Behöver den svenska vänstern ytterligare en organisation? Många kommer att slå ifrån sig med båda händerna. Ändå hävdar vi i ARBETARMAKT (f.d. Mot Strömmen-tendensen i Socialistiska partiet) att det är nödvändigt. Läs vår motivering (1994).
Socialdemokratin
Den svenska arbetarklassens politiska medvetenhet om sin egen ställning – som ”klass för sig” – börjar med bildandet av det socialdemokratiska partiet för drygt hundra år sedan. I kamp mot liberala ”arbetarvänner” bildades ett parti som skulle kämpa för arbetarklassens intressen, från reformer av det borgerliga samhället och till socialism och arbetarstyre.
I praktiken kom dock SAP att bli ett centristiskt massparti, dvs ett parti som vacklade mellan revolutionära och reformistiska ståndpunkter. Programmets formuleringar om socialismen som kampens slutmål förbands aldrig med kampen för bättre förhållanden, lagstiftning för att skydda arbetarnas intressen eller rösträtt.
Den otillräckliga grunden för SAP visade sig med stor tydlighet i samband med det första världskriget. Inför det ”yttre hotet” slöt ledningen ”borgfred” med kapitalisterna och lovade hålla tillbaka kampen. När revolutionära stämningar drog fram genom Sverige 1917, visade SAP-ledningen med all tydlighet sin vilja att avleda den potentiellt explosiva kampen mot hunger och för rösträtt.
Sedan dess har socialdemokratin utgjort en viktig stöttepelare för den svenska kapitalismen. Partiet har företrätt och genomdrivit arbetarnas intressen bara i den mån dessa inte stått i direkt motsättning till storkapitalets behov.
Syndikalismen
Oppositionen mot reformismen och borgfredspolitiken kom från två håll.
Syndikalismen uppträdde som ett resultat av reformisternas nederlagstaktik under generalstrejken 1909. Oppositionella arbetare bildade SAC, en organisation som under korta perioder samlat viktiga delar av de radikala arbetarna. SAC har dock aldrig haft ambitionen att organisera en effektiv opposition mot reformismen, utan i stället isolerat sina medlemmar i en egen organisation. Tillsammans med förborgerligandet under efterkrigstiden, har denna isolering dömt SAC till en tynande tillvaro i arbetarrörelsens utkanter.
Vänstersocialismen
Vänstersocialismen hade sitt starkaste stöd i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen och utgjorde kärnan i det vänstersocialdemokratiska parti som bildades våren 1917. Partiet var dock alltför heterogent i politiskt avseende och genomgick splittringar innan anslutningen till Kommunistiska internationalen 1919, när vänstersocialismen omvandlades till kommunism.
Kommunismen
Under några år, 1919-24, var det svenska kommunistpartiet (SKP) en del av en internationell revolutionär organisation som försökte utarbeta ett program och en taktik för revolutionen i alla världens länder.
SKP:s ledning blev emellertid tidigt indragen i Kominterns urartning och redan 1924 splittrades den gamla ledningen kring Zeth Höglund av till socialdemokratin. Den nya ledningen, med Kilbom och Flyg i spetsen, kom att ansluta sig till den centristiska Komintern-ledningen under Zinovjevs ledning.
Stalinismen
När klicken kring Stalin slutligen besegrade Vänsteroppositionen och andra oppositionella grupper inom det sovjetiska kommunistpartiet, blev även Kilbom och Flyg offer för utrensningarna. En Stalin-trogen grupp organiserades, som 1929 sprängde partiet ytterligare en gång.
Det Komintern-trogna SKP förblev under alla åren fram till Hermanssons tid som partiledare, när SKP omdöptes till VPK, ett underdånigt verktyg för de stalinistiska ledarna i Kreml.
Försök till ”förnyelse” har sedan dess lett fram till dagens Vänsterparti, ett vänstersocialdemokratiskt parti som i avgörande frågor uppträder som SAP:s stödtrupp.
Centrismen
Den del av det svenska kommunistpartiet som 1929 bröt med Moskva kom under 30-talet att utgöra Socialistiska partiet. Som en del av 30-talets centristiska masspartier, kom SP att hindra framväxten av en trotskistisk rörelse i Sverige. Trots en ofta verbal radikalism, hade partiet inte förmågan att stå emot den reaktionära vändning som utvecklingen tog med folkfrontspolitiken, Moskva-rättegångarna och nederlaget i Spanien.
När resterna av SP började utvecklas i pronazistisk riktning, bröt sig en grupp ur och bildade Vänstersocialistiska partiet. Ur detta parti och andra mindre grupper kom de arbetare som 1950 bildade Revolutionära socialistiska partiet (RSP), den första trotskistiska organisationen i Sverige.
Trotskismens kris efter kriget
SP hade oturen att ansluta sig till Fjärde internationalen just när hela ledningen drev fram en politik med tydliga centristiska förtecken. Ledningen var oförmögen att bedöma och värdera de stora förändringarna i Europa och världen efter kriget, fr.a. stärkandet av kapitalismen genom en demokratisk kontrarevolution, understödd av stalinisterna, och stalinismens utbredning i Östeuropa och Asien.
Titos splittring med Stalin ledde till teorier om att ”trubbiga verktyg” skulle räcka för att störta kapitalismen. Stalinistiska partier som handlade mot den sovjetiska byråkratins kortsiktiga intressen, i Jugoslavien, Kina, Vietnam etc, betraktades som en fullt tillräcklig ersättning för de revolutionära masspartier som FI haft som uppgift att bygga sedan sitt grundande 1938.
I länder med stora reformistiska arbetarpartier, fr.a. socialdemokratiska, inleddes den s.k. ”djupa entrismen”. Revolutionärerna skulle dölja sitt eget program för att underlätta för vänsterreformister och centrister i de imperialistiska länderna att fungera som ”trubbiga verktyg”.
FI saknade, kort sagt, både ett perspektiv och ett program som motsvarade den faktiska utvecklingen. Ur en felaktig analys drogs förödande taktiska slutsatser. Urartningen kulminerade i och med den tredje världskongressen 1951 när alla de ”nya” teorierna godkändes.
RSP var inte förmöget att stå emot FI:s centristiska förflackning och gick under.
Nystalinism och maoism
När ungdomsradikaliseringen inleddes i mitten av 60-talet var RSP bortglömt och de vänstergående ungdomarna kom i stället att knytas till grupper av gamla stalinister som anslutit sig till den kinesiska varianten, maoismen. Under några år dominerades den radikala rörelsen av maoister i KFML/SKP och KFML(r).
Antistalinism
Några år in på 70-talet började dock andra grupper, med antistalinistiska förtecken, bildas. Där fanns rådskommunister, anarkister och den organisation som idag bär namnet Socialistiska partiet (SP).
SP framträdde under beteckningarna RMF och senare KAF som den första ”trotskistiska” gruppen i Sverige sedan RSP. Trots många goda ansatser och insatser på olika områden, dukade RMF/KAF/SP under för den urartade tradition, med ursprung i FI:s centrism 1948-51, som är känd under namnet Fjärde internationalens Förenade sekretariat (förkortat FS).
Kapitulation
Denna tradition bland de grupper som gör anspråk på att utgöra kontinuiteten med Trotskijs FI fick ett stort uppsving i samband med studentrörelserna i Europa och Nordamerika och den nationella befrielsekampen i ”tredje världen” i slutet av 60- och början av 70-talet. FS lyckades genom att kompromissa med den då dominerande stalinismen och småborgerliga nationalismen, en kapitulationskonst som tidigare demonstrerats i hållningen till Jugoslavien 1948-51, upproren i Polen och Ungern 1956, konflikten mellan Kina och Sovjet under 60-talet, befrielsekampen i Algeriet, rekrytera många studenter och unga arbetare som väckts till politisk medvetenhet.
FS var dock oförmöget, genom sina djupa rötter i trotskismens centristiska urartning, att visa dessa ungdomar vägen till en konsekvent revolutionär politik.
Under 70-talet vacklade man mellan en vänstercentristisk, sekteristisk hållning mot den reformistiska arbetarrörelsen, och stöd till småborgerliga rörelser utanför arbetarklassen, och en mot slutet av decenniet allt starkare tendens att ge upp och anpassa sig till den reformistiska dominansen inom arbetarrörelsen i de imperialistiska länderna.
På senare tid har FS kapitulerat inför ANC i Sydafrika, den borgerlige nationalisten Cardénas i Mexiko, vänsterreformisterna i det italienska Rifondazione och det brasilianska PT:s alltmer reformistiska politik.
Revolutionärers uppgifter
Det finns många oppositionella inom olika FS-sektioner. En del är nöjda med att bara vara opposition, men de som är otillfredsställda med den ständiga oppositionens passivitet – väntandet på mirakler – måste ställa sig frågan om vilken väg revolutionärer ska välja idag.
Det nyligen hållna valet visar otvetydiga tecken på att ungdomar, kvinnor och arbetare kräver en mer bestämd vänsterkurs än vad SAP-ledarna kan erbjuda. Motståndet mot en koalition med folkpartiet är utbrett. Samtidigt betyder den ekonomiska uppgången för exportindustrin inga större lindringar av arbetslösheten och nedskärningarna inom den offentliga sektorn har ännu inte avtagit.
Därför finns det nu stora möjligheter för revolutionärer att ingripa i de politiska omgrupperingsprocesser som äger rum bland ungdomen och de grupper som kommer att tvingas in i kamp för sina intressen.
Efter 1989
Perioden efter 1989 har bevittnat raserandet av hela den ordning som skapades av segrarmakterna i det andra världskriget. Världens arbetarklass har medverkat i störtandet av diktatorer och stalinistiska despoter i olika länder och inlett en revolutionär period i den imperialistiska epoken. Även om den nuvarande perioden i grunden är revolutionär, så lider arbetarrörelsen av politisk förvirring och leds av förrädare och byråkrater. Därför har borgarna lyckats bromsa upp kampen i Östeuropa och andra delar av världen.
Revolutionärers uppgifter måste idag koncentreras på att skapa politisk klarhet kring det revolutionära programmets huvudfrågor.
FRKI
Den uppgiften har inletts av Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International – FRKI – som samlar trotskister i nio länder.
När vi inledde vår kamp i Socialistiska partiet 1993 – som Mot Strömmen-tendensen – koncentrerade vi oss på nationella uttryck för den centrism som representeras av FS. Men bakom dessa uttryck – främst den allt tydligare anpassningen till reformismen i SP:s program och propaganda – fann vi en lång tradition med anpassning och kapitulation, som går tillbaka till FI:s dödskamp under perioden 1948-51.
Kämpande propagandagrupp
Övriga representanter för de centristiska FI-grupperna i Sverige, Arbetarförbundet Offensiv, Internationella socialister (lambertister), Socialisten (splittring från Offensiv), de olika grupper som tidigare varit anslutna till Morenos IAF osv, har alla misslyckats med att lägga grunden för en revolutionär organisation. En sådan kan idag bara vara en kämpande propagandagrupp, dvs en grupp som bedriver propaganda för ett revolutionärt program och samtidigt finslipar programmet genom sitt deltagande i klasskampen.
SP, AFO och andra grupper inbillar sina medlemmar att det är möjligt att på konstgjord väg bygga stora socialistiska organisationer.
Vi förespråkar inte någon passiv propagandism, utan en revolutionär propaganda som hela tiden är inriktad på de praktiska och politiska uppgifter som ställs i den aktuella klasskampen. Några genvägar till byggandet av ett revolutionärt parti finns inte. Vägen dit kan bara gå genom att bygga upp en revolutionär, kommunistisk opposition mot de reformistiska ledarna i SAP och LO, som i sin tur kan lägga grunden till ett revolutionärt parti.
För att kunna bedriva detta arbete har vi anslutit oss till FRKI och kommer i fortsättningen att utgöra dess svenska sektion.
Vi uppmanar alla revolutionärer och socialister att diskutera med oss och ansluta sig till vår organisation.
oktober -94
ARBETARMAKT
(f.d. Mot Strömmen-tendensen i SP)