Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 281 (17/08)- 080929
De styrandes projekt att omvandla EU till en imperialistisk superstat har fått problem. Deras mål är att under nästa årtionde skapa en kontinental inhemsk marknad, fri från regleringar och föreskrifter om social välfärd som hindrar deras stora multinationella företag från att mäta sig med sina nordamerikanska och östasiatiska rivaler.
Det politiska projektet att skapa en europeisk verkställande makt – ett slags federal regering – och en militär styrka som i slutändan kan uppträda oberoende av det amerikanska Nato-förmynderiet. Kärnan till en sådan styrka har redan skapats i och med den europeiska ”stridsgruppen” och den skaffar sig erfarenheter av den ”globala användningen av våld” genom dem påstått humanitära ingripandena i exempelvis Tchad. Det är dessa mål som förklarar de upprepade försöken att driva igenom en konstitution eller ett fördrag.
Det irländska nej:et till EU-fördraget representerade därför, när det läggs till det franska och holländska nej:et till konstitutionen 2005, ett betydande nederlag för den franska och tyska imperialismen, som är huvudkrafterna bakom projektet med en superstat.
Nu har fördjupningen av tendenserna till recession i Europa avbrutit den europeiska uppgången. I början av september var OECD:s prognoser om tillväxten i eurozonen för de två sista kvartalen av 2008 0,4 procent och 0,8 procent. Tysklands BNP förutspås att helt stagnera på 0 procent och 0,1 procent och Frankrike kommer bara marginellt att ligga över (0,2 procent och 0,6 procent) under samma kvartal. Ett stort problem som alla Europas ekonomier står inför är den starka ökningen av inflationen: för eurozonen som helhet 4 procent, dubbelt så mycket som de 2 procent som är europeiska centralbankens mål.
Genom den sjunkande dollarn har USA försökt stärka sin export, dvs. att exportera sin kris som de gjorde vid sekelskiftet. Dess kris för bostadslånen har emellertid, efter att ha tvingat fram förstatligande av de stora utlånarna Freddie Mac och Fannie Mae, skapat en världsomfattande kreditkris som nu förvandlas till en recession.
Även de ”officiella” förutsägelser som gjorts på senare tid utelämnar den sannolika fördjupningen av kreditkrisen och de av många förväntade problemen för stora banker i EU och Nordamerika. De kommer med stor sannolikhet att leda till kollaps för börserna och inleda en verklig och utdragen världsrecession.
Utöver allt detta har de fransk-tyska planerna för närmare ekonomiska band med Moskva rubbats av USA, följt av dess alltid trogna brittiska allierade, och framkallat en kris med Ryssland om ”sommarkriget” i Georgien.
Inte desto mindre förblir bildandet av ett europeiskt kapital och en europeisk imperialism det strategiska målet för de tyska och franska kapitalistklasserna, deras stater och regeringar. De angrepp som inletts av EU med Lissabonagendan, Bolkesteins direktiv för tjänster och den inre marknaden och Bolognaprocessen för att göra utbildningen till en marknad, går alla vidare. De nationella regeringarna försöker dessutom avbörda sig krisen på arbetarnas ryggar genom att hålla nere lönerna i namn av att bekämpa inflationen.
Bakom den överhängande krisen ligger ett strukturellt problem i den kapitalistiska världen, en stark tendens till stagnation. Detta beror på en långsiktig tendens, som utvecklas genom cyklerna, till överackumulation av kapital och fallande vinstnivåer i de imperialistiska kärnländerna.
Det är knappast förvånande att inledningen på en ekonomisk kris medför en intensifierad kontinental offensiv mot arbetarklassen, dess löner, dess sociala service, dess välfärd, utbildning och sjukvård, dess jobb och dess pensioner. Det har lett till massivt missnöje och en legitimitetskris för borgerlig politik och hela EU-projektet.
När den härskande klassen ställs inför denna politiska kris tillgriper den sina beprövade metoder, framför allt rasismen, för att splittra arbetarklassen och stärka sitt eget styre. Över hela Europa, men i Italien med speciell brutalitet, försöker staterna släppa lös de stigande sociala spänningarna på de flyktingar och invandrare. Invandrade arbetare från Östeuropa är ofta de första som blir utsatta. De uppmuntrades av kapitalisterna som billig arbetskraft under den korta uppgången i årtiondets mitt, men betraktas nu som ”mer än vad som behövs” och ”uppmuntras“ att åka hem och inte bli en ”börda” på Västeuropas välfärdssystem.
Denna utveckling bevisar att kraven på ett ”socialt Europa” som vilar på en ”marknadsekonomi”, som de flesta vänsterreformister förespråkar, är en önskedröm. Det kan inte finnas en kapitalism i vilken det inte finns någon överackumulation av kapital, ingen framväxt av monopol, ingen konkurrens till döds och inga kriser. Kriserna, massarbetslösheten, de sjunkande lönerna och rasismen är alltihop en del av systemet. Antingen måste systemet angripas och slås sönder eller också kommer dess fördärvliga sidor aldrig att övervinnas. Men deras svårigheter är våra möjligheter. En kapitalistisk krisperiod är en tid då ett större antal arbetare inser nödvändigheten och möjligheten för en revolutionär taktik och revolutionära lösningar. Den kräver bara att militanta antikapitalister vågar säga som det är och föra fram sådana krav, istället för att låtsas vara gårdagens socialdemokrater.
Motstånd
Frankrike har – med sin framgångsrika kampanj för ett ”vänster-nej” 2005, sina vågor av strejker, sina mobiliseringar i skolor och på universitet, sina uppror i förorterna – stått i kampens främsta led. Italien, Tyskland och på senare tid Grekland har upplevt liknande massiva strider. Men även i andra europeiska länder som Storbritannien, där mobiliseringarnas omfattning inte varit så imponerande, finns det nu en verklig uppgång i motståndet.
Lissabonagendan har som mål att göra EU till den starkaste och mest dynamiska ekonomiska makten i världen år 2010. Den har hamnat långt från målet, men det är inte övergett. Miljoner arbetare, elever, studenter och pensionärer har tvingats acceptera en försämring av sin levnadsstandard, även under den begränsade ekonomiska återhämtningen på senare år.
I en tid av kris kommer offensiven mot arbetarklassen att genomföras över hela Europa med ökad hårdhet. Den imperialistiska ockupationen av Irak, Balkan och Afghanistan, liksom nationellt och etniskt förtryckt i EU eller vid dess gränser, kommer att fortsätta.
Ändå är de stora fackföreningarnas politik, som i bästa fall består av enstaka aktionsdagar, strejker utan någon morgondag, farlig i en tid av upptornande kris. De kan trötta ut arbetarna men inte vinna några avgörande strider medan våra led ännu inte tunnats ut av arbetslöshet. Vi behöver intensifiera kampen från protester under en enda dag eller varningsstrejker till en kraftfull, klassomfattande, faktisk kontinental, motståndskamp.
ESF kommer utan tvivel att samla fackföreningar från hela kontinenten. Det är av stor betydelse att de använder möjligheten att diskutera strategin för motståndet och av varandra lär sig de effektivaste metoderna.
Men det fackliga motståndet räcker inte. Vi behöver den samordning och den snabbhet i svaren som bara kan komma från politiska partier. Vi behöver ett politiskt alternativ, en vision om hur Europa och världen kan förändras så att detta ruttna system inte gång på gång ska kunna slita sönder de landvinningar som vunnits genom kampen.
En ny vänster?
I många länder var socialdemokratins högersväng (Demokratiska vänstern i Italien, socialistpartiet i Frankrike, Labourpartiet i Storbritannien, socialdemokratin i Tyskland) förkroppsligad i deras entusiastiska stöd för den nyliberala Lissabonagendan. Blair och Schröder var dess främsta förespråkare. Den ”reformpolitik” som bedrevs i regeringsställning av dessa traditionella borgerliga arbetarpartier framkallade splittringar som ledde till nya politiska formationer eller samlade allianser runt äldre, tidigare stalinistiska partier.
I Italien föreföll det äldsta av dessa ”nya partier”, Rifondazione Comunista (RC), under en period vara en modell som inte bara hyllades av vänsterreformister utan också av många i yttersta vänstern. Den europeiska antikapitalistiska vänstern, som domineras av Fjärde Internationalen, försökte locka in Rifondazione i sin allians. RC var också från sekelskiftet framträdande i den antikapitalistiska rörelsen, deltog i uppbyggandet av lokala socialforum i Italien, hjälpte till att organisera det fantastiska första ESF i Florens och de kolossala aktionsdagarna mot kriget 2003. Fausto Bertinotti lovade faktiskt i Florens att han aldrig mer skulle göra misstaget att stöda en nyliberal regering som Prodis Olivkoalition.
Rifondazione började ändå, nästan med detsamma, röra sig tillbaka till sin koalitionspolitik med resterna av kristdemokraterna (Prodis Margherita) och vänsterdemokraterna (DS) som var på väg att bryta sina sista organiska band med arbetarklassen. De har nu tillsammans bildat Demokratiska partiet, efter modellen från det amerikanska originalet. RC bedrev, kort sagt, sedan 2003 en politik som var ett förräderi mot den italienska arbetarklassen och den ungdomliga rörelsen mot kapitalets globalisering. Vad bestod denna politik av? Med ett ord: klassamarbete, inträde i en borgerlig regering, ledd av Lissabonagendans själva arkitekt Romano Prodi.
Denna regering angrep och demoraliserade omedelbart de rörelser som gjort Italien till förtruppen i vår kamp. Ursäkten var behovet att ”hålla högern borta”. I verkligheten slutade detta förödande återupplivande av stalinisternas gamla folkfront med att Rifondazione raderades ut i årets val. ”Inte en enda kommunist i det italienska parlamentet för första gången sedan 1945”, jublade den kapitalistiska pressen i hela världen.
Efter Florens misslyckades ESF upprepade gånger att fortsätta och fördjupa processen med att fungera som fokus för en europeisk och global mobilisering av klasskampen. I Paris 2003 undvek församlingen för sociala rörelser uppgiften att förena den militanta kamp som då var på väg i Frankrike, Italien, Tyskland, Grekland m.fl. till ett förenat angrepp på Lissabonagendan och ockupationen av Irak. I London 2004 upprepades det. Även Aten 2006, som var livfullare som forum, misslyckades också med att föra saken framåt. Sedan dess har Rifondazione fallit samman. På grund av Italiens centrala ställning för hela socialforumrörelsen, skulle det vara en gigantisk bankruttförklaring om detta ESF i Malmö inte diskuterar ett sådant nederlag och vilka lärdomar det innehåller för oss.
Mobiliseringen i Frankrike och ”kommittéerna för en nej-röst” erbjuder en stor möjlighet att ta initiativet i bildandet av en offensiv kamp i hela Europa mot kapitalisternas offensiv och att mot kapitalets Europa ställa ett verkligt politiskt alternativ, ett socialistiskt Europa. Det ger oss möjligheten att bilda nya arbetarpartier i vilka kommunister och antikapitalister kan kämpa för ett revolutionärt, internationalistiskt program. De ledande politiska krafterna i den franska nej-kampanjen, speciellt PCF och franska Attac, har emellertid drivit en politik som står i direkt motsättning till detta mål. Lyckligtvis hade Ligue Communiste Révolutionnaire (LCR) modet att själva ställa upp, med en mer militant identifikation med arbetarnas och invandrarnas kamp, och vann en anmärkningsvärd seger.
I Storbritannien dominerades mitten av årtiondet, i mindre skala, av felaktiga strategier som skingrade de vänsterkrafter som förts samman av den antikapitalistiska rörelsen och antikrigsrörelsen mellan 1999 och 2003. Både det populistiska valpartiet Respect och det nationalistiska skotska socialistpartiet (SSP) har genomgått bittra splittringar och valkollaps. Opportunismens bokslut måste återigen diskuteras. I Tyskland representerar också Die Linke ett steg bakåt från den möjlighet till ett nytt arbetarparti som representerades av WASG.
Motstånd i hela Europa
Inledningen av en recession understryker den fortsatta betydelsen av en kontinental, samordnad kamp mot den pågående nyliberala offensiven: mot den rasistiska politik som bedrivs av ”Fort Europa” och mot de imperialistiska invasionerna och ockupationerna och skapandet av en europeisk armé.
För en försvarskamp mot de sociala nedskärningar, den arbetslöshet, utsatthet och fattigdom som berör miljoner och åter miljoner över hela Europa. Vi föreslår följande som samlande nyckelkrav i den kampen:
Försvar av arbetsveckan på 35 timmar med full betalning överallt där den finns och krav på att den införs där den inte finns.
En rörlig löneskala för att skydda oss mot inflationen.
En minimilön som bestäms av arbetarrörelsen i respektive land.
För en kamp mot privatisering av offentlig service.
Ockupationer av arbetsplatser där arbetsgivaren försöker lägga ner. Förstatligande utan kompensation av alla företag som avskedar anställda och sänkning av arbetstiden för att hela arbetsstyrkan ska kunna vara kvar.
För ett program med offentliga arbeten för att få in arbetslösa i socialt nyttiga uppgifter som att tillhandahålla bostäder, skolor, infrastruktur, m.m. som kontrolleras av arbetarklassen, de arbetslösa och vanliga konsumenter.
Starkt progressiv beskattning av de multinationella företagen och de rika för att finansiera dessa åtgärder.
Bekämpa rasism och imperialistiska krig!
Arbetare från Östeuropa och från halvkoloniala länder utanför EU behandlas som andra klassens medborgare och blir superexploaterade på jobbet. Nationella och etniska minoriteter som baskerna eller romerna förnekas sina demokratiska rättigheter. Romiska, muslimska, turkiska och arabiska invandrare utsätts för systematiskt rashat och förtryck. Fascistiska och rasistiska krafter växer och har i Italien vänner i regeringen. Gentemot detta kämpar vi för:
Fullständiga och lika sociala och politiska rättigheter!
Ingen kontroll av invandringen – öppna gränserna!
Organisationer för etniskt eller nationellt förtrycktas självförsvar mot fascistiska, rasistiska eller statliga angrepp!
Avskaffa alla reaktionära ”antiterrorlagar”!
Gör slut på de imperialistiska krigen och ockupationerna! Nej till alla EU-ingripanden, med eller utan USA:s ledning, under Nato:s, EU:s eller FN:s banér!
För omedelbart tillbakadragande av alla trupper från Irak och Afghanistan!
Vi stöder den legitima befrielsekamp som förs av det irakiska och afghanska motståndet mot ockupanterna och palestiniernas motstånd mot de sionistiska ockupanterna av deras land.
Dra tillbaka alla trupper som är stationerade utomlands, inklusive de så kallade fredsbevararna i Libanon och Tchad!
Parollen för ett ”socialt” Europa tjänar som täckmantel för de reformistiska och fackliga ledare som inte vill ifrågasätta existensen av europeisk imperialism och kapitalism. Vi motsätter oss idén om en demokratisk charta för ett kapitalistiskt Europa som de europeiska vänsterpartierna har föreslagit. Vi motsätter oss likaså idén att varje nationalstat ska bryta med EU. Socialism i ett land blir en alltmer reaktionär idé för varje årtionde som den kapitalistiska ekonomin blir alltmer global.
Nej till varje återupplivande av EU:s konstitution för ett imperialistiskt Europa! Nej till eurofobisk nationalism! För Europas förenade socialistiska stater som ett steg mot de förenade socialistiska staterna!
En ny, femte international
Det är omöjligt att genomföra ett revolutionärt perspektiv utan ett revolutionärt parti. Ett sådant parti kan emellertid inte bara proklameras av socialistiska propagandagrupper med hundratals eller kanske tusentals medlemmar. Det vi behöver är att vinna förtruppen av arbetarmilitanter som redan bryter med socialdemokratin och de fackliga militanter som är arga på ledarnas sabotage och fördröjningar. Ungdomen måste spela en avgörande roll. Att samla alla dessa krafter innebär att ingripa med ett perspektiv, ett program, en strategi med övergångskrav och politisk taktik.
Rifondazione, Die Linke, PCF och Attac, plus vänsterflygeln i flera ”traditionella” socialdemokratier som det österrikiska socialistpartiet, har alla på sitt eget sätt inte kunnat ge ett svar till arbetare som letar efter alternativ. Hur ska ESF och de sociala rörelsernas församling kunna spela en positiv roll i denna utveckling?
Svaret är att den inte kan det – om den inte avvisar den självbegränsande och paralyserande konsensusmodell som inskränker den till att få ihop en almanacka med händelser. Även om motmobiliseringar som de mot G8-mötet i Rostock 2007 eller Nato:s 60-årsjubileum (Strasbourg-Kehl) våren 2009 är betydelsefulla, kan de inte i sig utgöra en strategi för motstånd mot projektet för en superstat i alla dess aspekter
De sociala rörelsernas församling har en stor historisk framgång bakom sig – uppmaningen till den största massmobiliseringen mot krig i mänsklig historia den 15 februari 2003. Sedan dess har den urartat till en församling för enbart prat. Men den har fortfarande potentialen att hamra fram en rad aktioner som kan bygga upp motståndet över hela Europa och i världen.
För att kunna genomföra ett sådant handlingsprogram behöver vi bilda församlingar, samordningar eller aktionskommittéer på lokal, regional och nationell nivå. Sådana församlingar måste bestå av delegater för fackföreningarna, de arbetslösa, kvinnorna, ungdomen och andra sociala rörelser. De får inte utesluta de antikapitalistiska politiska partierna eller oorganiserade aktivister. Sådana organ kan ge en helt ny energi åt masskampen för ”en annan värld”.
ESF och dess församling för sociala rörelser måste, en gång för alla, sätta stopp för de ändlösa förseningarna och förhindrandena av beslutsfattande. Besluten framtvingas, ofta bakom kulisserna, av en ohelig allians av den europeiska vänstern, fackbyråkrater i nationella fack och i Europafacket ETUC och de olika utvalda frihetliga.
De nuvarande slösaktiga europeiska förberedelsemötena, där människor från hela Europa regelbundet samlas till stor kostnad men inte ens kan fatta beslut om detaljerna i programmet för och talarna vid nästa ESF, måste ersättas av en europeisk församling för mobilisering som gör bokslut över pågående strider och utfärdar uppmaningar till aktioner.
Men det är ännu viktigare att ta itu med frågan om att bygga nya partier för att kämpa för en ny värld – revolutionärt socialistiska partier för socialistisk revolution. Sådana partier kan inte vara avskurna nationella organ med var sitt eget nationellt program. Vi behöver tvärtom ett nytt världsparti för social revolution som de är nationella sektioner av. Vi behöver, kort sagt, en ny international – en Femte International.
Vad står Förbundet för Femte Internationalen för?
Förbundet för Femte Internationalen är en revolutionärt kommunistisk organisation med sektioner i fem europeiska länder och sympatiserande sektioner i Pakistan och Sri Lanka. Vårt mål, vilket vårt namn slår fast, är att bygga upp en ny revolutionär international, ett världsparti för socialistisk revolution, ett parti som befinner sig i programmatisk kontinuitet med Trotskijs fjärde Internationalen, Lenins tredje Internationalen, de revolutionära krafterna i andra Internationalen och med Marx första Internationalen.
Vi baserar vårt program Från protest till makt på Leo Trotskijs övergångsprogram från 1938, vidareutvecklat för att motsvara uppgifterna i det tjugoförsta århundradet. Vi kämpar i alla länder för att bygga upp nya revolutionära partier efter modellen i Lenins bolsjevikparti, dvs. kamppartier som består av arbetarklassens förtrupp. I de imperialistiska länderna kämpar vi mot våra härskares krig och ockupationer och stöder segern för motståndet mot dem.
Vi reste parollen för seger åt motståndet i Irak, Afghanistan och Libanon i antikrigsrörelsen och på ESF och WSF. I Mellanöstern stödde vi Hizbollahs motstånd mot den israeliska invasionen i Libanon och i Gaza stöder vi Hamas motstånd mot den sionistiska blockaden. Vi kräver att apartheidmuren rivs och att alla palestinska flyktingar får återvända. Vi stöder en enstatslösning i Palestina som vi anser måste vara en sekulär arbetarstat, en del av Mellanösterns förenade socialistiska stater. I Latinamerika stöder vi Kuba, Venezuela och Bolivia i deras motstånd mot USA-imperialismens diktat.
Vi tror emellertid att motståndsrörelserna för att vara framgångsrika i att besegra imperialismen måste bekämpa inte bara militära invasioner, ockupationer eller blockader av sina länder utan också sina ”egna” nationella kapitalistklasser. De kan inte erbjuda en verklig ledning för denna kamp eftersom de i slutändan är en del av samma internationella klass som kapitalisterna i Europa och USA. Arbetarklassen måste genomföra självständiga aktioner, som en del av motståndets enhetsfront för att kämpa för en antikapitalistisk lösning på problemen med nationellt oberoende och utveckling. Det innebär en socialistisk revolution!
Vi kämpar, som socialister, för alla kvinnors frihet och jämställdhet i samhället, och för att kvinnor ska inta sin plats i den rörelse som kämpar mot kapitalism och imperialism. Överallt blir kvinnor superexploaterade. Vi stöder lika lön och lika tillgång till alla jobb för kvinnor. Överallt lider kvinnor av förtryck. De arbetar inte bara i fabrikerna och på fälten, de utför också arbetet i hemmet. Kvinnor är fängslade i familjen där de ofta lider av sexuella och fysiska övergrepp och isolering. Kyrkan, moskén och templet hävdar att kvinnor inte får ha kontroll över om, eller när, de ska ha barn, vilka kläder de får ha på sig och hur de får uttrycka sin sexualitet. Vi stöder rätten till fria preventivmedel och rätten till abort. Men vi motsätter oss också staters förbud mot huvudduk eller niqab i sekularismens namn.
Vi anser att en social revolution, som är nödvändig i alla länder, måste ledas av proletariatet. Den kan inte stanna vid ett demokratiskt eller kapitalistiskt stadium utan måste kulminera med arbetarklassens makt. Inte heller kan uppgiften att bygga upp socialismen fullbordas i ett enda land. Revolutionen kan bara fortskrida utan avbrott mot detta mål om den sprids i internationell skala. Vi är övertygade om att kapitalistisk globalisering är en ny period med intensifierad imperialistisk utsugning och krig och att den har inträtt i en förrevolutionär period i global skala. Detta skapar motstånd i massiv omfattning, och sociala explosioner där frågan om makten snabbt ställs för arbetarklassen.
Men denna kamp är i brådskande behov av politisk och organisatorisk samordning och ledning. Vi behöver ett världsparti för socialistisk revolution som är beväpnat med ett program för kapitalismens revolutionära störtande. Förbundet för Femte Internationalens program, Från protest till makt, och andra politiska dokument, plus bevakning av händelserna i världen finns på nätet: www.fifthinternational.org (på engelska)
eller
www.arbetarmakt.com (på svenska).