Affisch från den iranska vänsterorganisationen Peykar. Den är från början av 1980-talet och illustrerar den islamiska fascistregimens massiva förtryck mot vänstern, arbetarrörelsen och folket i Iran. När massorna reser sig i revolutionär kamp mot den här regimen så vet inte det stalinistiska K vilken sida de ska stå på; Wikimedia Commons; public domain.
Det så kallade Kommunistiska partiet (K) ser sig själva som de verkliga representanterna för marxismen och leninismen i Sverige. Deras faktiska politik hämtas dock snarare från deras stalinistiska arv, som är ett hån mot allt vad marxism heter. Man skulle kunna tycka att den förrevolutionära situationen i Iran är en ganska enkel sak att ta ställning till för en erfaren marxist: miljontals människor, däribland flera viktiga fackföreningar, trotsar heroiskt den reaktionära och blodbesudlade diktaturen. Självklart måste kommunister förespråka att revolten växer till en revolution, som under arbetarklassens ledning störtar mullornas regim, konfiskerar deras förmögenheter och tar över deras fabriker samt skrotar alla reaktionära, religiösa lagar som förtrycker alla arbetande människor – men speciellt kvinnorna. Men nej, förklarar K:s tidning Proletären (nr 26-09) – saken är mycket svår.
Visserligen har man gång på gång sett hur svårt K har att se saker från två håll samtidigt. När motståndet mot ockupationen av Irak vann masstöd misslyckades K helt med att både stödja kampen mot den imperialistiska ockupationen och samtidigt kritisera de reaktionära krafter som leder motståndet. Att K skulle odla illusioner om Ahmadinejad när han konfronterades med Bush och hans ärkereaktionära administration var därför väntat. Men någonstans hade man ändå förhoppningen att dessa ”kommunister” skulle kunna ta ställning för massprotesterna mot den iranska regimen.
Efter några inledande frågor som Proletären själv erkänner att de saknar svar på, lyckas artikelförfattaren erkänna att de ”människor som deltagit i protesterna i Teheran upplever sig som folket som gör revolt mot makten”, och medger att kraven på utvidgad demokrati och yttrandefrihet samt på ökade rättigheter för kvinnor är ”berättigade.”
Demonstranternas syfte är alltså gott, så långt är Proletären med, liksom på att det iranska folket faktiskt har fog för visst missnöje. Men genast en brasklapp: att oppositionen samlat många människor är inte detsamma som att det iranska folket har rest sig mot regimen. Proletären passar på att påminna om att Ahmadinejad har många anhängare bland de fattiga. För K rättfärdigar tydligen detta att inte ta någon ställning alls. Inget förslag på lösning på konflikten för dessa ”kommunister” fram – inte en antydan om huruvida man borde ställa sig på demonstranternas sida, eller på regimens.
K hoppas på Ahmadinejad?
Artikeln avslutas med några frågor, som för att visa att K inte alls vet hur de ska bedöma situationen. Fråga nummer ett lyder:
Hur kommer Ahmadinejad, om han rider ut stormen, agera mot oppositionen och de delar av befolkningen som protesterat? Vissa fruktar hårda repressalier.
I snart 30 år har mullornas blodsbesudlade regim suttit vid makten och skoningslöst förföljt och mördat allt motstånd, och redan nu är många av den senaste protestvågens demonstranter dödade. Proletären vill dock inte gå längre än att säga: vissa fruktar hårda repressalier. Med andra ord kanske det inte alls blir några hårda repressalier? Ahmadinejad, tycks Proletären mena, kanske inte alls är intresserad av någon hård repression – han kanske är ganska fredlig egentligen.
Att illusionerna om Ahmadinejad inte kan tillskrivas något slarvfel, utan i högsta grad är en del av K:s politik bekräftas av den sista frågan: ”Tänker Ahmadinejad agera mot den korrupta elit som han så kraftfullt fördömde innan valet, eller var det främst röstfiske?”
Med andra ord: K hyser inte bara förhoppningen att Ahmadinejad ska visa sig överseende med oppositionen och låta bli att förfölja den, de hoppas också att han faktiskt ska föra en politik i de fattiga massornas intresse, och slå mot den korrupta eliten. Som om inte den iranska regimen vilar på en korrupt elit!
Man tror ibland att man har sett allt, men K upphör inte att förvåna. Liksom deras läromästare Stalin är de helt oförmögna att handskas med revolutionära kriser – men rosenkindade förhoppningar om Ahmadinejad när Teherans invånare reser sig i revolt, är inte det att gå en smula långt, även för er?
Jens-Hugo Nyberg