Inomimperialistiska spänningar växer

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 280 (16/08) – 080904

22 augusti 2008

Konflikten i Georgien

Den georgiska konflikten (eller mer korrekt den sydossetiska konflikten) slutade med ett förkrossande nederlag för Georgien, som inte kunde stå emot den ryska militären under mer än en dag innan de slog till reträtt från Sydossetien. Konflikten inleddes av ett georgiskt bombardemang med missiler in i Sydossetien vilket följdes av en invasion i den utbrutna regionen för att ”återupprätta ordningen”. Det var ett brott mot en överenskommelse med Ryssland sedan ett årtionde att inte skicka in militära styrkor i regionen. Det var planerat att sammanfalla med den inledande ceremonin vid OS i Beijing; de flesta viktiga statsöverhuvudena var bortresta och bevittnade fyrverkerierna när Georgien inledde sitt angrepp på Tschinvali, huvudstaden för de georgiska osseterna.

Georgien är desperat att bli en klientstat till USA för att säkra sig mot hotet om ett ryskt övertagande. Med det som mål har landet sökt medlemskap i Nato och arbetat hårt för att upprätta nära förbindelser med västmakterna. För att kunna bli medlem i Nato får en medlemsstat emellertid inte ha en inre konflikt inom sina egna gränser – något som hindrar Georgiens inträde i Nato (men märkligt nog inte Turkiet, som för ett våldsamt krig mot den kurdiska minoriteten). Georgiens militär tränas och utrustas av USA och Israel. Den militära närheten visas av USA:s luftbro med 800 georgiska soldater från Irak (där de utgjorde den tredje största komponenten i invasionsstyrkan 2003) till Georgien för att hjälpa till att bekämpa ryssarna.

När Ryssland ingrep i Sydossetien tvingades den georgiska armén tillbaka och dämde snabbt upp anstormningen av internationella media. Georgiens president Mikheil Saakasjvili uppträdde upprepade gånger i internationella nyhetsprogram med direktintervjuer och vädjade om hjälp från världen utanför för att stoppa den ryska aggressionen. I likhet med en översittare som slår ett litet barn och sedan springer till läraren när barnets storebror ger sig in i striden, ville Georgien använda detta för att tvinga USA att isolera Ryssland ännu mer.

De mest proamerikanska staterna anslöt sig inför utsikten att komma åt Ryssland. Den brittiske ministern Jim Murphy hänvisade till Georgien som en ”liten vacker demokrati” och struntade helt i den brutala repressionen mot demonstranter som protesterade mot regeringen i november 2007, vilken resulterade i att 600 personer fick uppsöka sjukhus och kritiska journalister angreps av de georgiska säkerhetsstyrkorna. Många ministrar skyndade sig att fördöma rysk aggression och ryskt våld. USA försökte få igenom en resolution i FN:s säkerhetsråd, ett hopplöst företag eftersom Kina och Ryssland skulle ha inlagt sina veton utan en sekunds tvekan.

De ryska målen återspeglar alldeles klart deras önskan att bevara hegemonin i det ”nära utlandet”. Efter att ha ”förlorat” de baltiska staterna till Nato och USA i färd med att stationera sitt försvarssystem mot robotar i Polen, är inte bara Georgien utan också Ukraina genom USA på tur med att få medlemskap i Nato. Ukraina har en stor rysk minoritet och Krim (till stor del rysktalande) är den viktigaste hamnen för Svartahavsflottan. I och med att Ryssland uppträder på ett sätt som stöder de ossetiska och abchaziska kraven på självbestämmande utan att gå så långt som att militärt annektera regionerna ”för deras eget bästa”, försätter det Georgien i ett ständigt tillstånd av inre konflikt. Detta bidrar till att neutralisera Georgien och hindra dess inträde i Nato. Men det är i ännu högre grad en underförstådd varning till Ukraina.

Den militära konflikten kom inte oväntat för USA. Det var inte bara den georgiska regeringens snabba och smarta propagandakampanj som avslöjade den föregående planeringen av ”informationskriget”. Flera källor rapporterade också om den gemensamma militärövningen mellan USA, Georgien och Israel under veckorna innan. Militärövningen avslutades en vecka innan angreppet med missiler mot Tschinvali. Rysk militär uppträdde vid gränsen mot Georgien som ett svar på övningen och organiserade sin egen ”övning”. Det förklarar den snabbhet med vilken den ryska armén kunde genomföra en invasion av den sydossetiska regionen.

Israel har spelat en inte obetydlig roll i konflikten. Israel är partner i oljeledningen Baku–Tiblisi–Ceyhan, en avgörande transportväg för olja och gas till östra Medelhavet, vilket är ett av den amerikanska regeringens största affärsföretag vid sidan av Bechtel, Turkiet, Azerbajdzjan, Frankrike och flera andra. Israel har, enligt BBC och andra nyhetskällor, militära rådgivare i Georgien liksom ett militärt samarbete som innefattar uppgradering av georgisk militär utrustning och att förse det georgiska flygvapnet med flygplan.

Sydossetien

Sydossetien är en liten och bergig region i centrala Georgien med en gräns mot Ryssland, där många ”nordosseter” lever. Den representerar en minoritetsnation inom själva Georgien. De är ättlingar till ett nomadfolk – alanerna – som rörde sig från de sydryska stepperna till den ungerska högplatån. De har varit bosatta i Kaukasus i mer än tusen år.

Röda armén gav 1921 osseterna självstyre, efter att ha invaderat det mensjevikiska Georgien till stöd för ett bolsjevikiskt uppror, som en ”autonom oblast”, en provins som utövade ett visst mått av autonomi och tilläts använda sitt eget språk i skolor, på teatrar och i publikationer. På så sätt bevarade de sin nationella identitet under Sovjetunionens 70 år.

Sydosseterna röstade 1990 för självständighet efter Sovjetunionens upplösning. Men georgierna – som invaderade 1991 och inledde ett 17 månader långt krig mot den lilla minoriteten – vägrade kategoriskt att erkänna detta. Våldsamma strider följde mellan den georgiska militären och de sydossetiska ”rebellerna”. En omröstning genomfördes 2006 med ett deltagande på 99 procent som överväldigande röstade för självständighet från Georgien. Det internationella samfundet som vägrade erkänna dess giltighet struntade i omröstningen. Nationernas rätt till självbestämmande – som finns innesluten i så många förklaringar om mänskliga rättigheter, inklusive FN:s, erkänns sällan eller aldrig och överflyglas av den motstridiga principen om okränkbarheten hos suveräna staters gränser.

Osseterna är en majoritet i Sydossetien, där georgierna bara utgör en tredjedel av befolkningen. Deras önskan om självständighet, eller att ansluta sig till nordosseterna i Ryssland, och det hot de känner från Georgien, visas av det faktum att de flesta av de 70 000 osseterna har ryska pass och föredrar att använda rysk valuta istället för georgisk.

Abchazien

En liknande kamp, som närmast betraktas som en mindre attraktion vid sidan av kriget i Sydossetien, äger rum i Abchazien, som ligger väster om Georgien. Det abchaziska motståndet har drivit bort georgiska trupper från viktiga positioner i regionen och återtagit kontrollen över strategiska områden under de senaste veckorna.

Abchazien var också autonomt i Sovjetunionen – från 1921 fram tills Stalin införlivade det med Georgien 1931. Även om det formellt fortfarande var autonomt, blev dess språk kraftigt undertryckt och georgiska lärdes ut i skolorna och var det enda lagliga språket i tryck.

Regionen hade samma anspråk på oberoende som Sydossetien och bröt sig loss 1991 men förnekades, liksom Sydossetien, varje formellt erkännande av någon som helst regering. Den förklarade sig helt självständig 1999, efter att ha drivit ut de georgiska styrkorna några år tidigare. Det förekom också betydande etnisk rensning från abchaziernas sida för att garantera anspråket på nationellt självbestämmande.

Situationen i Abchazien kompliceras av det faktum att abchazierna själva är en minoritet inom regionen och bara utgör 43,8 procent av befolkningen enligt folkräkningen 2003. Georgierna utgör 23 procent, armenierna 20,8 procent och ryssarna 10,8 procent. Många fördrevs under striderna 1993, omkring hälften har nu återvänt, en del av dem som arbetare som regelbundet går över gränsen mellan Georgien och Abchazien för att arbeta i jordbruket.

Medan Abchaziens anspråk på självbestämmande kompliceras av dessa faktorer är det fortfarande nödvändigt att respektera rätten att utöva självbestämmande i den abchaziska regionen genom en fullständig och rättvis folkomröstning utan inblandning från vare sig Ryssland eller Georgien.

Ökade spänningar mellan Ryssland och USA

Sedan Sovjetunionens fall 1991 har Ryssland emellertid lidit allvarliga förluster vad gäller inflytande i hela Baltikum och länderna i Östeuropa. De flesta av de nya kapitalistiska demokratierna kastade sig i armarna på väst, eftersträvade ”välstånd” genom medlemskap i EU och ”säkerhet genom att gå med i Nato. Väst – framför allt alliansens amerikanska storebror – har lyft fram utsikterna för att Georgien och Ukraina ska följa efter Östeuropa och de baltiska staterna och förklarar med hisnande cynism att Nato inte längre är riktat mot Ryssland. Det föranleder givetvis frågan om vem den i så fall är riktad mot? Och om det är så, varför då inte inbjuda Ryssland att bli medlem?

Den av väst uppbackade självständigheten för Kosovo är bara en av de senaste i en rad av nederlag för rysk politisk hegemoni och återspeglar i viss mån att styrkeförhållandet redan på andra sidan de ryska gränserna fortfarande är till USA:s fördel. USA har aggressivt salufört program för att vinna över stater från Rysslands inflytelsesfär, inklusive partnerskap för fred och nätverket GUUAM med Georgien, Ukraina, Uzbekistan, Azerbajdzjan och Moldavien.

USA genomförde, genom förmedling av sina NGO-organisationer och emigrantbefolkningar, en rad ”civilsamhälleliga revolutioner” (ofta uppkallade efter färger eller blommor) i länder som angränsar till eller med regeringar som är sympatiska till Ryssland. Revolutionen i Serbien den 5 oktober 2000, som störtade Slobodan Milosevic, fungerade som en sporre för rosornas revolution i Georgien där den häftigt antiryske Mikheil Saakasjvili ersatte den lätt proryske Eduard Sjevardnadze. I Georgien var den amerikanske miljardären George Soros inblandad i finansieringen av västvänliga politiska rörelser med flera miljoner dollar. Den största av dem alla var den orangea revolutionen i Ukraina 2004–2005, under vilken den västvänlige Viktor Justjenko ersatte den proryske Viktor Janukovitj. Tulpanrevolutionen i Kirgizistan följde sedan 2005.

Ryssland har rört sig mot allt mer fientliga förbindelser med stater som har blivit, eller som eftersträvar att vara, USA:s klientstater: ”gaskrig” med Ukraina, militära hot mot Georgien, m.m. USA införde som svar ekonomiska sanktioner mot Vitryssland, som traditionellt är en mycket mer lojal allierad till Moskva.

Expansionen av stora militärbaser över hela Centralasien och Östeuropa, som placerar bombplan och trupper i ett nät runt Rysslands västra gräns, är kopplat till detta. Den tuva som fick lasset att välta är utvecklandet av USA:s sköld för missilförsvar, vilket trots förnekanden från Pentagon primärt är riktat mot att neutralisera Rysslands nukleära vapen för avskräckning (dess interkontinentala ballistiska robotar). En situation som låter världens enda supermakt använda nukleär utpressning utan rädsla för vedergällning gör inte världen säkrare, inte minst efter att USA nyligen har upprepat sin vägran att utesluta möjligheten att slå till först. Det är när allt kommer omkring den enda staten som faktiskt använt detta massförstörelsevapen. Rysslands vägran att låta sig utsättas för USA:s välvilja är rationellt och förklarar dess tryck mot Tjeckien och Polen, nyckelländer i missilsköldens nätverk, för att överge projektet. I mitten av augusti hotade Ryssland att göra Polen till måltavla om de placerade ut missilerna på sitt territorium: något som Murdochs press i Storbritannien förutsägbart formulerade i rubriken ”Ryssland ska atombomba Polen!”

George Bushs kommentar att ”Georgien är en suverän nation och dess territoriella integritet måste respekteras”, måste givetvis också ses i ljuset av invasionerna i Afghanistan och Irak och hotet om krig mot Iran. USA spelar den gode demokraten när de så vill och trampar brutalt på dessa principer när det passar dem.

Den roll som spelats av de ledande EU-staterna – Frankrike och Tyskland – i konflikten, pekar på att de inte är lika hökaktiga eller benägna till militärt poserande som administrationen i USA. Sarkozy, som nu är EU:s ordförande, skyndade sig till Moskva för att inleda en politisk dialog med Kreml. Merkel var mycket försiktig och lade skulden ”inte bara på en sida”; hon ville inte leta efter någon att skylla på, utan ville ha en ”konstruktiv lösning”. En del ledande italienska, franska eller tyska politiker uttryckte öppet sin ”förståelse” för den ryska ståndpunkten.

Det beror inte på att EU är mindre imperialistiskt än den transatlantiska kolossen utan snarare på att dessa makter är beroende av Ryssland som källa till olja, gas och andra råvaror och även som en framtida allierad, en motvikt till USA. De är dessutom medvetna om att USA:s planer för att skapa ett bälte av proamerikanska klientstater runt Ryssland också är utformade för att stänga in en framtida europeisk superstat. Den konflikten har redan fått öppna uttryck vid Nato:s toppmöte i april 2008, då Tyskland blockerade ett initiativ från USA att inleda förhandlingar med Georgien om medlemskap i Nato.

Ryssland: en växande makt

Nedgången för den ryska hegemonin inleddes med Sovjetunionens spektakulära sammanbrott men förvärrades av den ryska kapitalismens strukturella svaghet under den eftersovjetiska perioden. Den kännetecknades av korruption, mygel, nepotism och kriminalitet. IMF:s ”chockterapi” resulterade i ett årtionde i ödemarken för Ryssland ifråga om dess förmåga att bevara sin roll som en global makt. Ryssland framträdde ur Sovjetunionen som en mindre imperialistisk makt med en snabbt krympande inflytelsesfär.

Situationen förändrades under 2000-talet när Ryssland började spänna sina muskler. De höjde rösten beträffande USA:s inblandning och politiska engagemang på Balkan och Östeuropa. Flygningar på lång distans med bombflyg återupptogs 2007. Från och med 2006 inleddes en allt bittrare diplomatisk konflikt med britterna, inklusive mord på kritiker av Putins regim i London, som orsakade en omfattande ryssfientlig kampanj i media. I juli 1007 utvisades till och med fyra diplomater från Moskva. Ryssland ”visar upp sin tyngd” på den internationella scenen.

Den ekonomiska grunden för detta var krisen 1998, som bevittnade devalveringen av rubeln och inledningen av en expansion i den ryska ekonomin. Den ryska ekonomin inledde 2000 en tydlig utvecklingskurva som pekade uppåt. BNP steg med nästan 7 procent 2006. Ökningen av priserna för olja och gas bidrog till att fylla dess kassakistor ännu mer. Det är emellertid mindre industrialiserat och mindre rikt än de flesta andra G8-länderna (2005 var BNP bara något större än exempelvis Brasiliens).

Internt i Ryssland finns det emellertid en allt tydligare tendens till en bonapartistisk regim, som använder repressiva åtgärder mot all opposition som kan försöka sig på en ”sammetsrevolution”. De första tecknen på att USA och dess Institute for Democracy visade intresse för det kommande valet, att de eftersträvade en allians med de avsatta oligarkerna från Jeltsins tid, framkallade en våldsam reaktion från Putin – som 2001 utropades som personlig vän till Bush och allierad till USA i ”kriget mot terrorismen”. Reaktionen i Moskva mot att USA lägger näsan i blöt har varit till stor nackdel för verkliga anhängare till demokratiska rättigheter.

Valet av Medvedev i slutet av 2007 var till sin kärna ett överenskommet överlämnande av makten från Putin till hans utvalde efterträdare, som underlättades av omfattande inblandning från regeringens sida i media för att se till att publiken fick rätt budskap. Internationella observatörer beskrev valet som ”inte rättvist” och fördömde Putins roll i affären. Demonstrationer mot regeringen har undertryckts brutalt och ledare för oppositionen burats in. Reaktionära rörelser har tillåtits att blomstra, vilket nyligen nådde de internationella rubrikerna när marschen för gayrättigheter angreps av fascister, reaktionära kristna och polisen.

Rysslands ekonomi är emellertid ännu för svag för att verkligen kunna konkurrera långt bortom sin egen region – det nära utlandet i de tidigare sovjetiska staterna. Aktiemarknaden i Moskva har fallit flera gånger under den senaste perioden och många banker befinner sig i allvarliga ekonomiska problem. Ryssland investerade till och med 100 miljarder av sina guld- och valutareserver (omkring 18 procent av helheten) i Fannie Mae och Freddie Mac, bostadslåneinstituten i USA, ännu ett exempel på Rysslands otur på den ekonomiska fronten.

De växande förbindelserna mellan Ryssland och Kina, exemplifierat av gemensamma militärövningar och handelsavtal om olja och gas, liksom en gemensam uppfattning att respektera varandras politiska handlingar, återspeglar de växande spänningarna mellan de uppåtstigande makterna och den överviktiga världshegemonen, begäret hos utmanarna att samarbeta mot världens översittare, så länge detta samarbete ligger i deras intresse.

Slutsatser

Vi kan därför dra slutsatsen att händelserna i Georgien visar att det finns en tendens till växande inomimperialistisk rivalitet mellan USA och Ryssland. USA är den primära antagonisten, eftersom de opererar mer öppet på Rysslands bakgård. Ryssland anstränger sig för att hinna ikapp, men den globala militära maktbalansen kommer att vara mycket svår att ändra till dess fördel inom den närmaste framtiden och utanför dess egen region. Men där har de emellertid visat att de inte kommer att acceptera någon mer expansion från Nato:s sida. Om USA skulle driva på införlivandet av Ukraina, kan vi förvänta oss en omfattande kris som kan leda till landets sönderfall. Vi kan åtminstone förvänta oss växande diplomatiska spänningar, politiska manövrer om positioner och fler militära äventyr som kommer att kräva en försiktig balansakt från båda sidor för att besluta om hur långt de kan drivas och hur svaret ska se ut.

Det är ett misstag av socialister som är motståndare till USA-imperialismen att se den ryska militära inblandningen som ett slags filantropisk åtgärd från en ”bekymrad granne” eller att ta parti för Ryssland eftersom det är den svagare imperialismen och i stor utsträckning offer för USA:s expansion. De stödde och uppmuntrade självbestämmande för sydosseterna därför att det är en nagel i ögat på en av USA:s allierade, men de avvisar det kraftfullt för Kosovo, eftersom Kosovo är en nagel i ögat på Serbien, en av Rysslands allierade. Det mest skandalösa av allt är att de är beredda att bedriva nästan folkmordsaktig terror i Tjetjenien, deras egen utbrytarregion, ett brott som väcker mycket liten uppmärksamhet, för att inte tala om protester från det internationella ”samfundet”. Ryssland är en imperialistisk makt som i den här konflikten liksom i alla andra motiveras av viljan att dominera och utnyttja, inte för att försvara demokratiska rättigheter, och måste därför bekämpas.

Vi måste som socialister lika mycket motsätta oss USA:s och Rysslands imperialism, samtidigt som vi har klart för oss att den huvudsakliga huvudagenten i global skala fortfarande är USA. USA:s geopolitiska intresse är att säkra sina egna energileveranser och hindra att Ryssland och Kina framträder som allvarliga rivaler i global skala.

När imperialisterna manövrerar för överhöghet kommer de små nationerna i allt högre grad att fångas mitt emellan varefter uppdelningen och omfördelningen av världen fortskrider. På lång sikt kommer detta att leda till någon form av imperialistisk konflikt som det redan gjort två gånger. Den nuvarande fasen som vi befinner oss i kännetecknas emellertid av USA:s aggression världen över och cyniska manövrer från andra imperialister för att undergräva den globala hegemonen.

Socialister måste upprätthålla en principiell ståndpunkt mot alla försök att förneka nationella minoriteter självbestämmande. När vi försvarar denna rätt och uppmanar den internationella arbetarrörelsen att ge dem direkt hjälp, råder vi dem på det allvarligaste att inte förbinda sin kamp med det ena eller imperialistiska lägret. Om de är konsekventa i försvaret av inte bara varandras demokratiska rättigheter utan också av sina nationella minoriteter (inklusive att ge dem rätten att avskiljas om de så önskar), då kommer ”stormakterna” (”stora översittare och stora chauvinister” som Lenin kallade dem) ha mindre möjligheter att ingripa och få dem att vända sig mot varandra. Den långsiktiga lösningen på underblåsandet av nationell fiendskap utifrån är en socialistisk federation i Kaukasus, liksom på Balkan.

I de imperialistiska kärnländerna måste vi motsätta oss alla militära äventyr från våra styrande, även om förtryckta nationella minoriteter eller hotade småstater ber om inblandning från den ena eller andra militärmakten. Vi är för nedmontering av Nato, skölden som ska skydda mot robotar och upprivandet av alla militära avtal mellan USA och dess klienter och Ryssland och dess allierade i ”det nära utlandet”.

Internationella sekretariatet Förbundet för Femte Internationalen