Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 288 (24/08) – 081216
Översättning från Förbundet för Femte Internationalens hemsida (vår internationella organisation) 3 december 2008.
Redaktionen
Även när vi ser tillbaka på dem med ett visst perspektiv, förblir händelserna under hösten 2008 anmärkningsvärda. Det finansiella världssystemet stod inför ett sammanbrott, centralbankerna pumpade in biljarder för att stötta det. Aktie- och kreditmarknaderna smittades av blind panik och banker förstatligades. Den kapitalistiska staten tvingades gå in för att rädda kapitalismen från sig själv.
Detta är säkerligen ett av de traumatiska ögonblick när kapitalismen går in i en plötslig metamorfos, när en hel historisk periods antaganden och normer slås sönder och snabb förändring inträder. Krisen 2008 intar redan sin plats i historieböckerna vid sidan av andra stora kriser som formade politik och klassförhållanden under årtionden: den ekonomiska krisen 1847-48, kraschen på Wall Street 1929-31, oljekrisen 1973 och Volckerchocken 1978 som inledde den djupa recessionen i början av 1980-talet.
Sammanbrottet för Lehman Brothers i september var den första verkligt ödeläggande händelsen i den framväxande stormen. Den drev viktiga brittiska banker i händerna på staten. I november befann vi oss i stormens öga; ett slags ödsligt lugn infann sig när hundratals miljoner människor världen över förberedde sig inför den kommande recessionen.
Uppmärksamheten har nu förflyttats från Wall Street till affärsgatorna (High Street) när de stora världsekonomierna står inför en allvarlig minskning av den ekonomiska aktiviteten. En världsrecession är nu på väg.
Regeringarnas svar har varit att vidta anticykliska åtgärder: försök att avvärja krisen och bromsa recessionen genom att föra tillbaka pengar in i systemet antingen genom ökade statliga utgifter eller skattesänkningar. Samtidigt vill dem desperat stabilisera finanssystemet så att bankerna kan återgå till att låna ut, uppmuntra konsumenterna och se till att företagen har tillräckligt med kapital för att fortsätta sin verksamhet.
Den fråga som alla ställer sig är: kommer det att fungera? Kommer dessa åtgärder att räcka för att stoppa en allvarlig och utdragen recession?
Den globala recessionen sprider sig
Det finns en omfattande enighet om att världens stora ekonomier är på väg in i en recessionsfas i industricykeln. I Storbritannien var BNP:s tillväxt under andra kvartalet 0 procent medan tredje kvartalet medförde en minskning med 0,5 procent, en recession i allt utom namn. Nu har finansminister Alistair Darling ändrat sin bedömning för 2009 från 2,75 procent till mellan minus 0,75 procent och minus 1,25 procent, vilket BBC kallar ”den största ändringen neråt som noterats”.
I Tyskland följdes en minskning med 0,4 procent av ännu en minskning med 0,5 procent och lämnade ekonomin ”officiellt” (två på varandra följande kvartal med minustillväxt) i recession. Eurozonen i sin helhet genomgick också två på varandra följande kvartal med en negativ tillväxt på 0,2 procent. Frankrike undgick en ”officiell” recession men fann ingen större tröst i siffrorna för tredje kvartalet med 0,1 procents tillväxt.
I Asien föll Japan in i en recession med 0,4 procents och sedan 0,1 procents minskning under andra och trdje kvartalet. Samtidigt har tillväxten börjat falla i Kina och sjönk från nästan 12 procent till 9 procent men förutspås sjunka under 7 procent årets sista kvartal. Detta har redan lett till omfattande stängningar av fabriker och protester från arbetarna. I USA noterades förvänansvärt nog en tillväxt på 2,3 procent under andra kvartalet, när exportörer drog fördel av den sjunkande dollarn, men tillväxten sjönk med 0,3 procent under tredje kvartalet 2008.
Recessionens spridning i världsekonomin illustrerar hur viktiga krediter har blivit för den globala tillväxten under globaliseringen. De två senaste årtiondenas uppgång i detaljhandeln i Storbritannien och USA finansierades till stor del genom krediter som garanterades av stigande priser på bostäder och mark. Nu faller priserna på bostäder och mark och som tillgångar för krediter är de allt värdeslösare. Därför minskar konsumtionen drastiskt.
Exportörer som är beroende av den amerikanska marknaden drabbas också hårt. Tyskland är världens största exportör och drabbades hårt av konsumtionens minskning i USA medan den svaga dollarn gjorde tysk export mindre attraktiv jämfört med amerikansk produktion. Tyskland drogs in i recession även om dess inhemska ekonomi befann sig mitt i cykelns uppåtgående fas. Kina är på liknande sätt starkt beroende av de amerikanska och europeiska exportmarknaderna. Men detta får inte heller överskattas. Minskad export intensifierade bara den nedgång som redan var på gång i Kina och som huvudsakligen orsakas av att den inhemska ekonomin nått gränsen för sin egen febriga expansion. Kronisk överkapacitet finns nu i nästan varje sektor.
Kreditkrisen långt ifrån över
När nu uppmärksamheten fokuseras på recessionen i världens stora ekonomier, förbiser man det faktum att krisens finansiella aspekt långt ifrån är över. Det är häpnadsväckande att de garantier för Citigroup som USA:s finansdepartement utställt inte ens hamnade på tidningarnas framsidor, trots att detta megaföretag är världens största bank med cirka 200 miljoner kunder och sammanlagda tillgångar som nästan motsvarar Storbritanniens hela ekonomiska produktion.
I likhet med världens största försäkringsbolag AIG tidigare, har Citigroup delvis förstatligats, med statens byte av 20 miljarder dollar i återkapitalisering, tillsammans med löften om att absorbera förlusterna på 306 miljarder dollar i förgitade tillgångar, mot preferensaktier. Uppgörelsen är, som BBC:s Robert Peston formulerade det, så nära man kan komma ett fullständigt förstatligande utan att staten tar över 100 procent av ägandet. Den enda trösten för aktieägarna är att deras papperslappar inte är helt värdelösa, även om de är värda mindre än 10 procent av vad de var värda för två år sedan och att finansdepartementet har lovat att framtida utdelningar till aktieägarna kommer att begränsas.
Citigroup visar att borgenerande för fler finansiella instituioner fortfarande är aktuellt. I Storbritannien hävdade en studie från nationella institutet för ekonomisk och social forskning att affärsbankerna behöver upp till 110 miljarder pund i återkapitalisering för att återupprätta ”normala villkor för utlåning”. Denna siffra överskuggar de 37 miljarder pund som direkt pumpats in i bankerna i utbyte mot eget kapital och uppgår till omkring 8 procent av Storbritanniens BNP. Om regeringen skulle föra in så stora summor, skulle det innebära ett fullskaligt förstatligande av banksystemet enligt nuvarande aktievärde.
Ordföranden i samväldets finanskommitté John Mc Fall, allierad med Brown och Darling, var långt ifrån att på förhand avvisa detta förslag som en sammansvärjning av avgrundsvänstern och sade att om bankerna inte återupptog normal utlåning ”kommer kravet på fullständigt förstatligande att bli starkare”. Det faktum att den brittiska regeringen till och med är beredd att överväga ett sådant förslag visar hur desperata regeringarna är att bankerna ska återuppta utlåningen för att stötta konsumenternas köpkraft och se till att företag har tillräcklig likviditet för att överleva recessionen.
Det visar också att deras strategi – att tillhandahålla miljarder för att garantera utlåningen mellan banker och erbjuda billiga, kortsiktiga krediter, delvist förstatligande av en del banker och sänkning av centralbankernas räntor (1 procent i USA, 3 procent i Storbritannien, 3,25 procent i eurozonen) – inte fungerar.
Bankerna tillhandahåller inte tillräckliga krediter för att smörja systemet. Siffror från brittiska bankförbundet visade i oktober att 21 584 nya bostadslån godkändes, en nedgång med 52 procent jämfört med 12 månader tidigare. De totala bostadslånen, inklusive förnyelse av lån och planer för frigörelse av eget kapital, uppgick till 11,9 miljarder pund, en nedgång med 39 procent jämfört med ett år tidigare.
Ökningen i september av utlåningen till konsumenter och företag som inte är finansiella är på sin lägsta nivå sedan 1998, och mycket av detta drivs av desperationen när företagens kontantflöde upphör. Bristen på extrakrediter är ett sådant hot att Richard Lambert, direktör för CBI, skrev till premiärministern och bad honom att se till att bankerna lånar ut igen.
”Om [företag] inte kan få tag på de kontanter och krediter de behöver för sin dagliga verksamhet, finns det en verklig risk att vi får se bra företag gå under. De närmaste sex månaderna kommer att vara avgörande. Om vi ska ha en chans att hindra den här recessionen från att bli längre och mer smärtsam, behöver vi handla nu för att få kreditmarknaderna att fungera som de ska.”
Att få bankerna att låna ut igen?
Hela den här debatten bland företagsledare och regeringar är helt annorlunda än för två månader sedan, när samma personer fördömde bankerna för oansvarig utlåning och skyllde krisen på ”sammanbrott för regelverket”. Detta hade lett till att bankerna lånade ut till låntagare som inte hade råd att betala tillbaka. Låt oss komma ihåg att kreditkrisen började med krisen för bostadslånen. Fattiga amerikaner uppmuntrades att ta lån de inte hade råd med på grundval av att huspriserna skulle fortsätta att öka.
När USA:s ekonomi började tappa fart och arbetslösheten ökade, gick spekulationen i huspriser och mark hela varvet runt och låntagare med dåliga lån började misslyckas med betalningarna och gav upphov till en dominoeffekt som nästan fällde det globala finanssystemet. Kreditkrisen var inte bara en kris i finanssystemet, isolerad från den ”verkliga ekonomin”, den utlöstes av nedgången i den amerikanska industricykeln.
Speciellt regeringarna i Storbritannien och USA behandlar fortfarande krisen som något som huvudsakligen finns i finanssektorn. Deras mål är att få bankerna att låna ut igen, så att de kan pumpa in mer krediter i systemet och stimulera den verkliga ekonomin, liksom under den senaste nedgången 2001-2003. Men hela den här politiken är felaktig.
Så länge bankerna är kommersiella institutioner kommer de inte att ge lån till låntagare, vare sig företag eller individer, som inte kan betala tillbaka (oavsett om det är till en tillräcklig ränta eller över huvud taget). Deras bokslut skriker ut behovet av att ”skriva ner”, dvs. dra tillbaka krediter, kräva in lån, innan några nya ges.
Ta exempelvis Barclays och Deutsche Bank som båda avböjde regeringarnas erbjudanden om partiellt förstatligande. The Economist påpekade den 6 november att detta inte ska tas som ett tecken på hälsa. Båda bankerna har precis flyttat sina förgiftade tillgångar ”ur bokslutet”, värderat dem till det pris de köptes för, istället för det pris som de nu kan säljas för. De har för avsikt att sitta på dem och hoppas att de kommer att återgå till inköpspriset. Detta blev möjligt genom en tyst övergång till internationella bokföringsregler, Royal Bank of Scotland och Lloyds TSB följde efter, vilket innebär att dessa finansinsitituioner kan undvika det senaste årets skadliga nedskrivningar.
Om detta ska fungera beror inte bara på hur allvarlig deras exponering för existerande förgiftade tillgångar är, utan också huruvida mer av deras friska tillgångar ”förgiftas” när nedgången biter ordentligt. Och det är denna perfekta storms grymma skönhet. Företag som berövas krediter går i konkurs.
Administratörer kan inte betala tillbaka dessa företags lån och detta utlöser nedskrivningar och ännu fler förluster i bankerna. Leverantörer drabbas också, eftersom de är beroende av beställningar från de företag som gått i konkurs. Arbetare avskedas i massomfattning. Detaljhandeln bryter samman. Fler företag går omkull. En rad negativa mekanismer i systemet fördjupar, kort sagt, krisen.
Vi ser redan hur denna process inleds. De ”tre stora” amerikanska biltillverkarna står inför konkurs och ber om garantier från staten. Så många som två miljoner jobb står på spel. I Storbritannien har nu Woolworths och MFI tagits om hand av konkursförvaltare och det handlar om trettiotusen jobb. Inte undra på att bankerna är ovilliga att medge nya krediter till systemet när det går in i cykelns kraschfas.
Regeringarnas svar i Storbritannien och USA är således helt och hållet meningslösa. Detta illustreras speciellt av Henry Paulsons och den amerikanska centralbankens vacklanden kring hur de ska använda de 700 miljarderna dollar i garantifonden. Den ursprungliga planen var att köpa upp alla förgiftade tillgångar och behålla dem i en statligt ägd ”giftbank”. Regeringen Browns beslut att delvis förstatliga stora banker tvingade Paulson att handla. Om inte han också erbjöd delvist förstatligande skulle bankerna i USA konkurrera med brittiska banker som delvis garanteras av skattebetalarnas pengar. Paulson gjorde därför en helomvändning och anammade planen med delvisa förstatliganden. Men detta ledde till att botten gick ur kreditmarknaderna när bankerna skyndade sig att sälja sina förgiftade tillgångar, som de hade förväntat sig att staten skulle köpa. Resultatet? Paulson tillkännagav ännu en helomvändning: de skulle köpa upp andelar och köpa de förgiftade tillgångarna.
Alla försök att få bankerna att låna ut igen aktualiserar i slutändan banksystemets fullständiga förstatligande eftersom institutioner som är vinstdrivande helt enkelt inte kommer att medge riskabla lån under nuvarande förhållanden. Det är emellertid inte den enda möjligheten som övervägs. Direktören för Bank of England, Mervyn King, har till och med krävt en sänkning av det kapital som krävs av bankerna, dvs. de kontanter de har i valven i förhållande till de krediter de medgivit, för att uppmuntra till mer utlåning (Financial Times 25 november). Det fanns inte ens en antydan om ironi i hans uttalande, en uppmaning till ännu mer liberalisering av finansmarknaderna.
Kommer de någonsin att lära sig? Det ser inte så ut. Martin Wolf formulerar det så här: ”Ingen som granskar Storbritanniens ekonomi idag kan på allvar tro att svaret är mer skulder… Tiden för ständigt ökad utlåning och den därmed förknippade uppgången i finansinstitutionerna är över.” (Financial Times 24 november)
Det är detta som de brittiska och amerikanska regeringarna fortfarande måste ta itu med, och det kommer inte att bli lätt. Under tre årtionden närde de en uppblåst finanssektor. Marknaderna i London och på Wall Street utvidgade sin verksamhet i en orgie av det som kapitalisterna har mage att kalla ”värdeskapande” – dvs. det som marxister kallar parasitism.
I den officiella kapitalistiska ekonomin beskrivs banker och finanshus som tillhandahåller räntebärande kapital som att de ”skapar rikedom”, eftersom de tillhandahåller fonder för investeringar i vinstgivande företag. Även om marxister inser finansernas roll i samordningen och organiseringen av kapitalistisk produktion och handel, har de ett mycket bättre sätt att förklara förhållandet mellan finanser och ”rikedomsskapande”.
Räntebärande kapital tillhandahålls som en förutsättning för produktion av kapital i utbyte mot ett krav på företagets vinster. I utbyte mot att tillhandahålla det som marxister kallar ”fiktivt kapital”, papperslappar som garanterar investeringar, utvinner finansinstitutionerna royalty från framtida produktion. Detta kan anta formen av krediter, när royalty återkommer som räntebetalningar (”skulder”), eller aktier och reverser som ger investeraren ett lagligt anspråk på framtida vinster. Dessa papperslappar säljs sedan själva med skiftande marknadspriser, vilket uppmuntrar spekulation.
Detta kan givetvis anta olika former. Det avgörande är att denna aktivitet både är oundgänglig för ett utvecklat kapitalistiskt system och en parasit på produktionen (”den verkliga ekonomin”). Finansiärerna är privilegierade, eftersom de har mycket större tillgång till detaljerad information om marknaderna, men ändå spekulerar de samtidigt i slutändan i vilka de framtida vinsterna kommer att bli från ett antal vinstgivande investeringar. Systemet visar både möjligheten att planera en ekonomi och den absoluta motsättningen mellan rationell planering och produktion för profit.
Under de två senaste årtiondena, när finansvinsterna i hög grad översteg andra vinster, var detta alltså ett tecken på att finanskapitalet antog att framtida vinster ordentligt skulle överstiga de existerande vinsterna. Dessa antaganden var, som vi har sett, helt felaktiga. Kreditkrisen kan alltså förstås som en förödande återkoppling mellan de föreställda värdena i finansiella tillgångar och deras verkliga underliggande värde.
Från en inflationskris till en deflationskris
Ett drag i krisen under de senaste 18 månaderna har varit den snabbt ökade inflationen, speciellt när det gäller varupriser. Mellan sommaren 2007 och april 2008 steg livsmedelspriserna i världen med omkring 40 procent. Världspriset på olja nådde sin topp med mer än 145 dollar per fat under sommaren 2008, en kolossal ökning när man tänker på att oljepriset var 10 dollar per fat för tio år sedan.
Dramatiska prisstegringar är ett klassiskt drag i slutet av affärscykelns expansiva fas. De drivs fram av konkurrensen mellan kapitalister om att realisera den maximalt möjliga vinsten under hela cykeln. Kapitalisterna investerar i stor omfattning i maskiner och teknologi för att höja produktiviteten och öka vinstens mängd. Därför ökar kostnaderna för produktionen och kapitalisten tar ut detta av konsumenterna i form av högre priser. Samtidigt alstrar efterfrågan på råmaterial prisstegringar även i denna sektor.
I andra bandet av Kapitalet visar Marx hur bristen på proportion mellan den sektor som framställer maskiner och produktionsmedel och den sektor som framställer konsumtionsvaror innebär att anställningarna, under cykelns expansiva fas, ökar snabbare än tillgången på lönevaror. Detta orsakar prisstegringar och löneökningar när cykeln går mot sin höjdpunkt. Detta är bara en orsak till inflation, orsaken till att den stiger i cykelns uppåtgående fas. Det finns också andra orsaker, orsaker som förvärrar inflationen i krisfasen.
Denna process lagrar, som Richard Brenner visar i The Credit Crunch – A Marxist Analysis, oerhörda motsättningar. För att maximera vinsterna ökar kapitalisterna investeringarna i ”konstant kapital” (maskiner, byggnader och råmaterial) snabbare än i levande arbete (”variabelt kapital”), men i den slutgiltiga analysen är det bara den obetalda delen av levande människors arbete som ger upphov till vinst. Den stigande andelen konstant i förhållande till variabelt kapital ger därför upphov till en tendens i profitkvoten (vinsten i förhållande till investeringarna) att falla. Om inte den här tendensen fanns skulle kapitalismen expandera i all oändlighet, anställa allt fler arbetare och skapa allt större vinster, men så är det inte. Tvärtom.
När vinstnivåerna faller minskar i slutändan vinstens massa (det är därför som vi får se vinstvarningar och företag som kollapsar). Banker och andra utlånare upptäcker detta tidigt och drar tillbaka lån. När nu alltför mycket kapital jagar alltför få möjligheter till vinster, måste kapital utplånas (”nedskrivas”) innan en ny omgång med expansion kan börja.
Det är viktigt att förstå detta eftersom inflationen under krisfasen uppträder som en form av devalvering. Av vilken vara? Pengar.
En ökning av mängden pengar som cirkulerar i systemet, genom krediter eller genom att centralbankerna trycker pengar, kommer också att orsaka inflation. Mer pengar jagar samma varor vilket får priserna på dessa varor att stiga och pengarnas värde kommer att falla. Detta är normalt sett vad som skulle ha hänt när regeringarna i USA och Storbritannien använde billiga krediter för att åstadkomma en dramatisk ökning av pengar som cirkulerar för att undvika en djup recession 2001-2003. Men detta avvärjdes av deflationseffekten i billiga varor som var baserade på utsugningen av billig arbetskraft i Asien. Den effekten har minskat sedan början av 2007 när Kinas kapitalistiska utveckling skapade sitt eget inflationstryck. Men om inflationen är ett sådant problem, varför är det nu en plötslig panik över en ”deflationskris”?
När vi, för det första, talar om en global deflation som skapats av den asiatiska kapitalismens expansion under globaliseringen, talar vi specifikt om varupriser. Samtidigt som varupriserna var låga, fanns det en dramatisk inflation i andra delar av den kapitalistiska ekonomin: stigande priser på exempelvis aktier, bostäder och mark. Därför fanns det en viss jämvikt mellan inflation och deflation vid vissa punkter i systemet. Det ledde till låg inflation i Storbritannien och USA. Gordon Brown kunde som finansminister exempelvis hålla sitt inflationsmål på 2 procent. Det är denna relativa jämvikt som nu har rubbats.
Paniken över deflation beror på att det är ett annat sätt för kapitalet att nedvärderas. Det kan innebära en devalvering av kapital som investerats i mark, råmaterial, varor och industri. När kapitalisterna inte kan realisera sina vinster från dessa investeringar, kommer de att hamstra kontanter och enbart återinvestera när de är övertygade om att marknaden har nått botten och att kapitalet inte kommer att nedvärderas något mer. De kapitalister som har aktiva investeringar, i konsumtionsvaror som exempelvis kläder, kommer att vara desperata att bli av med sina lager och kommer därför att sänka priserna. När vinsterna från industrin avtar, kommer bankerna samtidigt att vara tveksamma till att ge billiga krediter, och de kommer att höja de kommersiella räntorna, vilket naturligtvis ännu mer uppmuntrar till hamstring av kontanter på konton med hög ränta. Vi ser återigen hur de negativa mekanismerna förvärrar kraschen.
De brittiska och amerikanska regeringarna betraktar nu detta slags deflationistiska recession som den större faran, istället för risken med att pumpa in allt för mycket pengar i systemet och underblåsa inflationen. Deflation verkar dock vara den stora faran just nu. Bank of Englands kommitté för penningpolitik förutspår att detaljhandelns index för inflationen kommer att ”bli negativt” nästa år och detta är första gången som kommittén, som inrättades av Brown 1997, har förutspått sjunkande priser. Detta är ett resultat av omfattningen i den nedskrivning som nu pågår i den globala recessionen.
Pumpa in pengar i systemet
Det finns goda skäl att tro att försöken att stimulera kreditmarknaderna och få igång utlåningen igen står inför stora hinder, inte minst från bankerna själva. Men vad skulle hända om vi (kanske hypotetiskt) antar att det var framgångsrikt.
I verkligheten kommer det att uppmuntra ett ytterligare skapande av fiktivt kapital och, även om det kanske kan skapa en spekulativ uppgång i bostäder och mark under en tid, kommer det att återigen stöta på samma problem som tidigare: kan det värde som förväntas genom expansionen av fiktivt kapital realiseras i den produktiva sektorn? Det förefaller osannolikt på kort sikt, även om Brown och Obama tvingar bankerna att återuppta storskalig utlåning, eftersom en plötslig kreditdriven uppgång sannolikt skulle följas av ännu en skarp krasch.
Att snabbstarta kreditmarknaderna är bara en del av den strategi som regeringarna nu följer. Det finns också planer på en stor ”fiskal stimulans”, inklusive statliga satsningar på byggnation, infrastruktur och att upprätthålla existerande utgifter för välfärd, vid sidan av skattesänkningar som finansieras genom en ökning av statens upplåning.
I Storbritannien tillkännagav Alistair Darling en stimulans på 20 miljarder pund inklusive en sänkning av momsen med 2,5 procent och en investering i skolorna på 3 miljarder pund, projekt för att bygga vägar och kommunala bostäder. Även om detta kan förefalla mycket, är det inte mycket i sammanhanget, bara 1 procent av den brittiska BNP och inte alls tillräckligt för att få i gång ekonomin. Till och med sänkningen av momsen har antagligen mer att göra med att regeringen förutser sjunkande priser när efterfrågan avtar, vilket dem vill ta åt sig äran av, snarare än ett verkligt försök att stimulera ekonomisk tillväxt.
I Förenta staterna har Obama utlovat ett statligt stimulanspaket på mellan 500 och 700 miljarder dollar men har ännu inte avslöjat detaljerna. I Kina har regeringen lanserat en liknande stimulansplan som de hävdar är värd omkring 586 miljarder dollar, och EU föreslog en plan på 200 miljarder euro. Även om detaljerna i planerna kommer att variera, är målet detsamma: att öka efterfrågan på varor i ekonomin.
I Storbritanniens, de flesta EU-staters och USA:s fall kommer detta att finansieras genom att öka statens underskott genom att ta upp lån på de internationella penningmarknaderna. Kina kan å andra sidan ta ur stora reserver med besparingar, liksom de utländska valutor de samlat på sig genom sina exportindustrier och kan också vara en källa till krediter.
Oavsett vilken källan till pengarna är, och detta är inte alls oväsentligt för maktförhållandena mellan stater, är alla dessa stimulanspaket i olika grad keynesianska i den utsträckning som de använder statliga åtgärder för att försöka stimulera efterfrågan på varor. Kan det lösa krisen och stoppa en recession?
Med ett ord, nej – men den kan fördröja och förändra dess form. Krisen drivs på av en överackumulation av kapital; det är för mycket kapital som jagar efter alltför få möjligheter till vinstgivande investeringar. För att skapa villkor för en hållbar återhämtning måste detta överackumulerade kapital nedvärderas och utplånas. Att pumpa in pengar i ekonomin kommer delvis att hindra den spontana utplåningen av kapital genom att företag exempelvis går i konkurs. På kort sikt kan detta förefalla vara framgångsrikt genom att öka efterfrågan på arbetskraft och och produktionsmedel och uppmuntra en ny omgång med spekulation i fiktivt kapital och höjda konsumtionsnivåer. Men det kan inte pågå särskilt länge.
Att pumpa in pengar i systemet gör inget för att nedvärdera eller utplåna överackumulerat kapital, utan uppmuntrar en fördjupad överackumulation som lagrar problem inför framtiden.
Under dagens specifika omständigheter finns det goda skäl att tro att krisen är så allvarlig, att överackumulationen av kapital har blivit så akut, att dessa keynesianska åtgärder när det gäller skatter och utgifter inte ens kommer att kunna fördröja krisen. George Bush använde samma åtgärder 2001-2003 när han sänkte skatterna och i massiv omfattning ökade de militära utgifterna. Det var detta som ”lagrade problemen åt framtiden” och som exploderade i år. När vi tar hänsyn till den enorma krisen i kreditsystemet, är det svårt att föreställa sig att ens en stimulans i storleksordningen hundratals miljarder dollar kommer att verka som en hävstång i den omfattning som ekonomierna i väst vant sig vid.
Allt detta pekar mot en djup och skarp recession under 2009. Det innebär också att regeringens mål för utgifter och tillväxt sannolikt inte kommer att uppnås. I Storbritannien kan det i januari 2010 finnas tre miljoner arbetslösa, en ekonomi som minskar snabbare och djupare än regeringens prognos och ett underskott i offentlig sektor som är utom kontroll.
När krisfasen – ett ögonblick av våldsam övergång i finanser och politik – övergår i en storskalig process med utplåning av kapital i verklig produktionskapacitet, sätter en recession in: arbetsplatser stängs, varor förstörs och arbetare kastas ut i arbetslöshet.
Marxisters uppgift är givetvis inte att motsätta sig keynesianska scheman för inflationsdrivande utgifter i sig, utan att kräva att inte en krona går till att rädda miljardärer och parasiter. Istället kräver vi offentligt finansierade program som ger upphov till socialt nyttiga anställningar och som betalas genom starkt progressiva skatter på vinster och oförtjänt rikedom. Vi kräver att bankerna och finanshusen inte stöttas med offentliga medel utan exproprieras och förs samman i en enda statlig bank som drivs för att samordna produktion och distribution för att tillmötesgå mänskliga behov på ett hållbart sätt, istället för absurda privata vinster.
Marxister kommer att fortsätta att vid varje tillfälle peka på att den keynesianska politikens konsekvenser i form av inflation inte vittnar om att det är omöjligt att reducera krisens negativa effekter för arbetande människor, utan om det omöjliga i att befria majoriteten från krisens och recessionens härjningar utan att övervinna det kapitalistiska systemets begränsningar. Krisen orsakas av kapitalets inre motsättningar; endast genom att frigöra oss från kapitalet kan vi bygga en högre form av civilisation som är fri från omskakande ekonomiska och sociala kriser.
Bildkälla, framsidan; Canva