Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 301 (12/09) – 090615
Chris Brennan lämnade Socialist Party (CWI i England och Wales) på grund av deras svar på den strejk vid oljeraffinaderiet i Lindsey som krävde ”Brittiska jobb åt brittiska arbetare”. I den här artikeln skriver han om hur Socialist Party har försökt dölja nationalismens gift inom arbetarrörelsen.
I februari och mars i år spred sig vilda strejker snabbt i hela byggindustrin i protest mot användningen av migrantarbetare vid oljeraffinaderiet i Lindsey och krävde ”Brittiska jobb åt brittiska arbetare”. Hur svarade vänstern på detta utbrott av chauvinism inom arbetarrörelsen? Medan en del grupper och aktivister intog en principfast hållning, stödde Socialist Party strejkerna, tonade ner deras nationalistiska mål och befann sig till och med i ledningen för rörelsen i Lindsey.
Under det senaste årtiondet har etablissemangets partier fortlöpande ökat sin kampanj mot asylsökande och migrantarbetare i ett cyniskt försök att undvika att bli överflyglade av extremhögerns partier, UK Independent Party och det fascistiska British National Party (BNP). Tories har angripit invandrare för allt från bristen på överkomliga bostäder till att undergräva brittiska värden, medan Labours mest kända angrepp genomfördes av ingen mindre än Gordon Brown med hans ökända löfte om ”Brittiska jobb åt brittiska arbetare”. Den här nationalistiska retoriken har fått återklang i delar av den fackliga byråkratin. Ledaren för Amicus del av Storbritanniens största fackförening Unite, Derek Simpson, har exempelvis poserat med avklädda modeller i den våldsamt rasistiska och invandrarfientliga Daily Star under banderollen ”Brittiska jobb åt brittiska arbetare”.
Orsaken till att sådana ”kapitalets underofficerare” som Simpson driver dessa argument är att det inte kostar något att skylla på en annan grupp arbetare, som migrantarbetarna, i jämförelse med det tryck och de risker som är involverade i arbetarklassens kamp – att ta upp alla arbetares behov. Simpson kan övervaka förlusten av 850 jobb vid BMW i Cowley utan att lyfta ett finger, som en del av sin strategi att säkra en allians med brittiska kapitalister genom att av regeringen begära försvar av ”brittisk tillverkningsindustri” och ”brittiska jobb”. Den här strategin bryter inte bara mot grundläggande internationalistiska principer – att vi ska förena oss med alla arbetare oavsett deras nationalitet – utan omvandlar också fackföreningarna till stöttepelare för de kapitalister i tillverkningsindustrin som de borde bekämpa. Den misslyckas också helt och hållet med att skydda jobben när arbetslösheten i tillverkningsindustrin skjuter i höjden, medan de officiella strejksiffrorna för de senaste sex månaderna har sjunkit till en historiskt låg nivå.
De strejker som ägde rum i byggindustrin har, under inflytande från Simpson, men inte bara från honom, riktat sig mot fel människor: mot migrantarbetare, inte kapitalisterna. Den 28 januari lade mer än 1 000 byggnadsarbetare ner arbetet vid Lindseys oljeraffinaderi i North Lincolnshire i trots mot antistrejklagarna, som kräver omröstning och avkylningsperioder mellan strejker. Keith Gibson från Socialist Party valdes till strejkkommittén och genom honom kom partiet att spela en ledande roll i strejken.
Socialist Partys tidning The Socialist gav den 1 februari Gibsons detaljerade redogörelse inifrån av konflikten och vad som ledde fram till strejken. Han konstaterade att den brittiska entreprenören Shaws hade förlorat delar av sitt kontrakt vid Lindseys oljeraffinaderi för arbetet med en anläggning som avlägsnar svavel till det italienska företaget IREM. Shaws meddelade sina anställda i december att det skulle bli uppsägningar. Fackliga företrädare för Unite var bekymrade över att det nationella avtalet för metall- och byggindustrin (kallat ”den blå boken”) inte skulle omfatta de nya arbetarna. Det här kollektivavtalet slår fast betalningen för dagtid, skift och övertid plus extra påslag för kompetens, ersättning för boende, pensionsinbetalningar, sjukdom och olyckor, m.m. Facket begärde att deras representanter skulle få tillgång till de italienska arbetarna, förhandlingar pågick och Gibson antydde inte något om att de brutit samman på grund av att IREM skulle ha vägrat att gå med på att följa samma villkor för löner och annat för de italienska arbetarna.
Labours parlamentsledamot för Cleethorpes Shona McIsaac bekräftade att facken hade varit ”nöjda” med att förhandla med IREM innan strejken bröt ut. Hon sade: ”Jag hade ett möte strax efter jul i Lindsey. Vi visste att IREM hade kontraktet och vid den tiden var facken nöjda med att förhandla med dem om villkoren, inklusive att de italienska arbetarna skulle ha tépaus… Facken visste också att IREM planerade att rekrytera brittiska arbetare som en del av kontraktet för att arbeta sida vid sida med italienarna – de visste att det inte fanns någon plan för att utesluta brittiska arbetare… Men när facken tog uppgörelsen till sina medlemmar, avvisades den och den inofficiella aktionen började.
Efter det började en del fackliga ledare påstå att brittiska arbetares villkor undergrävdes av kontrakten.”
De italienska arbetarna betalades alltså lika mycket som brittiska arbetare och undergrävde inte de kollektiva nationella överenskommelserna. Vad var då strejkens orsak? Keith Gibson från Socialist Party förklarar: ”på onsdagen den 28 januari 2009 fick arbetsstyrkan hos Shaws av fackliga företrädare reda på att IREM hade uppgett att de inte skulle anställda brittisk arbetskraft. Hela arbetsstyrkan i Lindsey, från alla underentreprenörer, träffades och röstade enhälligt för att genomföra en omedelbar och inofficiell aktion.”
Strejken satte igång så snart de fackliga ombuden rapporterade att brittisk arbetskraft inte skulle anställas och enbart av den anledningen. Det var då som brittiska flaggor och plakat med ”Brittiska jobb åt brittiska arbetare” började synas på arbetsplatsen. Det fackliga ombudet Kenny Ward sammanfattade tydligt strejkens mål: ”Det finns tusentals i det här landet som är offer för den här diskrimineringen, de här repressalierna mot brittiska arbetare”. Strejkens krav var att det minst skulle vara ”en för en”, dvs. en brittisk arbetare för varje migrantarbetare som anställdes. Det var av den anledningen – försöket att skjuta över arbetslöshetens kostnader på italienska arbetare, inte brittiska, franska eller italienska kapitalister – som ingen marxistisk organisation värd namnet kunde ge stöd till strejken.
Socialist Partys försvar
Socialist Party rättfärdigade sitt stöd för strejkerna med två principiella orsaker. Den första var undergrävandet av det nationella fackliga avtalet. The Socialist slog den 4 februari fast följande: ”i grunden är den här kampen riktad mot ’tävlingen mot botten’, för att bevara fackligt organiserade villkor och löner vid dessa stora byggarbetsplatser.” Men vi har ovan visat att det inte har något stöd i fakta. Det andra – mycket skamligare – argument som Socialist Party förde fram är att strejken handlade om ”rättvisa” och mot uteslutningen av ”lokal arbetskraft”. Låt oss citera det flygblad som Socialist Party delade ut när de nationalistiska demonstrationerna spred sig över hela norra och mellersta England: ”Den här arbetarsolidariteten riktar sig mot ’det medvetna svartlistandet’ av brittiska byggnadsarbetare från företagschefer som vägrar rekrytera utbildad brittisk arbetskraft i Storbritannien.”
Det här är bara en efterapning av vad Derek Simpson sade till BBC: ”Det kommer att hända igen, och jag är säker på att det också kommer att inträffa i andra länder om man inte inser att man inte bara kan använda arbetskraftens frihet för att utesluta inhemsk arbetskraft.” Att basera en strategi för att bekämpa förlusten av jobb och arbetslöshet på en nationalistisk appell om företräde, eftersom det är vad ’lokalt arbete’ innebär i praktiken, är att ge efter för idén, som dagligen förs fram i tabloidpressen, och av de prokapitalistiska politiska partierna, att det finns för många arbetare från andra länder i Storbritannien och att det skulle vara lättare att hitta jobb om de på något sätt inte längre fanns här. Det här är bara ännu en ursäkt som Socialist Party erbjuder för att bortförklara sitt stöd till en helt igenom reaktionär strejk.
Ekonomism
Utgången i Lindsey var ett nederlag för arbetarklassen. Uppgörelsen den 4 februari gav 104 av 195 jobb till brittiska arbetare. Det följde på avvisandet dagen innan av ett erbjudande om att 25 procent av jobben skulle gå till brittiska arbetare. Bernard McAuley, Unites huvudförhandlare, sade följande till Guardian: ”Vi har försäkrat oss om att inga italienare har blivit uppsagda, vi har fått 102 jobb till britter.” Även om ingen italiensk eller portugisisk arbetare på arbetsplatsen blev uppsagd, omfördelades jobben från de som redan hade gått till IREM:s arbetare. Det var bara 100 av de planerade 300 som redan arbetade vid raffinaderiet. Socialist Party vidhöll emellertid att strejken var ”en inspirerande kamp mot ’tävlingen mot botten’… En sådan här strejkvåg har inte förekommit sedan 1970- och 1980-talets höjdpunkt. Strejkens resultat var en massiv seger för dem som deltog och det gav hopp till de tiotusentals andra som såg att det var möjligt att slå tillbaka mot det växande hotet om arbetslöshet.”
Den här fullständigt överdrivna bedömningen av strejkvågen visar att Socialist Party intog en i hög grad ekonomistisk inställning till strejken. Genom att enbart behandla den som en facklig konflikt, där en grupp fackligt organiserade arbetare försvarar sina jobb och sin ställning, kunde de inte se den reaktionära politiska betydelsen av en strejk mot användningen av utländsk arbetskraft. Samtidigt som den på kort sikt vann 105 jobb åt en grupp fackligt organiserade arbetare, var det enbart på bekostnad av en annan grupp arbetare, och strejkens reaktionära innehåll undergräver klassens ställning som helhet. Om vi är splittrade längs nationella och etniska tillhörigheter, kommer vi aldrig att kunna kämpa för hela klassens intressen och kräva jobb åt alla.
Socialist Partys ståndpunkt var ett klassiskt exempel på det Lenin kallade ”ekonomism” eller ”svanspolitik”. Lenin angrep de ryska marxister, ”ekonomisterna”, som jämställde fackligt medvetande med socialistiskt medvetande. Lenin hävdade att det förra skulle utvecklas naturligt på grund av det kapitalistiska samhällets villkor, som skulle skapa en spontan tendens hos arbetarna att bedriva kamp för högre löner, bättre arbetsförhållanden och så vidare. Socialistiskt medvetande var dock mer än så. Socialister betraktade den fackliga kampen som enbart en del av kampen mot kapitalismen och för ett nytt samhälle grundat på arbetarklassens makt. Även om det fanns en spontan tendens till fackligt medvetande, krävde vinnandet av arbetare för socialismen en medveten kamp för att höja deras horisont utöver begränsningarna i den ekonomiska kampen mot den ena eller andra arbetsgivaren. Att jämställa de två formerna av medvetande skulle innebära att begränsa den marxistiska agitationen enbart till kampen för omedelbara förbättringar av arbetarnas villkor – den slutsatsen drogs av den ryska marxismens ”ekonomister”. Opportunismen var kärnan i ekonomismen. Istället för att utmana arbetarnas borgerliga fördomar valde ekonomisterna att svansa efter deras existerande idéer och anpassa det socialistiska programmet till vad de var beredda att acceptera.
Under strejken i Lindsey använde Socialist Party exakt samma metod. Istället för att föra fram ett socialistiskt och antikapitalistiskt perspektiv, inklusive att försvara migrantarbetarnas rätt att utföra sina jobb, kapitulerade Socialist Party inför de existerande reaktionära idéerna hos en grupp arbetare. I slutändan misslyckades Socialist Party med att kämpa för jobb åt alla arbetare – både migrantarbetare och så kallade ”inhemska” arbetare. De prisade kampens omfattning och bredd och uppmanade den att sprida sig vidare till en nationell proteströrelse. Strejken hade avslöjat en speciell typ av skråmässig facklig politik, där en grupp fackligt organiserade arbetare försvarar sina gruppintressen på bekostnad av andra arbetare – man förvägrade migrantarbetare eller arbetare med mindre yrkesutbildning jobb, sociala rättigheter och tillträde till arbetsplatsen. Socialist Party förväxlade det skråmässiga fackliga medvetandet med socialistiskt medvetande. Socialist Party glömde att socialister inte bara kan vara fackliga aktivister utan också, i enlighet med vårt bredare antikapitalistiska perspektiv och våra mål, måste vara tribuner för de förtryckta och marginaliserade. Partiet var blint för strejkens reaktionära mål och implikationer och såg dem helt enkelt bara som fackliga strider och därför på något sätt socialistiska i sig.
Opportunism
Socialist Party gick till offensiv efter att ha träffats av kritik från andra socialister, framför allt Workers Power och Socialist Workers Party. En uppsättning krav godkändes av strejkkommittén i stridens hetta på förslag av Keith Gibson och Socialist Party den 2 februari:
- Inga repressalier mot arbetare som genomfört solidaritetsaktioner.
- Alla arbetare i Storbritannien ska omfattas av det nationella avtalet.
- Fackligt kontrollerad registrering av arbetslösa och lokala fackligt organiserade yrkesarbetare med förslagsrätt när arbete blir tillgängligt.
- Utbildning och lärlingsplatser för den nya generationen byggnadsarbetare bekostat av stat och arbetsgivare. Kämpa för en framtid för unga människor.
- All invandrad arbetskraft ska organiseras fackligt.
- Facklig hjälp till invandrade arbetare, via tolkar, för tillgång till facklig rådgivning – för att främja aktiva, integrerade fackföreningsmedlemmar.
- Skapa band med byggfack på kontinenten.
Det här var verkligen bra fackliga krav. Problemet är att de inte var strejkens verkliga mål och det är därför inte förvånande att de inte blev en del av den överenskommelse som avslutade strejken. De sju kraven undvek varje omnämnande av det centrala kravet – fler jobb åt brittiska arbetare i kontraktet – och inte heller innehöll de något uttalande om vad det skulle innebära för IREM:s italienska arbetsstyrka. Det hindrade inte Socialist Party från att verkligen anstränga sig för att nedtona de centrala nationalistiska målen, som konkretiserades i uppgörelsen om jobben.
Socialist Party hade följande att säga om de nationalistiska manifestationerna i Lindsey: ”Men det tycks som om SWP och en del andra grupper inom vänstern sedan strejken har gjort sitt bästa för att undergräva dess framgångar genom att fokusera på frågan om ’Brittiska jobb åt brittiska arbetare'”. Istället för att besvara kritiken om att brittiska flaggor och nationalism var förhärskande under strejken, har Socialist Party konsekvent hävdat att Lindsey var ”en seger för alla nationers arbetare, som vanns trots den EU-förpackade tärningen och de antifackliga lagarna”, och ”satt upp ett riktmärke inte bara för militant facklig aktivitet utan för den roll som medvetet socialistiskt ingripande kan spela”. Motstånd mot strejken avfärdades till och med av Socialist Party som ”avslöjande en brist på fantasi”. Så mycket är sant att det är mycket fantasifullt att kunna förvränga 104 jobb som tagits från italienska arbetare till något slags slag mot nationalism eller en seger för den internationella arbetarklassen!
Nationalistisk solidaritet sprider sig
När folkhopar marscherade genom Staythorpe i Nottinghamshire och ropade: ”Vad vill vi ha? – Ut med utlänningarna, När vill vi ha det? – Nu!, hade Socialist Party följande att säga: ”I fallet med Isle of Grain, liksom anläggningen Staythorpe i Newark, annonserades jobben på lokala jobbcentra men inte en enda lokal arbetare som sökte dem fick någonsin en intervju… jobben hade redan delats ut till entreprenörer från kontinenten… Det var ett knep från arbetsgivarna för att komma runt lagarna om lika möjlighet till anställning, och alla visste det. Det var därför det fanns så mycket ilska, ibland olyckligtvis och helt felaktigt av några riktat mot arbetare från kontinenten.” Det här förbehållet, att arbetarna inte skulle vara öppet nationalistiska, är ett ganska svagt skynke för resten av argumentet. Vi utgår som socialister från ståndpunkten att arbetare oavsett nationalitet har rätt till arbete. Det bör och kan säkras genom en förenad kamp för jobb åt alla.
Socialist Partys generalsekreterare Peter Taaffe har fördömt alla de ”i arbetarrörelsens periferi” som vägrat stöda strejkvågen. Han kanske har glömt Socialist Partys allierade i facket Public and Commercial Services vänsterkoalition. Ledaren för PCS, Mark Serwotka, har sagt att ”Brittiska jobb åt brittiska arbetare är inte bara en reaktionär paroll, den är potentiellt rasistisk. Jag såg människor på teve som sade: ’Jag vill inte arbeta med dem där Eye-ties’ [förvrängning av italienare] och utslungade smädelser mot skeppet där de bodde. Men jag var den ende fackföreningsledaren som offentligt motsatte mig parollen.”
Den reformistiske fackledaren uppvisar större medvetenhet om nationalismens faror än de påstådda marxisterna i Socialist Party.
Olympiastadion: för många utländska arbetare?
Den 8 maj samlades mer än 400 byggnadsarbetare utanför platsen där Olympiastadion byggs i Stratford i östra London. Arbetare från Lindsey ledde protesterna med Keith Gibson i spetsen. De var flesta var medlemmar i facken GMB och Unite och krävde en andel av jobben åt lokala arbetare. Men det fanns också oro för att oorganiserad arbetskraft användes på arbetsplatsen och huruvida det nationella avtalet följdes. Många i protesterna ansträngde sig också för att förneka rapporter i media att de motsatte sig användningen av migrantarbetare. Men Keith Gibson sade att: ”Protesten handlar om EU:s lagstiftning vad gäller europeiska arbetares sociala dumpning i olika delar av landet.” Vare sig GMB eller Unite stöder eller bekräftar hans påstående att ”Dem [kapitalisterna] följer inte den lön och de villkor som överenskommelsen kommer att fungera under.”
Kapitalisterna förnekade att oorganiserad arbetskraft användes. Chefen för Olympic Delivery sade till BBC att det som det handlar om vid arbetsplatsen inte är yrkesarbetarnas avtalsenliga nivåer: ”Det finns en stor andel med direkt anställning vid Olympia Park och vi har en positiv överenskommelse med facken som representerar byggnadsarbetarna på arbetsplatsen och som inkluderar nationella lönenivåer.” Vi ska givetvis inte tro på chefer, men problemet är att de fack som organiserade protesten inte representerade arbetarna på arbetsplatsen och det förekom inget försök att involvera dessa arbetare i protesten. Det skulle snabbt ha kunnat klargöra den sanna bilden: hur mycket fick de betalt och var det i enlighet med existerande nationella överenskommelser? Det nationalistiska målet för försvaret av ”Brittiska jobb åt brittiska arbetare” och mot invandring föreföll vara det mest angelägna för många som deltog. Phil Willis från Unite sade följande: ”Ju fler yrkesarbetare de för in [till Storbritannien] så kommer det att drabba våra lärlingar eftersom de inte kommer att behöva dem.” Socialist Party har inte, vare sig här eller på annat håll, klargjort strejkens mål och syfte, utan har i bästa fall bara förvärrat förvirringen och inte utmanat de chauvinistiska fördomarna bakom kravet på ”Brittiska jobb åt brittiska arbetare”.
Strejken i South Hook – nationalismen ordnar med 40 jobb
Höjdpunkten för den här nationalistiska inställningen i delar av arbetarklassen var ”segern” i Wales. Efter inofficiella strejker från arbetarna och klagomål från GMB och Unite, gick det holländskt baserade företaget Hertel med på att dra tillbaka 40 polacker och ersätta dem med brittisk bemanning vid den terminal som ägs av ExxonMobil och Total i South Hook i södra Wales. Företrädare för GMB ifrågasatte inte chefernas påstående att polska arbetare jobbade i enlighet med fackets normer. Överenskommelsen följde på hot från Paul Kenny, demagogen som leder GMB, att han skulle ta ut andra arbetare i strejk om inte lokala arbetare anställdes först.
Återigen blev Socialist Party ett eko av kravet på att brittiska arbetare ska komma först: ”Arbetare i South Hook är inte emot att arbetare från Polen får arbete på bygget så länge som lokala arbetare ges möjligheten att först arbeta enligt det fackliga avtalet och sedan kan utländska arbetare anställas med samma lön och villkor.” (uttalande från Socialist Party 20 maj)
Strejken har blivit ett exempel på hur Socialist Partys politik misslyckas. Inget försök gjordes att undergräva Simpsons ställning genom att sammanlänka hans nationalism med hans brist på handling vid Cowley och på andra håll. När strejken startade var det socialisters plikt att kämpa för ett radikalt annorlunda perspektiv. Utöver kraven från strejkkommittén i Lindsey, skulle det ha funnits ett fördömande av parollen ”Brittiska jobb åt brittiska arbetare” och ett försvar av de italienska arbetarnas rätt att utföra sitt jobb på arbetsplatsen. Det skulle ha kunnat ge strejken en internationalistisk karaktär och blivit gnistan till en militant rörelse för jobb åt alla. Socialister kunde mycket väl ha förlorat diskussionen, men genom att inta en principfast hållning, och föra ut internationalisternas argument till strejkvakterna när strejken utvecklades, skulle vi ha varit mycket starkare inför framtiden. Det skulle nämligen ha lagt grunden för en starkare, mer enad, rörelse bland alla arbetare i kamp mot massarbetslösheten. Inte en rörelse splittrad längs nationella gränser, som bekämpar varandra i kampen om ett krympande antal jobb.
Vänsternationalism – No2EU
När kapitalisternas system sjunker ner i djup recession och regeringarna överallt står inför en legitimitetskris, erbjöd EU-valet den 5 juni en öppen dörr för ett seriöst arbetaralternativ. Men No2EU:s lista varken var eller kunde vara det alternativet. Beslutet från Bob Crow, generalsekreterare för facket Rail, Maritime and Transport (RMT) att upprätta en ny valallians för att ställa upp i EU-valet är en direkt fortsättning av den nationalistiska strejken och proteströrelsen i politisk form. I en tid med global ekonomisk kris, när kapitalisterna världen över angriper arbetarklassen, valde No2EU:s plattform att nästan helt koncentrera sig på kapitalisterna på kontinenten och låta de brittiska kapitalisterna slippa undan. Även om en del av dess kritik mot EU var korrekt – exempelvis de reaktionära, antifackliga domsluten från EG-domstolen och angreppen på det nyliberala Lissabonfördraget – struntade man inte bara i det faktum att Storbritannien, allt sedan Thatcher, stått i spetsen för de nyliberala staterna, utan inkluderade också uppmaningar att försvara ”brittisk” industri. Det kunde inte vara något annat än en uppmaning till tillverkningsindustrins arbetare att ingå en allians med just de kapitalister som avskedar dem, eftersom den brittiska industrin nästan helt och hållet ägs av privata kapitalister.
När det gäller invandring säger No2EU: ”Att frakta arbetare fram och tillbaka i Europa för att göra jobb som lokala arbetare kan utbildas att göra är nonsens ur miljö, ekonomi- och social synpunkt.” Natalie Silverstein har emellertid belyst att ”det faktum att arbetare från ett europeiskt land kan flytta till ett annat land, kan ta med sig familjen och inte kan, åtminstone i teorin, diskrimineras i förhållande till ’inhemska’ arbetare, är otvivelaktigt något progressivt och positivt som socialister och fackliga aktivister bör stödja.” (Se Arbetarmakts nyhetsbrev nr 300)
Socialist Party var snabba med att ge sitt stöd till No2EU och hoppades alldeles tydligt att det skulle kunna lägga grunden för ett nytt arbetarparti. Clive Heemskerk från Socialist Party skrev att: ”Socialist Party stöder och deltar i koalitionen No2EU – Yes to Democracy. Vi erkänner att många problem, från den ekonomiska krisen till den globala uppvärmning som hotar planeten, enbart kan lösas på en internationell nivå. Om samhället förblir organiserat på samma sätt som idag, på en kapitalistisk grund, splittrat i konkurrerande nationer, kommer framtidsutsikterna för mänskligheten verkligen att vara dystra. Grundläggande förändringar som baseras på demokratiskt och offentligt ägande av storföretagen som dominerar världen är nödvändiga. Stödet till den fackligt initierade kampanjen No2EU – Yes to Democracy i valet i juni är det första steget mot att bygga en kraft som kan förena sig med arbetarna i Europa och världen över för att kämpa för en bättre framtid.” (The Socialist 15 april 2009)
Den här inställningen, som i helt och hållet normativa termer (hur något bör vara) beskriver hur vi skulle förvänta oss att ett kämpande socialistiskt parti skulle te sig, och utan att erkänna att No2EU:s kampanj inte har några sådana internationalistiska eller socialistiska argument, vittnar både om ett stort politiskt språng och en beredskap att ta en reaktionär omväg till ett arbetarparti med massförankring. No2EU:s plattform nämner inte alls vare sig socialism eller arbetarklassen. Socialism är inte ens något som är underförstått i deras mycket begränsade politik. Det skulle kanske inte vara något problem om Socialist Party var beslutna att kämpa för internationalistisk och socialistisk politik i No2EU-alliansen, men partiet var återigen mer angelägna om att dölja nationalismen med vänsterargument än att aktivt utmana den.
Samtidigt måste det sägas att Socialist Party delar en del av No2EU:s felaktiga ståndpunkter – speciellt förvirringen inför den fria rörlighet för arbetskraften som står i centrum för kampanjen. Dave Nellist formulerade det så här nyligen i en intervju i Weekly Worker den 21 maj: ”Jag har alltid trott att det är en del av socialismen att leva, arbeta och älska var helst man vill. Om du emellertid placerar ett praktiskt exempel framför mig, vilket är det multinationella IREM i Lindsey, då tar jag ställning för de strejkande som vill påtvinga alla som arbetar där gemensamma fackliga nivåer för löner och villkor – i motsättning till IREM:s rätt att använda kapitalets och arbetskraftens fria rörlighet för att göra största möjliga vinst.” Istället för att argumentera för organisering av arbetare som kommer till Storbritannien och för en transeuropeisk minimilön och fackliga avtal som genomdrivs av alla europeiska fackföreningar – den kommunistiska inställningen – ställer Nellist i slutändan arbetskraftens fria rörlighet i motsättning till försvaret av fackliga avtal.
Det nya partiet
Vi får inte begå misstaget att se Socialist Party, eller dess systersektioner i CWI (som Rättvisepartiet socialisterna), som ett enda stort träsk av kapitulanter inför nationalismen. Det har förekommit opposition mot Socialist Partys urartning inifrån partiet. I södra Wales har kamrater i partiet vägrat att dela ut No2EU:s flygblad och istället insisterat på att bara partiets egna flygblad ska användas i kampanjen. Det är ett medvetet försök från en minoritet partimedlemmar att begränsa nationalismens skador genom att dela ut de mycket bättre och mindre nationalistiska flygbladen från Socialist Party. Den fråga som de medlemmar i partiet som med all rätt är oroade av deras lednings kapitulation inför nationalismen nu står inför är huruvida den nya vändningen bara är en villfarelse eller följer helt naturligt av partiets politik och metod.
Om alliansen No2EU – Yes to Democracy blir en ny partiformation efter EU-valet, så har Socialist Party redan övergivit varje idé om att kämpa för att den ska överge sin nationalism och anta ett revolutionärt socialistiskt program. De har alltid, vilket verkligen visat sig på senare år i deras inställning till Kampanjen för ett nytt arbetarparti, betraktat politisk anpassning till den reformistiska politik som bedrivs av delar av den fackliga byråkratin för att skapa ett nytt reformistiskt parti här och nu som en förutsättning för varje framtida utveckling av ett revolutionärt parti. En sådan schematism är, som Trotskij en gång påpekade, ”opportunismens livsnerv”, eftersom den resulterar i att kampen för revolutionär politik skjuts fram till någon ospecificerad punkt i framtiden när den plötsligt ska bli ”praktiskt genomförbar”. Marxister ska givetvis förena sig med reformister för att bygga ett nytt parti – och inte sätta upp några villkor eller hinder för den enheten – men vi måste också ha klart för oss från början att vårt mål är det snabbast möjliga bildandet av ett revolutionärt kommunistiskt parti för att leda både valkampanjer och klasskampen på gator och arbetsplatser. Det innebär att kämpa för att det nya partiet ska anta ett revolutionärt program redan från början, eftersom det är det enda sättet att garantera att partiet konsekvent kommer att representera arbetarklassen.
Detta är verkligen ett grundläggande problem med den politiska tradition (ofta betecknad som Militants eller Ted Grants tradition) ur vilken Socialist Party framträdde under 1990-talet. Grant bildade Militanttendensen som ”entrister av ett speciellt slag” – taktiken med att bygga organisatoriskt inflytande utan att öppet kämpa för en revolutionär politik – i Labourpartiet. Den strategin var grundad på Grants övertygelse att varje större uppsving skulle resultera i ett inflöde av massorna i deras traditionella politiska partier, där de skulle finna Militants ledarskap som långsamt förberett sig under många år, till och med årtionden. Grant klängde sig fast vid det perspektivet även när Labour rensade ut Militant under 1980- och 90-talet. Han trodde att det var nödvändigt att vara kvar i partiet och att arbetarna oundvikligen skulle återvända i massomfattning någon gång i framtiden.
Socialist Party har bara brutit med den traditionen på ytan. Även om de inte ser Labourpartiet spela den roll som Grant föreställde sig, tilldelar de nu i allt väsentligt samma roll åt det nya reformistiska arbetarparti som hoppas kunna bilda med den fackliga byråkratin (Labourpartiet i ny upplaga, förutom namnet) Grant hävdade en gång att ”på grund av själva kampens process rör sig massornas breda medvetande i riktning mot socialism.” (Ted Grant, Militant’s British Perspectives, 1979) Det här har alltid varit en ensidig generalisering som innehåller problemet med hans metod. Grant kunde inte se att klasskampen bara skapar möjligheten för utvecklingen av socialistisk medvetenhet: det är aktivt revolutionärt ingripande som förverkligar möjligheten.
Konflikten i Lindsey erbjuder en negativ bekräftelse av just den punkten. Det påminner oss om att den fackliga kampen skapar både progressiva och reaktionära utbrott. Om socialister inte kan erbjuda internationalistisk ledning och inte är beredda, där det är nödvändigt, att gå mot strömmen, kommer de aldrig kunna bli konsekventa och principfasta förkämpar för revolutionär politik. När massakern på jobb skär genom ekonomin, när Labour vinglar in i sin djupaste politiska kris under en generation, behöver marxister en revolutionär strategi för krisen. Socialist Partys opportunistiska och ekonomistiska metod kan inte utveckla en sådan strategi. Det är dessa grundläggande metodproblem som vi uppmanar alla medlemmar i Socialist Party som upprörts av den senaste periodens vändning att kritiskt omvärdera.
Chris Brennan