Tidningarna fylls med nyheter om ekonomisk återhämtning, men samtidigt behärskas ekonomer, bankirer och politiker av osäkerhet. Är vi på väg mot en uppgång som kommer att ta tillbaka jobben, höja vinsterna och återställa det kapitalistiska systemets prestige, eller kommer återhämtningen att bli svag och plågas av instabilitet?
Å ena sidan framkommer fakta och siffror som visar att den industriella cykeln närmar sig botten och att en uppgång närmar sig. Ändå antyder samtidigt en bred skala av indikatorer att återhämtningen kommer att bli långsam och trög, med stor risk för både inflation och även ett sammanbrott i en andra nedgång (det som dem kallar en ”dubbeldykning” eller w-formad recession). Vem har då rätt och vad kommer att hända?
Tecken på stabilisering?
Det råder ingen tvekan om att kapitalisterna hämtar självförtroende ur de tecken på stabilisering som har kunnat ses i systemet sedan april i år. I mars 2009 visade siffrorna att världen hade inträtt i den mest synkroniserade globala nedgången åtminstone sedan 1930-talet, med omfattande ekonomiska sammandragningar i alla större länder. Men sedan dess, mellan april och juni, har kapitalisterna sett hur värdet på deras lager och aktier påtagligt har återhämtat sig (även om de börjat falla igen under de senaste fyra veckorna). Under de första tre månaderna 2009 var den genomsnittliga förlusten av jobb 691 000. Men i augusti var det ”bara” 298 000 människor som förlorade jobbet i den privata sektorn (den lägsta siffran under näs-tan ett år), och det följde på juli när ’bara” 360 000 blev av med jobbet.
Samtidigt som arbetslösheten i USA fortsätter att stiga, och kommer allt närmare 10 procent av arbetskraften, minskar hastigheten med vilken jobben går förlorade. Goda nyheter för kapitalister som försöker attrahera investeringar genom att peka på att bättre tider är på väg – inte lika bra för de miljoner människor som förlorat sin försörjning sedan juni, eller de fyra och en halv miljoner amerikaner som förlorat sina jobb i år.
På bostadsmarknaden har prisfallen jämnats ut i USA och priserna i Storbritannien har visat tecken på att stiga igen. Fastighetsmäklarnas riksorganisation rapporterade att oavslutade försäljningar av bostäder i USA steg med 12 procent i juli jämfört med juli 2008, och 3,2 procent jämfört med juni. I Storbritannien var bilden liknande: i juli steg godkända bostadslån med 7,8 procent jämfört med juni till det högsta på 17 månader.
Det är inte bara i USA som nedgångens hastighet avtar och glimtar av återhämtning kan ses. Prokapitalistiska tidningar tillkännagav triumferande att Frankrike, Tyskland och Japan alla i sommar ”kommit ut ur recessionen”, när vart och ett noterade två på varandra följande månader med tillväxt av BNP. Och i Kina, där en flygande ekonomisk tillväxt på 11–12 procent under 2006 och 2007 sjönk drastiskt förra året när mer än 20 miljoner arbetare avskedades under intryck av den globala recessionen, beräknas BNP i september återgå till den nivå på 8 procent som behövs för att hålla takt med befolkningens tillväxt.
Krisen fortsätter
Varför är kapitalisterna så nervösa inför utsikterna att deras system, med tanke på dessa tecken på återhämtning, ska kunna återvända till hållbar tillväxt och lönsamhet? Svaret är att den stora finanskrisens effekter långt ifrån är över och att de hotar att dra ner återhämtningen.
Den globala kreditkrisen förlamade utlåningen från bankerna till företagen. Även om kreditgivningen har återhämtat sig något sedan den finansiella hjärtattacken 2007–2008, har hela sjok av kreditprodukter och komplicerade derivat försvunnit och kommer sannolikt inte tillbaka. Trots att regeringarna öst ut stora summor till banker på obestånd i förra årets historiskt exempellösa garantischeman på miljardtals dollar, lånar bankerna fortfarande inte ut till företagen. Varför? Därför att företagen uppvisar mycket låga vinstnivåer och bankerna därmed inte tror att de kan lita på dem vad gäller återbetalning av lånen.
Det är därför som företagens utgifter i Storbritannien, trots att revisorernas riksförening rapport i augusti hävdar att recessionen i Storbritannien är ”på väg att ta slut”, är de lägsta på 43 år. Med svåra brister i bankernas utlåning till företagen, skar företagen i sina egna utgifter med en hastighet som är den högsta sedan 1966, varnade inrikesministeriets siffror i augusti. David Kern, chefsekonom på brittiska handelskammaren, sade till BBC att det skarpa fallet i investeringar innebär att landet kommer att ”sakna den nödvändiga kapitalstocken för att bära upp en återhämtning”.
I och med att företagen drar ner på utgifterna och går i konkurs, ser det ut som om arbetslösheten kommer att fortsätta växa under en tid. USA:s officiella nivåer på arbetslösheten må vara under 10 procent, men George Marcus, chefsekonom på den schweiziska banken UBS, förklarar att ”modfällda arbetare och de som tvingas acceptera deltidsarbete fortsatte att öka till 10 och 16,5 procent”, vilket återspeglar det han kallar ”dold arbetslöshet och undersysselsättning”. Med färre människor som har kontanter att spendera, kommer givetvis försäljningen av livsmedel och andra konsumentvaror att minska och därmed få ännu en negativ effekt på ekonomin, vilket leder till ännu en spiral med stagnation.
Till och med i Japan, världens näst största ekonomi som rapporterades ha kommit ut ur recessionen med en tillväxt på 0,8 procent, har nu arbetslösheten nått 5,7 procent med ännu en miljon arbetare som är utan arbete sedan den här tiden förra året.
Statsskulden rusar iväg
En annan kritisk faktor som pekar på att återhämtningen kommer att bli smärtsam och långsam är krisen i de offentliga finanserna. Nedgången innebär att långt mindre pengar kommer in till statens kassakistor via skatter, och att mer betalas ut i understöd till arbetslösa. Samtidigt är staterna i USA, Storbritannien, EU och Japan själva ordentligt skuldsatta, speciellt som resultat av de miljarder de kastat bort på att lösa ut bankerna. Stimulanspaket för att försöka få igång ekonomin igen har också ökat staternas skulder.
Regeringarna kom överallt överens om att ta på sig bankernas förluster för dåliga lån. Nu förväntar de sig att arbetarklassens skattebetalare ska betala för det.
Vad innebär det? Om regeringarna försöker balansera sina räkenskaper och kontrollera den rusande statsskulden, kommer det att innebära höjda skatter för befolkningens stora majoritet, eller våldsamma nedskärningar i statliga utgifter för livsviktig service som sjukvård och utbildning och understöd för de extra miljoner som blivit arbetslösa. Om miljoner människor blir fattigare på det sättet, kommer de att ha mindre att spendera, vilket också kommer att förvärra trenden mot ekonomisk stagnation.
Inflation, deflation, stagnation
Om regeringarna å andra sidan inte får ut tillräckligt mycket av dessa våldsamma nedskärningar – eller de hindras av motstånd från arbetarklassen världen över, på gatorna och i valbåsen – kommer krisen i de offentliga finanserna att tvinga ner värdet på deras valutor. Det kan bryta ut en rusning efter deras valutor på de internationella växlingsmarknaderna. Men det är mer sannolikt att marknaderna för obligationer – där regeringarna lånar pengar av investerare som köper löften av regeringarna om garanterad återbetalning plus ränta längre fram – kommer att straffa regeringarna och orsaka inflation.
Nouriel Roubini, professor i ekonomi vid New York University, har förutspått att ”de som skapar politiken gör fel vad de än gör. Om de tar stora budgetunderskott på allvar och höjer skatterna, minskar utgifterna… kommer de att undergräva återhämtningen och knuffa ner ekonomin igen i stag-deflation (recession och deflation). Men om de behåller stora underskott, kommer fribrytare på obligationsmarknaden att straffa politikerna. Då kommer förväntningarna på inflation att stiga… och låneräntorna kommer att stiga ordentligt och leda till stagflation.”
När tecknen på återhämtning stärks, vilket de visar alla tecken på att göra, kan de överflödiga pengar som inte investerats och som för närvarande skvalpar omkring i bankerna och finanshusen få syn på undervärderade tillgångar och företag och rusa mot dem som luft genom de sönderstuckna väggarna på ett vakuum. Det skulle kunna höja priset på tillgångar och leda till ännu mer inflation. Då skulle vi få en upprepning av förra årets kaotiska prisstegringar på olja och livsmedel vilka ledde till upplopp världen över.
Det finns alltså två scenarier – nedskärningar utarmar folket och minskar konsumenternas förmåga att spendera, eller också driver inflationen ner pengarnas värde, utarmar människor och destabiliserar världsekonomin ännu mer.
Utifrån detta står en sak klar: de massiva paketen med understöd och stimulans som främjats av USA, EU, Kina och Storbritannien måste få ett slut. Det finns redan en skarp konflikt inom G20 mellan Tyskland och Frankrike å ena sidan och USA och Storbritannien å den andra om hur snabbt räddningspaketen ska avbrytas. USA är mest tveksamma till att avbryta stimulanspaketen, även om underskottet i budgeten förutspås bli 2 biljarder dollar mer än förväntat. Kongressens budgetkontor varnar för ett 10-årigt underskott på 7,2 biljarder dollar och ett ackumulerat 10-årigt underskott på 9,05 biljarder förutspås av själva Vita huset. Årets underskott i budgeten kommer att bli 1,6 biljarder dollar och skulderna kommer som andel av BNP att stiga till häpnadsväckande 69 procent 2019 – en siffra som får en att undra huruvida grunden har lagts för en ännu mer seismisk ekonomisk kris under nästa årtionde.
Det är därför ingen överraskning att Financial Times rapporterar att obligationsmarknaderna arbetar utifrån förutsättningen att det inte blir en stark återhämtning, utan ”en mycket svag återhämtning framöver”.
Kinesisk kris
Vi måste slutligen ta med Kina i beräkningen. Den kinesiska ekonomin har drabbats hårt av världsrecessionen när dess export föll dramatiskt tidigare i år. En stark återhämtning föreföll inträffa under sommaren, men nu har aktiemarknaderna drabbats av fruktan inför både en skarp nedgång i bankernas utlåning i Kina och tecken på att regeringarnas stora stimulanspaket inte har hamnat i fickorna på produktiva industrier utan hos spekulanter i fastigheter och aktier. Kinas stimulanspaket på 4 biljarder renminbi och statliga banklån på 7,4 biljarder renminbi i år representerar 45 procent av Kinas BNP – ekonomer vid den franska banken BNP Paribas säger att inget land genomfört något i den omfattningen sedan andra världs-kriget. Men Royal Bank of Scotland rapporterar att en femtedel av dessa pengar har gått till börsspekulanter och närmare en tredjedel till egendom och andra finansiella tillgångar, vilket ”bidrar till att späda på ohållbara bubblor med tillgångar”, varnar Jamil Anderlini i Financial Times den 24 augusti. När den kinesiska börsen föll 14 procent på bara tre veckor i augusti var det därför många som såg det som ett tecken på en bubbla som kommer att brista. En kris i Kina skulle i massiv omfattning störa en återhämtning i världshandeln.
Marxismen och återhämtningen
Vi kan, sammanfattningsvis, se att den kommande återhämtningen är belamrad med kvardröjande drag från världskrisen i finanser och ekonomi.
Marxister insisterar på att det kapitalistiska systemet följer ett mönster med 7- till 10-åriga industriella cykler i vilka kriser och faser med skarp nedgång leder till perioder med stagnation som i sin tur följs av återhämtning. Till skillnad från kapitalistiska ekonomer tror vi inte att kriser och perioder med nedgång är konstiga undantag till en normal jämvikt med ständig expansion, utan är inbyggda i själva systemet och är oundvikliga biprodukter av det sätt som kapitalismen fungerar på.
Den underliggande krisorsaken är profitnivåns tendens att falla under kapitalismen. När avkastningen på investeringarna faller i den produktiva ekonomin, placerar kapitalisterna sina pengar i alla möjliga slags komplicerade finansinstrument.
Bankerna och finansiärerna inser emellertid att sjunkande vinstnivåer innebär att de inte kommer att få tillbaka sina lån. De summor som de var beroende av och de finansiella instrument som de handlade med uppenbaras som fiktiva värden. En kreditkris inleds när långivare drar tillbaka lån, kreditlinjer bryts, aktiemarknader faller och banker går i konkurs.
Förekomsten av stora volymer kapital som inte längre kan säkra tillräcklig avkastning för att de ska investeras är det som Marx kallade ”överackumulation av kapital”. Det är det som krisen försöker korrigera – genom att utplåna överskottet på kapital. I en värld med fattigdom, ojämlikhet och behov, måste alltså stora kvantiteter kapital utplånas så att kapitalisterna återigen ska kunna investera för en vinst som är tillräckligt stor för att de ska anse det meningsfullt. Det är därför som recessionen innebär avsiktlig utplåning av jobb, arbetsplatser, samhällen och liv. När tillräckligt mycket har utplånats, kan kapitalet eventuellt gå in, köpa upp egendom billigt, hyra arbetare till låga löner, använda arbetslösheten för att driva ner lönerna ännu mer och återigen börja håva in stora vinster.
Lärdomar
Därför finns det två lärdomar som kan dras av dagens ekonomiska kris. Den första är att det inte tjänar något till att sitta stilla och bara vänta på en återhämtning som ska rädda våra jobb, vår levnadsstandard, våra samhällen och vår framtid. När återhämtningen kommer, kommer den att bli svag och instabil, med hög arbetslöshet. Labourpartiet och de Labourvänliga fackföreningsledarna pekar alltid på den ekonomiska cykeln som en orsak att inte kämpa. Bara om vi håller ut kan ”saker och ting bara bli bättre”. Kapitalismens väg till en stark återhämtning är tvärtom åratal borta och går över ruinerna efter våra nuvarande jobb, vår service, våra pensioner och våra löner.
Den andra lärdomen är att krisen inte uppstod ur en dålig politik här eller där, eller bankirer som blev ”för giriga” (en bankir som inte var girig skulle snart sluta vara bankir). Inte heller var det någon okontrollerbar naturkraft, som en katastrofal väderhändelse, som människor inte kan påverka. Den orsakades av systemets själva natur – och det systemet kan förändras, kan avslutas och ersättas med ett rationellt system grundat på en demokratiskt planerad ekonomi.
Slutsatsen är enkel. Arbetarklassen måste göra motstånd mot varje försök från kapitalisterna att få oss att betala för deras kris – och vi behöver omvandla vårt motstånd till en politisk utmaning mot hela det kapitalistiska systemet.
Richard Brenner
Bildkälla, framsidan; Banksy; Wikimedia Commons; Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported license.