Det finns förhoppningar i Iran att regimens dagar är räknade. På gatorna möts protesterna med våld från polisen och den islamistiska milisen. Men i regeringen är de styrande oeniga – vilken är vägen framåt?
De fortsatta protesterna i Iran visar att frihetens eld ännu brinner klar, trots misshandeln, våldtäkterna och morden som utförs av säkerhetsstyrkorna. Rörelsen fick ny fart i samband med begravningen av en ledande ”reformistisk” präst, storayatollan Hoseyn Ali Montazeri, den 21 december, vilken omvandlades till massomfattande demonstrationer mot regeringen.
Protester utbröt en vecka senare under åminnelsen av shiiternas heliga ashouradag den 27 december. De bemöttes som vanligt med repression från den mordiska basijimilisen. Åtminstone åtta människor dödades inberäknat en brorson till oppositionens ledare Mir Hossein Mousavi. Efter det har åtminstone 40 oppositionella gripits.
Nedskjutningen av demonstranter, som nu blivit en vanlig företeelse, tyder på att de som är ute på gatorna vet vilka riskerna är men ändå är beredda att ge sina liv i kampen för demokratiska rättigheter.
På världsarenan behåller Iran sin roll som huvudspöke för imperialisterna i väst. Vanligtvis angriper väst Iran för bristen på demokratiska rättigheter, men det visar bara deras hyckleri – vad skulle, när allt kommer omkring, hända med prodemokratiska demonstranter i Saudiarabien? Brittiska medier har också hävdat att en nyligen frisläppt brittisk gisslan som hölls i Irak under tre år hade förts bort av en iransk specialenhet som opererade i Bagdad.
USA:s regering mobiliserar så mycket diplomatiska muskler som möjligt för att isolera Iran och tvinga landet att avsluta sitt kärnprogram. Det låter i sin tur den iranska regimen att framställa sig som en anti-imperialistisk makt.
De kommande åren är inte desto mindre fyllda av fara för den härskande klassen i Iran. Ställd inför en växande opposition underifrån, och pressad utifrån, är delar av den härskande klassen tydligt oroad över Mahmoud Ahmadinejads regim. De löper risken av en social explosion som kommer att störta hela den klerikala regimen, men det avgörande är från vilket håll den kommer.
En förändring av regimen är givetvis något som måste välkomnas, men om den kommer ovanifrån, genom en invasion, kommer den bara att stärka USA-imperialisterna och placera det iranska folket i dubbla bojor. Varje ny regering som de inför skulle ställas inför inbördeskrig och lida av samma endemiska korruption som Ahmed Karzais regim i Afghanistan.
Den iranska regimen lider av ökad splittring. Det är därför som Ahmadinejad och hans klick tvingas rensa ut och fängsla oppositionella inom prästkasten. Regimens paranoia innebär att ingen går säker. Spänningarna växte i Teheran under hela andra hälften av 2009 när polisen fångade in Mousavis anhängare och medhjälpare efter order från en del av regimen, bara för att låta flera löpa efter att ordentligt tryck utövats från andra sidan.
Nu höjer krafter som stöder regeringen insatsen och kräver öppet att Mousavi ska gripas och avrättas. Flera ledande präster har kallat honom och hans anhängare mohareb, vilket innebär någon som är fiende till Gud; det straffas med döden i Iran. Mousavi är nominellt oppositionens galjonsfigur, eftersom han är den högst uppsatta politikern som identifierar sig med den, och har nyligen förklarat sig vara villig att dö för reformernas skull. Kommentarerna kom efter hans brorsons död, skjuten i ryggen av polisen.
Det allvarliga förtrycket är ett vittnesmål om den växande isolering som den högste ledaren, ayatolla Ali Khamenei, och hans bonapartistiska regim upplever. Splittringen i hierarkin sker inte bara mellan konservativa och reformister – när allt kommer omkring är många av de reformistiska ledarna före detta konservativa – utan mellan majoriteten av prästerskapet och revolutionära gardet, Pasdaran. Under det senaste årtiondet har det allt mer varit Pasdaran, med stöd av den fascistiska basijimilisen, som innehaft den verkliga makten. De har också utvecklat ett omfattande och korrumperat grepp om landets ekonomi.
Khamenei är inte ens storayatolla, vilket framkallar ett muller av missnöje bland många präster. Iran är i ökad utsträckning en stat som kontrolleras direkt av de organ som består av beväpnade män och den härskande klassen är fjärmad från sitt eget maktmaskineri: Kungarna är rädda för sina egna vakter. Det är den politiska grunden för Mousavis kampanj. Han är en man som var en högt uppsatt medlem av den styrande eliten i Iran under 1980-talet och vill föra tillbaka det iranska styret till 1980-talets principer och metoder.
Människorna på gatorna vill alldeles tydligt ha demokrati, men vad det innebär kan sträcka sig från ”rättvisa val” i en islamisk regim (en hopplös utopi) till en liberal demokratisk modell som är baserad på kapitalism av västerländsk typ. Även det är en utopi eftersom det skulle placera Iran under USA:s stövel. Vad det skulle innebära kan ses i de fruktansvärda förhållanden som USA:s interventioner har skapat i angränsande Irak, Afghanistan och Pakistan.
Å andra sidan vill en del inom rörelsen ha en återgång till åren 1978–79 när arbetarna tog kontroll över sina fabriker och vänstern var en stark kraft i det uppror som störtade shahen. Här måste lärdomarna av den felaktiga strategi som följdes av vänstern under dessa år tas till vara. Det pågår en kamp om demokratirörelsens själ. Uppgiften består i att vinna ungdomen för revolutionär socialism som den enda trovärdiga lösningen.
Det kommer givetvis som en absolut prioritering innebära att vinna arbetarklassen i Iran för strategin för en oavbruten revolution från de mest fullständiga demokratiska rättigheter, som vunnits med revolutionära medel, till uppnåendet av arbetarklassens makt, som kan bygga upp ett socialistiskt samhälle. Rörelsen lider för närvarande ännu av samma svagheter som när den växte fram under 2009. Arbetarklassen är sympatiskt inställd men ännu inte aktiv, åtminstone inte på ett organiserat sätt. Det var de iranska oljearbetarna som 1979 störtade shahens diktatur, en lärdom som den nuvarande härskarklassen inte har glömt, vilket förklarar varför de håller industriarbetarna i ett järngrepp.
Under protesterna 2009 arbetade Förbundet för Femte Internationalen med radikala oppositionella för att framställa ett handlingsprogram som översattes till farsi och rapporterades i tidningen Xyaban. Det har inte förlorat något av sin relevans och vi uppmanar alla i Iran som vill kämpa för revolutionär förändring och socialism att läsa det.
Simon Hardy
Bildkälla: Wikimedia Commons; Fars Media Corporation; Creative Commons Attribution 4.0 International