Just nu är vi många utanför Iran som gnisslar tänder och sliter vårt hår i frustration över att inte kunna göra något kraftfullt åt situationen inne i landet. Men trots allt erbjuds det vissa tillfällen för oss att höja våra röster till stöd för kampen och mot den kriminella regimen. Ett sådant inträffade i dag (25/6). På Medborgarplatsen, som ligger i Stockholms södra innerstad, hölls en manifestation för frihet i Iran. Uppskattningsvis deltog cirka 300 personer, mestadels iranier men även personer av annan nationalitet.
Talarna kom från Folkpartiet, Vänsterpartiet, PEN och iranska grupper och tidskrifter. Plakat och banderoller var helt inriktade på den aktuella terrorn.
De enda som avvek från det var rojalisterna som hade många fanor på plats, till skillnad från vänstern som inte hade några synliga symboler alls. Hela manifestationen var självklart känsloladdad. Men tragiken i det som pågår trängde sig på extra tydligt när ett inslag från BBC spelades upp. En anonym kvinna gav ett vittnesmål från en just avhållen demonstration. Förkrossad men målmedveten gav hon rapport som inte kunde undgå att fylla oss med både sorg och hat. I syfte att krossa rörelsen lever regimen ut alla sina mest mordiska och sadistiska drifter just nu. Kvinnan berättade om besinningslös misshandel, folk som slängs ner från broar. Ett liv är inte värt mycket just nu på gatorna i den islamiska republiken.
Arbetarmakt och Revolution deltog givetvis på den här manifestationen. Vi delade även ut flygblad och sålde våra tidningar för att propagera för en revolutionär socialistisk linje. Det är just den svaga förankringen för en sådan politik som är ett av de grundläggande problemen just nu i Iran, vilket faktiskt åskådliggjordes av manifestationen. Regimen förstår bara ett språk: makt! De enda som kan leverera en knockout är arbetarklassen understödd av bönderna och andra förtryckta skikt. De besitter numerären och de rätta nyckelpositionerna i den ekonomiska infrastrukturen för att lamslå hela landet.
Men för att arbetarna ska kunna genomföra generalstrejker, arbetsplatsockupationer, massdemonstrationer och kollektiv beväpning, måste de organiseras självständigt. Vem som helst inser att allt det här inte kommer att hända av sig självt, utan organisationer. Massiva klasskampsaktioner hotar inte bara regimen utan även de privilegierade klasserna dvs. den sociala basen för liberaler och monarkister, som också är mot regimen. Så för att få till stånd en enhet med dessa element, de demokratiska borgarna, måste arbetarrörelsen tukta sig själv och avstå från metoder, idéer och handlingar som hör till dess klassiska och mest effektiva arsenal. Problemet är att det var just den arsenalen som var nödvändig för att krossa avskummet som styr Iran. Vi tycks alltså ha en valsituation här. För att återvända till dagens manifestation så måste vi säga att det inte är rätt val som har gjorts från vissa vänsterkrafters sida. Rikligt med rojalistfanor men inte en enda symbol för den iranska arbetarklassen! Det är naturligtvis inte själva symbolerna i sig självt det handlar om utan vad som är alarmerande är att skillnaderna mellan borgerligheten och arbetarklassen suddas ut i dess s.k. breda demonstrationer.
Därmed talas det inte i klartext om vad som krävs för att vinna i Iran. Dagens manifestation var mycket lyckad. Flera talare gjorde oerhört värdefulla poänger. Det iranska folket har fått ännu ett exempel på att de inte är helt lämnade åt sitt öde. Men rörelsens framtid ligger inte i fortsatt falsk enhet över klassgränserna.
Anders Johansson
Bildkälla; Wikimedia Commons; Fars Media Corporation; Creative Commons Attribution 4.0 International