FN:s klimatkonferens i Köpenhamn i december – COP15 – påstods vara ”det stora språnget framåt” för åtgärder mot klimatförändringarna. När samtalen bröt samman på Bali för två år sedan, då USA drog sig ur varje bindande mål för minskade utsläpp, hyllades konferensen i Köpenhamn som tillfället när en uppgörelse skulle kunna uppnås för att ersätta Kyotoprotokollet som går ut 2012.
Ändå har FN ägnat de senaste veckorna åt att minska förväntningarna på att en överenskommelse ska nås om ett nytt avtal för att bromsa den globala uppvärmningen. Till och med chefssekreteraren för FN:s klimatkonferens, Yvo de Boer, medger att det nu är ”orealistiskt” att förvänta sig att ett avtal ska förhandlas fram och godkännas i slutet av året. Det ser mycket sannolikt ut efter samtalen nyligen i Bangkok, där oenigheten om det nya avtalets juridiskt bindande aspekter sannolikt kommer att få varje nytt avtal att spåra ur. Många utvecklingsländer har länge anklagat västländerna för att vilja göra målen mer felxibla, vilket de med all rätt fruktar bara kommer att ge dessa länder extra utrymme för att slingra sig undan minskningar av utsläppen.
Ögonen på de stora förorenarna
I juni kom G8 och ett antal stora utvecklingsländer överens om att ökningen av medeltemperaturen sedan tiden före industrialiseringen bör begränsas till 2 grader, men de har ännu inte någon konkret färdväg för hur det ska kunna nås. Även om det kan uppnås, har många vetenskapsmän pekat på att till och med effekterna av en höjning på 1 eller 0,5 till 1 grad kan vara förödande.
De största förorenarna Kina och USA, som var och en står för omkring 20 procent av världens växthusgaser från kol, naturgas och olja, har bullrat en hel del under de senaste månaderna, men utan några verkliga siffror eller planer för att backa upp sin retorik. Kinas president Hu Jintao sade att de skulle tygla sina utsläpp av koldioxid med ”betydande marginal” 2020 jämfört med nivån 2005.
USA:s president Barack Obama lägger, å andra sidan, sin tyngd bakom lagen om rena energijobb (Clean Energy Jobs and American Power Act; Boxers och Kerrys lagförslag), som godkändes i representanthuset i juni med marginalen 219 röster mot 212. Lagförslaget skulle ha kommit upp i senaten i juli men möter starkt motstånd från oljeindustrin, som leds av American Petroleum Institute, vars avsikt är att begrava lagförslaget.
EU svarar för 14 procent av världens utsläpp och anser att svaret inte ligger i att trycka på medlemsstaterna hårdare för att nå sina mål för minskade utsläpp, utan i att kasta pengar på problemet. EU:s toppmöte har beslutat att betala 7 miljarder euro per år under tre år till utvecklingsländerna som en del av ett globalt klimatavtal – men bidragen är frivilliga, vilket innebär att de kanske inte alls blir av.
Gordon Brown försöker utmåla sig själv som klimatets förkämpe och sade att Europa visar vägen genom att ”ställa dessa modiga förslag”. Men många länder som ödelagts av naturkatastrofer har upptäckt att löften om hjälp är en sak, att verkligen få pengarna är en helt annan sak. Och varifrån ska pengarna komma ifrån under en ekonomisk nedgång?
Browns regering hade möjligheten att visa sitt engagemang för att övergå till förnyelsebara energikällor när ägarna till Vestasfabriken, den enda i Storbritannien som tillverkar turbinblad till vindkraftverk, hotade att lägga ned fabriken. De 600 arbetarna som stod inför avsked ledde ett militant motstånd och ockuperade fabriken inte bara för jobbens skull utan också för miljöns. När energi- och klimatministern Ed Miliband ställdes inför arbetarnas krav på förstatligande, sade han bara ”nej”.
Behovet av en plan
Det behöver knappt sägas, men de 7 miljarder euro som utlovats för att bekämpa klimatförändringarna är en futtig summa jämfört med de 1,3 biljarder pund som Brown kastade i bankkrisens svarta hål. Men att kasta pengar på problemet kommer inte att fungera. Det som behövs är medveten omstrukturering – en planerad vändning bort ifrån produktion och transporter som är koldioxidintensiva till ett samhälle med låga utsläpp av koldioxid. Det måste göras i internationell skala med ett politiskt engagemang som helt saknas idag.
Till och med den brittiska kommitté om klimatförändringar som leds av lord Adair Turner, som också är ordförande för finansinspektionen, medger att det inte kommer att hända utan en omfattande förändring av politiken – ”som måste medföra en vändning bort från förlitan på marknadskrafter för att uppmuntra investeringar i teknologi med låga halter av koldioxid.”
Det finns organisationer som hävdar att den globala recessionen erbjuder en möjlighet att tygla klimatförändringarna och bygga en framtid med låga halter av koldioxid. Internationella energikommissionen (IEA) räknar med att de globala utsläppen av växthusgaser kommer att minska med 3 procent i år – en ökning jämfört med tidigare uppskattningar.
Under en recession sjunker produktionsnivåerna – och därför utsläppen – när fabriker slår igen, handel och transporter minskar. Men recessionen har också en omfattande inverkan på människors livskvalitet när de kastas ut i arbetslöshet och tvingas in i fattigdom.
Det är det som är så avgörande med det socialistiska svaret. När allt kommer omkring finns det en enkel orsak till två årtiondens misslyckade klimatförhandlingar: en nästan fullständig vägran från världens regeringar att göra något som kan undergräva storkapitalets vinster och särintressen.
Och det är därför som socialister vill ta bort vinsten ur ekvationen genom att kämpa för förstatligande av dessa företagsjättar under arbetarkontroll och beskatta de rika för att finansiera en omfattande expansion av förnyelsebar energi. Men tills vi blivit av med vinstsystemet en gång för alla, kommer vi aldrig att kunna få en hållbar och rättvis utveckling – vi behöver en socialistisk, demokratisk planering för att garantera framtida generationers liv.
Joy Macready
Bildkälla; Pixabay; Gerd Altmann