Iran: För en oberoende arbetarkamp

Masskampen mot prästdiktaturen i Iran reser frågan om hur regimen kan besegras och vad alternativet ska vara. Stalinistiska och reformistiska krafter vill ge en avgörande roll åt liberaler samt åt dissidenter inom statsapparaten. Men vi trotskister argumenterar för behovet av en strategi som mobiliserar den iranska arbetarklassen i en oberoende revolutionär attack mot den Islamiska Republiken.

Många diskuterar den här frågan i ljuset av både kapitalismens triumf i de före detta stalinistiska staterna och mot bakgrund av den iranska arbetarklassens svidande nederlag mot den religiösa kontrarevolutionen i början av 1980-talet. Deras slutsats blir att den oberoende arbetarkampen inte har några utsikter att lyckas. De säger att såväl världsläget som situationen i Iran talar emot en revolutionär socialistisk strategi. En av dessa krafter är Irans Tudehparti dvs det gamla moskvatrogna kommunistpartiet.

Tudeh väljer sida mellan regimens hundar
I sin internationella bulletin nr 257, utgivet i juni strax innan valen, säger de att det vore fel att förhålla sig neutral inför de då stundande valen. De uttalar sig mot bojkott av valen och säger att socialister borde ta ställning mellan de olika kandidaterna. För Tudeh var huvudsaken att besegra Ahmadinejad och Mohsen Rezai, vilka de utnämner till reaktionens kandidater. Resonemanget går så här: “Succeeding in this task is one step (.) towards alleviating the current pressure and moving toward revitalising the reform process and rebuilding the social forces for the future crucial struggle to discard the regime of Velayat – e – Faquih.” Detta innebär att Tudehpartiet uppmanade de iranska massorna att rösta på vilken som helst av de andra kandidaterna bara för att besegra de ovan nämnda.

Tudehpartiet var en av huvudaktörerna under de ödesdigra händelserna 1978-83 som för så lång tid framåt beseglade det iranska folkets öde. Även då präglades de av en djupgående misstro mot den iranska arbetarklassens revolutionära förmåga. Den gången hette räddaren i nöden Ayatollah Khomeini. Tudeh-stalinisterna såg i hans fundamentalistiska rörelse en antiimperialistisk kraft som skulle göra det möjligt för Iran att avancera mot socialismen utan en regelrätt proletär revolution. Khomeini å sin sida utnyttjade Tudehpartiet för att stärka sin position mot olika rivaler. När Tudeh hade spelat ut sin roll likviderades de på det sätt som redan hade skett med den övriga vänstern; genom storskaliga fängslanden och avrättningar.

För en oberoende arbetarrörelse
Vi kan konstatera att Tudehpartiet i grunden inte har lärt sig någonting sedan den förra revolutionen. Nu som då avskriver de arbetarklassen som den ledande revolutionära kraften. Nu som då förnekar de behovet av ett uttalat socialistiskt handlingsprogram för kampen. Nu som då söker de med ljus och lykta efter “progressiva” och “demokratiska” borgerliga ledare att hänga i rockskörten på. Enda skillnaden är att de har bytt föremål för sin uppvaktning. I dag är det inte de mest fundamentalistiska krafterna inom det islamistiska etablissemanget de hoppas på, utan istället dess så kallade reformvänliga flygel.

Tudehs nuvarande linje svarar på sätt och vis mot en stämning som är väldigt utbredd bland oppositionella iranier. Denna stämning kommer flitigt till uttryck i exilbloggar och brukar sammanfattas i ordalag som att det är “nödvändigt att samla alla goda krafter” eller “vi får inte splittra motståndet mot regimen längs politiska linjer”.

När dessa argument kommer från politiska grupper måste de beskrivas som oerhört demagogiska och beräknande i sitt utnyttjande av massornas desperata längtan efter förändring och seger. Faktum är att kampen redan är splittrad längs klassgränser. Den iranska borgerligheten, i liberal, religiös eller nationalistisk utstyrsel, har haft ett otal chanser under de senaste 100 åren att leda en nationell och demokratisk utveckling. Deras fiasko är monumentalt.

Tiden har kommit för den iranska arbetarklassen, understödd av bönderna och de fattigaste, att ta kommandot över politiken. Demografiska och socioekonomiska skäl talar för detta. Industrialisering, urbanisering och föryngring har gjort det iranska proletariatet objektivt starkare än det någonsin har varit. Problemet är att dess politiska utveckling släpar efter.

Istället för att bejaka bristen på politisk utveckling krävs en strategi som tar tillvara på arbetarklassens inneboende styrka att paralysera hela landet genom strejker, fabriksockupationer, massdemonstrationer och arbetarråd. Alla dessa metoder, som är naturliga för arbetarklassen, innebär per automatik en konfrontation mot borgerligheten som klass och inte bara mot den politiska regimen. Eftersom dessa metoder är nödvändiga för att vinna mot den islamiska republiken så finns ingen förutsättning för en djupare allians mellan Irans arbetare och Irans borgerlighet.
Eduardo Montero