Varför hämmas den massiva internationella hjälpinsatsen i Haiti av tusentals amerikanska trupper?
”De här vapnen de tar med sig, de är dödens instrument. Vi vill inte ha dem. Vi behöver dem inte. Vi är ett traumatiserat folk. Vad vi vill ha från det internationella samfundet är teknisk hjälp – handling, inte ord.” Haitisk man
Nyhetsrapporterna är fyllda med bilder av allt fler amerikanska soldater och FN-militärer som blir skickade till Haiti. Nio dagar efter tragedin meddelar USA att de kommer att skicka ytterligare 4 000 marinsoldater och matroser till ön. Under tiden rapporterar journalister från BBC och andra nyhetsbyråer från plats efter plats att haitierna, som är upptagna med att dra fram offer ur spillrorna med sina bara händer, eller med att organisera provisoriska sjukhus och kök, inte har sett någon utländsk hjälp ännu.
Faktum är att USA:s och FN:s militarisering har hämmat hjälpinsatserna, inte underlättat dem, enligt ett antal välgörenhetsorganisationer. Inte heller har den oordning och plundring som det har pratats mycket om inträffat, förutom i en handfull isolerade fall – såvida man inte till plundring räknar svältande människor som tar mat från förstörda hus och affärer för att mätta sig själva och sina grannar.
Den här bedrövliga försummelsen hos Förenta Staternas regering, militär och även FN:s höjdare, har kostat tusentals fler liv och förlängt det fruktansvärda lidandet hos de överlevande. Det bevisar att USA:s första prioritet inte är att hjälpa, utan i själva verket den militära ockupationen av Haiti.
Medan den internationella hjälpinsatsen tog sin början, tog USA:s militär snabbt kontroll över Port-au-Princes enda flygplats. Flera tusen tungt beväpnade soldater från USA patrullerar området, vilket Sebastian Walker från Al Jazeera beskriver ”mer som den Gröna zonen i Bagdad än ett center för hjälpdistribution”. Inuti flygplatsen finns vitala vatten- och matförråd; haitier är utestängda från området.
Tillstånd att landa ges – eller nekas – av USA, med förtur för egna militärflygplan, och många internationella hjälpplan omdirigeras. Fem plan från Läkare utan gränser (Médecins Sans Frontières – MSF) med kirurgteam och utrustning omdirigerades till San Domingo, Dominikanska republikens huvudstad, 252 km iväg. Ett annat MSF-plan utrustat med ett uppblåsbart sjukhus blev omdirigerat till Samana i Dominikanska republiken, vilket skapade ett dygns försening innan det kunde landa bland haitierna. Ett franskt flyg som medförde ett komplett fältsjukhus vägrades landningstillstånd. Två mexikanska flygplan med livräddande utrustning avvisades också. Listan kan göras lång. Under tiden är amerikanska flygplan som transporterar soldater fria att komma och gå.
Patrick Elie, aktivist och före detta minister i Aristides regering, vilken störtades 2004 i en USA-stödd kupp, konstaterade: “Det finns inget krig här. Vi behöver därmed inga soldater… Besluten om vad som ska landa och vad som inte ska landa… borde fattas av haitierna.”
Bortsett från det faktum att den är underordnad USA, ser inte heller FN:s hjälpinsats särskilt annorlunda ut. ”Män i uniform, som rasar runt i fordon, bärande på vapen” är hur Sebastian Walker beskriver FN:s närvaro i Port-au-Prince. Den stora majoriteten av FN-personalen är alldeles tydligt inte där för att rädda eller hjälpa de överlevande, utan för att se till att lagarna efterlevs. Likväl lämnades många haitier att själva gräva i stenmassorna, ofta med sina bara händer eller med den mest basala utrustningen. Utanför huvudstaden måste människor för det mesta klara sig själva.
En nyhetsrapport från BBC hävdade att en by tvingades vänta i fyra dagar på att hjälp skulle anlända för att områdena först var tvungna att säkras av militären.
Bill Quigley, en USA-baserad förespråkare för mänskliga rättigheter i Haiti, anklagar medierna för att flygfotografera plundring, överdriva problemet och ge intryck av att haitier är laglösa och bortom hjälp. Det här ”rättfärdigar” i sin tur användningen av tungt beväpnade trupper, medan däremot Quigley säger: ”Militarisering hindrar understöd. Den humanitära hjälpens mål är radikalt annorlunda från militärens mål.”
Därtill är rasismen en faktor; för det mesta vita trupper uppträder annorlunda gentemot folkmassor av desperata svarta människor än hur de skulle reagera mot vita. Till och med BBC – vars personal på marken nu har börjat prata om haitiernas ofattbara mod, värdighet och gemenskap – pratade också till en början om ”pöbel” och ”gäng” och sa att säkerhet måste komma före hjälp. Demoniseringen av haitierna som ”plundrare” tjänade USA:s och FN:s dagordning för militarisering och var tydligt avsedd att göra det.
Nyhetsankare frågar konstant reportrar i Port-au-Prince om plundringens omfattning, nyheterna är ensidigt besatta av ”svart våld”, vilket påminner om det sätt på vilket New Orleans rapporterades om i efterdyningarna av orkanen Katrina.
Vad ligger bakom den här kapplöpningen från USA:s sida att ockupera den haitiska sidan av ön? Haiti har en lång historia av amerikanska militärinterventioner och -ockupationer som går tillbaka till början av 1900-talet, vilket har bidragit till förstörandet av Haitis nationella ekonomi och utarmningen av haitierna. Interventionerna inkluderar den CIA-sponsrade militärkuppen 1991, vilken störtade Jean Bertrand Aristides demokratiskt valda regering. Först när den styrande militärjuntan 1994 ställdes inför en folklig resning skickades 20 000 USA-sponsrade ”fredsbevarande” soldater för att ockupera Haiti. Det primära målet var inte att återställa demokratin, utan att förhindra folkliga krafter från att ta makten i en revolution.
USA och FN har själva inte bara gjort alltför lite för att lindra lidandet, de har också hindrat de 15 nationerna i Karibiska gemenskapen (CARICOM) att landa med hjälpresurser på Port-au-Princes flygplats. Jamaicas premiärminister, som inte är någon radikal, tvingades protestera mot den amerikanska militärpersonalens oförskämda behandling av honom när han anlände. På BBC World rapporterade en amerikansk jesuitläkare i Haiti att katolska och andra medicinska hjälporganisationer och räddningsteam i USA hade blivit tillsagda att inte åka till Haiti. Många hade struntat i detta råd och tog sig in via Dominikanska republiken.
Han sade också att han över huvud taget inte hade sett något av den internationella eller amerikanska militära hjälpen, inte heller hade han sett någon oordning bland den haitiska befolkningen. Han sa att de faktiskt hade organiserat hjälp åt sig själva, inklusive på hans fältsjukhus, bildat ordnade köer för de skadade som väntar på behandling och själva prioriterat de värsta fallen. Han sa att han skämdes över de amerikanska mediernas rapportering av skrämselhistorier om folkmassor som härjade och om gäng, och hans röst sprack av känslor när han sa att haitierna var ett ”ädelt folk” som uppträder med ofattbar självkontroll.
Något annat som är ofattbart är också beslutet från Royal Caribbean Cruises att fortsätta med sina uppehåll vid badorten Labadee på Haitis norra kust, 129 km från Port-au-Prince. Den privata orten, hyrd av Royal Caribbean från den haitiska regeringen, var nästan helt opåverkad av jordbävningen. Hamnen, som tar in gigantiska kryssningsfartyg, skulle kunnat användas för att lossa hjälpförråd, medan huvudstadens hamn var ur funktion. Men Royal Caribbean säger att amerikanska militärrådgivare förklarat att det var ”olämpligt”.
Vissa passagerare vägrade att gå i land, och en av dem kommenterade att de fann det kväljande: ”Jag kan bara inte se mig själva sola på stranden, leka i vattnet, äta en barbecue och njuta av en cocktail medan det där [i Port-au-Prince] finns tusentals döda människor som staplas i högar på gatorna, med de överlevande chockade och letande efter mat och vatten.”
Den amerikanska operationens omfattning och sammansättning är också talande: 9–10 000 soldater, inklusive 2 000 marinsoldater, ett hangarfartyg, ett amfibiskt attackfartyg och diverse amfibiefordon, landstigningsfartyg, kustbevakningsskepp och helikoptrar – och ett sjukhusfartyg. Innan jordbävningen var enligt rapporten antalet militärpersonal från USA i Haiti bara 60. Nu kommer det, tillsammans med FN:s styrkor, att vara ungefär 20 000 utländska soldater i Haiti – mer per capita än vad som för närvarande ockuperar Afghanistan!
Det kan inte finnas något tvivel om att de nuvarande händelserna innebär ett återkoloniserande av Haiti. Hillary Clinton tillkännagav: ”vi kommer vara här idag, i morgon och framöver”. Den nuvarande militära operationen inleddes ensidigt av USA med förevändningen att regeringen i Haiti hade kollapsat. De grep ”tillfället” med jordbävningen. De avgörande besluten ligger i händerna på det militära södra kommandot (SOUTHCOM), inte hos civila instanser.
SOUTHCOM har sitt högkvarter i Miami och kontrollerar USA:s militära installationer över hela Latinamerika. Dess outtalade uppdrag är att säkerställa bevarandet av underordnade nationella regimer trogna den nyliberala agendan. USA:s närvaro i Haiti skapar en bas från vilken USA kan genomföra sina strategiska och geopolitiska mål i Karibien, som i hög grad är riktade mot Kuba och Venezuela.
Snarare än att återställa den regering som utplånades av jordbävningen, är det troligt att USA kommer att fortsätta försöken sedan Duvaliers diktatur störtades (1986) – att förhindra en fungerande demokratisk regering, och att därmed underlätta Haitis underordnande under USA- imperialismen. En del av de här försöken kommer nu vara att återställa FN:s uppdrag att stabilisera Haiti (MINUSTAH), vars högkvarter förstördes av jordbävningen. Som vi redan sett, är USA:s och FN:s militära maskinerier helt kompatibla.
Ett inte oviktigt motiv är Haitis enorma naturrikedomar. Det dominikanska petroleumraffinaderiets ordförande Leopoldo Espaillat Nanita sade kort efter jordbävningen att Haiti – bortsett från stora outnyttjade oljeresurser och koppar – viktiga tillgångar av uran, zirkonium och iridium. De senare är ovanliga och värdefulla mineraler som används i högteknologiska industriella processer. Typiskt nog ansåg Nanita att dessa kunde användas för att betala av Haitis utländska lån. Under tiden har Bill Clinton och George Soros föreslagit att Haiti kan bli en plats för klädfabriker som letar efter billig arbetskraft eller någon slags historisk temapark om slaveriet för amerikanska semesterfirare. Inför sådana förslag står satiren själv avväpnad.
Inför denna ockupation som syftar till att plundra landet bör socialister och internationalister kräva:
Omedelbart slut på de militära operationerna
Dra tillbaka USA:s och andra länders militära fartyg från haitiskt vatten
Avväpna trupperna och ställ dem till civila verksamheters förfogande – eller kräv att de lämnar Haiti
Alla militära fordon och all utrustning som kan användas ska ställas under civil kontroll
Haitierna ska själva kontrollera hjälpinsatserna
Utöver det måste vi vara beredda att visa internationalistisk solidaritet med det haitiska folkets försök att återuppbygga sina liv och samhällen, hjälpa dem att organisera sig själva och inleda en kamp mot den lilla elit som har knutit sig själv till USA-imperialismen och exploaterat dem under så lång tid – samma parasiter och deras herrar som skapade och bevarade den fattigdom som förvandlade en naturkatastrof till en mardröm för miljontals haitier.
Workers Power
Bildkälla, framsidan; Wikimedia Commons; Public Domain