Liberaler anklagar ofta marxister för att ha en svart-vit världsbild med sitt klasskampstänkande. Själva tycker de sig ha en mer komplex och förfinad verklighetsuppfattning. Det blir dock snabbt uppenbart att deras ständiga huvudmotsättning “demokrati” kontra “diktatur” (det kan vara “frihet” som ställs mot “ofrihet” eller mot terrorism, termerna kan variera, men inte metoden), där de försvarar de eviga demokratiska principerna tillhör de mest rigida världsbilderna, och ofta närmar sig sagans(/religionens) gott mot ont. Den som inte ställer upp på deras i sten huggna demokratiska självklarheter har genast definierat sig själv som odemokratisk.
Detta ska dock inte uppfattas som att kategorierna saknar godtycke. Tvärt om: de slipade liberalerna kan med lätthet peka ut åt vilket håll deras demokratiska kompassnål pekar, och vad som således är demokratiskt och vad som är odemokratiskt – men för en utomstående kan det ibland vara svårt att hänga med. Israel, exempelvis, brukar anses tillhöra den goda (“demokratiska”) sidan, och då är det inte så viktigt att staten diskriminerar hela sin arabiska befolkning, har byggt gigantiska fångläger av ockuperade territorier samt envist utför krigsförbrytelser mot civila – Israels demokratiska status brukar i själva verket anföras som ett försvar mot röster som kritiserar krigsförbrytelserna.
Samma sak med USA:s ex-president Reagan. Han var ju uppenbarligen demokrat, visste varje rättänkande liberal att berätta, och således hade hans stöd till Sydafrikas apartheidregim, till Saddam Hussein eller Pol Pot i exil, samt latinamerikanska diktaturer, dödsskvadroner och tortyrhålor givetvis ett genuint demokratiskt innehåll (“hårda tag för att försvara friheten“).
Om någon faller utanför de liberala ramarna för vad som är acceptabelt (påfallande ofta sammanfaller detta med när ingen redan förmögen kan tjäna grova pengar på något sätt – kapitalisters växande rikedom brukar vara ett säkert tecken på att demokratin fungerar som den ska), är denne däremot genast odemokratisk.
Rasister och yttrandefriheten
I fallet med rasister – för det mesta inklusive rena nazister – säger liberalernas ofelbara demokratikompass med emfas: yttrandefrihet! Observera att det inte är rasismens offer som i första hand menas, vilket skulle kräva att rasisternas eviga friheter beskars, utan rasisternas. Den som inte accepterar rasisters fulla demokratiska rättigheter utpekas genast som odemokratisk. Observera vidare att den fulla yttrandefriheten dock inte gäller terrorister – men dit räknas inte rasisterna.
Om man, som jag, saknar liberalernas komplexa och förfinade syn, enligt vilken demokratins första bud i frågan lyder: full frihet för rasister, kan man invända att rasismen i sig är odemokratisk. Detta innebär att liberalernas endimensionella (men fortfarande komplexa, givetvis!) recept i ämnet ifrågasätts. Ju mera rasismen sprids, desto mer inskränks demokratin för alla dess offer (och måltavlorna för rasister är som bekant inte bara icke-vita, utan även vita antirasister). Vi kommer då till ett val: vems demokrati är viktigast?
Italien utgör ett slående exempel. Grovt rasistiska partier som Lega Nord sitter inte bara som borgmästare i flera städer, utan även i regeringen. Resultaten står ofta att läsa i tidningarna: våld och övergrepp mot romer, afrikaner, mot andra grupper av flyktingar och invandrare. Med det vanliga liberala synsättet är det viktigt att värna Lega Nords yttrandefrihet (vi bortser här från de liberaler som ger efter för rådande rasistiska stämningar, dessa tar givetvis rasisterna i starkare försvar). Själv är jag mera av den uppfattningen att det är berättigat – nödvändigt rent av – att bekämpa det rasistiska giftet (som långt ifrån bara är ord, utan som resulterar i misshandel och mord!) med mer än bara ord. Den mest demokratiska välgärningen vore att täppa till käften på Lega Nord och andra som sprider lynchstämningar mot flyktingar och invandrare.
I Sverige har saker inte gått lika långt, men vi har ett rasistiskt parti, Sverigedemokraterna, som satsar på att komma in i riksdagen – och därmed få betydligt större acceptans för sina rasistiska åsikter. Många skribenter hävdar att Sverigedemokraterna vill utmålas som offer, och att det är nödvändigt att möta deras åsikter i öppen debatt. Detta är nonsens:
Sverigedemokraterna vill framför allt accepteras – och de framstår som mer respektabla om de får komma till tals i offentliga debatter med de etablerade partierna. Istället bör Sverigedemokraterna bemötas med förakt var de än framträder. Så snart en Sverigedemokrat eller sympatisör håller ett tal, delar ut flygblad, eller diskuterar vid fikabordet bör denne mötas av: är du helt dum i huvudet? Partiets företrädare eller sympatisörer, liksom andra rasister, klagar ofta över att deras åsikter inte respekteras. Det är bra, de ska inte respekterar, och den som häver ur sig sånt ska inte respekteras. Rasistiska åsikter ska inte tolereras, och den som hyser dem bör läras att det är bäst att hålla dem för sig själv, om inte omgivningen ska se ner på personen i fråga.
DN ger vägledning i demokratifrågan
I höstas fick Jimmie Åkesson vid ett torgmöte ett ägg i plytet av en kvinnlig aktivist. Detta gav både ett underhållande youtube-klipp och ett exempel på hur rasisterna kan visas det förakt de förtjänar. Statsmakten uppskattade dock inte detta, och åtal väntar nu den äggkastande kamraten. Detta inspirerade DN:s Hanne Kjöller till en ny utgjutelse. Det välriktade ägget i Jimmie Åkessons plyte, förklarade Kjöller upprört, var i själva verket ett slag i ansiktet på demokratin! (kom ihåg: de enda acceptabla medlen mot rasism är offentliga debatter samt ledarartiklar). Rasisternas yttrandefrihet måste vara okränkbar! Och de som vill bekämpa rasismen med något mer än ord (under civiliserade former – att skrika åt rasister kan också lätt klassas som odemokratiskt) är fiender till demokratin.
En slående illustration till DN:s yttrandefrihetskramande kom samma vecka som Hanne Kjöllers passionerade demokratiförsvar mot äggkastande antirasister. Flamman avslöjade 7 januari att DN vägrade ta in en annons från den polska fackföreningen Solidarnosc (Solidaritet – en fackförening som alla liberaler älskade så länge den kämpade mot den stalinistiska diktaturen). Just nu däremot kämpar Solidarnosc mot fackföreningsfientliga företag i Polen. Ett av dessa, även om de inte är huvudskurken i dramat, är IKEA. Annonsen de ville publicera angrep således bland annat IKEA för att vara fackföreningsfientligt. Där sa alltså DN stopp.
Jimmie Åkesson ska få sprida sina rasistiska lögner – under hycklande täckmantel av att inte vara rasist – men när utländska fackföreningar kritiserar IKEA, då har gränsen för vilken yttrandefrihet en rättroende liberal kan acceptera passerats!
Jens-Hugo Nyberg