Kapitalismens kris: Långt ifrån över

I förra numret av Arbetarmakt redogjorde vi för djupet av produktionsnedgången för den svenska kapitalismen, vars ras under fjärde kvartalet förra året bara slogs av USA och Japan. Vi slog också fast att krisen kommer att fortsätta under 2009 och förmodligen även under nästa år. De senaste veckorna har en ny optimism kunnat skönjas på ekonomisidorna i borgerliga tidningar. Svenske riksbankschefen Svante Öberg konstaterade tisdagen den 18 augusti att ”det värsta är över när det gäller finanskrisen”.

Men han konstaterade samtidigt att ”återhämtningen blir utdragen” och nämner bankernas ovilja att låna ut pengar och behovet för de amerikanska hushållen sparar mera pengar som viktiga faktorer. En annan fråga som nämnts, och som IMF pekar på i sin dystra analys över den svenska ekonomins framtid, är det svenska bankkapitalets exponering mot de baltiska bakerna. Många menar att krisen i baltländerna kommer att ge kraftiga återverkningar i Europa framöver. Här riskerar svenska banker, med SEB och Swedbank i spetsen, att fortsätta förlora ytterligare miljarder i uteblivna intäkter.

Någon substans i ny optimism?
När borgerliga ekonomiskribenter gör en stor sak av att andra kvartalet visade på ”nolltillväxt” ska det dessutom ses över tid. De senaste tre kvartalen, från oktober till juni, har visat ett produktionsfall på -4,9, -6,5 och -6,2 procent. Det andra kvartalets ”nolltillväxt” är det bara i jämförelse med det föregående kvartalet. Tre så dåliga kvartal i rad har dock inte setts i den svenska ekonomin sedan andra världskriget, och efterverkningarna lär blir utdragna.

Växande massarbetslöshet
Arbetare har helt enkelt lite skäl att glädjas över den senaste vågen av optimism. I skrivandets stund har den öppna arbetslösheten nått 9,1 procent, vilket är en ökning med 2,3 procent motsvarande samma period förrra året. I öppen arbetslöshet befinner sig för närvarande 454 000, vilket är 99 000 fler än i augusti förra året (enligt SCB). Räknar man in alla deltidsarbetslösa och sjukskrivna blir siffrorna så klart högre. Inom tillverkningsindustrin har antalet jobb minskat med 79 000 under det senaste året. I synnerhet arbetarungdomar får betala krisen – ungdomsarbetslösheten närmar sig 30 procent.

Exportkapitalet har gynnats
Den eventuella återhämtningen som de borgerliga ekonomerna förutspår ska dessutom ses i ljuset av den omfattande jobbslakten: när kapitalisterna skurit ned på löneutgifterna och när lagren tömts och nu måste fyllas ger det så klart plus i kassan. Kortsiktiga vinstökningar genom omfattande neddragningar, och den mycket låga bankräntan (som efter Riksbankens sänkning i somras ligger på 0,25 procent) bidrar inte så förvånande till en viss respit för kapitalet. Det sjunkande värdet på den svenska kronan har också underlättat för exportföretagen, vilket vi också förutspådde i förra numret. Företag som SKF har kunnat tjäna 500 miljoner kronor på kronfallet under det första halvåret, vilket motsvarar 40 procent av bolagets hela halvårsvinst. Atlas Copco och Boliden har på samma sätt kunnat öka sina vinster med omkring 20 procent.

Skör återhämtning
I det långa loppet är dock den svenska kapitalismen, med en stor del exportinriktad produktion, för sitt välbefinnande beroende av situationen i den globala ekonomin, och inte minst av hälsotillståndet för den amerikanska marknaden. Den återhämtning som nu kan skönjas är långt ifrån någon stabil sådan. Tvärtom är det troligaste att det blir en mycket utdragen historia. Situationen för den amerikanska ekonomin, som fortfarande utgör den globala kapitalismens huvudmotor, ser inte ljus ut. Skuldberget för den amerikanska staten, på offantliga 12,8 biljoner (tusen miljarder) dollar motsvarar numera nästan hela USA:s bruttonationalprodukt. Med en växande massarbetslöshet i USA finns det lite som talar för att amerikanska konsumenter plötsligt ska få ökad köpstyrka, i synnerhet som den offentliga servicen bantas. Obamas senaste tal om att det värsta är över ska alltså tas med viss skepcis. De miljarder som pumpats in i bankerna har skapat ett hål i skattkistorna som måste fyllas.

Inbyggda problem
Det är givetvis svårt att sia om ekonomins utveckling. Men några avgörande saker talar för att den globala kapitalismen, i och med den kris som började som en kreditkris under slutet av 2007, inträtt i en ny period där kriserna kommer att bli allvarligare och mer utdragna, och uppgångarna svalare och kortvarigare än tidigare. Den i ett historiskt längre perspektiv minskade benägenheten till industriella investeringar, och de samtidigt minskande profitkvoterna, vittnar om den strukturella överackumulation av kapital som byggts in i världsekonomins centrum. I G7-länderna låg de genomsnittliga profitkvoterna under 1950- och 60-talet på 26,2 procent, för att mellan 1973 – 1993 sjunka till 15,7 procent. De omfattande angreppen på arbetarklassens levnadsstandard (Thatchers och Reagans arbetarfientliga politik på 80-talet kan nämnas), liksom avregleringarna av finansmarknaderna som följde på 90-talet, samt den växande exporten av kapital efter murens fall, har bara kunnat fördröja den fortsatta utvecklingen mot minskade vinster.

Alla de åtgärder som syftat till att säkerställa fortsatt växande vinster (avregleringar, kapitalexport, räntesänkningar osv) har dessutom bidragit till att skapa ett berg av förväntningar på framtida vinster – vinster som nu i hög utsträckning (i synnerhet för drabbade marknader som bostadsmarknaden) visar sig vara skulder som inte kan betalas tillbaka. Förutsättningarna för fortsatt vinstexpansion genom fortsatta räntesänkningar och avregleringar har grusats i och med ökande råvarupriser och därmed växande risk för inflation. När bubblorna till slut brustit har det varit en indikator på att utvecklingen i den verkliga ekonomin inte varit i fas med de fortsatt växande vinsterna på senare tid – triggade av de förhoppningar på snabb avkastning som fått kapitalet att i allt snabbare tempo söka sig till de för tillfället mest lukrativa investeringarna.

Ny period med värre kriser
Vad krisen syftar till är att skriva ned värdet på kapital så att det överensstämmer med produktionens verkliga värden. Bara när bankerna kan lita på att utlånade pengar betalas tillbaka med ränta, vilket förutsätter att investeringar omsätts i realiserad vinst, kommer finanskrisens dagar att vara räknade. Bara när företagen kan locka till sig kapital på basis av verklig expansion i produktionen kommer förutsättningarna för ett mer omfattande uppsving att skapas. Framför oss ligger dock, av allt att döma, en period präglad av ekonomisk kris och depression. Staternas skulder, som växt enormt i och med stödpaketen till bankerna och statsbankernas räntesänkningar, kommer att förvärra situationen för de arbetande massorna. Angreppen på arbetarklassen ställning i global skala kommer att intensifieras. Motsättningarna mellan de imperialistiska stormakterna kommer sannolikt att öka i takt med att den nationella borgarklassen i respektive land, utöver att tvinga arbetare att betala för krisen, försöker vältra över kostnaderna för krisen på grannländerna.

I Sverige beräknas arbetslösheten fortsätta att växa under innevarande och kommande år. Upp emot 12 procent av arbetskraften, omkring 650 000, kan komma att vara arbetslösa mot slutet av 2010. Offentlig sektor står på tur. 225 kommuner har nu meddelat att de kommer att gå med underskott i år. De 7 miljarder som av Anders Borg och Fredrik Reinfeldt utlovats till kommuner och landsting för nästa år kommer bara att mildra effekterna i viss utsträckning.

Gör motstånd!
Det finns ingen anledning att förhålla sig passiv inför denna utveckling. Vi måste tvinga kapitalisterna att själva betala för sin kris. Varje jobb måste försvaras, och mot nedskärningarna i produktionen och i offentlig sektor måste arbetarrörelsen mobilisera för ett program för offentliga meningsfulla arbeten – finansierat genom beskattning av de rika. Ett sådant program kan bara uppnås genom kamp underifrån, en kamp som också måste utmynna i ersättandet av den nuvarande fackliga ledningen med kämpande representanter för arbetarklassen. Bara en revolutionär kommunistisk politik kan leda till ett verkligt försvar mot kapitalismens kris, och samtidigt sammanföra kampen mot krisens effekter med kampen för att störta orsaken till den – det kapitalistiska systemet med produktion för profit.
Gunnar Westin