En aktivist från Arbetarmakts brittiska systerorganisation Workers Power har besökt keramikfabriken Zanon i Argentina och intervjuat en aktivist som varit inblandad i kampen där. Fabriken har ockuperats av arbetarna sedan 2002 och har nu slutligen exproprierats (tagits över från kapitalisterna).
Den 14 augusti meddelades det att Zanons keramikfabrik skulle exproprieras, detta efter sju års kamp. Händelsen var en toppnyhet i flera dagar i Neuquén, provinsen där fabriken ligger, och möttes av rasande kritik från den lokala överklassen, som fruktade att ett så öppet brott mot ”den privata äganderätten” skulle skänka legitimitet åt de ”kriminella arbetare” som ”illegalt” har ockuperat fabriken sedan 2002. Zanonarbetarnas kamp tjänar som inspiration för kämpande arbetare över hela världen, och är ett exempel som hela arbetarklassen kan ta lärdom av.
Alejandro Lopez är generalsekreterare i SOECN1, ett fackförbund som baserar sig på rådslag med medlemmarna. Ledningsposterna roterar varje år, ledningen är hela tiden avsättbar, lever på en vanlig arbetarlön och fortsätter att arbeta i produktionen. Han säger:
”Att Zanon ställdes under arbetarkontroll är en vinst för hela arbetarklassen, och för alla kamrater som stod bakom oss och gjorde det här möjligt, till exempel genom att samla till strejkkassan och bjuda oss på resor till Europa och USA för att göra vår sak känd. Det var väldigt nyttigt när vi hotades med vräkning. Arbetare och studenter mobiliserade till riksomfattande och internationella protester, till och med utanför argentinska ambassader utomlands, och vår kamp fick därigenom en knuff framåt internationellt.”
Lopez började jobba på fabriken 1992, och var fram till 1994 anställd genom tillfälliga sexmånaderskontrakt.
— Fabriksarbetet var brutalt, på grund av förtrycket mot arbetarna och produktionshastigheten hade vi i genomsnitt 30 olyckor och 17 dödsfall varje månad. Vi började organisera oss – 1998 lyckades vi återinsätta en kommission för granskning av arbetsförhållanden – de tidigare representanterna var antingen mutkolvar eller fick sparken om de var för kritiska. Vi baserade all kamp på samma metod: alla beslut togs vid stormöten. På så sätt lyckades vi ena fabrikens arbetare och stärka undersökningskommissionen.
2000 kämpade vi för att återfå det fackförbund som representerar de fyra keramikfabrikerna i Neqúen. Enligt min åsikt har fabrikerna Ceramica del Sur, Ceramica Neuquén and Ceramica Estefani redan delvis varit under arbetarkontroll sedan dess, arbetarna har haft makten över ekonomin där. Vårt fackliga program är att inte begränsa kampen till en sektor, utan att istället leda en utåtriktad, politisk kamp och söka förena arbetare med arbetslösa, arbetare med försvaret av den offentliga sektorn, samt arbetare och organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter. Vi kämpar för enhet i arbetarklassen, och försöker vinna allmänhetens stöd genom det här programmet – för oberoende klasskamp.
— Vi lyckades få stöd för vår sak från alla de samhällsgrupper jag nämnde, och de ansträngningar vi gjort för att vinna stöd från dem gjorde det möjligt att pressa MPN (ledande politiskt parti i provinsen) att expropriera fabriken – det är så kampen måste föras. Vi hade delvis kontrollerat fabriken redan från 1998-99 och framåt. Cheferna sa att de inte hade råd med arbetarskydd och då krävde vi att få se budgeten och fabrikens ekonomi. Det var så vi insåg hur mycket de utnyttjade oss. Och det här var inget som bara de fackligt förtroendevalda genomförde, alla arbetare var inblandade.
— Det var då som vi beslutade oss för att aldrig backa eller ge upp, vi insåg att vi kunde gå till fabriksledningen med deras ekonomiska redovisning. Det är därför det är så viktigt att arbetare vet exakt hur mycket vinst man producerar, så att vi inser att vi inte behöver cheferna och att vi kan använda all den rikedom vi skapar för samhällets behov, för folket – tänk dig om alla bilfabriker och hela oljeindustrin stod under arbetarklassens kontroll!
— Men för att detta ska vara möjligt måste vi ta tillbaka våra fack. Det handlar om att skapa ett politiskt läge där arbetarklassen har framtiden i sina händer, och där är Zanon ett styrkefäste – om vi kan ta över en fabrik kan vi göra samma sak i ett helt land och i hela världen.
— Nu är fabriken lagligt exproprierad, men kapitalisterna försöker fortfarande sänka oss genom att ta ut höga avgifter, vägra ge oss produktionsuppdrag från det offentliga, vägra köpa våra produkter och höja priserna på råvaror. Trots att vi står inför allt detta diskuterar vi hur vi kan sänka kostnaderna, till exempel genom stormöten i varje skiftlag, eller genom att vända oss till kamrater bland studenterna för hjälp med utvärdering av produktionen. Vi vet alltid med oss att Zanon kommer att förbli en isolerad ö som kan ha svårt att överleva om inte arbetarklassens medvetande går framåt på ett större plan.
— Det är svårt att driva en fabrik när det är en global ekonomisk kris, men Zanon visar också arbetarklassen hur man kan ta sig ur krisen om man möts av massuppsägningar. Och till och med i dessa kristider är vi fria i vårt arbete här, vi har en schysst lön, något vi klarar av eftersom vi alla arbetar och kämpar.
— När vi började vår produktion 2002 behövde vi nyanställa, och stormöten beslutade att dessa arbetstillfällen borde gå till kamraterna från de arbetslösas organisationer, som alltid har stått i fronten i försvaret av vår kamp, till kamraterna från mapuchefolket och till de funktionshindrade kamraterna. Nu har fler än 250 jobb skapats och produktionen har ökat. I början producerades 40-50 000 meter, nu har vi nått 400 000 meter och när fabriken nu har exprorierats kan vi förnya vår teknologi och skapa ännu fler arbetstillfällen.
— Om vi jämför hur vi brukade arbeta under den gamla ledningen med hur det är idag: förr kände inte folk från olika delar av produktionen varandra, och varje sektor hade sin egen uniform, men idag känner vi alla varandra. Tidigare fick vi inte lyssna på musik, dricka medhavd dryck eller ta emot besökare på jobbet. Vi hade ingen kontroll över produktionen. Idag kommer konstnärer och besöker fabriken! Det är ett nöje att gå till jobbet idag, men det är också ett dubbelt ansvar, eftersom vi lever av den här fabriken och kämpar för den. Varje kvadratmeter vi producerar idag är till förtjänst för alla arbetare, tidigare fick vi nöja oss med småsmulor. När Zanon nu står under arbetarkontroll har vi infört permanent rotation på alla platser. Efter ett års anställning kan du få ett jobb inom fabriksadministrationen, något man väljs till vid stormöten, och alla sådana positioner roterar.
Alejandro avslutar med att säga:
— Det här är en hälsning till alla arbetare: Kapitalismen är i kris, och kapitalisterna erbjuder inga svar. Men Zanon är ett svar – vi anser att det här handlar om mer än bara en fabrik. Arbetarklassen känner inga nationsgränser, och vi måste ställa upp större mål än såhär för vår klass, för att stödja varandra. Det spelar ingen roll om du är från Storbritannien, Kanada, Nigeria eller Argentina, en seger för en av oss är en seger för alla, och våra dörrar står öppna för arbetare från alla länder. Vi vill säga till våra bröder och systrar i andra länder att vi måste lita till vår egen styrka, eftersom våra möjligheter är enorma.
Workers Power
Bildkälla, framsidan; Wikimedia Commons; ”Fabrik utan chefer, Zanon under arbetarkontroll”; Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic license.