Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 298 (9/09) – 090525
Mer än 300 000 arbetare och löntagare gick i mitten på maj ut på gatorna i Berlin, Bryssel, Madrid och Prag. En-bart i Berlin var det omkring 100 000. Deltagarna kom för det mesta från fabriker och offentlig verksamhet. Mån-ga av deltagarna hade egna banderoller och fackliga fanor med sig. På vägen till zoo gick de anställda från Continental i spetsen.
Det var, i jämförelse med den 28 mars, relativt färre arbetslösa och även ett betydligt mindre antal demonstranter från de östtyska delstaterna. Manifestationen i Berlin var, kort sagt, en demonstration med de fackligt organiserade och socialdemokratiskt dominerade och kontrollerade kärnskikten i arbetarklassen. Men det är utan tvivel bra att dessa kärnskikt för första gången i hela landet gått ut på gatorna mot krisens kostnader och mobiliserats i stora antal.
Samtidigt visar en jämförelse av sammansättningen och det politiska innehållet, paroller och tal mellan den 28 mars och den 16 maj inte bara en skarp kontrast, utan också att vi inte har att göra med ”en rörelse”, snarare med ”strömningar” som står långt från varandra.
På den ena sidan en kämpande, antikapitalistisk miljö, som bara har band till en liten del av de kämpande arbetarna, men som ändå betraktar krisen som en systemkris och som inte nöjer sig med krav på en bättre regeringspolitik, som ledarna för fackföreningarna med sina mantraliknande krav på ett ”mer omfattande” konjunkturprogram för ”vår ekonomi”. På den andra sidan fackföreningarna i DGB, som liksom tidigare domineras av SPD, med sin juniorpartner Vänsterpartiet.
Den här uppdelningen visade sig också i att de klasskampsinriktade eller antikapitalistiska demonstranterna och blocken, som gick ut på gatorna den 28 mars och då dominerade bilden av demonstrationerna, framträdde be-tydligt svagare.
I viss utsträckning var och är det beroende av fysiskt tillträde och den fackliga byråkratins verkliga politiska he-gemoni över arbetarklassens massa. Den ledningen har in-get verkligt intresse av en gemensam kamp, eftersom den – med Sommers nu berömda ord – vill undvika ”social oro”.
Men de måste under tiden bete sig som om de hotade den härskande klassen. Av de 100 000 demonstranterna, ska det, så sade DGB-chefen Sommer i slutet av sitt tal, bli en miljon. När och hur förrådde han inte.
Men även de här löftena som saknar konkretion signalerar att det gnisslar i basen. De flesta arbetare förstår mycket väl att man inte kan övervinna krisen med korttidsarbete eller genom att hålla tillbaka lönerna. Mot bak-grund av en förutspådd minskning av BNP med mellan 4 och 7 procent under det kommande året sönderfaller för-hoppningarna att gå relativt oskadd ur krisen på sparlåga.
I den här situationen råder i klassen en blandning av rädsla, osäkerhet, desorientering, men också indignation, ilska och tryck för att själva handla.
Det är denna motsägelsefulla blandning som både manar klassen framåt och håller den tillbaka. Och den fackliga byråkratin och dess apparat försöker – under trycket från den här stämningen – forma den så att den kyls av under sommaruppehållet och därmed inte blir till någon het höst.
De flesta löntagare har klart för sig att något måste hända, något drastiskt, avgörande, och att de annars blir överkörda av krisen, kapitalet och regeringen – men de vet inte vad och hur.
De fackliga ledarna och reformisterna i SPD och Vänsterpartiet (Linkspartei) har inget verkligt svar och ger inget svar alls utöver ett alternativt regeringsprogram.
Frånvaron av en stark oppositionell kraft på arbetsplatserna och i fackföreningarna, och ett politiskt alternativ i form av ett revolutionärt eller åtminstone ett klasskamps-inriktat, antikapitalistiskt parti som NPA i Frankrike medför att det är svårt för arbetarna att bryta med reformisterna, eftersom de inte ser något massalternativ till byråkratin.
Den ”radikala” eller ofta inte alls så radikala vänstern gör sitt därtill. En del ”speciellt” radikala deltar inte alls i en massdemonstration med 100 000 arbetare. Anledningen är att allt bestämts ”ovanifrån” av DGB. I verkligheten har en stor del av ”den radikala vänstern” inget att säga utöver principiella sanningar som att ”kapitalismen är alltid skit”. Ett svar på hur den aktuella skiten, dess konkreta form ska kunna bekämpas, med vilka krav, med vilket program, med vilken strategi och taktik, bryr sig den här delen av den småborgerliga ”vänsterradikalismen” lika lite om som DGB.
En annan flygel som ”Gruppe Soziale Kämpfe” eller delar av ABL har bestämt sig för en strategisk allians med arbetarbyråkratins vänsterflygel i den fackliga apparaten och Vänsterpartiet, vilket också är dokumenterat i ”Agenda 2009”. Det är inte att undra på att deras intresse för ett ”antikapitalistiskt block”, som de stödde den 28 mars, har svalnat. Därigenom bryts inte den fackliga byråkratins blockering av rörelsen, istället stärks den i slutändan.
Dessutom är det nödvändigt att bygga upp en organiserad och oppositionell basrörelse på arbetsplatserna och i fackföreningarna som kämpar mot byråkratins klassamarbetspolitik och för en annan ledning. Det är därtill nödvändigt med ett handlingsprogram mot krisen och det är inte bara nödvändigt att skapa ett alternativ till reformismen i fackföreningarna, utan också att framför allt kämpa på politikens område – ett revolutionärt arbetarparti.
Martin Suchanek
Info-Mail der Gruppe Arbeitermacht 427