Den rödgröna koalitionsregeringen i Norge, som innefattar Arbeiderpartiet, Senterpartiet och Socialistisk Venstre, sitter kvar vid makten efter den gångna veckans jämna val till stortinget. Med 86 mandat mot 83 (sammanlagt 47,8 procent av de nära 2,7 miljoner rösterna) säkrades fortsatt styre i en rösträkning som svängde fram och tillbaka en bra bit in på slutet.
Många progressiva pustar nu ut. Inte bara hade en renodlat borgerlig regering betytt en mer hårdför politik mot arbetare och ungdomar. Det står också klart att det populistiskt borgerliga och främlingsfientliga partiet Fremskrittspartiet med 22,9 procent gjorde sitt bästa val någonsin. Detta hade gett partiet en ledande ställning i en borgerlig regering i egenskap av att vara det största borgerliga partiet.
Hur kom det sig att den sittande regeringen lyckades med det som ingen tidigare norsk regering på länge klarat av (att återväljas)?
Svaren på den frågan är flera. Ett avgörande skäl är att Arbeiderpartiet delvis brutit med den ”tredje vägens politik” som ju så påtagligt skadat förtroendet för socialdemokratin inom arbetarklassen i andra länder. Istället för att profilera sig som ett parti som sätter sin starka tillförlit till de liberala marknadskrafterna gjorde Arbeiderpartiet, anförda av den populäre partiledaren Jens Stoltenberg, i samband med valet 2005 en gir åt vänster och försökte förbättra relationerna till arbetarrörelsen genom en serie löften och reformer. I detta har de också haft en pålitlig allierad i Socialistisk Venstre, den norska motsvarigheten till svenska Vänsterpartiet.
Den sittande regeringen genomförde också en rad reformer till förmån för arbetarklassen: barnomsorgen har byggts ut, man har höjt lägstanivåerna i sjukpensionssystemet och samtidigt lyckats ändra tillbaka en del av de åtgärder som tidigare borgerliga regeringar genomfört. Regeringen har profilerat sig som en värnare av kollektivavtalen och uttryckt sitt stöd till den norska fackföreningsrörelsens kamp mot lönedumpning. Man stoppade också flera privatiseringar och har i nuläget tillsatt en utredning för att klargöra hur privatiseringspolitiken slagit mot sjukvården. Många hoppas nu att det ska leda till ett stopp för fortsatta privatiseringar. Vidare har vattenkraften steg för steg nationaliserats genom lagstiftning som satt stopp för nya utvinningstillstånd för privata företag samtidigt som existerande tillstånd som gått ut inte har förnyats. Man drog sig också tillbaka från deltagandet i USA:s ockupation av Irak.
Allt detta har sammantaget lett till att den sittande regeringen fått nytt förtroende. Den entusiasm som norska LO och dess ledare Jan Davidsen uttryckt över valresultatet understryker Stoltenbergs framgång i att stärka banden mellan sitt parti och arbetarnas massorganisationer. Under den föregående mandatperioden har den fackliga anslutningsgraden t.o.m. ökat, en trend som skiljer sig från utvecklingen på många andra håll i Europa. Arbeiderpartiet förbättrade därtill sitt röstresultat och fick 35,4 procent (+2,7 procent jämfört med valet 2005). I starka fästen som Trondheim fick man över 40 procent.
Detta är dock inte hela historien. Trots valsegern och de steg som tagits av den rödgröna regeringen har socialister i själva verket all anledning att förhålla sig kritiska till den återvalda regeringen. Om Arbeiderpartiets vänstergir och de reformer som genomförts förklarar det fortsatta stödet inom arbetarrörelsen så vittnar den förda politiken och den senaste valrörelsen för det första om att den röd-gröna regeringen i grunden är inställd på att fortsätta bedriva en politik som rör sig helt inom det kapitalistiska systemets ramar. Detta visas inte minst av hur regeringen agerat under finanskrisen.
Finanskrisens konsekvenser för den norska kapitalismen och den rödgröna regeringens politik
Krisen, som slog till med full kraft mot den norska ekonomin under 2008, ledde under de två sista kvartalen och detta års första kvartal till ett ras i produktionen och till en sänkning av BNP med 2,7 procent. Den öppna arbetslösheten steg under samma period med 0,7 procentenheter (den ligger nu på omkring 3 procent) och beräknas nå en topp på 3,9 procent (vilket omfattar cirka 110 000 arbetslösa) vid årsskiftet. Samtidigt som arbetslösheten ökat har den rödgröna regeringen satsat helhjärtat på den strategi som utmärkt regeringspolitiken i EU och i USA: man försöker parera krisen genom en expansiv finanspolitik – i första hand till förmån för de norska bankerna och storföretagen.
I slutet på 2008 beslöt stortinget att tillföra de norska bankerna 350 miljarder norska kronor i form av statsobligationer. Samtidigt sänkte man kraven på säkerhet och återbetalningstakt. Politikernas syfte har varit att stärka de norska bankernas likviditet och vilja att låna ut pengar till företagen. I år har ytterligare 100 miljarder skjutits till, samtidigt som styrräntan, som styr kostnaderna för bankernas lån från den norska centralbanken, sänkts till en rekordlåg nivå på 1,25 procent (i oktober förra året låg den på 5,7 procent!).
Än så länge har denna politik lyckats bidra till att krisens effekter hejdats något. De underliggande orsakerna rår den dock inte på. Tillgången till billiga krediter har ökat hushållens konsumtion något efter ett ordentligt fall under 2008, vilket speglade krisen för bilmarknaden och åtstramningar från bankerna. Men samtidigt har investeringarna i produktionen, trots miljardanslagen till bankerna, fortsatt att minska. Även om investeringarna under andra kvartalet, främst som en konsekvens av den expansiva finanspolitiken, ökade med 1,1 procent i förhållande till det första kvartalet, talar det totala fallet i investeringarna sitt tydliga språk: under detta år beräknas det sammanlagda fallet i produktiva investeringar till hela 30 procent, och nästa år beräknas fallet fortsätta med ett tapp på 20 procent (prognosen kommer från SSB, norska statistiska centralbyrån). Krisen är tydligast inom exportnäringen, vilket har sin grund i den globala nedgången för industriproduktionen och i efterfrågan på varor (från bl.a. den amerikanska marknaden). Efterfrågan på råvaror har bl.a. tagit sig uttryck i att den norska oljeexporten beräknas minska med 6 procent i år.
Problemet för de kapitalistiska regeringarna i den nuvarande perioden, och det gäller inte bara den norska, är att krisen inte i första hand har sin bakgrund i bankernas ovilja att låna ut pengar till företagen. Även om krisen började i bank- och kreditsektorn så var den i själva verket bara ett uttryck för den underliggande strukturella överackumulationskrisen inom betydande sektorer av industrin i västvärlden överhuvudtaget. Inom dessa sektorer har sådana mängder av kapital investerats att möjligheten till ständigt fortsatt växande vinster börjat avta. Samtidigt har kostnaden för de nya investeringar som krävs för att hålla igång maskineriet ökat. Att kapitalet tagit sin tillflykt till de högre vinstmöjligheter som genererats på den avreglerade spekulationsmarknaden (bl.a. bostadsmarknaden) har under en period kunnat skjuta upp krisen, men inte avvärja den.
Den nuvarande globala krisens funktion är att återskapa gynnsammare förutsättningar för investeringar för kapitalet: detta sker genom en omfattande attack på arbetarklassens ställning över hela fältet. Vi ser det i ökad press på de anställda inom industrin, nedläggningar av otillräckligt lönsamma anläggningar, massavskedanden och i den sammanhängande pressen nedåt på löner.
Det är därför som den expansiva finanspolitiken från den norska regeringen, som främst syftat till att rädda bankerna och förmå dessa att börja låna ut pengar, i slutändan inte är något recept för att lösa krisen. Den röd-gröna regeringens politik syftar inte till att förhindra kapitalets attacker på de norska arbetarna, den är istället helt inriktad på att mildra den något och om möjligt fördröja och begränsa mer omfattande angrepp.
Vad betyder detta på kort sikt för den rödgröna regeringen?
Trots den frikostiga utdelningen av de norska skattebetalarnas pengar till bankerna kommer dessa, liksom de norska företagen, även fram över att anpassa sina investeringar till den sviktande världsmarknadens realitet. Det är medvetenheten om detta som gjort att regeringen knappt utfärdat ett endaste vallöfte under valkampanjen.
Den expansiva finanspolitiken bär också med sig faror som lurar bakom hörnet. Samtidigt som produktionen fortsätter att minska och arbetslösheten ökar har priserna på den norska bostadsmarknaden stigit (priserna steg med 4,1 procent under första kvartalet, sedan ytterligare med 5,3 procent under det andra). Detta vittnar om risken för att resultatet blir nya spekulationsbubblor.
Tillgången till olja och naturgas, och existensen av oljefonden, innebär givetvis ett betryggande element för den norska kapitalismen – den skapar också ett större handlingsutrymme för den norska regeringen och ett högre mått av stabilitet i förhållandet mellan de i grunden antagonistiska klasserna. Andra kapitalistiska regeringars benägenhet att skuldsätta staten för att rädda de rika kommer att gå ut över arbetarklassen och de förtryckta, då resultatet blir nedskärningar i de offentliga verksamheterna. Detta kommer sannolikt att prägla utvecklingen i klasskampen i länder som Tyskland och Frankrike under den kommande perioden.
I Norge har stora nedskärningar än så länge kunnat undvikas då statskassan fortfarande har stora överskott av reserver. Debatten har istället handlat om huruvida man ska börja använda sig av de 2 470 miljarderna i oljefonden eller inte (här har Arbeiderpartiet argumenterat för att fortsätta vänta med detta till skillnad från Femskrittspartiet, som velat ta av reserverna till förmån för ännu mer stimulansåtgärder). Den rödgröna regeringen har mot bakgrund av den norska statens finansiella stabilitet därför framgångsrikt kunnat tävla med de borgerliga partierna i frågan om att upprätthålla budgetbalansen. Samtidigt har man varit restriktiv med åtgärder för att ta itu med de fattigaste skiktens situation. Och över huvud taget har man, anförda av Arbeiderpartiet, inför det nu avklarade valet slagit in på en väg som inneburit mycket mindre i form av fortsatta visionära reformlöften.
Sammantaget kan man på basis av erfarenheten av de senaste årens rödgröna styre slå fast att avvisandet av ”tredje vägens politik” för Arbeiderpartiet knappast har betytt någon betydande kursändring i norsk politik. Arbeiderpartiet förblir ett borgerligt arbetarparti som beslutsamt försvarar och administrerar den norska kapitalismens intressen. Det har också påverkat förutsättningarna för Socialistisk Venstre.
Problem för Socialistisk Venstre
Att retoriken i de rödgrönas valkampanj blivit mer högerinriktad, vilket bl.a. tagit sig uttryck i en retorik som inte påminner så lite om ”arbetslinjen” à la de svenska Moderaterna, har ytterligare försvårat för Socialistisk Venstre, den rödgröna regeringens vänsteralibi. Det har också den populistiska och välregisserade, men på konkret innehåll tämligen tomma valkampanjen. När Arbeiderpartiet och Jens Stoltenberg i valkampanjen försökte ersätta avsaknaden av löften om några substantiella reformer med det populistiska slagordet ”Jens we can” (i ett försökt att rida på den utbredda sympatin för den amerikanske presidenten i Norge) så spillde det knappast över på SV.
Denna utveckling är i sig ett uttryck för den genomgående anpassningen till den norska kapitalismen. Asbjörn Wahl från organisationen For velferdsstaten (den organisation som inspirerat Gemensam välfärd i Sverige) tillhör dem som öppet kritiserat de rödgröna för att vara alltför mesiga när det kommer till kritan. Han beskriver karaktären av den förda politiken som en politik som förvisso inneburit en del viktiga reformer, men samtidigt medfört en avsaknad av ett strukturellt grepp (Flamman 3 sept -09). Många orättvisor, såsom den skriande ojämlikheten mellan kvinnor och män i fråga om löner på den norska arbetsmarknaden, har därför bestått. För stora grupper av arbetare, och i synnerhet för kvinnorna, har skillnaden med en rödgrön regering därför inte varit särskilt uppenbar. Detta förklarar säkert delvis det historiskt låga valdeltagandet på 74 procent.
Wahl drar slutsatsen att Socialistisk Venstre misslyckats med pressa högerflygeln i Arbeiderpartiet åt vänster. SV:s tapp i valet (man backade med 2,6 procent och landade på 6,2, vilket betydde en förlust av 4 av partiets mandat) förklaras just av detta: när arbetar- och vänsterväljare valt mellan SV och Arbeiderpartiet har det varit svårt att se någon yttre skillnad, varpå de flesta dragit slutsatsen att det är lika bra att lägga sin röst på det parti som främst sammankopplas med den sittande regeringen.
Överhuvudtaget har partiet kompromissat med sitt program. SV:s mer profilerade vallöften, som det att ingen i Norge ska leva i fattigdom, har fått stryka på foten. Den av Arbeiderpartiet dominerade regeringen har också motsatt sig en höjning av taken i sjukförsäkringarna, ett annat SV-krav. Partiets krav på att skapa en statlig norm för försörjningsstödet (det nuvarande systemet innebär mycket olika och orättvisa ersättningsnivåer mellan olika delar i Norge) har inte heller vunnit gehör inom regeringen. Samtidigt har de genomförda reformerna framstått som en förtjänst som bokförts på Arbeiderpartiets konto.
Mera skamligt är att SV också röstat för Norges fortsatta deltagande i USA:s ockupation av Afghanistan. Partiet har därmed inte bara gjort för lite i kampen mot den norska imperialismen – tvärtom har man aktivt stött den. Norge fortsätter också, trots det röd-gröna styret, att fortsätta som viktig NATO-medlem.
Socialistisk Venstre har däremot fått sitt delansvar för den politik som syftat till att behålla budgetbalansen. Partiledaren Kristin Halvorsen har innehaft finansministerposten – bara detta, som vid tillträdet efter 2005 uppfattades som ett tecken på radikalitet från den nya regeringen, har legat SV till last i en valkampanj som varit tom på nya reformlöften.
Rasism på frammarsch
Ett av de mer oroande inslagen i det norska valet är den tilltagande hetsen mot flyktingar. Fremskrittspartiet, som sedan 90-talet spelat på invandringsfientlighet, har på senare tid skärpt sin retorik. Även om partiet fortfarande inte driver frågan med samma radikalism som t.ex. det rasistiska populistpartiet Dansk Folkeparti så vittnar partiledaren Siv Jensens senaste utspel om att hon är beredd att gräva djupare i den bruna dyngan i jakten på röster. I valkampanjen påstod hon (givetvis utan några hänvisningar till fakta) att Oslo drabbats av ”en ström av kriminella asylsökare som våldtar flickor och säljer knark”. Skandalöst nog utsågs hon även till segrare i den debatt där uttalandet fälldes, utan att någon av de ledande borgerliga tidningarna avslöjade lögnen. Inte heller väckte det några större ramaskrin när hon helt lögnaktigt påstod att Malmöstadsdelen Rosengård behärskas av sharialagstiftning.
Fremskrittspartiet har också gått till val på att minska invandringen till löjliga 100 mottaganden per år utan att detta ansetts särskilt kontroversiellt. Siv Jensen har vidare föreslagit att asylsökare ska massinterneras och att flyktingar i väntan på besked ska sändas till läger i Afrika. Bara det lilla borgerliga partiet Kristelig Folkeparti har uttalat sig mot samverkan i en borgerlig regering med Fremskrittspartiet (vilket inte saknar betydelse, då Fremskrittspartiet med Kristeligt Folkepartis stöd skulle ha fått majoritet).
Många kommentatorer inom den norska vänstern beskriver det som att en förändring i hela samhällsklimatet obemärkt genomförts den senaste tiden. Sammetsbehandlingen av Fremskrittspartiet vittnar om detta. Det är dock inte förvånande, då partiet blivit den norska borgerlighetens favoritparti. Två av de tio rikaste norska kapitalisterna skänkte över 2 miljoner kr till partiets valkampanj och sammantaget tog partiet emot mer än 20 miljoner kr från norska storföretag. Att den borgerliga pressen och medlöparröster i alla läger därför gjort sitt bästa för att tvätta bort partiets stämpel som rasistiskt är inte konstigt. Till viss del kunde framgången mätas i SVT:s gomorronsoffa i förra veckan, då Svenska dagbladets Maria Abrahamsson skällde ut förre LO-ordföranden Stig Malm då han beskyllde Fremskrittspartiet för att vara rasistiskt.
Förskjutning mot ökad misstänksamhet mot invandrare och i synnerhet flyktingar är också ett fenomen som kan noteras inom hela det politiska etablissemanget. Liksom i Danmark har detta spillt över på arbetarpartiernas attityd i frågan. Arbeiderpartiets regering har under senare tid gjort sig till förespråkare för en hårdare asylpolitik (och även här har SV misslyckats med att kontra på något effektivt sätt). Det är också ett faktum att det var de partier som förespråkar en restriktivare flyktingpolitik (Fremskrittspartiet, Höyre och Arbeiderpartiet) som gick fram i valet.
Vilka slutsatser kan man dra av det norska valet?
Den kanske viktigaste slutsatsen att dra för socialister är att den väg som beträtts av SV inte innebär någon entydig framgångsväg. Den radikalism som bar fram partiet i valet 2005 har uppenbarligen fått sig en törn, vilket det minskade väljarstödet vittnar om, och det finns lite som talar för att SV har någon tydlig plan för hur man ska vända denna trend de kommande åren. Risken är alltför stor att man uppfattas som en betydelselös kraft, frivilligt kidnappat av Arbeiderpartiet, som pressar SV till eftergifter. Om den ekonomiska krisen fortsätter att skärpa klyftorna mellan rika och fattiga även framöver, vilket inte känns som något otroligt scenario, kommer partiets ställning snabbt att prövas av dem som vill se en mer offensiv arbetarpolitik. Det gäller så klart även för Arbeiderpartiet, och dess relation med norska LO. Det återstår att se vilken respit den norska kapitalismen, som för tillfället måhända ger ett mer stabilt intryck i ett internationellt perspektiv, kan ge de norska reformisterna.
De röster inom den svenska vänstern som tidigare så ivrigt bejublat den rödgröna regeringen har nu anledning att fråga sig om den strålande framtid man såg för den av sina norska partimotsvarigheter valda strategin i själva verket inte främst var ett uttryck för den egna visionslösheten. Aron Etzler, som i sin bok Trondheimsmodellen framhöll koalitionen som den mest radikala regeringen i hela Europa, tycks ha tystnat helt. Ali Esbati, som tidigare uttalat sig positivt om SV:s samarbete med Arbeiderpartiet, konstaterar syrligt i en kommentar att ”man vinner nog inte ett val till så här” (Flamman 17 sept -09).
Inte heller har det svenska Vänsterpartiet någon större anledning att jubla över den norska valutgången. Vänsterpartiet framstår om möjligt som en ännu blekare kopia av sin norska motsvarighet. Till skillnad från SV, som ju faktiskt lyckades framställa sig som en (förvisso långt ifrån kompromisslös) radikal vänsterkraft i norsk politik i samband med förra valet 2005, är den färglöshet som Vänsterpartiet utstrålar slående som kontrast. Den väg som partiet beträtt, som innebär samarbete med den social-demokratiska högern och ett accepterande av budgettak och i praktiken nedskärningspolitik, innebär ett förräderi som förr eller senare kommer att sluta i nederlag. Det har flera vänsterpartier fått uppleva den senaste tiden, med de italienska och franska kommunistpartierna som de tydligaste exemplen. Att norska SV klarat sig tillräckligt bra för att kunna fortsätta ingå i regeringen har snarast med de relativt gynnsamma förhållandena för den norska kapitalismen att göra och är mycket mindre en bekräftelse på hållbarheten i partiets vänsterreformistiska strategi.
För kommunister är det norska valet ett tecken som vittnar om behovet av en kombination av en radikal antikapitalistisk och antirasistisk politik i förening med formulerandet av krav på arbetarklassens nuvarande ledning. Den norska vänstern måste nu göra allt i sin makt för att skapa tryck på den nygamla regeringen för ett försvar och ett stärkande av den norska arbetarklassens ställning.
Samtidigt måste en offensiv genomföras mot den groende rasismen och mot dess reaktionära spjutspets Fremskrittspartiet. Här har den norska arbetarrörelsen mycket att uträtta. 22 procent av norska LO röstade på partiet. LO, som tidigare framgångsrikt bekämpat lönedumpning genom att integrera arbetare från andra länder i den egna arbetarrörelsen, måste ställa sig i spetsen för en kampanj på arbetsplatserna som skärskådar de rasistiska argumenten, som i slutändan fungerar som täckmantel för en djupt arbetarfientlig politik.
I förbifarten kan vi notera att det lilla partiet Rödt, som bildats genom en sammanslutning av norska maoister och centrister från den trotskistiska miljön, skrapade ihop 1,3 procent, vilket motsvarade omkring 36 000 röster. Det var ingen skandalös siffra med tanke på att partiet ställde upp i ett val för första gången. Det krävs dock mer än en radikalare variant av nationalistisk vänsterreformism än den som SV kan uppbåda om Rödt ska kunna bli en kraft att räkna med.
Det norska valet belyser i sista hand frågan om vikten av att skapa ett revolutionärt alternativ till det reformistiska ledarskapet inom den norska arbetarrörelsen. De norska socialister som redan nu ser de begränsningar som SV:s politik lider av måste nu, om ett verkligt alternativ till den av SV beträdda nederlagsvägen ska kunna skapas, inom den kommande tiden ta beslutsamma steg mot bildandet av en revolutionär organisation som föresätter sig att kämpa för ett revolutionärt övergångsprogram inom den norska arbetarrörelsen och vänstern. Framtiden kommer att visa att ett sådant program, vilket sammanför kampen för reformer med kampen för att avskaffa kapitalismen, är det enda hållbara alternativet för dem som vill göra verklighet av den inom den norska vänstern ofta proklamerade visionen om genomgripande och djupgående samhällsförändring.
Gunnar Westin