Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 297 (8/09) – 090510
Uttalande på första maj från Förbundet för Femte Internationalen
Första maj 2009 är världen inbegripen i den allvarligaste depressionen sedan andra världskriget. Kapitalismen är diskrediterad i miljoner människors ögon. Regeringar de lar ut miljarder till bankirerna och kräver samtidigt att ar betarna ska förlora sina jobb eller sänka sina löner för att betala krisen. Motståndet bryter fram på alla kontinenter. Men arbetare, ungdomar och landsbygdens och städernas fattiga står inför ett allvarligt handikapp: deras egen ledning. Deras massorganisationer – fackföreningar och par tier som de byggt upp för att försvara sig står förlamade inför de uppgifter de står inför. Vi måste övervinna den här förlamningen om vi ska kunna vinna. Det kräver skapandet av ett nytt ledarskap – revolutionära masspartier som är förenade globalt i en ny international.
Den finansiella krisen 2008 blev till en global nedgång 2009. IMF förutspår att den globala ekonomin kommer att minska med 1,3 procent under 2009. USA:s ekonomi kommer, enligt OECD, att minska med 4 procent och eurozonen med 4,1 procent och den ”internationella han deln [befinner sig] i fritt fall” och kommer att minska med 13,2 procent i år. Politiker och ekonomer talar om en ny depression av samma slag som på 1930-talet.
Staterna i G7 tar på sig historiskt stora skulder, sänker räntorna nästan till noll, trycker pengar och kastar stora mängder av våra skatter till de största bankerna.
De företag som står inför konkurs, som biljättarna i USA, säger upp sina arbetare och kräver stora ”löneeftergifter” från dem som blir kvar. ILO uppskattar att de to tala förlusterna av jobb bara under 2009 kan uppgå till 50 miljoner och antalet som arbetar för mindre än 2 US-dollar per dag kan stiga till 1,38 miljarder människor världen över (mer än 45 procent av alla anställda). Men arbetarna vet mycket väl att de själva inte har orsakat krisen. Ett motstånd har påbörjats. Länder har redan skakats av endagars generalstrejker, demonstrationer och uppror. I Guadeloupe och Martinique har upplevt framgångsrika generalstrejker och revolutionära kriser har inträffat i Madagaskar och Thailand. I Frankrike, Italien, Grekland, Litauen, Bulgarien, Island och Irland har massdemonstrationer och strejker ägt rum. I USA, Frankrike, Irland och Storbritannien har arbetare som stått inför hotet att deras fabriker ska stängas ockuperat dem. I Frankrike har rasande arbetare låst in sina chefer.
Men våra härskare har en metod för att splittra och försvaga vårt motstånd: att få arbetarna och de fattiga att vända sig mot varandra. Strejkerna mot ”utländsk” arbetskraft i den brittiska byggnadsindustrin, förvandlingen av romer till syndabockar i Östeuropa och Italien och kraven på att rädda ”våra” bilfabriker på bekostnad av arbetare i andra länder är en allvarlig fara. Det visar att den motståndsrörelse som vi behöver måste vara proletär, antirasistisk och internationalistisk. Etniskt grupptänkande och religiöst hat får inte tillåtas att splittra oss.
Första majs budskap är lika väsentligt som någonsin – Arbetare i alla länder, förena er!
De invandrade arbetarna, nationella och etniska minoriteter, flyktingar och asylsökande måste ansluta sig till våra led. De måste stärka oss och skydda sig själva mot rasister och fascister vars mål är att krossa arbetarrörelsen, tillsammans med de demokratiska rättigheter och sociala landvinningar som vi uppnått. Tillsammans kan vi besegra dem.
Men det säkraste sättet att avvärja dessa faror är genom en massiv motståndsvåg: att visa att vi har kraften att hindra arbetsgivarna och deras stater från att vältra över krisen på arbetarna, bönderna och städernas fattiga. Motståndet måste samordnas av kämpande arbetarorganisationer, revolutionära partier, fackföreningar och de förtrycktas rörelser.
En djup kris och en vändning till handelskrig kommer att framkalla hotet om militära konflikter. Trots alla anspråk på att vara fredskandidaten skickar USA:s president Barack Obama och hans europeiska allierade i Nato fler soldater till Afghanistan och bombar Pakistans gränsområden.
I Irak dödar fortfarande USA:s ockupationsstyrkor. I alla dessa länder gör människor motstånd oavsett ideologi. Det bör varna oss för att tro att den imperialistiska tigern kan berövas sina klor genom fredskonferenser, nedrustningsavtal eller FN-resolutioner.
I Mellanöstern utsätts Gaza fortfarande för blockad av den rasistiska sioniststaten. Talet om en ”färdväg till fred” är en cynisk manöver. I Sri Lanka slutförs en folkmordsliknande attack i de tamilska områdena.
Under årets första maj behöver vi koncentrera oss på två huvudfrågor.
• Att inleda en motståndskamp mot krisen: motstånd mot alla uppsägningar i den privata eller offentliga sektorn med ockupationer av fabriker, kontor och skolor som hotas av nedläggning eller privatisering. Motstånd mot alla nedskärningar inom utbildning och sjukvård.
• Att inte lita på FN, EU, Nato och liknande institutioner. Arbetaraktioner för att göra slut på ockupationen av Afghanistan och Irak. Försvara palestinierna, tamilerna och kurderna mot deras förtryckare. Inga fler påhittade ”humanitära krig”. Avbryt blockaden av Kuba.
Kapitalismens djupa kris, dess utplånande av våra jobb, vårt uppehälle och vår framtid – påminner oss om att detta är ett döende system. För att slippa eländet i en utdragen period med depression och krig måste vi ersätta det med socialismen: med arbetarklassen vid makten, kapitalisterna exproprierade, ekonomin demokratiskt planerad för att göra slut på fattigdom och ojämlikhet och undanröjandet av klimathotet.
I alla länder innebär det kampen för att bygga revolutionära partier och över hela världen kampen för ett nytt internationellt arbetarparti – en femte international.