Seger åt motståndet i Gaza!

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 290 (1/09) – 090113

Det är uppenbart att Israels massiva krigsförbrytelser i Gaza den senaste tiden har skapat en stor folklig avsky. Ännu mer markant på andra håll i världen, men även i Stockholm har flera demonstrationer med kort varsel samlat upp emot 1000 deltagare. Detta är förstås utmärkt, och förhoppningsvis kommer protesterna att växa lavinartat. Som så många gånger tidigare finns det emellertid även denna gång problem med de politiska paroller kampen förs under, och den taktik detta leder till.

En- eller tvåstatslösning?
De allra flesta som står på de förtryckta palestiniernas sida förespråkar en tvåstatslösning – en palestinsk stat vid sidan av Israel. Ett stort problem med den lösningen är dock uppenbar: Israel har ingen som helst avsikt att tillåta en palestinsk stat de inte själva kan kontrollera. De har aldrig varit nära att erbjuda ett sammanhängande territorium för Palestina – inte ens om vi bortser från bosättarna, som medför att palestinierna i städer som Hebron på Västbanken lever under militärockupation. Till och med om Israel pressades till att godkänna ett Palestina som sträckte sig från Gaza till Västbanken, och tvingade sina bosättare att lämna sin stulna jord – något som förefaller ytterst osannolikt – kan man vara säker på att Israel skulle lägga beslag på de bästa naturresurserna i området, inte minst vattenreserverna, och ständigt skulle utgöra ett militärt hot. Dessutom skulle denna lösning inte ge fullständiga medborgerliga rättigheter till Israels diskriminerade palestinska medborgare. Snarare skulle det innebära en förevändning till att helt rensa Israel på palestinier, kasta ut dem från deras hem och skicka dem till det nya Palestina.

Den enda hållbara lösningen vore istället en enda stat med lika rättigheter för alla medborgare, och rätt för alla fördrivna att återvända hem – en stat för alla invånare, således inte en judisk eller för den delen en muslimsk stat, utan en sekulär stat.

Naturligtvis innebär inte detta att kommunister ska motsätta sig alla åtgärder som i praktiken leder närmare en verklig palestinsk stat. Vi är självklart för att stoppa attacken och blockaden mot Gaza, för att riva alla vägspärrar som förvandlar Västbanken till ett gigantiskt fångläger, för att kasta ut alla bosättare – som är där som chauvinistiska ockupanter av stulen mark, inte som fredliga invånare på samma villkor som sina palestinska grannar – samt att den palestinska myndigheten ska förfoga över ett enda sammanhängande territorium. Samtidig måste vi dock säga att en tvåstatslösning inte kommer att skapa fred och rättvisa i regionen.

En klasskampslösning
Som kommunister måste vi också inse att vi inte kan se det här bara som en konflikt mellan Israel och Palestina. När Israels armé nu attackerar är vi helt för att försvara Gaza militärt, det är självklart. Samtidigt kommer palestinierna inte att kunna besegra Israel militärt, förutom på sin höjd tillfälligt – och även detta verkar minst sagt osannolikt. En sådan seger – en betydande seger förvisso – skulle dessutom i bästa fall kunna skapa ett begränsat Palestina under ständigt hot från sin mäktigare israeliska granne. Den skulle inte kunna skapa rättvisa för de palestinier som bor i Israel. Men framför allt: vi är internationalister, vi anser att alla länders arbetare ska enas över gränserna. Detta innebär självfallet inte att vi kan låta bli att kritisera de israeliska arbetarna så länge de ger efter för chauvinism, det innebär inte att vi underlåter att kräva en bojkott av Israel utan att fråga efter vad dess arbetarklass för stunden tycker.

Vi står på palestiniernas sida i konflikten. Däremot säger vi att det ligger i de israeliska arbetarnas långsiktiga intressen att enas med de palestinska arbetarna och bönderna. För att uppnå detta krävs att den israeliska arbetarklassen slutar stödja Israels militära offensiver, slutar stödja bosättares ”rätt” att stjäla palestinsk mark, slutar acceptera ett system som grovt diskriminerar palestinier – även dem som är medborgare i Israel. Med andra ord krävs det att den israeliska arbetarklassen bryter med sionismen, och anammar internationalism. Detta kan bara göras om deras klassintressen framhålls, deras intressen som arbetare i konflikt med de israeliska kapitalisterna och den borgerliga israeliska staten. Detta är givetvis en svår uppgift, men det är den enda långsiktigt hållbara lösningen.

Även om sionismen fortfarande har ett hårt grepp som de israeliska arbetarna innehåller Israel samma sort konflikter som alla andra klassamhällen. Arbetare kommer oundvikligen i strid med kapitalister, och ju mer detta händer, desto mer kommer staten att ställa sig på kapitalisternas sida. Det finns också all anledning att förvänta sig att den ekonomiska världskrisen kommer att leda till ökade nivåer av klasskamp – även i Israel. Det kommer då att vara kommunisters uppgift att förklara för de israeliska arbetarna att räddningen från krisen och vägen till fred inte ligger i att hålla fast vid de privilegier som sionismen ger dem. Lösningen ligger i att förena sig med arbetare och förtryckta i hela regionen.

Kritiskt men ovillkorligt stöd
Detta får självfallet konsekvenser för hur man måste se även på kampen från palestiniernas sida. När Israel anfaller är vi helt för seger för det palestinska försvaret. Vi är helt och fullt för att Israels tanks och soldater drivs ut ur Gaza, även om det är Hamas som organiserar motståndet. Däremot är det uppenbart att en palestinsk ledning som inte står på arbetarinternationalismens grund, utan som förespråkar klassamarbete, islamistisk fundamentalism eller – ännu värre – antisemitism, aldrig kommer att vinna Israels arbetarklass på sin sida. Kommunister måste inse att palestinierna inte först kan vinna sin nationella frihet, för att efteråt ta itu med kampen för socialism. Utan en sekulär, revolutionär och internationalistisk ledning för kampen kommer palestinierna att fortsätta att vara förtryckta, även om delsegrar inte är uteslutna. Detta innebär att vi på intet sätt kan vara likgiltiga för vilka som leder Palestinas motståndskamp.

Hamas är en islamistisk rörelse med åtskilliga reaktionära drag. Som kommunister stödjer vi givetvis frigörelse för de palestinska kvinnorna, frihet för homosexuella etc. Detta kommer inte att ske under Hamas ledning. Dessutom är Hamas taktik, med raketbeskjutningar mot civila utan minsta militära syfte helt kontraproduktiv och rent idiotisk. Detta leder inte till något militärt nederlag för Israel, och för inte palestinierna ett enda steg närmare frigörelse. Däremot bidrar det till att sluta samman Israels folk under den reaktionära sionismen och ger Israel en förevändning till sitt anfall, som för miljontals människor i världen ter sig som rimlig. Vårt stöd till den palestinska kampen är därför kritiskt – vi kritiserar brister och reaktionära drag hos ledningen och säger öppet vad vi anser krävs för en seger.

Detta motsäger inte det minsta att vårt stöd är ovillkorligt. När det är Hamas som står för det militära försvaret av Gaza, eller när det är Hamaskämpar som bryter blockaden säger vi: seger åt det Hamasledda motståndet! I nuvarande läge måste vår mesta energi gå åt till att protestera mot Israels förbrytelser och organisera motståndet. Detta innebär dock inte att vi kan dölja våra analyser.

Organisera arbetarklassen
Den solidaritetsrörelse med Palestina som finns i Sverige saknar ovanstående analys. Detta är en brist, även om det mest omedelbara problemet är taktiken på kort sikt, snarare än de längre perspektiven. Dessa hänger naturligtvis ihop. Det är inte bara i Mellanöstern kampen måste baseras på arbetarklassen. Självklart uppmanar vi alla som stödjer den palestinska kampen eller upprörs över Israels brutala krig mot Gaza att sluta upp i protesterna, även om de gör det utifrån strikt humanitära ståndpunkter.

Kommunister måste dock också förklara att den svenska arbetarklassen har ett direkt klassintresse av att stödja en internationalistisk linje, mot allt förtryck. Det är i den organiserade arbetarrörelsen som den verkliga kraften finns. Vi förespråkar maximal internationell press på Israel, tills de upphör med sin förtryckarpolitik. En del av detta är att alla som konsumenter slutar köpa israeliska varor. För verklig styrka måste dock bojkotten organiseras. När hamnarbetarnas fackföreningar vägrar lasta israeliska produkter, transportarbetarfacken vägrar befatta sig med dem och de handelsanställda vägrar ta emot och sälja produkterna – då kommer allt fler israeler att tvingas inse att de privilegier de kan få från att medverka till förtrycket av palestinier inte uppväger det de förlorar på det.

Den organiserade arbetarrörelsens ingripande med militanta blockader är därtill helt nödvändigt om den svenska vapenexporten till Israel ska stoppas. Inte ens den socialdemokratiska regeringen gick med på att stoppa exporten av vapen till USA under Irakkriget 2003. Skulle den prosionistiska och öppet borgerliga regeringen då stoppa vapenexporten och det militära samarbetet med Israel? Knappast. Bara direkt aktion från arbetare kan genomföra detta. Vädjanden till FN eller till Reinfeldt och Carl Bildt kommer inte heller att vara vägen framåt. Naturligtvis kommer vi att hålla allt öppet eller dolt stöd till Israel emot de borgerliga ministrarna, och vi kommer att påminna dem om detta varje gång de kommer med sina fraser om stöd till fred och rättvisa – men vi måste vara öppna med att de aldrig kommer att föra en progressiv politik.

Den europeiska imperialismen, Sverige inkluderat, står på den sionistiska statens sida. Samtliga EU-stater har gett uttryck för ståndpunkten att Hamas bär huvudansvaret för konflikten. När Carl Bildt tillsammans med den franske presidenten Nicolas Sarkozy och andra ingriper och försöker medla fram en vapenvila så gör man det med avsikten att påtvinga palestinierna ytterligare en reaktionär fred – en fred som i allt väsentligt skulle fortsätta innebära att palestinierna i Gaza ska tvingas fortsätta att leva i det öppna fängelse som livet där innebär, en fred som innebär att ockupationen fortsätter. Som representanter för öppet borgerliga, proimperialistiska partier representerar de inte oss.

Däremot måste vi kräva av arbetarrörelsens företrädare – oavsett hur högervridna, oavsett hur dålig deras politik är – att de tar ställning för Palestinas rättigheter. Till alla arbetare som har det minsta förtroende för sina officiella ledare, eller åtminstone röstade på dem säger vi: kräv av dem att de öppet kräver ett slut på anfallet, tillbakadragande av Israels styrkor och ett slut på blockaden! Kräv att de inte bara förespråkar, utan organiserar en bojkott av alla israeliska produkter så länge som förtrycket av palestinierna fortgår! Kräv att de uppmanar till deltagande i demonstrationerna mot Israels övergrepp!

Detta innebär inte att arbetarna kan nöja sig med att kräva handling av sina officiella ledare. Organisera kampen själva! Hamn- och transportarbetare kan obstruera all hantering av israeliska produkter. Organisera strejker – politiska strejker är lagliga! – mot allt ekonomiskt stöd till Israels aggression! Butiksanställda – vägra ta emot israeliska varor! Och inte minst: kom på demonstrationerna, ta med dig alla du känner och visa er avsky mot detta vidriga anfallskrig!