För första gången på många år har Beijing firat årsdagen av folkrepublikens grundande med en militärparad. President Hu Jintao tittade på från Tianmen, Himmelska fridens port, när de senaste vapnen passerade förbi honom. Obemannade drones, kryssningsmissiler, missiler som kan bestyckas med kärnvapen rulla förbi och, som de officiella kommentatorerna betonade, var de inte bara tillverkade i Kina utan också utformade i Kina.
Budskapet kunde knappast ha varit tydligare. Kina, som tidigare i år visade upp sin första kärnvapenförsedda ubåt, må fortfarande kalla sig ett ”utvecklingsland”, men landet är redan en makt att räkna med. Och det är inte bara en fråga om militär hårdvara eller mjukvara. Västs erkännande av att G20 har tagit G7:s plats som det viktigaste globala ekonomiska forumet är i allt väsentligt ett erkännande av Kinas nyvunna ekonomiska slagkraft.
IMF:s senaste utsikter för de kommande sex månaderna förutspådde, som för att bekräfta detta, en tillväxt av BNP på 9 procent för Kina, i linje med Beijins egna prognoser. I mitten av september rapporterade den nationella statistikbyrån en ökning med 15,4 procent för detaljhandeln i augusti och en ökning av produktionen med 12,3 procent. Sådana här siffror, i stark kontrast till siffrorna för de stora imperialistiska ekonomierna, USA, EU och Japan, föranledde George Soros att framkasta att Kina nu kunde bli ”en av världsekonomins motorer”.
Men Kina är redan en sådan motor. Om Kina är en motor som kan dra resten av världen med sig, är en annan fråga. Till att börja med är många ekonomer skeptiska till Kinas statistik, som inte har någon bra meritlista. Siffrorna för BNP i april förra året visade, exempelvis, en tillväxt på 7,3 procent sedan föregående år, ändå gick energiproduktionen ned med 3,5 procent, exporten med 22 procent och inhemska investeringar föll med 21 procent under den perioden.
På liknande sätt visade officiella siffror att inkomsten i städerna steg med 11,2 procent under årets sex första månader. Siffrorna var så långt ifrån befolkningens erfarenheter att regeringens egen tidning, Renmin Ribao (Folkets dagblad), ifrågasatte den. Den här typen av diskrepanser har vanligtvis uppfattats som att ministerierna som sammanställer statistiken ofta friserar den för att maximera den synbara aktiviteten i deras egna sektorer.
Det råder inget tvivel om att det har hänt tidigare och kan hända fortfarande. Även om det ibland kan vara politiskt användbart att bättra på ekonomin, behöver emellertid regeringen själv, för att inte tala om kapitalistiska företag, i slutändan riktiga siffror som de kan grunda sin politik på. Problemet härrör delvis från tidigare standard för beräkning, vilken ärvts från den byråkratiskt planerade ekonomin. Då var ”inkomsten i städerna” ett mått på lönerna i (den statsägda) industrin, som stod för praktiskt taget all sysselsättning. När den används idag utesluter den siffran så mycket som 65 procent av ekonomin i BNP-termer, vilken nu är i privata händer. De ofta ömkliga löner som inflyttade arbetare har i utsvettningsfabriker och på byggarbetsplatser kommer inte med i beräkningen. Lönerna för direktörer och bryåkrater är däremot inkluderade.
Oavsett deras absoluta tillförlitlighet, ger BNP-siffrorna, tagna som en serie över tid, en tydlig indikation på ekonomins relativa prestationer. De allra senaste siffrorna registrerar effekterna av regeringens massiva stimulanspaket, som ungefär motsvarar 400 miljarder brittiska pund, vilka trädde i kraft i november 2008. Spenderande i den omfattningen har oundvikligen en betydande inverkan på ett index som försöker mäta de totala utgifterna för varor och tjänster. Sammanbrottet för utgifterna inom ekonomin är emellertid mer informativt än siffrorna för den årsvisa tillväxten.
Beijings deklarerade mål var att stimulanspaketet skulle börja omfördela ekonomin genom att öka utvecklingen av infrastrukturen i inlandet och öka konsumenternas spenderande för att bidra till att avvärja ett dramatiskt fall i exporten. De senaste siffrorna visar visserligen en stor ökning av ”investeringar i fasta tillgångar”, som gick upp med 33 procent sedan föregående år. ”Kinas ekonomiska återhämtning”, är emellertid, som premiärminister Wen Jibao klargjorde på Världsekonomiskt forum tidigare i september, ”instabil, obalanserad och ännu inte konsoliderad”. Vad han exakt menade klargjordes av ett uttalande från regeringen precis innan festligheterna i Beijing. Alltför mycket av investeringarna har gått till att öka produktionsförmågan istället för till kapitalvaror. Sådana utgifter hotar att förvärra de problem som i första hand bidrog till krisen.
Regeringen har nu infört ett fullständigt förbud mot nya aluminiumsmältverk under tre år och fördömde ”blind expansion” inom stål- och cementindustrierna. Financial Times citerar regeringens uttalande och säger att ”en del regioner handlar olagligt och ger tillstånd i strid med reglerna eller tillåter byggande innan tillstånd getts.” Det bekräftar den förutsägelse som vi gjorde i tidningen Workers Power i mars i år: ”Det Beijing vill ha är inte nödvändigtvis vad Beijing får. Även om många av de största bolagen fortfarande är statsägda, är de inte längre samordnade av någon plan och många kommer att göra sina egna prioriteringar.” Ett resultat är allvarlig överkapacitet i olika industrisektorer, vilket Beijing fruktar kommer att leda till internationella spänningar om kinesiska producenter dumpar sina produkter på världsmarknaden.
Situationen i finanssektorn är lika problematisk. BNP-siffrorna återspeglar en massiv ökning av bankernas utlåning vilket uppmuntrades av Beijing för att finansiera en substantiell del av stimulationspaketet. Lätta krediter har emellertid också underblåst spekulationsbubblor på fastighetsmarknaden och på börsen. Börsen i Shanghai har stigit med 100 procent sedan den lägsta punkten förra året. På en vecka i juli öppnades en halv miljon nya konton, enligt Bloomberg. Tredubblingen av priset på aktier i ett företag som driver betalvägar, Sichuan Expressway, under första dagen som dess aktier noterades, ger en idé om den alltmer frenetiska stämningen på marknaden.
Siffran på 15,4 procent för ökningen i detaljhandeln kräver en närmare granskning. Till att börja med tycks den bekräfta att Beijing har uppnått sitt mål att öka konsumenternas utgifter. I Kina är emellertid ”detaljhandel” inte detsamma som ”försäljning till konsumenter”. Siffrorna innefattar statens upphandling och återspeglar därför stimulanspaketet. Siffror från detaljhandeln för konsumenter pekar på en mycket lägre tillväxt, 5 eller 6 procent.
Hur ska då den ekonomiska statistiken förstås? Ekonomisk aktivitet har visserligen återupplivats i betydande utsträckning och det återspeglar i slutändan det faktum att Kina fortfarande är en relativt ung kapitalistisk ekonomi. Till skillnad från Förenta staterna, som tyngs av överackumulerat kapital och där omfattande statlig upplåning i grund och botten har använts för att återkapitalisera bankerna, har det alltid förväntats att efter ett par års recession skulle det bli en återgång till tillväxt i Kina när den nya ekonomiska cykeln inleds. I den utsträckning som statliga utgifter och lätta krediter förhindrar eller fördröjer utplåningen av föråldrat kapital kommer de inte desto mindre att uppträda som en hämsko på återhämtningen.
Den utveckling som ligger bakom siffrorna visar att kommunistiska partiet, trots den diktatoriska regimen, är långt ifrån att politiskt ha allt under kontroll. Kapitalismens återupprättande har oundvikligen skapat en ny klass med kapitalister, liksom det har bjudit tillbaka de kinesiska kapitalisterna i Taiwan och Hongkong. Den klassen är inte alls en utmanare av regimen, den är faktiskt beroende av den för sina vinster, men den har sina egna intressen och de sammanfaller inte alltid med partiets.
Den snabba utvecklingen av spekulationsbubblor på senare tid visar det mycket tydligt. Det återstår att se hur partiet kommer att reagera. Om spekulanterna tillåts fortsätta, kan de, när bubblorna brister, vilket bubblor alltid gör, få hela den ekonomiska strategin att spåra ur.
Ännu en omgång med företagskonkurser, återinförandet av ännu en kreditåtstramning när återhämtningen ännu inte är självgående, kan säkert ha en effekt utöver spekulanternas led i Shanghai och Shenzhen. Beijing kan emellertid räkna med att en snabb punktering av bubblorna, genom exempelvis skatteförändringar, inte bara kommer att skydda ekonomin utan också skära ner den otillräckligt patriotiska bourgeoisien till lämpligare storlek.
Den snabba kapitalistiska utvecklingen under det senaste årtiondet har, vilket i slutändan kan visa sig vara ännu viktigare, också skapat en snabbt växande arbetarklass och den har också börjat hävda sina egna intressen. En fascinerande studie av arbetarrörelsen i Kina, som publicerats av China Labour Bulletin tidigare i år*, ger inte bara detaljer om omfattningen av oron i arbetarklassen, 127 467 ”massincidenter” bara under 2008, men också ökad organisering på arbetsplatserna både inom de officiella fackföreningarna och separat.
De tidiga faserna av en ny ekonomisk cykel har historiskt sett ofta uppmuntrat arbetare att kämpa för att återta det som förlorades i recessionen. Under höjdpunkten i Kinas uppgång 2006 kunde arbetarna tvinga upp lönerna som svar på inflationen och bristen på arbetskraft, men under de senaste två åren har de drabbats av en dramatisk ökning av arbetslösheten och nedskärningar i levnadsstandarden.
Revolutionärer och arbetaraktivister kommer nu att kämpa inte bara för att gottgöra förlusterna utan för att föra uppgiften att skapa oberoende arbetarorganisationer framåt. De måste säkert innefatta fackföreningar eller, ännu bättre, industrifack, men den första prioriteringen måste vara att kämpa för att bygga ett oberoende arbetarparti som inte bara försvarar arbetarnas intressen inom kapitalismen utan störta kapitalismen i Kina och internationellt.
* Going it Alone: The Workers’ Movement in China. China Labour Bulletin, Hongkong
Peter Main
www.fifthinternational.org
Bildkälla, framsidan; Wikimedia Commons; public domain