Militärkupp i Honduras

USA:s roll vittnar om acceptans för kuppmakarna
Efter Sovjetunionens och Östblockets sammanbrott har vi om och om igen fått höra att världen går mot mer demokrati, frihet och välstånd. Många inser att något helt annat hände åtminstone under president Bush, men optimismen fick nytt liv i och med Obamas tillträde. Nu skulle väl ändå USA lägga övergreppen och ”misstagen” åt sidan och verkligen gynna alla världens människor? Förtvivlat försöker de intala oss att detta är vad som händer i Afghanistan. Ett nytt test kom när Honduras militär avsatte den folkvalde presidenten Zelaya. Under tidigare år har ju USA:s regeringar stött otaliga militärdiktaturer i Latinamerika, och kontrasten verkade mycket tydlig när utrikesminister Clinton tog avstånd från kuppen.

USA:s försvar av demokratin
Nu var dock inte skillnaden så himmelsvid som den till en början kunde synas. USA tog offentligt avstånd från kuppen, men det stod snart klart att de inte hade för avsikt att följa upp det med att kräva att kuppen omintetgjordes och den lagliga presidenten återinsattes – ännu mindre att sätta någon kraft bakom det kravet. Även om man bortser från USA:s militära och politiska styrka så är Honduras mycket ekonomiskt beroende av landet.
Det skulle med största sannolikhet räcka med att USA hotade med kraftfulla ekonomiska sanktioner för att Honduras militär skulle backa och låta Zelaya återvända. Om målet, som den stora liberala hejaklacken intalar sig, just vore att främja demokrati och frihet skulle det förstås inte vara något som hindrade att de faktiskt kraftfullt krävde att den demokratiskt valde presidenten skulle återinsättas.

Men naturligtvis har inte Obama förvandlat USA till en global välgörare. USA fortsätter att vara världens mäktigaste kapitalistiska land, med militära, politiska och ekonomiska intressen att försvara. Dessa intressen hotas när ledare som Zelaya svänger åt vänster, och bygger sin ställning på att mobilisera de fattiga massorna för sina egna intressen – om än bara delvis.

Genom att undergräva den rika honduranska elitens intressen utgör Zelaya ytterligare ett hot mot stabiliteten och USA:s ställning i regionen. Det är därför Clinton inte kräver att presidenten ska återinsättas och fortsätta där han var före kuppen, utan verkar för en kompromiss – mellan den folkvalde och militären som avsatte honom! – som bygger på att Zelaya ska få återvända om han avstår från de radikalare delarna av sin dagordning.
Med andra ord: utrikesminister Clinton ger militären – till stor del utbildad av USA, och ordentligt blodsbesudlad efter utrensningarna på 1980-talet – grönt ljus för att använda våld i syfte att försvara de rikas klassintressen: bara det sker på ett lite snyggare sätt än under tidigare årtionden. Naturligtvis finns det inget att förvåna sig över för någon med minsta marxistiska skolning. Det är möjligt att Obama startar något krig mindre än Bush skulle ha gjort, men USA-imperialismen förblir USA-imperialismen, oavsett vem det amerikanska folket röstar på.

Vägen framåt för Honduras
Hur ska då Honduras arbetare ställa sig? Naturligtvis måste den reaktionära militärledningens rätt att påverka politiken helt avvisas. Detta innebär att Zelaya tillåts återvända. De får dock inte ha några illusioner om att det räcker med presidentens återinsättande. Militären har åter visat vilket dödligt hot den är mot arbetarnas och böndernas intressen. Alla officerare som stödde och deltog i kuppen måste ovillkorligen avskedas, och i lämpliga fall åtalas. Soldaterna måste organisera sig underifrån i kommittéer för att avskeda alla reaktionära och kriminella befälhavare. Valda representanter för arbetarna och soldaterna måste bevaka kvarvarande officerare, inklusive den högsta militärledningen, för att hindra dessa att åter sätta in militären mot folket. Samtidigt måste arbetarklassen organisera sin egen väpnade försvarsstyrka för att skydda sig mot liknande hot i framtiden.

En viktig del i kampen mot kuppmakarna och deras rika uppdragsgivare är att organisera en generalstrejk. För att slutligen undanröja faran för att den honduranska eliten åter ska slå ner de fattigas strävanden är det i förlängningen nödvändigt att beröva dem deras maktbas – deras storgods, fabriker och deras feta bankkonton. Även om det just nu finns ett utrymme för samarbete även med demokrater som inte är socialister måste målet vara att arbetarklassen och de fattiga bönderna ska ta över samhällsmakten, och radikalt omfördela de rikedomar vars uppdelning är ett direkt arv från kolonialism och förtryck. Zelaya kommer knappast att gå hela den vägen. En nyckeluppgift är därför att bygga ett ledarskap som verkligen försvarar arbetarklassens intressen.
Jens-Hugo Nyberg