Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 281 (17/08)- 080929
Översatt från Förbundet för femte internationalens hemsida, 18 september 2008
Redaktionen
När den brittiske finansministern Alistair Darling chockerade oppositionen och marknaden med sin varning att de ekonomiska omständigheterna var ”de värsta på sextio år”, blev han anklagad för att framkalla panik. Efter tre dagar av omstörtande dagar för världskapitalismen bedöms nu hans kommentar i ett nytt ljus.
Helt plötsligt talar journalister, kommentatorer, språkrör för företag och ekonomer själva om den största krisen sedan kriget, eller till och med sedan 1929. BBC:s reportrar beskrev den som ”utan motstycke sedan 1929” och ”potentiellt katastrofal”. Time Magazine ställde frågan ”Bomben från Wall Street – vad blir utfallet?” Financial Times var ännu mer slående och talade om att en ”domedagsmaskin” satts igång.
Det är inget att förundra sig över.
Miljarder har sopats bort från aktiepriserna under den gångna veckan. Dow Jones industriella genomsnitt förlorade 4 procent av sitt värde bara i onsdags, och fick dess genomsnittsvärde att sjunka cirka 20 procent lägre än i oktober 2007. I London föll FTSE 100 under markeringen för 5 000 punkter för första gången sedan juni 2005. Även de asiatiska marknaderna drabbades hårt och fick registrera fall på 5 till 7 procent.
Allt började natten till måndagen när Lehman Brothers ansökte om konkurs i enlighet med kapitel 11 med skulder på över 750 miljarder dollar. Den brittiska banken Barclays drog sig ur ett övertagande när statsbanken vägrade att erbjuda stöd för att betala Lehman Brothers kreditorer. Man hade lämnat ett sådant stöd till Bear Sterns, en annan investmentbank på obestånd, när Morgan Chase tog över den tidigare i år.
I början av året fanns det fem stora investeringsbanker i USA, nu fanns det bara tre, men plötsligt fanns det bara två när kreditkrisen fick ännu ett offer. Merrill Lynch meddelade att man, i ett nöduppköp, tagits över av Bank of America genom en uppgörelse på 50 miljarder dollar. Bara tolv månader tidigare hade banken ett marknadsvärde på det dubbla. Endast tiden kommer att visa om uppköpet var ett fynd eller en börda för de nya ägarna.
Men det stannade inte med det. Under tisdag natt var kreditkrisen på väg att sluka sitt hittills största offer. Det enorma företaget AIG, världens största försäkringsbolag, såg ut att följa Lehman Brothers. Bolaget var inblandat i frenetiska förhandlingar för att skaffa kapital för att tillmötesgå fordringarna. Man lyckades få 20 miljarder dollar från sina försäkringstagare – något som krävde medgivande från New Yorks guvernör, eftersom det är olagligt – och tillkännagav planer på att sälja tillgångar värda 20 miljarder dollar.
Men dessa summor – som kan förefalla kolossala för oss – var inte tillräckligt för att hålla bolaget flytande. Det behövdes 85 miljarder dollar till. Under måndagen insisterade finansdepartementet på att de inte skulle komma från skattebetalarna. Men när samtalen mellan AIG, Morgan Chase och Goldman Sachs om ett lån bröt samman gick departementet in. I praktiken förstatligades bolaget, när staten tog över 80 procent i utbyte mot ett lån på 85 miljarder dollar för två år.
Att tre av den amerikanska kapitalismens ikoner på bara tre dagar ställdes inför antingen påtvingade uppköp, förstatligande eller sammanbrott i konkurs skulle vara otroligt nog – men på onsdag morgon i Storbritannien stod ännu en bank inför marknadens förtroendekris. Halifax Bank of Scotland (HBOS) är landets största i bostadslån och är mer beroende än de andra storbankerna av den globala marknaden. I och med den skarpa nedgången på bostadsmarknaden, och bristen på pengar internationellt, sålde spekulanter och investerare HBOS-aktier som om de kommit ur modet.
Nu var det den brittiska regeringens tur att bryta mot sina regler för att rädda banksystemet. I ett flagrant exempel på manipulation av marknaden, tillkännagavs genom en journalist på BBC – inte till börsen – att samtal pågick om sammanslagning mellan Lloyds och HBOS och att aktieägarna troligen skulle få 300 pence per aktie, vilket fick aktien att gå upp från sitt lägsta på 81 pence. Regeringen sade också att regler om konkurrens – det nya bolaget kommer att dominera den brittiska bankindustrin – skulle föras åt sidan på grund av ”det nationella intresset”.
Galenskapen i ”marknaden för att byta dåliga krediter”
Krisen under de senaste tre dagarna har fokuserat uppmärksamheten på marknaden för ”byte av dåliga krediter” (CDS), en form av kreditderivat som används av de stora finansinstitutionerna som en försäkring för att ”skydda” mot kollaps. Säljaren av CDS gör en större betalning i händelse av att ett bolag kollapsar eller inte kan klara sina skulder i utbyte mot mindre men regelbundna betalningar. Men hela marknaden är inte baserad på tillgångar, utan på papper – löften om att betala från en institution till en annan.
I likhet med alla marknader för derivater används den också av spekulanter som satsar på dess rörelser – egentligen satsa på ett företags kreditvärdighet och få utdelning om de satsat rätt utan att någonsin investera något. CDS-marknaden uppskattas idag vara värd 63 biljarder dollar, en ökning från 42 biljarder 2007, och mer än dubbelt gentemot de 28 biljarderna 2006, för att inte tala om de 900 miljarder den var värd 2008. Under åren med uppgång – när få företag gick i konkurs – föreföll CDS-marknaden vara ett tillstånd att trycka pengar. Med krisen för bankernas soliditet, en nedgång och minskad betalningsförmåga, har konsekvenserna nu hunnit i fatt dem.
Under finanseran har marknader som CDS varit ett viktigt sätt för finansinstitutionerna att dra till sig medel. Att hela detta finanssystem hänger samman gör det nu otroligt farligt – kollaps för en institution kan snabbt leda till kris i en annan, när kapital som finns i räkenskaperna som deras egendom sannolikt kommer att upplösas i en konkurs. Det är därför som USA:s finansdepartement har tagit en omfattande risk med att låta Lehman Brothers kollapsa. De hade kontrakt på CDS-marknaden med ett nominellt värde på 800 miljarder dollar – det är 800 miljarder dollar i nominella värden som andra industrier förlitade sig på för att balansera sina bokslut.
AIG – och följaktligen finansdepartementet – är också massivt exponerade på CDS-marknaden. Dumhuvuden hos världens största försäkringsbolag tyckte att det var en lysande idé att erbjuda scheman för försäkringar baserade på tillgångar till bolag som handlar med CDS. Ingen förväntade sig att det försäkringsbolag som försäkrade CDS-handeln skulle tvingas kämpa för att tillmötesgå dessa åtaganden i den politik de sålde under uppgångens år. För AIG ansågs det vara en riskfri inkomst, men sedan kom krisen för soliditeten i banksystemet. I juni medgav AIG att deras exponering var omkring 500 miljarder dollar, men den verkliga siffran kan vara mycket högre.
Inte undra på att marknaden reagerat så ursinnigt.
Bankernas kontanter stryps – kreditkrisen långt ifrån över
Den här veckans dramatiska vändningar för priset på aktier kom trots försök från de stora centralbankerna att säkra systemet. Bank of England gjorde 30 miljarder pund tillgängliga för bankerna på måndagen och tisdagen. Europeiska centralbanken och amerikanska Federal Reserve gjorde också 70 miljarder tillgängliga i euro och dollar. Men de misslyckades med att höja investerarnas förtroende, när strömmen från aktier och till en tillflyktsort med guld och obligationer fortsatte. Idag torsdag pumpades, i ett samordnat ingripande från de sex största centralbankerna, ytterligare 180 miljarder dollar in på marknaden – men till och med dessa kolossala summor har ännu så länge bara lett till en mindre återhämtning av aktievärdena.
Centralbankens strategi är att få de privata bankerna i en ställning där de kan börja att ännu en gång låna ut i betydande omfattning och därmed avvärja en ordentlig recession i den verkliga ekonomin. Att pumpa in pengar i systemet medan centralbanken behåller låga räntor är deras strategi. Än så länge har det misslyckats. Liborräntan – den ränta enligt vilken bankerna lånar till varandra – förblir högre än centralbankens ränta, vilket tyder på att bankerna bara är beredda att erbjuda krediter till högre ränta. Financial Times rapporterade till och med på onsdag natt att utlåningen mellan europeiska och amerikanska banker hade upphört, så stor var den brist på förtroende som varje bank hade om andra bankers förmåga att klara av avbetalningarna.
”Bottenlinjen” är att hela situationen förblir kännetecknad av en kris för bankernas likviditet – vilket de framtvingade övertagandena, förstatligandena och konkurserna förra veckan erbjuder ovedersägliga bevis för. Samma sak gäller injektionen av kapital för att stimulera lån mellan bankerna. Bankerna är desperata efter kontanter för att balansera sina räkenskaper och använder kapital från centralbankerna för att hantera existerande åtaganden istället för att öppna nya möjligheter till krediter. Hela krisen förblir, som Richard Brenner noterade i förra numret av Workers Power, kännetecknad av ”nedgradering” – den process genom vilken bankerna drar tillbaka lån och krediter.
Denna kreditkris är än så länge långt ifrån över.
Kreditrelaterade förluster på årsbasis ligger nu på 500 miljarder dollar och hittills har bankerna bara återfört omkring 350 miljarder dollar. Det innebär att det återstår ett tomrum i deras räkenskaper – en massiv likviditetskris. The Economist räknar med att detta svarta hål på 150 miljarder dollar kommer att översättas till en minskning av likviditeten i systemet med 2 biljarder dollar. Om amerikanska företag – efter fyra kvartal med fallande vinster – hoppades finansiera sina operationer med krediter, bör de tänka en gång till.
Det kan fortfarande bli fler offer på kort sikt. De två återstående oberoende investeringsbankerna, Morgan Stanley och Goldman Sachs, fick se sina aktier sjunka ordentligt på onsdagen – 24 respektive 14 procent – när marknaden blev rädd för att deras räkenskaper inte är så positiva som bankerna hävdar. Washington Mutual, USA:s största sparbank, fick sin kreditvärdighet sänkt till ”skräp” på måndagen. På torsdagen framgick det att den en gång så mäktiga Goldman Sachs hade förhört sig hos City Group, JP Morgan Chase och Wells Fargo för att diskutera ett övertagande.
En monumental överackumulationskris
Det vi bevittnar är en dramatisk överackumulationskris. Denna process äger, som Richard Brenner nyligen formulerade det, rum:
”När den underliggande tendensen i alla kapitalistiska ekonomier mot en nedgång i vinstnivån slutligen manifesterar sig i verklig nedgång av vinsterna. En enorm volym av ackumulerat kapital kan inte finna någon utväg i tillräckligt vinstgivande investeringar. Det är då som krediter och lån plötsligt dras tillbaka. Överdriften måste nedvärderas eller utplånas.” (Workers Power nr 328)
För att förverkliga en ny omgång med lönsam ackumulation behöver en tillräcklig mängd olönsamt kapital nedvärderas och likvideras. Frågan är i vilken utsträckning behöver detta inträffa? Vi har redan sett massiva nedvärderingar och likvideringar av kapital. Fannie Mae, Freddie Mac och AIG har förstatligats i och med att skattebetalarna har absorberat deras förluster. Lehman Brothers har gått under. Merrill Lynch och HBOS har tvingats bli uppköpta. Goldman Sachs, JP Morgan och Washington Mutual hotas alla (och den sistnämnda har redan tagits över av JP Morgan). Allt detta pekar på att överackumulationen med denna kris har nått stratosfäriska nivåer.
Det kommer sannolikt att bli mycket värre. Hur dramatiska dessa händelser än är, kommer vi sannolikt att se tillbaka på dem inte som början på slutet, utan bara som ”slutet på början”.
Centralbankerna behöver å ena sidan pumpa in pengar i systemet för att bevara likviditeten för alla de stora privata finansinstitutionerna, men detta kan å andra sidan sätta igång den nedvärdering och likvidering som behövs för att öppna vägen för en ny omgång med ackumulation. En rapport från Bianco Research visade att samtidigt som kreditställningen för de tjugo största bankerna har sjunkit med 300 miljarder dollar, har Federal Reserve pumpat tillbaka samma mängd i systemet. Istället för att nedgradera och dra tillbaka de dåliga krediterna i tillräcklig utsträckning, för bankerna över riskerna på staten.
Hela den finansiella härdsmältan äger givetvis rum under förhållanden av sjunkande globala ekonomiska resultat och stigande inflation. Centralbankernas strategi måste också balansera tillbakahållandet av räntorna med risken för ökad inflation. Mervyn King argumenterade exempelvis i sitt brev till den brittiske finansministern för att förklara ökningen av landets inflationsnivå till 4,7 procent att en ”allvarlig försvagning i ekonomisk aktivitet” skulle vara nödvändig för att få bukt med inflationen. En flygel av den härskande klassen kommer nu sannolikt att framträda till förmån för höjda räntor, försvåra utlåning ännu mer, med målet att driva ut kapital ur systemet. Samtidigt kan deflation också bli ett destabiliserande element i krisen. Detta är mest uppenbart på bostadsmarknaden men oljepriset sjönk också den här veckan till under 100 dollar per fat, vilket tyder på en verklig minskning av den globala efterfrågan på råolja och därmed ekonomiska resultat. Börsen i Moskva – med dess beroende av utvinning av råvaror – stängde handeln efter ett fall på 17 procent på måndagen.
Den punkt som ständigt måste understrykas är den generaliserade överackumulationen av kapital som driver cykeln från krisen till kraschfasen. Det förklarar de privata finansinstitutionernas rusning efter kontanter, när kapital i form av pengar eller sällsynta metaller blir en fristad, eftersom kapital i andra former – lager, aktier, varor m.m. – genomgår en dramatisk nedvärdering. Beslut från centralbankerna måste ses i detta sammanhang och, även om de inte kan avvärja en överackumulationskris, kan deras handlingar inte desto mindre intensifiera den. Penningpolitiken förefaller erbjuda ett val mellan inflation och depression, men när de försöker bekämpa båda kommer centralbankerna få båda: ”stagflation” kallades det på 1970-talet.
Tre dagar som skakade världen
När systemet utsätts för jordbävningschocker i den här omfattningen kommer det att framkalla långsiktiga och grundläggande förändringar. Den organisationsform som finanskapitalet antagit under globaliseringens period befinner sig under enorma påfrestningar. Med endast två stora investeringsbanker kvar och även dem utsatta för tryck, kommer med stor sannolikhet modellen med investeringsbanker som är avskurna från en stor depositionsbas att försvinna. En omgång med omfattande centralisering av finanskapitalet är på gång när de starka, större företagen uppslukar de svagare och mest utsatta. Kapitalistiska politiker som Brown och Darling, som förr åkallade den fria marknadens och konkurrensens språk (alltid hycklande med tanke på megaföretagens dominans) konspirerar nu för att förstöra konkurrensen i en våg av centralisering av kapital. Lloyds kommer att svälja HBOS, Bank of America har svalt Merrill Lynch och flera brådskande uppköp kommer att följa. BBC:s Robert Preston formulerade det så här: ”en ny världsordning skapas i ekonomin”.
Under tiden kommer staten att vara villig att förstatliga de finansinstitutioner som spelar en avgörande, funktionell roll för kapitalismen. Nouriel Roubini, professor i ekonomi och internationella affärer vid New York University, formulerar det så här: ”Detta [markerar] omvandlingen av USA till ett land där det finns socialism för de rika, de med goda förbindelser och Wall Street (dvs. där vinster privatiseras och förluster socialiseras)” (Nouriel Roubinis Global EconoMonitor).
Vi kan nu med en viss säkerhet säga att dessa händelser sannolikt kommer att bli ett paradigmskifte. Den aspekt av globaliseringen som underblåser parasitism och krediter har underbyggt denna monumentala överackumulationskris. Dramatiska politiska, sociala och ekonomiska omgrupperingar är på gång. Den kapitalistiska cykelns krisfas ger nu plats åt kraschfasen, och snart kan den verkliga ekonomin få se händelser som är lika dramatiska som de i finansvärlden.
Resultatet av dessa förändringar är en fråga om kamp. Kapitalisterna kommer att försöka överleva genom att äta varandra i en vild släng av kannibalism. Intensifierad rivalitet mellan stater kommer att följa när varje nations styrande försöker vältra över krisens värsta aspekter på varandra. Kapitalet kommer att vara enat om en enda sak: klasskampen mot arbetarklassen. Vi måste förvänta oss att banker tar över bostäder, arbetslöshet, lönesänkningar och avskedanden. Uppgiften att organisera motståndet, och vinna det för en strategi för socialistisk revolution, är mer brådskande än någonsin.
Bildkälla, framsidan; Luncherbjudande i Bristol, England, under skuldkrisen 2008. Wikimedia commons Creative Commons Attribution 3.0 Unported license; Marek Slusarczyk