Politiska partier och den styrande eliten blir alltmer distanserade från de breda massorna i Ukraina, medan presidentvalet 2010 närmar sig höjdpunkten.
I likhet med för fem år sedan representerar de två huvudkandidaterna till rollen som nationell ledare olika klaner av kapitalistiska oligarker och maffior, medan vanliga människor uppträder som åskådare i den här pseudopolitiska teatern.
Viktor Janukovitj, som för närvarande leder i opinionsundersökningarna, använder en måttligt prorysk retorik, förlitar sig på stödet från lokala oligarker från Donetskklanen med centrum i det rysktalande östra Ukraina. Sittande premiärminister Julia Timosjenko spelar på de moderata ukrainska nationalisternas strängar, medan hon suger så mycket blod som möjligt från de yngre generationernas framtid genom att underteckna skräckinjagande avtal med IMF.
Landet står inför ett rent geopolitiskt val, vilket har varit fallet ända sedan självständighetens början. Ryska språket mot ukrainska språket, östvänligt mot västvänligt, panslavism mot ukrainsk nationalism. De ekonomiska programmen, i den mån de finns, kan knappast skiljas från varandra hos de två kandidater som återstår i presidentvalet. Båda kandidaterna använder en valkampanj enligt modellen ”låt ditt hjärta vägleda dig”, avger inga löften men många abstrakta plattityder. Timosjenko avsade sig ansvaret för landets ekonomiska tillstånd när hon försökte undvika att nämna att hon själv är sittande premiärminister. Istället förde hon fram uppmaningen ”Om ni bry er om varandra är krisen snart över”. Janukovitjs kampanj gick från parollen ”Jag hör er, jag kommer att beskydda er” till det mer ambitiösa ”Låt oss ena landet!”
Den i hög grad impopuläre sittande presidenten Viktor Jusjtjenko gjorde, efter att ha upptäckt sitt fullständiga nederlag i valets första omgång, uppgiften att ena landet mycket svårare genom att ge en så kontroversiell gestalt som Stepan Bandera, ledare för en separatistisk ukrainsk grupp som samarbetade med Nazityskland i sina försök att uppnå självständighet för Ukraina, statusen som Ukrainas hjälte. Bandera uppfattas som en symbol för frihetskamp bland människor i landets västra del och som en förrädare i den östra prosovjetiska delen.
Samtidigt som beslutet hälsades med upphetsning i Lvov i väst, brände en del människor i Sebastopol på Krim i ilskan sina pass och menade att de inte ville vara medborgare i ett land som gör hjältar av sådana personer. Jusjtjenkos resultat på 5,45 procent är det sämsta resultatet någonsin för en sittande president. Han slog därmed det tidigare rekord som innehades av den tidigare slovakiske presidenten Rudolf Schuster 2004.
Hans nederlag avslutar berättelsen om den så kallade oranga revolutionen, under vilken många socialistiska tal hölls men inget förverkligades. Istället ställdes människor inför en ultrahögerpolitik med ukrainisering, likgiltighet inför de nationella minoriteternas problem och en utrikespolitik med Nato i centrum. Allt detta misslyckades med att få något större stöd bland människor, trots dyra reklamkampanjer, förbud mot ryska språket på biografer och våldsamt antirysk retorik.
Många människor i Ukraina betraktar situationen med förakt och ironi men gör ändå inte mycket för att förändra sakernas tillstånd. Efter årtionden med byråkratiskt styre i Sovjetunionen och messianska ledare av ett annat slag under självständigheten, har många människor förlorat förståelsen eller känslan för sin roll i att utforma samhället. Istället har de dragit sig tillbaka från sociala och politiska aktiviteter. De övre klasserna använder den här illusionslösa situationen för att fullfölja en nationalistisk dagordning för att säkra sig själva mot varje hot från vänster.
Trots problemen fortsätter progressiva människor från olika inriktningar till vänster att arbeta för att skapa ett verkligt arbetarparti, eftersom de hoppas att det kan medföra en våg av positiv internationalism, förena arbetarklassen i hela världen och läka den inre oenigheten i det ukrainska proletariatet. Låt alla nationaliteter i Ukraina, och de omgivande länderna, återigen leva i fred och harmoni. För att åstadkomma dessa förändringar måste arbetare och ungdomar vinnas för ett program med klasskamp och en idé om socialismen som inte är besmittad av stalinismens fasor.
Och det finns mycket att kämpa för. Ukraina drabbades hårt av recessionen 2008–2009. BNP föll 2009 med 15 procent och banksystemet hamnade i en omfattande kris. Arbetslösheten har stigit till nästan 10 procent. IMF gav Ukraina ett lån med de vanliga hårda villkoren för att överleva krisen. I november hotade IMF offentligt att dra tillbaka en kriskredit på 11,5 miljarder euro om Jusjtjenko genomförde de höjningar av minimilönen och pensionerna som parlamentet godkänt. Vem som än vinner valet kommer krisens kostnader att vältras över på arbetarklassen. Arbetarklassen behöver ett eget parti och kämpande fackföreningar för att bedriva ett effektivt motstånd.
Olyckligtvis glömde Ukrainas kommunistiska parti dessa grunder och tjänar sitt uppehälle genom att stödja kapitalister och nationalister i deras eviga mantra: ”Nato och EU – att vara eller inte vara”. De säger nästan inget om att återföra produktionsmedlen i arbetarklassens och de breda massornas händer, men talar en hel del om hur bra det är för kommunister att stödja Moskvapatriarkatets ortodoxa kyrka.
Vi verkliga revolutionärer i Ukraina måste därför arbeta för skapandet av Femte Internationalen, eftersom den kommer att bli en fyrbåk för uppvaknandet av arbetarklassens medvetande i Ukraina och hela världen, den socialistiska revolutionens fästning.
Anatolij Selenov
Bildkälla; Pixabay; Dimitris Vetsikas