Intervju med två unga iranska socialister

Det följande är en intervju med två socialistiska aktivister som varit aktiva i den iranska studentrörelsen, Anahita Hosseini och Parisa Nasrabadi. De har färska erfarenheter av den massrörelse som växte fram under sommarens protester. Perspektiven på den iranska politiska situationen i Iran brukar inte sällan komma från en äldre generations aktivister, eller förmedlas av människor utan egen direkt erfarenhet av den iranska verkligheten. Den nya massrörelsens framträdande har dock betytt att den nya unga generationen av frihetstörstande iranier beträtt den politiska arenan i en omfattning som givetvis måste betyda att rösterna om den iranska kampens utveckling får nya språkrör. Anahita och Pardis är två av denna unga generations språkrör. Vi publicerar intervjun i oavkortad form då vi inte vill att något ska gå förlorat.

Arbetarmakt: Kan ni börja med att kort berätta om er själva?

Parisa: Jag blev socialistisk aktivist som student år 2001. Jag var också aktiv i arbetar- och kvinnorörelsen. Vi försökte då sprida socialistiska idéer i den rörelse som dittills behärskats av reformistiska idéer och förhoppningar om Khatami, som valdes till president 1997. Vi gjorde detta särskilt i studentrörelsen, där vi publicerade tidningar och organiserade många aktioner. Vi försökte dra in studenterna i diskussioner om frågor rörande ekonomiska och politiska frågor.

Anahita: Jag blev aktiv i den socialistiska rörelsen och i kvinnorörelsen 2003 när jag gick på universitet. Jag arbetade då på redaktionen för en tidning med titeln Det nya idealet. Jag och mina kamrater publicerade den fram till 2007 då vi alla arresterades av regeringen efter att ha hållit en självständigt organiserad studentdemonstration. Tills dess hade vi under tre år arbetat under namnet ”Radikala vänstern”. Med namnet ”Studenter för frihet och jämlikhet” arbetade vi sedan under ytterligare ett år innan regimen slog till mot oss och arresterade över 70 kamrater under en och samma månad. Jag har också varit engagerad i kvinnorörelsen och i kampen mot barnarbete.

AM: Hur ser ni på den nuvarande situationen i Iran, vad har sommarens massrörelse betytt?

Anahita: Enligt vår uppfattning så öppnades en ny fas i Irans politiska liv efter valet i juni. Före valet hade folket en tilltro till värdet av att rösta, och man såg sig lite som en medborgarrörelse. Många hoppades att man skulle kunna göra sig av med Ahmadinejad genom att rösta. Betydelsefullt var också att det i valet fanns ett deltagande från omkring 5 miljoner som aldrig förut röstat. De röstade nästan alla för Mousavi. De trodde att om de röstade på det reformistiska lägret skulle saker förändras steg för steg.

När de sedan konfronterades med vad som upplevdes som en kupp av Ahmadinejad uppfattades det som att handlingen att rösta inte på något sätt kunde förändra den iranska regimen och diktaturen över folket. När folket därefter kom ut på gatorna var det inte entydigt för att försvara det reformistiska lägret, utan främst för att protestera mot Ahmadinejad och regimen överhuvudtaget.

Även om en del använde sig av Mousavi som symbol, kunde alla tydligt se att det var Mousavi och reformisterna som sedan följde efter folket, men att de inte gav någon verklig ledning åt rörelsen. De kunde inte göra det eftersom de bara var en på sin höjd formell opposition, som i själva verket inte hade några avsikter att på allvar utmana regimen. De följde dock folket eftersom de samtidigt förstod att regimen inte hade något att erbjuda dem. De upplevde sig därmed inte ha mycket att förlora. Men när det kom till stämningarna bland folket på gatorna så kan dessa bäst sammanfattas med att det rådde stor enighet i fråga om vad man inte ville ha. Och på så sätt finns stor likhet med revolutionen 1979. De flesta säger idag om denna revolution, som resulterade i att islamisterna kom till makten, att man inte valde den islamiska republiken, men att man visste att man inte ville ha kungen och uppfattade alla andra alternativ som bättre. Idag är man emot Ahmadinejad och man vill ha frihet och mänskliga rättigheter.

En annan viktig sak att uppmärksamma är att det här i hög grad är en ungdomsrörelse. Vi har sett unga människor från alla delar av samhället som deltar i rörelsen. Det handlar om en ny generation som inte på samma sätt som de äldre integrerats i den islamiska regimens kulturella liv, en kultur som de vänder sig emot. De är i hög grad oorganiserade och utan ledning, delvis som en konsekvens av att de satt sina förhoppningar till att en röst på Mousavi skulle betyda en möjlighet till förändring. Men när de nu demonstrerar kan det inte tolkas som en kamp för Mousavi. Nu, när de unga är beredda att ge sitt blod och offra sina liv på gatorna i kampen mot regimens väpnade styrkor, då kan det inte tolkas som något annat än ett uttryck för en verklig vilja till en djupgående förändring.

Parisa: Före valet trodde nog många inte att en röst på Mousavi skulle kunna förändra regimens karaktär omedelbart. Man hoppades att det skulle kunna gå att steg för steg nå en förändring. Men efter valet, när folket gick ut på gatorna och möttes av regeringen i form av den tygellösa repressionen från regimens säkerhetsstyrkor, så ändrades allt. Det var en mycket viktig milstolpe för kampen mot regimen. När folket beslöt sig för att kämpa så fick de också ett enormt självförtroende.

Reformisterna har å sin sida kommit till rörelsen för att uttrycka sin vilja och sina paroller. De förhåller sig på ett pragmatiskt sätt till rörelsen då de vet att de inte står i ledningen för den. Rörelsen har inget ledarskap. För tillfället har rörelsen gått in i en fas där den inte är ute på gatorna och slåss i samma utsträckning. Nu avvaktar den och inväntar nästa stora dag och tillfälle att visa sin kraft. Man använder regimens egna högtidsdagar, tar gatorna i besittning och förvandlar dessa dagar till protester mot regimen. Nästa tillfälle till massprotester mot regimen är studenternas dag den 4 november, som hålls till minne av ockupationen av den amerikanska ambassaden 1979. Jag tror att det kan bli en mycket radikal demonstration.

AM: Hur förhåller sig vänstern till rörelsen?

Anahita: Grovt sätt kan man säga att det finns tre grundläggande förhållningssätt från vänstern. Ett av dessa förhållningssätt, som vi själva anser representerar en väldigt korrumperad idé, och som framförs av bl.a. hekmatisterna (namn på den politiska strömning som förknippas med ledaren och teoretikern Mansoor Hekmat, grundare av Irans Arbetarkommunistiska Parti), innebär ett avståndstagande från rörelsen. Deras budskap är: ”Stanna hemma, gå inte ut på gatorna. Detta är inte vår strid, det är en strid mellan två olika delar av regeringen och regimen.”

Det andra förhållningssättet uttrycker en opportunistisk linje gentemot rörelsen. Den följer okritiskt Mousavi och utmanar inte hans ledarskap. Denna position, som bl.a. omfattar Tudehpartiet, anser vi är en fortsättning på den felaktiga attityd som vänstern intog i revolutionen 1979.

Det tredje förhållningssättet, och den position som vi själva har, bejakar ett aktivt deltagande i rörelsen och dess demonstrationer. Vi stödjer rörelsen eftersom kampen för frihet alltid är en kamp som är värd att delta i. Vi ser det som vårt ansvar att delta i rörelsen, men inte som människor som bara följer efter, utan som aktivister med en klassattityd och en socialistisk inställning. Vårt budskap i rörelsen är att ”om ni vill vinna, då behöver ni arbetarklassen, utan den kommer vi inte att kunna segra”.

Vi ser nu att människor ur arbetarklassen är delaktiga i rörelsen, men på individnivå, inte som organiserade arbetare. Sedan finns så klart också liberala krafter. En del av dessa hoppas på stöd från de europeiska länderna eller från USA. Men det finns inga krafter som uttalar sig för en militär intervention. Folket på gatorna vet att de bara har sina egna krafter att förlita sig på. Vad de faktiskt hoppas på är stödet från folket i andra länder, snarare än regeringars stöd. Vi vill verkligen ha stöd från människor i andra länder i form av demonstrationer och aktiviteter, det betyder enormt mycket. För vår del varken ber vi om eller förväntar oss något stöd från andra kapitalistiska regimer.

AM: Kan ni säga något mer om arbetarklassens roll i rörelsen? Trots att arbetare inte deltagit i någon större utsträckning som organiserad kraft har vi ändå sett tecken på stöd… vad tror ni om potentialen för att arbetarklassen ska kunna spela en mer framträdande roll?

Parisa: Potentialen för att arbetarklassen ska kunna sammansmälta med rörelsen finns absolut, den går inte att förneka. Men vi har en situation där det på grund av diktaturen saknas självständig organisering av arbetarklassen, exempelvis i form av fackföreningar, syndikat m.m. Vänstergrupperna har inte heller någon vidare politisk förankring i arbetarklassen. Samtidigt betyder situationen med den ekonomiska krisen att arbetarklassen har stort intresse av att ansluta sig till den här kampen. De senaste fyra åren har vi dessutom haft en strejk var femte dag, så det finns en förmåga att ta till kamp för sina omedelbara intressen bland Irans arbetare. Denna kamp har dock ännu inte integrerats i rörelsen.

Jag tror att socialisters uppgifter måste bestå i att ingripa i dessa strejker och understödja byggandet av solidaritet mellan arbetarna och den här rörelsen. På så sätt kan också socialister bidra till att integrera arbetarnas kamp i rörelsen. Vi hade nu en mycket viktig strejk i oljeindustrin för två veckor sedan, och dessa arbetare har också uttalat sitt stöd för rörelsen.

Anahita: Nu, när landet gått in i en revolutionär fas, bidrar de allmänna stämningarna till att skapa bättre förutsättningar för en sådan integrering. I revolutionära tider tenderar folk att bry sig mer om varandra överhuvudtaget, och så var det nyligen med oljearbetarnas strejk för två veckor sedan. De fick ett stort stöd från folket, som såg oljearbetarnas kamp som sin egen kamp. Att folket gick med i arbetarnas egen demonstration var ett bevis på den revolutionära potentialen i den nuvarande situationen.

Parisa: Ett problem är att många socialistiska aktivister i arbetarrörelsen i nuläget spelar en centristisk roll. Deras politik präglas av att de inte vet hur de ska ingripa i rörelsen. De säger på sin höjd att de vill delta med röda fanor för att behålla sin självständighet mot reformisterna. Problemet är att de saknar en uppfattning om vad denna självständighet ska bestå i politiskt, och de saknar en förståelse för hur de ska kunna integrera arbetarklassen i rörelsen. Ett exempel är en illegal kommitté inom vilken våra kamrater arbetar, en kommitté som syftar till att tillhandahålla en självständig massorganisering för Irans arbetare. Den är illegal men formellt existerande. Det finns många socialistiska aktivister i denna kommitté som är arbetare. De försöker uppmuntra och bistå organiserandet av syndikat och fackföreningar. Vissa av dem har kopplingar till politiska grupper, som t.ex. Komalah (en strömning som åberopar sig på marxismen med rötter i iranska Kurdistan, bildat 1967 och senare sammanslaget med andra iranska vänstergrupper i ”Iranska kommunistpartiet” 1983. Detta parti ska inte förväxlas med det traditionella iranska kommunistpartiet Tudeh. Till skillnad från det förra ansåg de exempelvis inte att Sovjetunionen eller Kina var socialistiska stater, och de vände sig också mot Khomeinis ledarskap). Men de står och stampar på samma fläck och lider av samma problem som vi redan nämnt, de saknar en uppfattning om hur de ska relatera arbetarnas kamp till rörelsens kamp.

Anahita: Jag tror att vi för vår del har en uppfattning om hur det ska gå till, men problemet är att förmedla denna uppfattning till arbetarklassen. Man måste finnas bland folket och vara en del av arbetarklassen om man ska kunna vinna ett sådant förtroende.

Parisa: Jag tror också att det finns en rädsla inom arbetarklassen för socialistiska idéer. Det är en rädsla som kommer till uttryck i åsikten att det inte är dags för revolution. Man säger att ”vi saknar organisering, vi saknar utrustning, vi saknar kopplingar till de andra sociala rörelserna” och drar slutsatsen att ”vi är inte redo för revolution”.

Anahita: Det är så klart ett problem för hela vänstern. På en nivå har vi varit redo i 30 år, på en annan nivå är vi förvånade. Jag vet inte om folk trodde att vi skulle få någon sorts varningssignal sex månader i förväg… men det är uppenbart att historien inte utvecklar sig på det sättet. Om det här hade hänt för ett par år sedan, innan regimen fängslade så många studentledare och upplöste våra organisationer, kanske det hade sett annorlunda ut. Men att det är så här, är något vi får leva med. Viktiga historiska händelser kan äga rum i en situation där du inte riktigt är redo för dem. Men det betyder inte att vi inte förbereder oss för nästa steg…

AM: Bland en del vänstermänniskor förekommer åsikten att massrörelsen i Iran bara uttrycker intressena hos en urban medelklass, och att denna rörelse inte har något att göra med de fattiga på landsbygden. Kan ni berätta om förhållandet mellan stad och landsbygd i den nuvarande kampen?

Anahita: I ärlighetens namn är detta en rörelse som framförallt har sin bas i städerna. Jag håller dock inte med om att rörelsen kan beskrivas som en entydig ”medelklassrörelse”. Vad vi ser är för det första att den här rörelsen har många likheter med den revolutionära rörelse som utvecklades 1979. Människor använder också symboler från den revolutionen. De använder exempelvis gamla slagord, som ofta har formen av dikter, vilket är vanligt i Iran. Där dessa motståndsdikter tidigare hade kungens namn, har man ersatt dessa med Ahmadinejad. Det är dikter som de unga har vuxit upp med eftersom regimen använder dem för att legitimera sig själv. Nu har folket tagit dem tillbaka och använder dem på sitt eget sätt mot regimen.

Det är sant att befolkningen på landsbygden inte deltog i rörelsen – huvudsakligen dock för att de inte kunde. Om de gjorde det, så kom man till en stad för att ansluta sig. Jag har själv släktingar på den iranska landsbygden och är bekant med deras sätt att förhålla sig. I de lantliga områdena finns inte samma möjlighet. Det är en mer isolerad tillvaro, det finns inga tydliga mål för protester i små byar på samma sätt som i städerna, alla känner alla osv. Det är naturligtvis också så att Ahmadinejad har ett visst stöd bland folk på landsbygden. Men att se det som ett uttryck för stämningarna bland Irans 70 miljoner invånare håller inte. I Iran är det i de urbana miljöerna som revolutioner utvecklas, och det tror jag också är giltigt för hur revolutioner utvecklas i de flesta länder. Det är inte som i Kina 1949. Vi lever i det tjuguförsta århundradets Iran, där det politiska livet främst finns i städerna. Stadsinvånarna har så klart mycket lättare för att delta i en sådan rörelse som den här, de uppmärksammar demonstrationerna som ju sker nära dem på ett annat sätt.

I urbana centra är det inte heller bara så att rörelsen skulle bestå av ”medelklassen”. Som sagt handlar det om en ungdomsrörelse i hög utsträckning (även om det så klart finns äldre som deltar). Men främst är det en rörelse i vilken de unga från alla samhällsklasser deltar.

Parisa: Även om vi inte tror på en revolution i stadier, vi tror exempelvis inte att vi först måste ha en demokratisk revolution som sedan följs av en social revolution, så tror vi att det är viktigt att uppmärksamma den gemensamma viljan i rörelsen, kampen för frihet. I denna första fas av revolutionen måste vi kämpa för i synnerhet frihet och rättigheter. Frihet är avgörande för alla, för arbetarklassen, för småbourgeoisien och för kapitalisterna. Kampen för frihet är inte bara en kamp för medelklassen. Arbetarklassen behöver frihet för att ha rätten att uttrycka sig, bilda självständiga organisationer, rätten att strejka. Så i den här första fasen koncentrerar vi oss på den kamp som är gemensam för alla.

AM: Men skulle ni inte säga att arbetarklassens deltagande i den här rörelsen, som en organiserad kraft, är en förutsättning för att åstadkomma en rörelse som verkligen kan uppnå frihet, och betyder i så fall inte detta att kraven på demokratiska fri- och rättigheter måste sammanföras med krav som också uttrycker arbetarklassens särskilda intressen i revolutionen?

Anahita: Jag tror som sagt att arbetarklassens deltagande är avgörande för om vi ska segra. Utan den är det inte möjligt. I nuläget, och det är viktigt att förstå, vet inte människor hur de ska föra kampen vidare. De saknar knappast modet. Men det saknas en förståelse för behovet av arbetarklassens roll i rörelsen. Det finns två nivåer här, dels vi som är socialister och dels de som deltar på gatan. Vi inser behovet av arbetarklassens roll, men inte merparten av dem på gatorna. Många av dem är för det första väldigt unga. En del av dem har fantasier och tror att det räcker med att de är självuppoffrande. Vad som givetvis är ett faktum är att om inte rörelsen får stöd av masstrejker, strejker inom oljeindustrin osv., kommer den inte att kunna nå den kraft som den behöver för att ta sig an sin uppgift.

När vi talar om frihet så talar vi dock om en fråga som är relevant för alla människor i det iranska samhället. Man kan jämföra detta med kampen mot nazisterna i Europa under andra världskriget. Många människor dog i denna kamp från alla klasser. Huvudproblemet är så klart klassamhället, men historien skapar också situationer där det huvudsakliga problemet blir ett gemensamt problem. Iran befinner sig nu i en mycket speciell situation. Nu kan vi bevittna hur en borgerlig tjej dör på gatan tillsammans med en kille med proletär bakgrund. Det betyder något. Vi kan inte bara sluta våra ögon och säga ”nej, det är omöjligt, de har olika behov och olika intressen”. Det är ett uttryck för en gemensam strävan efter jämlikhet. Men det betyder inte att vi glömmer arbetarklassens roll, och vi kommer inte att göra samma misstag som vi gjorde för trettio år sedan och säga att ”vi är beredda att följa vem som helst bara för att vi är motståndare till kungen”. Vi följer inte bourgeoisien, och vi vet att krafter i den liberala rörelsen, ja även monarkisterna, försöker att ge den här rörelsen en riktning. Så vi försöker att ingripa i den här rörelsen med vår egen attityd och vinna folket för den.

AM: Kan ni berätta om studentrörelsens inblandning i sommarens massrörelse?

Parisa: Studenterna deltog inte som en egen separat rörelse i sommarens protester, vilket beror på att det inte finns någon självständig studentorganisation. Avsaknaden av organisationer är för övrigt det stora problemet överhuvudtaget för Irans sociala rörelser. Men studenterna var ändå väldigt aktiva i rörelsen. De deltog i alla demonstrationer och organiserade också ett antal aktiviteter och protester vid universiteten. Under sommaren var universiteten förvisso stängda, vilket betydde att engagemanget inte var baserat där i samma utsträckning. Nu, efter sommaruppehållet, ser vi nästan dagligen en demonstration eller en aktion på de olika universiteten i hela Iran. Det är en mycket viktig utveckling, inte minst psykologiskt, eftersom många befarade att det skulle bli lugnare när studenterna skulle tillbaka till föreläsningssalarna igen. Nu fortsätter studenterna aktiviteterna. Jag tror att det är viktigt att dessa aktiviteter fortsätter och att studenterna nu försöker få med sig arbetarklassen i sin organisering. Genom sitt fortsatta motstånd ger studenterna arbetarklassen tid att komma till rörelsen.

De reformistiska krafterna i universitetsmiljön förhåller sig samtidigt mycket passiva i den nuvarande situationen, och studenterna söker sig istället till vänstern. I studenternas egna strukturer saknas de reformistiska krafterna i hög utsträckning. Vänstern är förstås svag, vilket bland annat är ett resultat av angreppen från regimen för två år sedan när många fängslades. Men den försöker nu att reorganisera sig, etablera tidningar och andra strukturer. Vi tror sammantaget att socialister har många möjligheter att vinna anhängare bland studenterna i den nuvarande situationen. Vänstern försöker nu också att bekämpa de reformistiska krafternas inflytande över rörelsen, vilket är en viktig kamp. De gör detta genom att ta upp de frågor som de reformistiska krafterna försöker att kompromissa bort med kuppregimen. De vill inte ha revolution eller radikal förändring. På grund av detta kan de inte leda massrörelsen. Socialisters uppgifter nu måste bestå i att ställa sig i spetsen för kampen för studenternas radikalare och mer långtgående krav.

AM: Vilken är kvinnorörelsens roll i massrörelsen? Intar kvinnor en ledande roll i organiserandet av protester och på gatorna?

Anahita: Före den här massrörelsen fanns en mycket aktiv och professionell kvinnorörelse. Den organiserade protester kring 8 mars i form av protester och aktiviteter. Skillnaden nu är att kvinnorörelsen mer eller mindre absorberats av massrörelsen. De syns inte längre marschera separat på samma sätt som tidigare. Och tidigare var det främst aktivister som protesterade. Det är lite samma utveckling som vi sett med studentrörelsen. Det är en förändring, och det speglar massrörelsens genuint folkliga karaktär. Men apropå den iranska kvinnorörelsen, så har iranska kvinnor varit aktiva och kämpat de senaste trettio åren för att få sina rättigheter. Ett år efter revolutionen 1979 organiserades en kraftfull 8 mars-protest med tiotusentals som gick ut på gatorna. De protesterade redan då mot vad den islamiska regimen avsåg att göra mot kvinnorna. De senaste trettio åren har också kvinnorna varit en ständig måltavla för den islamiska regimens åtgärder. De har tvingat dem att bära slöja, stiftat en rad orättvisa lagar, dödat människor som levt i fria relationer, förhindrat kvinnor att få behålla sina barn efter skilsmässa osv. Så det har alltid naturligt nog funnits kvinnoaktivister, feminister och socialistiska kvinnokämpar med flera, som jobbat med dessa frågor i Iran.

Vad som är utmärkande för den nuvarande rörelsen är faktiskt det höga deltagandet av kvinnor. En del människor blir förvånade över kvinnornas framträdande roll eftersom Iran är ett land i tredje världen, men vad det visar är att kvinnor verkligen vill ha förändring. De går med i rörelsen på ett mycket modigt sätt, och de kämpar precis lika beslutsamt som männen. Men de utgör som sagt ingen enhetlig separat kraft inom rörelsen, och detta beror i hög utsträckning på att de slagord som de gamla kvinnoaktivisterna brukade föra fram nu är slagord som hela rörelsen tar upp. Det är en skillnad i förhållande till arbetarklassens krav. Dom kommer inte lika tydligt till uttryck i rörelsen som kvinnorörelsens krav, och just detta förklarar på många vis varför kvinnorörelsen i så hög grad absorberats av massrörelsen.

AM: Hur ser ni på potentialen för socialistiska idéers återkomst i större skala i Iran? Det tycks som om en period har öppnats i vilken frågan om hur rörelsen ska gå framåt alltmer pockar på ett svar. Vilken strategi använder ni er själva av i kampen för att vinna anhängare till socialismen?

Anahita: Apropå potentialen för socialistiska idéer tror jag att det är två fenomen som vi bör uppmärksamma. Det första ger anledning till hopp, det andra vittnar om svårigheterna. Men först lite om bakgrunden.

För fyra år sedan, när Ahmadinejad valdes till makten första gången, hade oppositionen många mycket radikalare kandidater än Mousavi, kandidater som talade om djupgående reformer. Men folket röstade inte på dessa kandidater i någon större utsträckning. Vi befann oss den gången på gatorna och talade med folk (vi har alltid uppmanat till att bojkotta valen, men också uppmärksammat att det är ett viktigt tillfälle att tala med människor). Vi talade om vad kandidaterna stod för och varför man inte borde rösta på dem. Vi påminde om dem som regimen dödat och hur de trampar på människors rättigheter. Jag minns att jag mer än tio gånger fick samma svar: ”Vi bryr oss inte, för våra barn där hemma är hungriga.”

Ahmadinejad spelade populistiskt på dessa behov, han lovade att han skulle använda oljepengarna för att skaffa mat på bordet till de fattiga och mycket annat. Det visade för oss hur mycket de ekonomiska frågorna faktiskt betyder för många iranier, och att det var möjligt för en sådan kandidat som Ahmadinejad att vinna stöd genom att ge löften som handlade om just detta. Vad som dock var tydligt för oss var att Ahmadinejad inte skulle komma att uppfylla dessa löften, och det var också vad som visade sig när han istället började genomföra alla dessa privatiseringar och försämringar. Hans försök att framställa sig som en enkel man som delade de fattigas förhållanden visade sig bara vara ett trick, och folk började snabbt förlora sin tilltro till honom.

Att människor i Iran i hög utsträckning bryr sig om sina ekonomiska behov är hur som helst ett viktigt faktum och det borde betyda att socialister bör ha en god möjlighet att knyta an till detta och övertyga människor om att socialismen kan tillgodose dessa behov på ett mycket bättre sätt. Det är det första som gör att vi har anledning att vara hoppfulla.

Det andra, vilket försvårar för oss, är all historia bakom oss. Och det är ett problem som delas av vänstern världen över. Socialismen förknippas fortfarande av många med negativa exempel, maktfullkomliga diktaturer som Sovjetunionen.

Parisa: Sedan har vi också problemet med dominansen för en liberal diskurs, som har fått en stark ställning efter kalla kriget, och i synnerhet efter 11 september.

Anahita: Ja, och sen har vi problemet med de iranska vänsterpartierna. En del av dem minns folk med respekt, såsom Fedayin och Komalah, alla de socialister som dödats av regimen osv., men folket räknar inte med de iranska vänsterpartierna idag. Fedayin och Komalah är också mycket svaga idag. Folk känner däremot förakt för partier som Tudeh och Irans Arbetarkommunistiska Parti. Därför tror vi att om socialismen ska ha möjlighet att utvecklas i Iran så kommer det inte att vara i form av partier, utan snarare i form av sociala rörelser. Det är så vi kan gå vidare och vinna stöd från folket. Jag tror att detta är socialistiska aktivisters ansvar idag, och att visa för folk att den liberala propagandan har fel när den anklagar socialister för att vilja skapa en totalitär diktatur över folket, eller att det som hände i de så kallade ”socialistiska” länderna nödvändigtvis måste hända i Iran om kampen leds av socialister.

Parisa: Jag tror att den huvudsakliga frågan som socialistiska aktivister bör ta itu med är att kunna besvara frågan vad socialismen verkligen betyder. När vi säger till människor att vi är socialister så är det viktigt att vi förklarar utförligt vad vi menar, förklarar de socialistiska idéerna, klargör våra mål och vårt program på ett objektivt sätt. Vi måste förklara att socialismen innebär ett försvar av demokratiska fri- och rättigheter såväl som sociala och ekonomiska rättigheter gentemot regimen. Det finns en generell uppfattning om vad socialismen är som färgats av perioden under kalla kriget, och som påverkats av den liberala diskursen i Iran. Reformisterna har också spelat en betydelsefull roll i att omdefiniera begrepp som frihet och demokratiska rättigheter. Vi tror att det finns en verklig möjlighet att vinna argumenten för socialismen nu. Särskilt som situationen för arbetare och fattiga i Iran är mycket dålig. Vi måste bevisa för människor att bara socialismen kan fullfölja kampen för dessa rättigheter och krav.

Anahita: Vad vi säger får inte bara vara någon sorts upprepande av paroller från 1970-talet, vi måste ta upp frågor som har en effekt på människor dagliga liv och som förbättrar deras situation. Annars, om folket inte tror att det kommer att betyda en faktisk förbättring för dem, kommer de inte att lyssna på socialister.

AM: Men hur bygger man en social rörelse och kämpar för ett socialistiskt program om man inte samtidigt kämpar för att bygga ett parti? Vilket verktyg ska man använda sig av för att mobilisera stöd för ett socialistiskt program? För vår del är svaret givetvis att ett naturligt steg för en grupp människor som tillsammans kämpar för att vinna anhängare till ett program också kämpar för att bygga ett parti. Det tycks vidare som att en huvudfråga i dagens Iran är hur man ska kunna knyta ihop den fragmenterade arbetarrörelsen, och att ett medel för att göra det borde bestå i att man verkar för att samla rörelsen kring en demokratisk diskussion om vilken typ av program och vilken typ av organisation som man behöver i den gemensamma kampen. Hur ser ni på detta?

Anahita: Det vi menar när vi säger att vi behöver en social rörelse är inte att vi aldrig ska bygga ett parti. Som jag personligen ser på det handlar det i stället för det första om att arbeta på ett sätt som syftar till att vi själva borde försöka bli partiet. Att proklamera ett parti är en enkel sak och det är precis det som många iranska grupper i exil sysslar med. Men det måste bestå i något mer än att proklamera ett sådant parti på Internet, skaffa dig ett kontor och få en grupp människor att uttrycka sitt stöd för ett sådant parti. Det är en enkel sak. Men uppgiften måste bestå i att vinna ett förtroende från arbetarklassen. Det kräver en viss historia av aktivt arbete bland arbetarklassen. Det är en fråga av praktisk natur.

Den andra frågan handlar om att vi måste vara öppna för att arbeta på olika sätt beroende på situationen. Om jag skulle befinna mig i Ryssland 1905 eller 1917, skulle jag nog säga att ett parti är det som fungerar. Men vi har en särskild erfarenhet i Iran av partier… själv är jag mycket glad att jag inte gick med i något av de existerande partierna när jag tillfrågades för några år sedan. Erfarenheten har visat att det hade varit ett dåligt beslut. Många av våra kamrater gjorde ju det och det visade sig att partimedlemskapet blev något som hjälpte regimen att slå ned på studenternas rörelse. De flesta av dessa partier har ju sina centralkommittéer i Europa. Allt de tycks bry sig om är att vinna fler medlemmar, och att ha fler namn att skylta med, och det är allt. De har å andra sidan inte brytt sig om säkerheten för de människor i Iran som de rekryterat och skyltat med. Det är en nonsensstrategi som aldrig kommer att ta saker framåt. Som jag ser det handlar det inte om att vi ska avstå från att bygga partiet. Men sättet att göra det i nuläget måste bestå i att bygga rörelsen, och så får partiet växa fram sedan, snarare än tvärtom.

Ett annat problem är att människor tenderar att lita mer på oss som rörelseaktivister än om vi presenterar oss som partianhängare. För det mesta blir man inte tagen på allvar i det senare fallet. Det är som sagt svårt att anta ett namn och proklamera ett parti… men vi bör som revolutionärer vara ärliga och säga att vi i dagsläget helt enkelt inte är tillräckligt starka för att bilda ett parti.

Parisa: Vi är som marxister övertygade om målet att bilda ett parti. Men det måste vara ett parti för och av arbetarklassen, inte ett parti bestående om en handfull aktivister. Vi tror att arbetarklassen genom sin erfarenhet av kamp kommer att bilda sitt eget parti. Inget av de partier vi har i Iran idag kan sägas utgöra detta parti.

Anahita: Jag tror för övrigt inte att ett socialistiskt parti bara kan vara ett parti för arbetarklassen. Det måste vara ett parti som förenar alla förtryckta, socialismen har något för alla. Givetvis måste arbetarklassen utgöra grunden för ett sådant parti eftersom ingen socialism kan skapas utan arbetarklassen aktiva stöd, men samtidigt tror jag att ett revolutionärt parti måste representera fler, såsom exempelvis kvinnorna.

Jag tycker också att saker är mer komplicerade i vår tid. När vi befinner oss i Iran är många studentaktivister definitivt inte medlemmar av arbetarklassen, utan snarare hemmahörande i medelklassen, ibland till och med i den övre medelklassen. När vi kom till Europa så förändrades saker. Nu befinner oss till och med under arbetarklassens nivå. En del människor framför sådana exempel för att visa att socialismen blir svagare. Själv tror jag tvärtom att socialismen kan bli starkare, och att det finns en potential att skapa en socialism som inkluderar alla förtryckta.