Inför den kommande avtalsrörelsen har arbetsköparsidan gått ut med nollbud. Med andra ord, kräver de att arbetarna helt ska avstå från löneökningar under den närmaste perioden – vilket givetvis innebär en reallönesänkning. Orsaken, eller svepskälet snarare, är den ekonomiska krisen.
Nu när ekonomin krisar måste vi alla hålla tillbaka, säger de, så att företagen åter kan komma på fötter. Man behöver inte ens gå tillbaka till tiden före krisen, med de absurt feta vinsterna, aktieutdelningarna och bonusarna till ett fåtal redan välbeställda, för att inse vilka snäva klassintressen som ligger bakom arbetsköparnas krav på att arbetarna ska hålla igen. För att förstå det vämjeliga hyckleriet räcker det att se rubrikerna i exempelvis DN om att de svenska bankerna tänker dela ut 5,4 miljarder i bonusar. Detta är visserligen alltid budskapet från Svenskt näringsliv, men nu är det tydligare än vanligt: arbetarklassen ska hålla igen, men de redan rika ska få ännu mer.
Som tur är avvisar LO allt prat om nollbud. Mindre glädjande är dock att de erkänner att senaste avtalsrörelsens påslag var för stora. Vi kan således inte vänta oss mycket – så länge vi förlitar oss på LO-ledningen.
Jämställdhetspotter
I LO-tidningen den 9 oktober presenteras LO:s krav på jämställdhetspotter för låginkomsttagarna. Detta är givetvis positivt, även om LO:s förslag är otillräckligt. Som väntat säger arbetsköparna blankt nej till allt sånt. Arbetsköparorganisationen Almegas vd Jonas Milton kallar i samma nummer av LO-tidningen LO:s hållning för gammalmodig och mossig (till skillnad från det nya, fräscha kravet på större klassklyftor?).
Han ser det som konstlat att de som har hög lön ska hålla tillbaka sina lönekrav, medan de med låg lön ska ha höga påslag. Detta var givetvis att vänta. Arbetsköparna är alltid för att de rika (vilket förstås inkluderar de själva, märk väl) ska tjäna mer, medan låginkomsttagarna ska få ännu mindre än förut. Han avslutar med att karaktärisera förslaget som ”lite som i en planekonomi”.
Detta påstående är naturligtvis en vulgär propagandafras, helt i linje med de vanliga försöken att utmåla alla begränsningar av arbetsköparnas makt som sovjetkommunism eller värre. Det innehåller emellertid också ett korn av sanning. När arbetarna organiserar sig för att begränsa kapitalisternas allmakt är det början på ifrågasättandet av hela systemet.
Enda sättet att varaktigt verkligen försvara arbetarklassens intressen är att införa en socialistisk planekonomi. Då kommer vi inte att vara utlämnade till ”marknadens” – med andra ord ett fåtal direktörers och kapitalisters – diktat om att vissa måste tjäna hundratals gånger mer än andra. Vi kommer att genomföra vad Milton kallar ”mossigt” och ”konstlat”, men vad arbetare snarare skulle kalla rättvisa och jämlikhet. Herr Milton och hans kumpaner har i alla händelser rejäla lönesänkningar att se fram emot när de får erfara vad planekonomi verkligen innebär.
Jens-Hugo Nyberg