En artikel översatt från Förbundet för Femte Internationalens hemsida, 17 juni 2009.
Trettio år efter den iranska revolutionen, som ledde till att den islamiska republiken skapades, samlas människor återigen på hustak och gator för att ropa död åt diktatorn. Men den här gången är måltavlan Mahmoud Ahmadinejad, som valts ut av Irans envåldshärskare, Khomeinis efterträdare Ali Khamenei.
Anhängarna till den ”besegrade” kandidaten Mir-Hossein Mousavi organiserade måndagen den 15 juni en protest i Teheran. Den blev omedelbart förklarad som illegal av polisen och avlystes av Mousavi själv, som uppmanade sina anhängare att hålla sig därifrån, att bevara sitt lugn och hålla sig inom lagens ramar. Men kraften var för stor och Teherans gator fylldes av människor som trotsade förbudet och det hotande våldet från staten.
Den franska nyhetsbyrån AFP rapporterade att mellan 1,5 och 2 miljoner människor deltog i protesten, andra var försiktigare och hävdade att det bara vara 100 000 som varit där. Demonstranterna marscherade med kraftfull symbolism från Engelobtorget (Revolutionstorget) till Azaditorget (Frihetstorget), platser som förknippas med kampen mot shahen för trettio år sedan.
Robert Fisk, veteran bland reportrarna i Mellanöstern, gjorde följande iakttagelse: ”det här var inte bara de trendiga, unga damerna med solglasögon från norra Teheran. De fattiga var också här, gatuarbetarna och medelålders damer i hel chador [islamisk klädsel].” En del av folkmassan gick efter protesten till angrepp mot den mycket hatade Basjimilisens baracker. Milisen utgörs av beväpnade gäng som är knutna till moskéerna och som används som strejkbrytare och genomdrivare av ”islamiska koder för uppförande” bland befolkningen. De blev i sin tur beskjutna av milisen. Regeringens radio rapporterade att sju hade dödats och ytterligare fler blivit skadade. Demonstranternas ilska mot Basjimilisen var ett svar på en massaker vid universitetet i Teheran kvällen innan. Slagskämparna hade stormat in i studentbostäderna vid universitetet och skjutit ihjäl fem studenter som hämnd för de massprotester som organiserats vid universitetet under dagen.
Statens styrkor svarade inledningsvis på protesterna med tårgas, plastkulor och riktig ammunition. Ändå fortsatte mobiliseringen och i så stor omfattning att polisen avstod från att skjuta. Iran befinner sig nu i en politisk kris som kan öppna för ett revolutionärt sönderfall av den klerikala regim som för 30 år sedan avbröt arbetarnas och folkets revolution som störtade shahen.
I det presidentval som hölls den 12 juni satte många unga människor, kvinnor, fackliga aktivister och stora delar av medelklassen sitt hopp till Mir-Hossein Mousavi, en politiker som på senare tid förknippats med den iranska härskarklassens ”reformistiska” flygel och som vill göra den islamiska republiken lite mer socialt liberal för att attrahera stöd från de unga, samtidigt som relationerna till väst förbättras.
Den sittande presidenten Ahmadinejad, som ställde upp som kandidat för Abadgaran, en allians mellan konservativa politiska organisationer, utlovade en del åtgärder för att hjälpa de fattiga i städerna och på landsbygden – vilket kompletterades med en kraftfullare antiimperialistisk retorik, vilket är hans populistiska trumfkort.
Bakgrunden till valet är det spända förhållandet med väst över Irans program för anrikning av uran – erbjudandena från USA:s president Obama att inleda förhandlingar med den iranska regimen – plus de ökade ekonomiska problemen, med en inflation på mellan 15 och 25 procent.
Den utbredda ilskan orsakas av Mousavis nederlag som blandats upp med anklagelser om valfusk. Mousavi hade utlovat ”förändring” i frågor som har upprört många studenter och speciellt unga kvinnor. Han lovade att göra sig av med moralpolisen, lömska och trångsynta personer som patrullerar på gatorna och griper kvinnor för att de är ”olämpligt” klädda och trakasserar unga människor som påträffas i gäng med både killar och tjejer.
Före valet lovade han att ”reformera lagar som inte behandlar kvinnor lika. Vi måste ge kvinnor ekonomisk makt, kvinnor måste kunna välja sina yrken i enlighet med sina meriter och iranska kvinnor måste kunna nå de högsta nivåerna i de beslutande organen.” Det är ett löfte som speciellt riktar sig till medelklassens kvinnor och lovar dem fler möjligheter i deras karriärer och i politiska kretsar. Han erbjöd också en mer diplomatisk och mindre ”konfrontatorisk” hållning till väst, som leder till mer av ekonomisk liberalisering inom ekonomin och en öppning gentemot världsmarknaden. Naturligtvis har många liberaler och medier i väst välkomnat det.
Ahmadinejad anammade för sin del den blandning av antisionistisk och antiimperialistisk retorik som är hans karaktäristiska stil och har lurat en del ”antiimperialister” i väst att stöda honom och hans motbjudande regim.
Han har utvecklat en politik som gett honom en verklig bas i en del av de fattigaste delarna av det iranska samhället. Han sade nyligen att han hade för avsikt att ”överföra oljepengarna till folkets middagsbord”. Han har omfördelat en del av oljepengarna till pensionsfonder och statsanställda arbetares löner. En av hans mer ökända åtgärder var distributionen av gratis potatis och soppa till de fattiga i städerna och på landsbygden. Hans rivaler anklagade honom för ”röstköp”, vilket han givetvis förnekade. Istället hävdade han att Mousavi med sin huvudsakligen internetbaserade kampanj inom medelklassen tappat kontakten med vanliga iranier.
Anklagelser om fusk hördes mot slutet av rösträkningen när Ahmadinejad utropade sig som segrare med en större marginal än vad som ansågs rimligt. Inrikesministeriet uppgav att den sittande presidenten blivit återvald med 63,3 mot 34,7 procent med ett valdeltagande på 85 procent – det högsta i ett val på lång tid. Mousavi lämnade in ett formellt överklagande till de tolv medlemmarna i väktarrådet, den verkliga makten bakom regeringen i Iran. Hälften av rådet väljs av parlamentet (Majlis) och den andra hälften av den högste ledaren.
Ovanför både ledaren och väktarrådet sitter emellertid de 86 medlemmarna i församlingen med islamiska lärda. Församlingen kan ändra beslut och till och med ersätta den högste ledaren, även om den aldrig har gjort det.
Det är mycket vanligt att besegrade presidentkandidater i tredje världen utropar ”fusk” nästan innan rösträkningen har avslutats. Men som socialister bör vi aldrig avfärda möjligheten av fusk i ett system som är så korrumperat som kapitalismen och så odemokratiskt som den iranska regimen. Oavsett om det förekom fusk eller inte, riktar sig protesterna mot något annat än ett stulet val. De utgörs av en explosion av uppdämd ilska och frustration mot regimen och det sätt som den kontrollerar och dominerar det iranska folkets liv. Regeringarna i Washington och Europa, liksom i Israel, skulle föredra Mousavi, en man som de har identifierat som någon man lättare kan göra affärer med och som är politiskt säkrare, inte allt för radikal, inte alltför demokratisk. De vill i bästa fall ha en ”grön revolution”, som liknar den orangea revolutionen i Ukraina eller den ”rosa revolutionen” i Georgien, där västvänliga politiker installerades men mycket lite i övrigt förändrades.
Det de inte vill ha är ett utbrott av verklig revolution som kan gå från demokratiska politiska paroller till paroller som tar upp de sociala behoven hos Irans arbetare och städernas och landsbygdens fattiga. De vill absolut inte se sönderfall och sammanbrott i den iranska statens maskineri för repression och att makten övergår i händerna på ungdomen och arbetarna.
Trots rörelsens officiella ledare står det klart att ett massivt utflöde av folkets vilja har inletts och som i allt större utsträckning kommer att kräva grundläggande förändringar i systemet. Kraven kommer att fokuseras kring medelklassens bekymmer, så länge den utgör majoriteten av proteströrelsen.
En del inom vänstern har avfärdat rörelsen och hävdar att det bara är medelklassen, att fusket inte inträffade och att rörelsen bara är imperialisternas nickedockor. Det tar avsiktligt inte hänsyn till det uppenbara faktumet att hela valprocessen – dess kontrollerade kandidater, dess regeringskontrollerade medier, dess valkommission vars ordförande tillkännagav sitt stöd för Ahmadinejad innan räkningen påbörjats – är groteskt odemokratisk. Motstånd mot ett ”stulet val” är helt enkelt ledstjärnan för folkligt missnöje med regimen som helhet. Målet är nu att hjälpa rörelsen att överskrida sina begränsningar och trycka på för en sant revolutionär kamp mot hela den islamiska kapitalistiska staten.
Måndagen den 16 juni förklarade den högste ledaren att det skulle bli en begränsad omräkning av en del omstridda regioner. Det hyllades som en delseger av Mousavi, men det är i verkligheten ett drag från regimen för att dämpa protesterna och återupprätta ordningen. Mousavi har gått längre och krävt omval, vilket skulle skärpa situationen på ett dramatiskt sätt.
Det utbredda stödet för Mousavi är emellertid rörelsens grundläggande svaghet och som hotar att undergräva den. Mousavi är egentligen inte någon ”reformator” eller har åtminstone inte varit det tidigare. Han uppges ha beskrivit sig själv som en ”reformist som hänvisar till principerna [för den islamiska revolutionen]”. Han var premiärminister i republiken från 1981 till 1989, under kriget med Irak och medan regimen konsoliderade sig genom att massakrera kommunister och andra demokratiska motståndare. Han vände sig mot att avsluta kriget med Irak och ville fortsätta det blodbad som redan hade kostat så många liv under nästan ett årtiondes strider. Ingen kandidat i presidentvalet kommer att självständigt uppträda som ett verktyg genom vilket verkliga förändringar kan äga rum. Det beror helt enkelt på strukturen i det iranska politiska systemet, ingen kandidat kan ställa upp innan de har godkänts av väktarrådet. Även om Mousavi valdes på ett demokratiskt program (något han inte hade) skulle den islamiska statens institutioner förhindra varje försök till reformer och utan tvivel försöka få bort honom.
Det är därför som västmediernas syn på kampen mellan ”reformister” och ”konservativa” måste behandlas med en viss försiktighet. Hela det iranska politiska etablissemanget är reaktionärt, odemokratiskt och elitistiskt. Argumenten handlar om förändringar av ytan medan den shiitiska hierarkins styre över det iranska samhället bibehålls. De mest kända reformisterna som Ali Akbar Hashemi Rafsanjani, som förlorade mot Ahmadinejad 2005, kritiserar regimen, men det är en del av manövrerandet inom det politiska etablissemanget – ingen bör bli lurad att tro att det erbjuder en verklig utväg. Rafsanjani är miljonär och påstås vara rikast i Iran. Det är därför som Ahmadinejad kan framställa sig som de fattigas och egendomslösas röst.
Faran i ”allt utom den här regimen” finns givetvis där hos en del iranier. Delar av medelklassen skulle utan tvivel stödja en imperialistisk invasion om den garanterade en mer liberal form av demokrati – så länge som den var mindre blodig än i Irak eller Afghanistan (ett slags utopisk, snäll imperialism som inte skadar andra än de usla grabbarna). En sådan förödande inriktning måste bekämpas. Imperialismen bryr sig inte om det iranska folket. Den utnyttjar människors längtan efter demokratisk förändring, eftersom den vill hitta en väg in i Iran för att exploatera dess resurser. Obama skulle gärna placera det i en annan shahs strypgrepp (eller en motsvarighet till Egyptens Mubarak eller den saudiska kungafamiljen) bara USA kunde lägga vantarna på den iranska oljan.
Trots de många likheterna med demonstrationerna och protesterna under störtandet av shahen 1979, finns en faktor som fortfarande saknas. Hela Iran stannade 1979 genom en massiv generalstrejk, som speciellt drabbade den lukrativa oljeindustrin. Det var en av de viktigaste faktorerna som ledde till att den USA-stödda diktatorn föll. Men nu har den organiserade arbetarrörelsen under 30 år lidit under barbariska angrepp på dess rättigheter, deras förmåga att organisera, att genomföra aktioner och till och med att träffas och diskutera. Domarna dömer fackliga organisatörer till månader och år i fängelse och till piskrapp, arbetaraktivister som fortsätter sin kamp för fria fackföreningar kan hamna i det ökända tortyrfängelset i Evin. Den islamiska regimen vet att dess kraftfullaste fiende är den iranska arbetarklassen. Det är den enda kraft som kan slå sönder regimen i småbitar och skapa en ny politisk ordning. Det är därför som de behandlar arbetare mer brutalt än vad till och med shahen gjorde.
Därför måste uppmaningar spridas för en nationell strejk som kräver ett slut på regimen och för större demokratiska friheter. En sådan strejk skulle få stöd från alla arbetare i hela världen som solidariserar sig med de iranska arbetarnas kamp. Behovet av ekonomisk rättvisa måste föras fram i täten av protesterna för att föra in bredare skikt av arbetare och städernas fattiga i rörelsen. För att en fullskalig iransk revolution ska kunna bryta ut, måste protesterna gå utöver studenterna och kvinnor som vill befrias från moralpolisen och de kvävande kulturella restriktionerna. För att kunna göra det måste rörelsen resa krav som är av brinnande betydelse för de fattiga, fabriksarbetarna, transportarbetarna, oljearbetarna och fattigbönderna. Arbetarklassen har inget intresse av att upprätthålla en polisstat som upprepade gånger krossar strejker och griper deras ledare. Men samtidigt har den ingen önskan att utnyttjas av de imperialistiska multinationella företagen. Strejker och ockupationer i nyckelindustrier och nyckelsektorer skulle påskynda kampen mot en punkt utan återvändo för regimen.
Det viktigaste politiska kravet måste vara för en suverän och revolutionär konstituerande församling. En sådan församling kan inte bara undanröja alla kulturella restriktioner för kvinnor och ungdomar utan också hela den struktur som förpassar folket till en infantil status där det behövs väktarråd och ”högsta ledare”.
För att samordna kampen mot regimen och för en konstituerande församling måste shoras (råd) skapas, arbetarshoras, studentshoras, shoras i kåkstäderna – som alla består av fritt valda och omedelbart avsättbara delegater, fria från varje ”väktande” från lokala moskéer och imamer. De måste, kort sagt, vara likadana som de som ursprungligen skapades 1978 och 1979. De måste skapa miliser som kan försvara dem själva mot Basjimilisen och de revolutionära gardena som kommer att fortsätta att dränka protester i blod för att hålla kvar regimen vid makten så länge de ensamma är beväpnade och massorna är obeväpnade.
Socialisters mål är att argumentera för en strategi varigenom shoras kan uppträda som den nya styrande makten för att börja lösa uppgiften med att organisera samhället längs verkligt demokratiska linjer. En sådan uppfattning av samhället tycktes vara så nära att förverkligas 1979, bara för att grymt krossas av den islamiska kontrarevolution som leddes av Khomeini. Det måste inträffa sida vid sida med arbetarkontroll över industrin och distributionen av varor.
Nu måste arbetarklassen och de radikaliserade studenterna skapa sin egen ledning. Skapandet av ett revolutionärt parti i Iran med en strategi för att ta makten är avgörande om det ska bli en allvarlig kamp både mot regimen och mot kapitalismen, systemet bakom regimen. Skapandet av en socialistisk stat och en planerad ekonomi skulle bidra till att avhjälpa Irans ekonomiska problem genom att verkligen använda oljerikedomarna till förmån för de fattiga.
Med ord som är lika sanna idag som 1906, skrev Leo Trotskij: ”Över allt annat måste [arbetarna] vara fria från illusioner. Och den värsta illusionen i hela dess historia av vilken proletariatet tills nu lidit har alltid varit förlitan på andra”. Arbetarna måste göra sig av med sådana som Mousavi som ledare, lika mycket som diktatorn Ahmadinejad. De får inte heller falla för imperialisternas ränker. Längs den vägen väntar bara ett annat nederlag.
Alla dessa krav ställs konkret eftersom en ny fråga kommer att uppträda under de närmaste dagarna: vad blir nästa steg? Omräkningen av valet kommer att genomföras, den kommer återigen att förklara att Ahmadinejad vann och i slutändan kommer Mousavi bli inkallad till någons kontor och uppmanas att avbryta protesterna. Det viktigaste nästa steget är en politisk generalstrejk, mobilisering av den iranska arbetarklassen ut på slagfältet och val av shoras. Om det händer, är ”anden ur flaskan” som Ahmadinejad sade. Allt är möjligt.
Simon Hardy
Bildkälla; Wikimedia Commons; Fars Media Corporation; Creative Commons Attribution 4.0 International