnandet av profiter och nationalstaten – måste av nödvändighet framkalla stora kriser. I slutändan kan vi iaktta att även om produktionsmedlen ständigt revolutioneras, istället för att öka välmåendet och livskvaliteten för den stora majoriteten av mänskligheten, istället undergräver den. Produktivkrafterna omvandlas därför i slutändan till destruktivkrafter. Detta kan ses i den ökande sociala ojämlikheten, hungerupploppen världen över nyligen, som inte orsakas av faktisk brist på livsmedel utan oförmågan att köpa dem, och klimatförändringarna. Det kapitalistiska systemet är som ett resultat ett hinder för mänsklighetens utveckling och måste därför störtas genom en socialistisk revolution.
Men hela den potential som finns i dagens kamp kan bara förverkligas om arbetarklassen har ett verktyg som inte bara leder en kamp för specifika reformer utan ifrågasätter det kapitalistiska systemet i dess helhet. Detta verktyg måste vara ett den socialistiska revolutionens världsparti, ett parti som kan garantera en självständig organisering av arbetarklassen och som kan leda den till makten på grundval av ett revolutionärt program.
Ett sådant parti finns inte idag och inte heller kommer det att bli till spontant. Det måste byggas som en högsta prioritet. Det är revolutionärers uppgift idag att försöka organisera de mest medvetna delarna av arbetarklassen i sådana partier kring konkreta kampanjer och konkreta strider.
I ljuset av existerande och ökande imperialistisk aggression förde frågorna om hur vi kan göra motstånd mot krig ut miljoner människor på gatorna. Det visar att frågan om hur vi ska kunna kämpa mot imperialistisk aggression är en av de allra viktigaste frågorna i världen idag. Det är en nyckelfråga för arbetarklassen och den halvkoloniala världen att organisera kampen mot imperialismen, som inte är något annat än kapitalismen i dess högsta stadium. Det är därför som frågan om hur sannolikt ett angrepp mot Iran är bara är en sekundär fråga. Revolutionära organisationer måste beväpna arbetarklassen med en ideologi och en organisation som kan organisera en kamp för att slå tillbaka imperialismens hot idag, i morgon och i framtiden och oberoende av frågan om huruvida Iran angrips om fem veckor, fem månader eller fem år.
Det är inte desto mindre mycket viktigt att öka propagandan och de konkreta aktionerna mot hotet om ännu ett krig i Persiska viken. Arbetarrörelsen i alla länder måste ta steg mot att upprätta internationella strukturer som kan organisera en omfattande motståndskamp i fall av angrepp och därför ta Israels och USA:s hot på allvar. Även om inget angrepp äger rum, är det väsentligt att organisera motstånd mot hotet om att införa ännu en omgång av striktare sanktioner.
För att dessa uppgifter ska kunna uppfyllas är tre ting avgörande:
För det första måste antikrigsrörelsen dra lärdomarna av de fel den begick under protesterna mot kriget i Irak 2002–2003. Det hade då varit möjligt att stoppa USA-imperialismens planer och därmed göra ett kvalitativt genombrott i kampen mot det internationella kapitalets herravälde. Den viktigaste av dessa lärdomar kan sammanfattas i en kort formel: Utan en revolutionär ledning, som är beredd att se bortom begränsningarna i en kapitalistisk logik, som är beredd att undergräva den ekonomiska grunden för att bedriva ett sådant krig genom massdemonstrationer, generalstrejker och sabotageaktioner, kommer den inte att kunna besegra krig eller imperialistisk aggression i allmänhet, eller med andra ord: Utan ett program som kombinerar de olika konkreta striderna med kampen för att störta kapitalismen genom en socialistisk revolution kan inte sådana rörelser vinna varaktiga segrar. Det är av avgörande betydelse att utrusta arbetarklassen med detta vapen – oavsett om det är i strider på arbetsplatserna, i kampen för demokratiska rättigheter eller i kampen mot imperialistiska krig och ockupationer.
För det andra måste revolutionärer bedriva en ideologisk kamp mot pacifistiska krafter i antikrigsrörelsen, vilka bara tjänar imperialistiska intressen även om deras krav mot aggression i allmänhet förefaller inta en neutral ståndpunkt. De banar faktiskt väg för imperialismen genom att förneka motståndsrörelserna rätten att slå tillbaka ”med alla nödvändiga medel”. Det innebär också att antikrigsrörelsen måste stöda motståndet i halvkoloniala länder, även om vi inte stöder de olika småborgerliga krafternas politik utan kommer att argumentera hårt mot deras politiska ledning och kommer att garantera en självständig organisering av arbetarklassens krafter.
För det tredje måste det äga rum diskussioner mellan olika progressiva krafter inom rörelsen kring konkreta krav mot kapitalismens resultat som krig, massfattigdom och rasism och kombinera dem med ett konkret praktiskt perspektiv. Särskilt i Europa kan vi se att frågorna om den rätta strategin för att övervinna kapitalismen ställs. Nya partier och initiativ, till vänster om de traditionella socialdemokratiska partierna, blev till och gav ett konkret uttryck åt detta sökande efter nya alternativ. Bortsett från att de flesta av dessa partier som Rifondazione Comunista i Italien eller Die Linke i Tyskland visade sig alltför villiga att genomföra den nyliberala dagordningen när de kommer till makten, stod dessa projekt för en utveckling åt vänster av medvetenheten hos stora delar av arbetarklassen. Revolutionärer får inte strunta i denna utveckling, utan i stället försöka vinna dessa initiativ för ett revolutionärt program. Men det är inte bara i Europa som saker och ting utvecklas på ett intressant sätt. I den halvkoloniala världen bröt omfattande kamp ut som resultat av de ökade matpriserna eller kring demokratiska krav.
Allt detta sammanstrålar i frågan hur föreställningen om permanent revolution – 60 år efter Fjärde Internationalens grundande och dess urartning i början av 1950-talet – kan tillämpas idag. Frågor som vilket slags förhållande arbetarklassen ska ha till kamp som är baserad på småborgerliga krafter, hur ett internationellt perspektiv för klasskampen ska se ut och vilka element ett övergångsprogram måste innehålla i dagens situation är avgörande för att utveckla en strategi för de fattiga och förtryckta. Förbundet för Femte Internationalen har deltagit i olika strider mot krig, rasism, sociala nedskärningar eller det kapitalistiska systemet i dess helhet och har generaliserat sina erfarenheter i programmet Från protest till makt. Vi uppmanar alla krafter som aktivt deltar i dagens kamp utifrån arbetarklassens perspektiv att ansluta sig till oss i kampen för att bygga ett nytt världsparti för den socialistiska revolutionen på grundval av detta program som aktivt ingriper i kampen med målet att störta kapitalismen och bygga ett internationellt socialistiskt system.
Roman Birke