Den 21 juni pekade den venezolanske presidenten Hugo Chávez, i sin regelbundna teveshow Aló Presidente, ut var han står i den kamp som utspelas i Iran mot de krafter som mördar och undertrycker studenterna och arbetarna, mot den klerikala diktatur som kväver och förtrycker kvinnor och nationella minoriteter.
Han sade: ”Vi skickar en hälsning till Mahmoud Ahmadinejad, Irans store president, till ayatolla Ali Khamenei och till det iranska folket. Vi ber världen att respektera Iran eftersom de [sic!] försöker undergräva den iranska revolutionens styrka.”
Han fortsatte: ”Ahmadinejads seger är en seger helt i sin ordning. De försöker besudla Ahmadinejads seger, och genom att göra det siktar de på att försvaga regeringen och den islamiska revolutionen. Jag vet att de inte kommer att kunna det.”
Han rapporterade också att han personligen ringde till Ahmadinejad för att gratulera honom så snart han fått nyheten om hans ”seger”.
Den venezolanska regeringens utrikesministerium klargjorde också sin uppfattning. ”I folket namn”, hyllade det ”den extraordinära demokratiska utveckling” som resulterade i Ahmadinejads seger. Den är sannerligen extraordinär! Utan tvivel är den av samma slag som det ”gudomliga mirakel” som den högste ledaren beskrev som dess orsak.
Utrikesministeriet fortsatte: ”Venezuelas bolivariska regering uttrycker sitt bestämda avvisande av den vildsinta och ogrundade kampanj som utifrån försöker diskreditera landet som inletts mot Iran, med målet att fördunkla det politiska klimatet i detta broderland.” Ministeriet tillfogade: ”Vi kräver omedelbart slut på manövrerna för att förtala och destabilisera den islamiska revolutionen.”
Chávez och den venezolanska regeringen är givetvis inte ensamma om att skynda till stöd för den klerikala regimen i Iran. Det palestinska Hamas och det libanesiska Hizbollah har också förklarat sitt stöd för Ahmadinejad och Khamenei. Men de har åtminstone något slags förevändning, eftersom båda är politiska islamister och båda är beroende av Iran för militärt och logistiskt stöd i motståndet mot Israel. Det är naturligtvis ingen ursäkt för deras stöd till repressionen, men det är åtminstone en förklaring. Chávez har varken rättfärdigande eller förklaring.
Det är sant att Venezuela under de senaste tre åren har ingått avtal för miljontals dollar med Irans regering, men den är inte på något sätt beroende av dem för sin ekonomiska överlevnad. Samtidigt gör Chávez anspråk på att vara ledaren och ideologen för den han kallar ”tjugoförsta århundradets socialism”. Många människor världen över, som uppmuntras av Venezuelas kombination av betydande sociala reformer och trots mot USA, tar allt detta för äkta vara. Men om Chávez verkligen var ”demokrat”, ”socialist” och arbetarklassens förkämpe, borde han solidarisera sig med ungdomar, arbetare och socialister i Iran som kämpar för frihet och mot den teokratiska diktaturen.
Hans uttalanden visar att han i verkligheten inte tar sin utgångspunkt i arbetarklassens internationella solidaritet, utan istället i en allians mellan kapitalistiska stater som finner sig tvingade att motsätta sig den nordamerikanska (och europeiska) imperialismens exploatering och översitteri.
Revolutionära socialister måste ge ovillkorligt stöd till Iran (och Venezuela) mot ekonomiska blockader, hot och varje militärt anfall som kommer från Förenta staterna och dess sionistiska lakej. Men det gör det inte alls nödvändigt för oss att stöda en diktatur mot dess egen arbetarklass. Den ”iranska revolution” som Chávez hänvisar till ströps mellan 1979-82 av just de människor som nu styr Iran.
Den högste ledarens och hans presidents ”antiimperialism” är inte revolutionär utan kontrarevolutionär. Den levande iranska revolutionen befinner sig ute på gatorna, på universiteten och i fabrikerna. Den representeras av bussförarna vars ledare fick slita spö för att ha strejkat och vars demonstration på första maj i år blev brutalt undertryckt.
Hugo Chávez har placerat sig på den andra sidan av barrikaderna och alla dessa frihetskämpar och därmed den iranska revolutionen. Därmed har han ordentligt försvagat den venezolanska revolutionen, eftersom en del av dess styrka utgörs av den internationella solidariteten från världens arbetare och ungdomar. Även om sådana utövare av ”dårarnas antiimperialism” som James Petras öser förtal över de iranska demonstranterna, kommer verkligt revolutionära krafter världen över att med avsky att dra sig undan sådana uttalanden.
Givetvis vill ingen förneka vare sig den ena eller andra regimen rätten att bedriva handel med varandra eller kombinera sina krafter för att motstå påtryckningar eller angrepp från USA-imperialismen. Men i den utsträckning som Chávez gör anspråk på att inte bara vara en typisk diktator i ”tredje världen” som befinner sig i konflikt med imperialismen (en Saddam Hussein, en Khadaffi eller en Robert Mugabe) utan en representant för tjugoförsta århundradets socialism – bör han fråga sig varför fackliga aktivister och kvinnliga aktivister i Iran blir piskade och torterade, varför socialister av alla slag är förbjudna och undertryckta.
Det är tydligt att Hugo Chávez ”socialism” gör halt vid Venezuelas gränser eller kanske vid Latinamerikas stränder. Men en socialism som gör halt vid nationella eller kontinentala gränser är ingen socialism alls.
Hans uttalande måste vara mycket pinsamt för de ”trotskister” som har målat upp en rosenröd bild av Hugo Chávez socialism. Det skapar alldeles uppenbart problem för Alan Woods Internationella Marxistiska Tendensen (i Sverige representerad av Socialisten). Woods har svärmat runt den bolivariske presidenten i åratal och citerar hans prisande av Woods egen bok Reason in Revolt. Men nu säger Woods att:
”En del inom vänstern ifrågasätter huruvida rörelsen i Iran är en progressiv rörelse. De har blivit lurade av en propaganda som säger att rörelsen är helt ”en imperialistisk sammansvärjning” för att störta den islamiska regimen. Det tar inte hänsyn till själva kärnan i det som händer i Iran, vilket är en revolutions början.
Bland dessa ”inom vänstern”, verkligen prominenta företrädare, finns Hugo Chávez och Evo Morales.
Nu tvingas Woods medge att Chavez stöd till Ahmadinejad ”allvarligt har skadat bilden av den bolivariska republiken inför Irans folk. Men hans förklaring, att de två latinamerikanska presidenterna har förväxlat de reaktionära rörelser som de står inför på hemmaplan med den progressiva rörelsen i Iran, går inte till botten med varför Morales och Chávez har intagit de uppfattningar som de har. Det är sant att revolutionens situation i Latinamerika och Iran är radikalt skilda åt. Skillnaderna går mellan en arbetarrevolution som blockeras av en folkfront, en vänsterbonapartistisk regim och en revolution som inletts gentemot en 30 år gammal, senil, klerikal och bonapartistisk diktatur.
Det som förenar dem är en halvkolonial kapitalistisk bonapartism som inte har något som helst gemensamt med socialism eller arbetarklassens makt. Det är skamligt att ”trotskister” uppträder som försvarsadvokater för varje slags regim som inte är proletär. Vi kan bara hoppas att IMT:s medlemmar nu i ljuset av Chávez ställningstagande kommer att fråga sig och sina ledare, varför deras tendens så länge uppträtt som förespråkare för chavismen – med enbart den mildaste formen av kritik. Ahmadinejads händer är nu fläckade av blod och Chávez har offentligt och varmt just skakat dem. Var och en som skakar hand med Hugo Chávez i framtiden kommer att få bära samma skamliga blodstänk.
http://www.fifthinternational.org
Bildkälla, framsidan; affisch från den iranska vänsterorganisationen Peykar, Wikimedia Commons, public domain; Chavez och Ahmadinejad, Wikimedia Commons; Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0 International license