Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 279 (15/08) – 080812
Ännu en arbetare dog förra månaden på sin arbetsplats då en stålkonstruktion under uppbyggnad i Kista Galleria plötsligt rasade ner. Den 32-årige montören begravdes omedelbart under tunga betongblock tillsammans med en annan 55-årig byggnadsarbetare och en bilist som bara råkade passera under bygget vid fel tidpunkt. Montören omkom medan hans kamrat och bilisten fördes till sjukhus med livshotande skador.
Snart var det klart att det inte alls handlade om någon olycka. För det första så ändrades ritningarna till bygget under själva byggprocessen så att bärande balkar gjordes smalare och svagare. För det andra så framkom det att arbetarna vid bygget som arbetade på hög höjd saknade säkerhetsselar, dvs. fallskydd som är livsviktigt om man i händelse av ett ras vill komma ovanpå och inte under rasmassorna. För det tredje så saknade Kista Galleria tillstånd att bygga över huvudleden i Kista så länge den var öppen för trafik. Syftet med allt detta var tydligen att spara pengar och ansvaret kan inte ligga någon annanstans än hos bossarna i Forsen Projekt AB och Ruuki Construction som utförde byggnadsarbetet åt sina kumpaner – bossarna på Kista Galleria. Den 32-årige arbetaren blev på så sätt slaktad för att göra ett par rika kapitalister ännu rikare.
Fallet är långt ifrån isolerat. Bara några dagar tidigare dog en 15-årig flicka när hon ramlade genom en öppen röklucka på taket till en fabrik som hon höll på att städa. Hon föll 7 meter ner och krossades mot cementgolvet. Det framkom omedelbart, vilket är för oss mycket intressant, att hon och hennes kamrater – alla ungdomar – arbetade på taket utan något som helst fallskydd på exakt samma sätt som byggnadsarbetarna vid Kista Galleria.
Efter att hela tiden stadigt ha minskat under perioden efter 1950-talet har antalet ”dödsolyckor” på arbetsplatsen börjat öka igen under 2000-talet. För arbetstagarna, dvs. i princip för arbetarklassen, var de enligt Arbetsmiljöverket år 2000 43, år 2003 50, 2005 53, 2006 54 och 2007 hela 65. Under första halvåret 2008 handlar det redan om minst 36 dödsfall vilket betyder att den kraftiga ökningen fortsätter. Som Arbetsmiljöverkets generaldirektör Mikael Sjöberg har påpekat: ”Det första halvåret har varit riktigt mörkt.” Bara i byggnadsbranschen har ökningen varit 30 % under de sista 3 åren (SvD, den 14 och 15 juli).
Själva ökningen bör inte förvåna någon, den är i slutändan en produkt av ett långt antal år av arbetarrörelsens tillbakagång och kapitalismens nyliberala offensiv. Att ökningen inträffar bara nu beror på att det krävs ett visst antal år för att förändringen i styrkeförhållandet mellan klasserna ska hinna ackumulera tillräckligt med försämringar för att antalet dödsfall ska börja öka på allvar.
Vilken rätt har man att hävda att dessa dödsfall är mord till skillnad från arbetsolyckor? I det att man kan tala om en olycka bara ifall ett samhälle har avlägsnat alla objektiva orsaker som ligger till grund för dessa dödsfall i den mån som samhällets tekniska nivå tillåter det. I dagens Sverige är det långt ifrån så. Inte bara är säkerhetsförhållandena i ett antal fall direkt och avsiktligt vidriga, som våra två exempel från ovan visar, men arbetarna tvingas dessutom i kapitalismen till ett liv som är som skapat för att framkalla misstag på arbetsplatsen. Långa och stressiga arbetspass, monotona arbetsuppgifter under hela arbetslivet, långa resesträckor mellan hemmet och arbetsplatsen, psykisk press från cheferna för att ständigt prestera mer, den undermåliga hälsovården, osv. och till slut det instängda, fattiga och maktlösa livet, allt detta tär både på nerverna och på hälsan. Och i vissa yrken räcker det att man förlorar uppmärksamheten för en liten stund. Det är inte alls konstigt att den största andelen dödsfall på arbetsplatsen inträffar när man förlorar kontrollen över ett transportmedel (enligt Arbetsmiljöverket 42 procent under perioden 2005–2007).
Kapitalisterna har inte bara skapat alla dessa missförhållanden, de profiterar dessutom direkt på att de upprätthålls och även förstärks. Så till den grad är detta sant att kapitalistklassen genom sin politiska ledning medvetet håller på att nedmontera Arbetsmiljöverket. Den borgerliga Alliansen har nämligen bestämt att under perioden 2007–2009 minska personalen på Arbetsmiljöverket med 35–40 procent. En fjärdedel av inspektörerna ska bort och i Stockholm har redan hälften av de sakkunniga på expertavdelningen redan försvunnit. Tore J Larsson, professor i arbetsskadeprevention vid KTH, tillika en hängiven tjänare av kapitalet, är ändå tvingad att medge i SvD (15 juli): ”om man desarmerar den tekniska kompetensen blir det bara jurister och det är svårt att se hur de ska kunna förebygga några skador.” Larsson tror inte att nedmonteringen av Arbetsmiljöverket har någonting att göra med den nuvarande uppgången av dödsfall. Dessvärre så har han rätt. Nedmonteringen kommer att märkas bara under de påföljande åren, vilket kommer att göra det nuvarande tillståndet ännu mycket värre. Det kan alltså inte bli fråga om några olyckor under kapitalismen.
Hur agerar det svenska samhället när det gäller arbetare som blir dödade på sin arbetsplats? Den omkomne byggnadsarbetaren tilldelades postumt en förundersökning om arbetsmiljöbrott från åklagarens och Arbetsmiljöverkets sida. Verkligen en upprättelse värdig det svenska rättsväsendet. Flickan å sin sida – en ung kvinnlig sommarjobbare utan fast anställning – kom inte ens så långt. Hennes och hennes likars liv är för staten Sverige inte värda ens en stinkande åtalsprövning i ett lika stinkande rättsväsende.
Statistiken som Brottsförebyggande rådet har sammanställt om rättsväsendets beteende i denna fråga är klar. Det fina namnet som den borgerliga lagen ger vissa av dessa mord är ”vållande till annans död i samband med arbetsolycka”. Vi ska som exempel ta året 2007 fast alla andra visar på samma mönster. Av 65 dödsfall blev bara 39 anmälda för brott (mycket värre var det 2006 då bara 15 anmäldes trots att 54 omkom). Med detta ska man jämföra antalet personer som lagfördes för brott, dvs. som på ett eller annat sätt befanns skyldiga. I statistiken över dessa personer finns det tyvärr hos Brottsförebyggande rådet inte kategorin ”vållande till annans död i samband med arbetsolycka” till skillnad från statistiken om anmälningar. Därför kan vi endast titta på antalet personer som befanns skyldiga för alla sorters vållande till annans död. Dessa var 2007 bara 57 stycken! Vi måste återigen betona att det handlar om ALL vållande till annans död av vilket kategorin ”arbetsolyckor” utgör en liten bråkdel (vad det gäller anmälningar så utgjorde ”arbetsolyckor” 2007 något mindre än 18 procent av allt vållande till annans död). Och av dessa 57 fick bara 13 någon sorts fängelsestraff. Även i det fullständigt otroliga fallet att alla 13 skulle vara kapitalister så har ändå 65 arbetare dött. Men låt oss vara realistiska. Vi är ytterst tveksamma i fall en enda av dessa 13 är en kapitalist som blev dömd för just vållande till annans död i samband med arbetsolycka. Så här effektivt försvarar det svenska rättsväsendet den svenska borgarklassen.
Vi kan därför lugnt hävda att polisens och åklagarens huvudsakliga uppgift i detta fall är att i enlighet med den borgerliga lagen företa en och annan förundersökning som egentligen nästan aldrig leder till åtal eller straff och på detta sätt låtsats som om de gör någonting viktigt. Detta uteslutande för att lätta på trycket och misstänksamheten bland arbetarna.
En annan viktig länk i samhället är borgerliga media. Dessa innefattar alla kommersiella och statliga TV kanaler, alla de största och viktigaste tidningarna samt lokaltidningar, radio, osv. Om den 32-årige montören skrev de ett par artiklar ty byggnadsarbetare är välorganiserade och raset inträffade ju på ett känt köpcentrum och kunde därför knappast gömmas undan. Den 15-åriga flickan å andra sidan fick bara 2–3 korta och okänsliga notiser där vi varken fick veta hennes namn eller på vilken exakt fabrik dödsfallet inträffade för att inte tala om namnet på den ansvarige borgaren.
Varför tar borgerliga medier i så fall upp frågan över huvudtaget? För att fria kapitalister från ansvaret genom att göra allt för att mord som dessa ska framstå som ”olyckor”. Lika viktigt är det att ge kapitalismens egen syn på saken, leda arbetarnas tänkande och all möjlig samhällsdebatt i banor som är ofarliga för systemet och på detta sätt försvåra för arbetarna att bilda sig en egen uppfattning som baseras på deras egna klassintressen. Då och då kan man också hänga ut en och annan enskild kapitalist eller hög tjänsteman för att skydda kapitalismen som helhet.
Det är ytterst lärorikt att se hur mordet på 15-åringen behandlades i jämförelse med hur samma medier behandlar mordet på Engla Höglund. Trots att mordet på Engla tillhör en ytterst sällsynt typ av mord (mord utförda av seriemördare äger rum någon enstaka per år, om ens det) så får det i borgerliga medier en stor del av utrymmet vanligtvis på förstasidorna i tidningar och i de första nyheterna på teve. Detta pågår dessutom dagligen. Mördarens och åklagarens varje ord och handling analyseras till det yttersta, de idisslas och serveras till arbetarna gång på gång. Englas bild följer med varje artikel som skrivs och den smärta som hennes familj upplever uppmärksammas gång på gång.
Det skulle helt enkelt vara ytterst skadligt för utsugarnas prestige och samhällsställning om medierna behandlade morden på arbetarna på samma sätt som de gör med seriemördarnas fåtaliga offer. I detta avslöjar sig medierna återigen inte som hela samhällets tjänare, som de själva hela tiden vill påstå, utan enbart som utsugarnas egna tjänare. Motargumentet att seriemord säljer bättre och därför också uppmärksammas mer är ytligt. Vad kan vara mer uppseendeväckande än att våra främsta och mest engagerade och framgångsrika medborgare, de som får samhället och ekonomin att fungera (som Muf skulle vilja ha det), och dessutom hängivna familjemänniskor, utför mord bara för att göra sina redan svällande bankkonton ännu tjockare.
Med tanke på det borgerliga rättsväsendets och statens natur i sin helhet samt medierna är det klart att arbetarklassen inte kan stödja sig på någon av dessa om vi vill stoppa morden på våra kamrater. Samtidigt kommer Arbetsmiljöverkets praktiska avveckling att få antalet dödsfall på arbetsplatserna att explodera. Utan motståndet från vår sida kommer situationen att nalkas den på 1950-talet då upp till 500 slaktade arbetare per år inte var ovanligt.
Den enda lösningen är att krossa den borgerliga staten och medierna och bygga en egen arbetarnas stat. Bara en sådan stat med ett verkligt arbetsmiljöverk styrt och kontrollerat av arbetarna själva, som dessutom erhåller ett överflöd av resurser, kan sätta stopp för morden och i längden reducera dödsfall på arbetsplatserna till ett fåtal verkliga olyckor. Under 1900-talet har vi redan sett hur arbetarna tvingade den borgerliga staten att inrätta ett arbetsmiljöverk och på flera olika sätt, också genom förbättringen av levnadsförhållandena för arbetarklassen, minska antalet mord på arbetsplatserna från 500 per år till 50 per år. Den som inbillar sig att det handlade om några fredliga påtryckningar misstar sig grovt. Fredliga påtryckningar fungerar inte på kapitalister. Genom den ryska revolutionen, genom en rad andra revolutioner i hela världen, genom hot om revolutioner och genom strejker som hela tiden hotar att utvecklas till generalstrejker satte världens arbetarklass i praktiken en revolver mot kapitalismens tinning.
Men inte ens det har varit tillräckligt som den nuvarande utvecklingen visar med all önskvärd tydlighet. Kapitalisterna kommer så länge de finns att försöka slå tillbaka oss på alla fronter och ta ifrån oss alla våra erövringar. De måste därför likvideras som klass en gång för alla. Och det kan man börja med att göra bara genom att utplåna den stat som de har konstruerat så att den kan utföra uteslutande deras uppgifter.
Det finns inget behov för oss att inbilla sig att arbetarstaten kommer att kunna avskaffa alla missförhållanden och dödsfall på arbetsplatserna den första dagen av sin existens. Kampen är inte alls över lika snabbt som revolutionen är över, som anarkisterna tror – ty i detta fall skulle vi inte ha något behov av en arbetarstat till att börja med. Det är egentligen bara efter revolutionen som den verkliga kampen börjar. Den kommer att föras mot alla de samhällsskikt och klasser som vill ha en återgång till det gamla läget. Denna kamps syfte kommer att gå ut på att ständigt förkorta arbetsdagen; att lyfta arbetarklassen från dagens fördärvade och mentalt förtryckta tillstånd så att den kan ta över ständigt nya, intressanta och skiftande uppgifter också i vetenskapen och i konsten; omorganisera hela boendet och eliminera långa och upprepade ressträckor; höja arbetets produktivitet till den grad att vi inte längre behöver pressa oss att ständigt prestera mer; göra slut på hemarbetet osv., osv. Bara en sådan slutlig seger över alla de gamla kapitalistiska förhållandena, som omöjligen kan uppnås under själva revolutionen, kommer att göra slut även på skador i arbetet.
Här som i alla andra delar av kampen är det självklart att den socialistiska revolutionen inte kan inträffa omedelbart – arbetarklassen måste först vinnas för den. I den processen är det viktigt att revolutionärer inte avskärmar sig från de mål och de delkamper som arbetarklassen kan acceptera i dagsläget. Ett sådant för varje arbetare även i dagsläget självklart mål är en återupprustning och utvidgning av Arbetsmiljöverket, hårda fängelsestraff för de skyldiga borgarna, en minskning av arbetsdagen till 6 timmar och en kraftig förbättring av levnadsförhållandena under kapitalismen med syftet att minimera till det yttersta antalet mord på arbetsplatserna. Vi talar här inte om att man ska uppmana eller bönfalla staten, vi talar om hårdnackad klasskamp för att tvinga den till förbättringar. Vi upphör inte med kampen när ett sådant mål eller reform är vunnen utan strävar efter att ytterligare fördjupa kampen och flytta fram arbetarklassens ställningar ännu mer tills dess att den blir redo för det slutliga angreppet på den borgerliga staten.
I detta sammanhang är kampen mot mord, lemlästning och skador på arbetsplatserna också ett viktigt argument för många andra delkrav, alltifrån 6 timmars arbetsdag till exempelvis en minskning av kapitalistens makt i företaget eller en förstklassig och allomfattande utbyggnad av dagisplatserna.
Till slut vill vi peka på det som tidningen Arbetarens chefredaktör Rikard Warlenius skriver i ledaren från den 28 maj. I denna underdåniga artikel godtar Warlenius fullständigt borgerliga medias lögner om att de dödsfall som inträffar på arbetsplatserna bara är olyckor. I detta friar han kapitalister från ansvaret, leder arbetarnas tänkande in i de banor som är ofarliga för systemet och gör det svårare för dem att bilda sig en egen uppfattning som baserar sig på deras egna klassintressen. Man skulle kunna trycka hans artikel i SvD utan några som helst problem, ingen skulle märka någonting konstigt. Vad ska man göra åt problemet? Mer ”tillsyn” – svarar Warlenius, ”Satsningar på arbetsmiljöarbetet.” Satsningar och tillsyn från vem? Warlenius har nämligen glömt att den svenska staten är en kapitalisternas stat, att den inte finns för att tjäna arbetarna och att den måste tvingas genom hård klasskamp även till de minsta förbättringar för arbetarklassen.
Om krossandet av den borgerliga staten kan det så klart inte ens vara tals om i Arbetaren. I sin vanmakt utbrister Warlenius: ”Det minsta man kan begära av ett civiliserat samhälle är att man ska kunna gå till jobbet utan att frukta för sitt liv.” Han vänder sig i denna uppmaning (som i resten av sin artikel) inte till arbetarna utan till kapitalisterna – dvs. till det ”civiliserade samhället” – och bekänner på så sätt sina verkliga färger. Ett civiliserat samhälle – det är så denne herre ser Sverige. Är det det civiliserade samhället som ockuperar Afghanistan, Kosova och Bosnien samt skickar sina knektar till Tchad, eller är det det civiliserade samhället som möter fredliga protester med polisvåld? Kanske handlar det om det civiliserade samhället som sköt ner människor i Göteborg 2001? Eller kanske det civiliserade samhälle som skickar sina poliskräk till varenda syndikalistisk blockad? Så snabbt glömmer man saker när man inte befinner sig på golvet.
Senad Kadic