Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 299 (10/09) – 090602
Det kommande valet till EU-parlamentet den 7 juni äger rum i en situation som framför allt präglas av den kapitalistiska krisen. Den snabbt växande arbetslösheten och kommande omfattande nedskärningar inom vård, skola, omsorg och andra sociala funktioner har på ett tydligt sätt ställt arbetarrörelsen inför valet att kämpa eller att stilla acceptera vad som kommer att mynna ut i en veritabel katastrof. Med nuvarande bedömningar, som prognostiserar massarbetslöshet för över 600 000 arbetare nästa år bara i detta land, är detta i sanning ingen överdrift.
Den reformistiska ledningens förräderier på senare tid
Den politiska situationen innan valet präglas samtidigt av en omfattande ledarskapskris inom den svenska arbetarrörelsen. Den senaste tiden har karaktären av arbetarrörelsens nuvarande ledarskap till fullo bevisats i en rad uppmärksammade fall. LO-ledarna och den socialdemokratiska partiledningens oförmåga och ovilja att ställa sig i spetsen för kamp mot den pågående jobbslakten har manifesterats vid varje större varsel som riksdagsoppositionen tvingats förhålla sig till. Vid inte ett endaste tillfälle har ledningen manat till kamp genom strejker och ockupationer, inte en gång har man då arbetarna ställts inför de omfattande slagen från kapitalisterna utmanat de sistnämndas ”rätt” att inom de slutna rummen i bolagens högre korridorer avgöra framtiden och existensvillkoren för arbetarna.
Utöver tafatta och ineffektiva krav på bidrag från staten för att ”rädda Saab” (men rädda åt vem?) och ökade statsanslag för att mildra en del av effekterna av de kommande nedskärningarna i offentliga sektorn, har den fackliga ledningen dessutom gått med på arbetstidsförkortning med lönesänkningar för att ”rädda jobben”. De lönesänkningar på upp emot 20 procent som nu drabbar tiotusentals arbetare inom verkstadsindustrin, och som av IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä beskrivits som det enda alternativet till varsel om massuppsägningar, vitt-nar om den fackliga ledningens impotens och handlingsförlamning. När man, istället för att mana till strid, på detta ytterst underdåniga vis kryper för kapitalisterna och visar sin beredskap att offra sig (i själva verket medlemmarna) för dessas vinster, är det ett slående bevis för ruttenheten i den klassamarbetspolitik som byråkratin länge eftersträvat i enlighet med sitt själva väsen som medlare och kompromissmakare i kapitalets tjänst.
Som om detta inte räckte tillkommer att den livsföring som präglar arbetarbyråkraternas vardag, med feta löner som vida överstiger genomsnittslönen för den vanlige ar-betaren, blottats i offentligheten. Wanja Lundby-Wedins 26 (!) olika styrelseuppdrag med medföljande arvoderingar, och LO-ledarnas rutinmässiga accepterande av bolagschefernas abnorma lönehöjningar, har för alla arbetare som kan se och höra gett exempel på vad det innebär att acceptera storborgerlighetens kultur med dess storvulna livsföring.
Ska man rösta i valet?
Allt detta måste förstås vägas in i fråga om hur arbetarklassen kommer att förhålla sig till det kommande valet till EU-parlamentet, ett parlament som är näst intill utan makt och på sitt sätt utgör en symbol för de europeiska härskarklassernas oförmåga att finna enighet i kampen på den världspolitiska arenan. EU-parlamentets relativt betydelselösa status återverkar givetvis på entusiasmen att välja politiker till denna struktur. Enligt en opinionsmätning från den 20 maj vet bara omkring hälften av medborgarna att det är val. Av dem som kände till det svarade hälften att de är osäkra eller att de inte kommer att rösta. Inom LO uppger bara 47 procent att de kommer att rösta. Klart är att en stor del av befolkningen känner sig främmande inför ett val som inte tycks angå dem.
Arbetarmakt uppmanar ändå till att gå och rösta i valet. En bojkott är ett passivt förhållningssätt, och ett val som detta är oavsett det relativt stora ointresset ett tillfälle då det politiska medvetandet kommer i rörelse i handling (röstandet) – även om denna handlings betydelse är ringa. Vi ger inte heller något för de nationalistiska vänsterkrafter som uppmanar till bojkott av skälet att de ogillar EU (samtidigt som de idealiserar den svenska borgerliga demokratin).
EU-parlamentet, liksom varje annat parlament, är en arena som redan per se är beskuren den avgörande makten över de viktigaste ekonomiska och politiska besluten. Den-na makt ligger i händerna på kapitalisterna. De viktigaste besluten kommer även fortsättningsvis att tas i de slutna bolagsstyrelserna och inom andra borgerliga maktinstitutioner. Vi är för övrigt för grundandet av en helt annan församling baserad på arbetarmakt genom organisering i demokratiska råd på arbetsplatser och i arbetarområdena. I europeisk och internationell skala är vi för internationella församlingar baserade på representation från revolutionära arbetarstater som ingått i en frivillig socialistisk federation – varken mer eller mindre. En sådan församling kan endast åstadkommas genom kamp underifrån, generalstrejker och slutligen väpnade revolutioner. De nu exis-terande borgerliga parlamenten kan endast användas på ett för arbetarklassen meningsfullt vis genom att dess poli-tiska representanter använder sina positioner för att mobilisera till och understödja klasskamp mot varje angrepp, samt genom att avslöja ohållbarheten för arbetarklassen i själva det borgerliga parlamentet som styrelseform. EU-parlamentet borde inte vara något undantag. Däremot skulle det till skillnad från de nationella parlamenten bättre kunna spela rollen som kanal för spridandet av klasskampen i internationell skala.
Hur bryter vi de reformistiska krafternas grepp?
De reformistiska krafternas hyckleri och oförmåga att erbjuda motstånd står klart för var och en som vill se. Det är dock inte alla som vill se, eller dra de nödvändiga slutsatserna. I val där revolutionära krafter är för betydelselösa för att kunna ställa upp med en egen kandidatur har kommunistiska revolutionärer historiskt använt sig av tak-tiken att rösta kritiskt på de borgerliga arbetarpartierna där sådana finns och åtnjuter betydande stöd inom arbetarklassen. Detta har tillåtit kommunister att dels göra gemensam sak med de många arbetare som fortfarande av något skäl föredrar de reformistiska partierna framför de öppet borgerliga, dels samtidigt i kombination med denna uppmaning gjort det möjligt att på ett konsekvent sätt ställa krav på ledarna med syftet att avslöja dem inför arbetaravantgardet. Hela taktiken har därmed till yttersta syfte att förmå arbetare att genom egen erfarenhet av det-ta ledarskap vinna dem för en revolutionär brytning med reformismen.
När är det korrekt att förorda en kritisk röst, och när motverkar denna taktik det revolutionära syftet? De borgerliga arbetarpartierna som sådana är baserade på en enhet mellan motsatser: å ena sidan partiernas ledning och partibyråkratier, som accepterat och försvarar kapitalismen, å andra sidan arbetarmedlemmarnas och –väl-jarnas verkliga intresse av representanter som överskrider den inomkapitalistiska politiken för att kunna försvara vår klass. Detta är inte en konfliktfri enhet, och under påfrestning från den högeranpassning som ägt rum under de se-naste tre decennierna har också förskjutningar i stödet till partierna och splittringar ägt rum inom socialdemokratin och de reformerade kommunistpartierna i flera länder. Att förhålla sig till utvecklingen mellan arbetaravantgardets förväntningar och de etablerade partiernas förmåga eller oförmåga att motsvara dessa förväntningar har varit, och är, av vikt för att kunna utforma en korrekt taktik.
Nu aktualiseras frågan i och med EU-parlamentsvalet. Ska revolutionära krafter fortsätta uppmana till en kritisk röst på socialdemokratin eller Vänsterpartiet även i detta val (vi uppmanade till just detta i samband med förra riks-dagsvalet)?
Arbetarmakt och vår internationella tendens, Förbundet för Femte Internationalen, har vid olika tillfällen valt andra taktiska förhållningssätt. Det avgörande för vår tak-tik har alltid varit hur vi på bästa sätt ska kunna understödja arbetaravantgardets politiska utveckling – bort från reformismen till förmån för byggandet av ett revolutionärt arbetarparti.
Rörelse inom svensk arbetarrörelse
Inför valet den 7 juni finns flera indikatorer på att det rör på sig inom den svenska arbetarrörelsen. LO-ledarnas passivitet när de ställts inför kapitalets angrepp har inte gått obemärkt förbi, och det har inte heller bonusskandalerna. Gissningsvis är åsikten att LO-ledningen borde göra mer för att försvara medlemmarnas intressen mycket utbredd inom LO-kollektivet. Misstänksamheten och motståndet mot Wanja Lundby-Wedin torde vara omfattande, och kom under bonusskandalen till uttryck i uppmaningar från flera LO-företrädare att avgå från sin post.
Ett fackligt upprop som publicerades i slutet av mars i LO-tidningen inför de sedermera misslyckade förhandlingarna om det s.k. huvudavtalet krävde att LO-ledningen under inga omständigheter ska gå med på att försvaga konflikträtten. I uppropet, som undertecknats av avdelnin-gar inom SEKO och Pappers, av distriktsordföranden i SSU:s Skånedistrikt samt av flera avdelnings- och klubb-ordföranden från de nämnda förbunden samt från Transport, IF Metall, Elektrikerförbundet och Handels, återfinns formuleringar som tydligt uttrycker undertecknarnas misstänksamhet gentemot LO-toppens roll:
”Det sätt som förhandlingarna sköts på visar den maktfullkomlighet som finns på hög nivå i facken. De sker i tysthet. Den lilla information som släpps efter gräsrötters påtryckningar är intetsägande, motsägelsefull eller i bästa fall rejält bristande.”
Sedan, efter att ha framhållit vikten av att ta strid mot den gemensamma klasskampen från kapitalet och efter att ha poängterat fackens försvagning på senare år fortsätter uppropet:
”Flera av dagens höga fackliga ledare lever mentalt kvar i det samförstånd som inte längre finns. (…) Nu när samförståndet är slut sedan årtionden är det inte bara bra utan nödvändigt att diskutera fackliga mål och ideologi. Ett absolut minimikrav och självklar utgångspunkt är att facken aldrig ska begränsa sina egna rättigheter. Det är det förräderiet vi nu bevittnar som måste stoppas. Facken ska vara kamporganisationer, inte stötdämpare mellan medlemmar och kapitalets organisationer i förhandlingar. Vi uppmanar till kamp mot huvudavtalet.”
I ett annat upprop som spreds mot slutet av april, av en förvisso mindre skara undertecknare (varav flera tillhör organisationerna som ingår i Septemberalliansen), krävdes kämpande demokratiska fackföreningar och kamp mot kapitalismens kris och den växande massarbetslösheten. LO-ledningen, som vanligtvis brukar svara med tystnad när dess oftast inte allt för högröstade vänsterkritiker tar till orda, reagerade med att bjuda in kritikerna för ett ge-mensamt möte. Wanja Lundby-Wedin tog emot de undertecknade, gick med på att organisera en facklig protest under hösten och sade inställsamt att ”visst måste vi bli mer mobiliserande” inför den inte helt nöjda kritikerskaran. Att mötet ens ägde rum vittnar om att LO-ledningen känner sig svag och ansatt. Ledarna vet att de åtnjuter sina privilegier bara så länge som medlemmarna accepterar dem och de känner genom dessa impulser trycket som kapitulationen inför kapitalismens kris ger upphov till bland medlemsmassorna.
När blir missnöje organiserad opposition?
Vi kan alltså förutsätta att en god dos missnöje och vilja att ställa krav på de fackliga ledarna existerar. Men kommer kritiken att leda till en utmaning mot den sittande ledningen och mot socialdemokratins hegemoniska dominans inom den svenska arbetarrörelsen? Detta är givetvis en öppen fråga, inget är med säkerhet avgjort på förhand. Men det finns en uppenbar svaghet i det artikulerade motståndet: denna svaghet ligger i kritikernas avsaknad av perspektiv på att bygga en organiserad opposition gentemot ledarna. Åtminstone gör man det inte på något uttalat sätt. En indikation på detta är att uppropet mot huvudavtalet uttrycker ett uttalat stöd åt de ledare som deklarerat att de motsätter sig försämringar i konflikträtten. Detta är förvisso inget fel i sig, men i samband med avsaknaden av ett uttalande om att undertecknarna kom-mer att förbinda sig till att samla till gemensam kamp för att försvara fackets rättigheter och medlemmarnas intressen även utan (eller mot) den förrädiska ledningen talar ett tydligt språk: Kritikerna förlitar sig på en strategi som syftar till att pressa ledningen åt vänster genom vädjanden och ”kritik” snarare än genom handling.
Då flertalet av undertecknarna tillhör socialdemokratins vänsterflygel är det kanske inte så förvånande att detta är deras utgångspunkt. Det säger dock något om de nuvarande styrkeförhållandena. I andra länder har nyligen motsättningen mellan byråkratins högerledning och dess vänster (inom vilket en betydande del av det vi kallar arbetaravantgardet återfinns) framkallat splittringar, som gett upphov till politiska omgrupperingar. Tyska DIE LINKE, som grundats genom en splittring inom tyska LO och socialdemokratin, är ett exempel på detta. Också i Storbritannien har den ansträngda relationen mellan led-ning och bas på senare år lett till att två medlemsförbund i brittiska LO (brandmännens fackförening och Transport- och hamnarbetarförbundet) avbrutit sitt stöd till Labourpartiet. I Sverige existerar en situation som av allt att dö-ma präglas av växande missnöje, men som ännu inte har skapat en situation som är så kritisk att en organiserad brytning faktiskt ligger för handen.
Centrismens oförmåga att utmana
En stor del av ansvaret för denna tröghet i utvecklingen, en tröghet som på inget sätt förminskar patientens – arbetarklassens – lidande, utan som tvärtom förlänger det och förvärrar tillståndet – bär den svenska vänstern till vänster om Vänsterpartiet och dess mest tongivande organisationer. Den centristiska vänstern, företrädd av Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och Socialistiska Partiet (SP), samt de stalinistiska krafternas attityd betyder att den rörelse som då och då utger sig för att vilja bygga ett alternativ till re-formismen fortfarande står och stampar.
Den kritik som kommer till uttryck i det upprop som spridits främst av de aktiva i Septemberalliansen är i stora stycken utmärkt. Som så ofta är det vad som inte sägs som avslöjar svagheten. När uttalandet blir som mest offensivt uppmanar man fackförbundens medlemmar att välja kämpande representanter på alla nivåer. Men ingen klar uppmaning finns om att samla en opposition som kan agera samfällt även vid sidan av, eller mot, ledarna. De centristiska organisationerna lever i föreställningen att ett demokratisk och medlemsstyrt LO ska skapas genom att de själva väljs fram – steg för steg av missnöjda medlemmar. Det är att överdriva sin egen styrka och samtidigt att underskatta den makt som byråkratin faktiskt besitter. Även i försvagat tillstånd utövar den ett starkt tryck på byråkratins vänster, som räds en splittring. Denna del måste utmanas offensivt av radikala krafter. Det kan bara göras på ett framgångsrikt sätt om man har klart för sig vad som måste göras för att bryta byråkratins makt.
Inom arbetarrörelsen finns den naiva förhoppningen om att det räcker med att byta ut dåliga företrädare mot bra, ”det behövs nya kvastar”, som ett botemedel på passivitet och ovilja att ta strid. Här måste revolutionärer tala klarspråk: det räcker inte. För att skapa en kämpande facklig rörelse måste byråkraterna drivas ut ur facket. Alla ledande företrädare måste stå under kontinuerlig demokratisk kontroll av fackliga kommittéer med representanter från arbetsplatserna. Lokala strejkkommittéer måste kontrollera alla tillfälliga uppgörelser och avtal istället för som nu när förhandlingsdelegationer och ”specialister” till avtalsförhandlare kan ta beslut helt utan kontroll från medlemmarna. För att kunna skapa en sådan organisation måste en opposition oberoende av LO-ledningen byggas, en opposition som kan utmana och driva ut byråkratin. Det finns ingen annan väg.
De centristiska krafternas politiska problem kommer också till uttryck i den valkandidatur som Rättvisepartiet Socialisterna och Socialistiska Partiet ingår i inför EU-parlamentsvalet: Arbetarinitiativet. Hela projektet är ytterligare en informerande indikator på situationen inom svensk arbetarrörelse. Arbetarmakt har gett uttryck för sin uppfattning om AI i vår tidning. Vi an-ser i korthet att problemet med AI är tvåfaldigt: Dels reser man ett urvattnat reformistiskt program med krav som saknar tydlig adressat, dels genomförs ingen offensiv kampanj för ett nytt arbetarparti där kravet används som ett enhetsfrontskrav riktat gentemot arbetarnas massorganisationer – inklusive dess ledare. Detta, och det faktum att initiativet är ett helt byråkratiskt initiativ från ovan där SP och RS själva satt upp ramarna för kampanjen istället för att bjuda in andra kämpande krafter för att vara med och utforma initiativet, vittnar återigen om den svenska centrismens självtillräckliga sekterism. Samtidigt vittnar det också om svaghet i en annan bemärkelse: antagligen är det sätt man driver kampanjen ett uttryck för att RS och SP faktiskt känner av det politiska trycket inom fackföreningsrörelsens vänster.
Trögheten i utvecklingen (som de själva bidrar till), i kombination med deras opportunistiska inställning gentemot fackföreningsbyråkratins vänster (dess reformistiska illusioner), leder till feghet och obeslutsamhet. Man vill inte kräva av de fackliga vänsterledare som kan tänka sig att låna ut sitt namn till kandidaturen att de ska ställa sig i spetsen för en agitation om ett nytt parti i LO. Så skör är kampanjen, så lite tror centristerna på sina egna ord. Re-sultatet blir att man inte förmår utmana mer än halvhjärtat, av rädsla för att få ett tillräckligt gehör för det nya arbetarpartiet. Följaktligen stoppas parollen som fick motivera samarbetet i garderoben, kampanjen omvandlas till vad som närmast blir en propagandakampanj för ett nytt parti och i praktiken begränsad till de båda partiernas mer moderata ambition – att bygga det egna ”nya” arbetarpartiet genom en ny medlem här och var (vilket kännetecknar främst RS praktik).
Fortsatta illusioner om socialdemokratin i fackföreningsvänstern
Arbetarmakt drar slutsatsen att en fortsatt kritisk röst på socialdemokratin och vänstern även i det kommande valet är den taktik som ligger bäst i linje med den nuvarande rörelseutvecklingen i den svenska klasskampen. LO-led-ningen är mer sargad än tidigare, och onekligen kommer effekterna av den kapitalistiska krisen att bidra till en fort-satt ackumulation av tryck med åtföljande ifrågasättanden av dess roll, men ännu har den övertaget. Dess legitimitet må vara kraftigare ifrågasatt än på mycket länge, men de oppositionella krafternas svaghet och den medföljande frånvaron av organiserad opposition inom arbetarrörelsen består.
Denna frånvaro vittnar sannolikt om att en avgörande del av arbetaravantgardet fortfarande, snarare än att ta saken i egna händer, hoppas att den reformistiska ledningen ska kunna förmås att försvara dess intressen – genom påtryckningar, krav och protester snarare än att öppet deklarera sin avsikt att kämpa för en politisk opposition. Paroller om ett ”rött Europa” i socialdemokraternas valkampanj, löften om kamp mot lönedumpning, samt att den f.d. LO-anställda Marita Ulvskog är partiets förstanamn, vittnar om att den socialdemokratiska vänstern, inom partiet och inom LO, dessutom ser det som möjligt att påverka partiets politik i vissa för arbetarrörelsen viktiga frågor. Detta är heller inte enbart en illusion. När socialdemokratins gräsrotsaktivister i LO och i partiorganisationerna under hösten mer eller mindre lyckades tvinga Mona Sahlin att släppa in Vänsterpartiet i riksdagsoppositionens förhandlingsrum var det ett verkligt uttryck för det relativa tryck som vänstern kan uppbåda. Allt detta måste tas i beaktande när revolutionärer utformar sin taktik i förhållande till det stundande valet.
För en kritisk röst som ett sätt att avslöja ledarna
Vår uppgift måste bestå i att avslöja de existerande illusionerna om reformismen som politiskt projekt. Dessutom måste vi säga ifrån och kritisera felaktiga sätt att utmana denna ledning, som i fallet med AI. Det är inte en del av vår metod att okritiskt omfamna allt som liknar en opposition.
I förhållande till inte minst alla de unga arbetare som svikits av socialdemokratin och vänstern – och som utifrån denna erfarenhet inte ser någon vits i att rösta på riksdagsoppositionen i det kommande valet – måste vi dessutom vara tydliga: det finns inga genvägar till skapandet av ett verkligt alternativ för arbetarklassen. I kampen för att bilda detta alternativ måste både opportunism och sekterism bekämpas skoningslöst! De som i nuläget känner sig svikna av socialdemokratin och vänstern, men som dessutom vill bekämpa arbetarrörelsens ledning och reformismen, måste finna en väg till arbetaravantgardet. Dessa återfinns i dominerande utsträckning inom de fackliga organisationerna, och de befinner sig i övervägande utsträckning fortfarande i en relation med socialdemokratin och (i mindre utsträckning) i Vänsterpartiet. Vi kan beträda en sådan väg: i valet den 7 juni genom att förorda en kritisk röst på arbetarnas nuvarande ledarskap samtidigt som vi kräver att de valbara kandidaterna ska stå upp för arbetarnas intressen:
– Vägra acceptera nedskärningar och jobbslakt! Mobilisera till kamp mot alla avsked genom strejker och ockupationer. Förorda användandet av generalstrejkens vapen för att tvinga kapitalisterna att betala krisen.
– Bekämpa alla förslag som syftar till att skapa en låglönemarknad genom lönedumpning. Inga förhandlingar om konflikträtten, vare sig på hemmaplan eller i EU-sammanhang.
– Alla som arbetar i ett land ska ha löner och villkor reglerade av de kollektivavtal och de arbetsvillkor som gäl-ler där. Riv upp utstationeringsdirektivet!
– Kräv att de rika betalar för krisen – kämpa för progressiv beskattning av kapital som skapar bra jobb under av arbetarorganisationerna godkända villkor i hela EU-området.
– Där banker och hela industrier står inför hotet av nedläggning eller konkurs måste arbetarnas representanter i alla församlingar förorda och mobilisera till kamp för förstatligande utan kompensation under arbetarkontroll.
– I varje facklig organisation (klubb, avdelning) och i socialdemokratins och Vänsterpartiets partiorganisationer uppmanar vi medlemmarna att bilda kommittéer som ser som sin uppgift att hålla valda kandidater ansvariga inför medlemmarna. Deras politiska agerande måste granskas minutiöst av basmedlemmarna, så att dessa kan avgöra om de utför jobbet på ett tillfredsställande sätt. Ingen automatisk tillit till kandidater som ska ingå i ett borgerligt parlament med medföljande privilegier!
– Kräv av kandidaterna att de vägrar motta en lön som överstiger genomsnittslönen för en LO-medlem!
Samtidigt som vi säger detta varnar vi alla arbetare som fortfarande sätter sina förhoppningar till reformismen: den svenska socialdemokratin och dess mindre tvilling i Vänsterpartiet kommer inte att stå upp för arbetarnas intressen. Vänsterpartiet, som av en del ses som ett vänsteralternativ till socialdemokratin, har en lång meritlista av att gå kapitalet till mötes. De har under åratal un-derstött socialdemokratins regeringsmakt och röstat för nedskärningar som drabbat arbetare och unga. Mellan två onda ting väljer vi inte det som kan tyckas vara det mindre onda. Vår valtaktik handlar inte om detta.
De borgerliga arbetarpartier som sedan länge accepterat kapitalismen kommer inte att kunna försvara vår klass mot krisen. För detta ändamål måste vi bygga ett revolutionärt parti baserat på ett aktivt medlemskap och avsaknad av privilegier för partiets funktionärer. Det måste vara ett parti som samlar de bästa aktivisterna på varje frontavsnitt där kampen förs och som låter denna kamp berika partiet. Det måste vara ett demokratiskt parti med tendens- och fraktionsfrihet för oppositionella strömningar, men också förenat kring en disciplin som påbjuder respekt för gemensamt fattade beslut och enhet i handling. Och främst: Det måste grundas kring ett övergångsprogram med övergångskrav som förmår att sammanföra kampen för att försvara arbetarnas intressen mot krisens effekter, samt de många olika strider som förs bland de förtryckta, med en strategi som syftar till att avskaffa det kapitalistiska systemet genom socialistisk revolution. Bara med ett sådant parti kommer arbetarklassens intressen att kunna försvaras i verklig mening.
LO-ledarna får inte lämnas ohotade i sin roll som ledare för arbetarklassen. De måste pressas genom krav, men också utmanas genom byggandet av en opposition som inom sina led kan samla alla de arbetare som vill vara med och kämpa för en kursändring i massorganisationerna. Bygget av en sådan opposition kan idag assisteras ge-nom framförandet av ovanstående krav på de socialdemokratiska funktionärer som nu reser land och rike runt för att inför arbetare på otaliga arbetsplatser förorda en röst på socialdemokratin i det kommande valet.
Arbetarmakts arbetsutskott