Femtio miljoner människor dog i andra världskriget. Nu uppmärksammas slaktens början världen över. Den här artikeln, ursprungligen publicerad i den socialistiska tidningen Workers Power (London) 1989, undersöker en del av de myter om kriget som medierna förser oss med.
Den största slakten i mänsklighetens historia associeras av en mycket god anledning med gyllene tider i de brittiska kapitalisternas minne. De lurade arbetarna att utkämpa borgarnas krig och kom ut ur kriget med sitt vinstsystem intakt. De gjorde det genom att övertyga arbetarna och soldaterna om att det var ett krig för att försvara demokratin, ett krig mot fascismen, ett ”folkets krig”.
Det var en lögn då och det är en lögn nu.
Andra världskriget utkämpades, liksom det första, för en omfördelning av världen mellan några få imperialistiska länders kolonialvälden. Demokrati var ingen stridsfråga mellan borgarna i de krigförande staterna.
I de kolonier och halvkolonier vilka Storbritannien gick till krig för att ”rädda”, hade miljonerna med arbetare och bönder aldrig erbjudits ett uns demokrati. De styrdes från Whitehall i London och deras underkastelse rättfärdigades med en rasism som var lika elakartad som Nazitysklands antisemitism.
Polen, som Storbritannien gick till krig för att ”rädda”, hade aldrig varit en demokrati. Vid tiden för pakten mellan Stalin och Hitler var landet en av de mest repressiva diktaturerna i världen.
Storbritannien var inte heller så nogräknade vad gäller allierade. De inkluderade den sydafrikanska apartheidstaten, Stalins totalitära diktatur och mot krigets slut Salazars fascistiska Portugal. Under upptakten till kriget uppvaktade Storbritannien militärdiktaturerna i både Grekland och Turkiet. Under 1930-talet stärkte de Nazityskland som ett bålverk mot Sovjetunionen. Och britterna spelade ut Hitler mot den franska imperialismen.
När kriget väl bröt ut, försvann också demokratin. Strejker förbjöds, strejkande fängslades, censur infördes, identitetskort infördes och rätten att byta jobb togs bort i krigsindustrier. Man kunde rösta men bara för det parti som redan innehade valkretsen. Koalitionsregeringen sköt upp valen och undertecknade en ömsesidig nonaggressionspakt för fyllnadsvalen.
Den brittiska imperialismen var så angelägen att återta sina nordafrikanska halvkolonier att de fram till 1943 lät Sovjetunionen ensamma bekämpa fascismen i Europa. Det behöver knappast påpekas att dess seger inte medförde demokrati för Egypten, Libyen m.fl. De återinförde diktatoriska lakejregimer.
Mot slutet av kriget fruktade Storbritannien och USA en arbetarrevolution i Tyskland och Japan så mycket att de omedelbart återinsatte Hirohito som kejsare och tjogtals med ledande nazister som administratörer i den västtyska staten efter kriget.
Gentemot de grekiska arbetarna och bönderna, som befriat sig själva från fascismen, framtvingade Storbritannien de profascistiska generalernas styre.
Det verkliga andra världskriget har ingen likhet med ett krig för demokrati när det berövas myterna som uppfunnits av högern, socialdemokraterna och de så kallade kommunistiska partierna.
Efter att ha krossat den arbetarkamp som blossade upp efter andra världskriget har stalinismen och imperialismen hand i hand bestämt över en imperialistisk ”fred” som fått bevittna hur ännu fler miljoner dödats i regionala krig.
När medierna trakterar oss med detaljer om ”lämplig klädsel” och Glenn Millers största framgångar, sörjer och minns marxister de arbetare vars liv och framtid slösades bort av de brittiska borgarna.
När den världsordning som rests på miljoner människors ben börjar falla sönder erbjuder den en möjlighet att hämnas dem. Den generation som borgarna öronmärkt för att utkämpa tredje världskriget både kan och måste istället göra nästa årtionde till arbetarrevolutionens tid.
Hitlers storhetsvansinne, Chamberlains svaghet, framväxten av diktatorer och politisk extremism, konflikterna mellan nationella särdrag och första världskrigets orättvisa uppgörelse. Detta är de populära förklaringarna av andra världskriget vilka nu återigen spottas fram i alla minnesprogram på teve, i böcker och i utställningar.
De undviker alla frågan om klass, om de grundläggande ekonomiska intressen som drev världen till krig 1939. Endast marxismen vågar förklara andra världskrigets vetenskapligt. Det beror på att det bara är marxismen som utgår från de grundläggande ekonomiska och klassmässiga frågor som bildar underlaget för miljoner individers politiska och militära handlingar 1939–45.
General Clausewitz kom på 1800-talet närmare sanningen än de flesta av dagens journalister när han förklarade att ”krig är politikens fortsättning med andra medel”.
Andra världskriget var en fortsättning av den imperialistiska rivalitet som från början slitit sönder århundradet.
Tyskland, Japan och USA var de senaste och ekonomiskt starkaste imperialistiska länderna. Storbritannien och Frankrike hade styrt världen före 1914 och installerade sig, tack vare sin militära överlägsenhet, som de ledande politiska makterna efter första världskrigets slut.
De imperialistiska styrande klasserna gick till krig 1914 eftersom hela världen efter 1890-talet hade delats upp i koloniala och halvkoloniala inflytelsesfärer. Därefter var nya koloniala erövringar omöjliga utan omfördelning av världen med våld.
Kapitalismen hade skapat en internationell ekonomi vilken ständigt stötte emot de fjättrar som påtvingades av nationella gränser. Så länge som arbetarklassen inte löser den motsättningen genom att riva ner gränserna genom internationell revolution, kommer kapitalisterna att försöka lösa den genom krig för erövring och expansion.
Kriget 1914–1918 misslyckades inte bara med att lösa motsättningen, utan intensifierade den istället. Resultatet blev två årtionden med stagnation för kapitalismen: tillbakagång i världsekonomin och dess sönderfall i handelsblock som beskyddades av mäktiga imperialiststater (de brittiska och franska imperierna, Latinamerika för USA).
De framväxande moderna imperialiststaterna var tvingade att hitta en våldsam väg ut ur stagnationen. Det bestämde villkoren för de allianser som utkämpade andra världskriget. Medan Tyskland och Japan valde att skapa stora geografiska imperier och sina egna skyddade handelsblock, kunde den nordamerikanska ekonomins aptit på marknader och råvaror inte tillfredställas på det sätter.
USA-imperialismens intressen dikterade att de måste sätta stopp för en värld med skyddade handelsblock och ekonomisk regionalisering och skapa en öppen världsmarknad på vilken USA kunde dominera. Det gjorde det först och främst nödvändigt med ett krig för att hindra Tyskland och Japan att skapa nya imperier. I andra hand innebar det att utplåna Storbritanniens och Frankrikes gamla kolonialvälden.
Bildkälla; Europeiska flyktingar i Tyskland under andra världskriget (1945); Howard Brodie; artvee.com; public domain.