Revolutionens formel (1925); Pavel Filonov; Wikiart; Public Domain
Perspektiv på kampen mot den islamistiska diktaturen i Iran inför de kommande slagen
Torsdagen den 11 februari är datumet som utropats till allmän högtid för minnet av den ”islamiska revolutionen” av regimen i Iran. Precis som under Tasu’a och Ashora-dagarna 27-28 december planeras åter för massprotester mot den islamistiska regimen. Återigen ska regimens egen högtidsdag användas mot densamma. Ett nytt slag är att vänta.
Inför torsdagens protester har den klerikala diktaturen skäl att oroas. Djupet i radikaliseringen av den iranska befolkningen går inte att mäta med exakthet, och dynamiken i kampens utveckling har en delvis oförutsägbar karaktär. Men de protester som ägde rum under Tasu’a och Ashura-dagarna innebar en markant höjning av temperaturen. Trots ett omfattande och brutalt våld från regimen uppbådade de demonstrerande i stort antal en imponerande kampvilja. Den kommande protesten blir därför en viktig mätare för att kunna bedöma djupet och varaktigheten i rörelsens förmåga till kamp.
Frågan om hur den iranska revolutionen ska kunna segra och vilken taktik och strategi som nu är att föredra i kampen mot den allt mer isolerade regimen har mot denna bakgrund debatterats livligt inom den iranska oppositionen. Det är en mycket viktig diskussion för revolutionära socialister att delta i, eftersom den kommer att påverka ställningstaganden i kampen framöver. För att kunna göra ett inlägg kommer jag i den här artikeln först att kort upprepa den analys av de iranska reformistiska ledarnas politik som vi tidigare gett uttryck för på denna hemsida, men mot bakgrund av några av de viktigaste händelserna den senaste tiden.1 De pacifistiska uppmaningar som kommit från skilda delar av oppositionen kommer sedan att diskuteras, innan jag tar itu med frågan om vilket perspektivet på kampen borde vara om man, som vi, vill att de iranska arbetarna ska spela en ledande roll i den kommande revolutionen.
Tasu’a och Ashora
Först är det dock på sin plats att kort gå tillbaka till händelserna under Tasu’a och Ashora. Vad hände dessa två dagar i slutet av december?
Efter att hundratusentals under den första av de två dagarna begett sig ut på gatorna och protesterat i stora demonstrationer i alla större iranska städer, ägde under andra dagen allvarliga konfrontationer rum. Mot polisens och basiji-männens terror, som för dagen var mycket brutal och resulterade i åtminstone 35 döda, slog tusentals demonstranter tillbaka med kraft i framstötar som förde tankarna till 1979 års revolution. Med mod och beslutsamhet drevs regimens försvarare flera gånger på flykten och flera centrala gator i huvudstaden Teheran ockuperades under flera timmar. Med stärkt självförtroende började radikaliserade frihetskämpar att genomföra motarresteringar: De poliser och basiji-män som hamnade på efterkälken när massorna gjorde sina framstötar tillfångatogs, fråntogs sin utrustning och kastades efter omild behandling in i provisoriska fängelser. Vid en höjdpunkt stormades Teherans centrala polisstation efter att personalen drivits på flykten. Demonstranter försökte också inta teve- och radiohusen.
Utöver dessa aktioner och den avsaknad av rädsla som genomsyrade demonstranterna vittnade också slagorden för dagen om temperaturförändringen i det politiska klimatet. Inte bara Ahmadinejad, utan också den högste ledaren utpekades som måltavlor i slagord som hade en uttalat regimfientlig karaktär. Om spridningen av sådana slagord har många iranska kamrater vittnat. Också ledande reformister som räds en revolution känner sig nödgade att kritisera slagorden. Mir Hossein Mousavi, den politiske ledare som främst förknippas med det reformistiska lägret, gjorde tillsammans med ayatollan och storkapitalisten Hashemi Rafsanjani i samband med Tasu’a och Ashora uttalanden där de varnade för religiös splittring och tog avstånd från rörelsens militantare delar.
Reformisternas roll
Krisen för den iranska regimen och dess allt större tendens att förlita sig på våld för att försvara sin makt har, inte så förvånande, pressat den formella oppositionens reformistiska språkrör åt höger. Dessa kompromissmakare vänder sig mot en fullständig brytning med regimen, även om de samtidigt söker massornas stöd som ett sätt att försvara sina egna instabila positioner. Deras lojalitet med regimen går dock inte att ta miste på. Denna hållning präglar hela deras politik. Ställda inför massornas radikalisering backar de därför och försöker bromsa.
Ett slående exempel är Mousavi själv: I ett försök att i Tasu’a och Ashoras efterspel ta initiativet förde han fram en rad krav på reformer i demokratisk riktning, vilket inkluderade krav på politisk frihet och en reformering av konstitutionen. Mousavi har dock använt dessa krav som medel för att köpslå med regimen snarare än att uppmana massorna att kämpa för dem.
Den här strategin går i sista hand tillbaka på de klassintressen som Mousavi, på ett motsägelsefullt sätt, själv företräder. Själv drivs han ideologiskt av en vilja att återskapa de värden som enligt honom själv präglade den islamska republikens tidiga år. Tidigare en högt uppsatt man i den religiösa diktaturen personifierar han med sin politik ändå i objektiv mening det motstånd mot den styrande fraktionen som kommer från delar av den härskande klassen. Dessa privilegierade men åsidosatta kapitalister är missnöjda med att ha fått se sitt inflytande över staten minska i takt med att statens repressiva delar förstärkts. Genom Mousavi, som förvisso själv inte tillhör det rika toppskiktet (han är en man ur mellanskikten och har arbetat som lärare i arkitektur i universitetsmiljön), och genom andra reformistiska ledare, samt från stora delar det religiösa ledarskapet, får de sina krav på större inflytande artikulerade. De har dock ingen avsikt att försöka genomdriva ett uppror mot regimen som sådan – denna är trots allt i slutändan en garanti för försvaret av den privategendom och den klassordning som deras egna privilegier bygger på.
Oförmågan att bryta med regimen och rädslan för massornas radikalisering leder reformisterna att spela en mycket negativ och farlig roll. En tendens till öppen kapitulation kan nu skönjas: Mehdi Karroubi, som tidigare förklarade förra sommarens val för illegitimt, blev den förste mer framträdande ledaren som gav upp inför trycket från de konservativa då han i slutet av januari lät meddela att han erkänner den sittande presidenten i enlighet med den högste ledarens vilja. En tilltagande radikalisering kommer sannolikt innebära att andra reformmän som Khatami och Mousavi förr eller senare följer efter.
Farlig pacifism
Det är i detta sammanhang som vi har att ta ställning till de reformistiska röster som nu uppmanar de iranska massorna att avstå från att ta till våld gentemot regimen. Mousavi och många andra mäktigare reformister har inte så förvånande tagit avstånd från våldet, men liknande uppmaningar kommer också från andra håll inom rörelsen. Liberalen Sahabi, som drivit linjen att exiliranier bör avstå från att uppmana massorna att gå till ”våldsamheter”, är ett exempel.2
Pacifismen är förrädisk till sin karaktär och tjänar huvudsakligen till att försöka splittra rörelsen i olika läger. I slutändan är pacifismen i sin mest konsekventa form en avväpnande strategi som ställer massorna försvarslösa inför regimens terror. Det grundläggande misstaget som pacifisterna gör, obeaktat deras syften, är att de inte förmår att skilja på regimens våld och massornas. Medan den förres våld är systematiskt är det i högre grad spontana våldet som utövas av de senare ett uttryck för behovet av att försvara sig. Genom att bortse från detta faktum hamnar de pacifistiska frasmakarna, då de ansluter sig till dem som hetsar mot massornas våld, i själva verket på regimens sida. De vill retirera utan strid samtidigt som regimen går på offensiven.
Egentligen är ytterligare argument mot pacifism överflödiga. Det räcker med att se några av de filmer från gatudemonstrationerna som sprids på YouTube eller via sociala nätverk som Facebook för att inse att rörelsen måste använda sig av våldsamma metoder för att försvara sig. Icke-våld hjälper föga när polisen, ofta helt oprovocerat, skjuter skarpt in i obeväpnade folkmassor, eller när poliser kallblodigt kör över försvarslösa demonstranter med stora fordon försedda med särskilda kofångare (detta skedde flera gånger under Tasu’a och Ashora). Och kan man på allvar sätta sig till doms över demonstranter som spontant angriper Basijimilisens banditer och bödlar, samma föraktfulla män som varje gång de får tillfälle brutalt misshandlar, torterar och mördar utan urskiljning?
Som pacifismens kritiker korrekt påstår fyller också det våld som rörelsens radikalare delar tar till mot regimen en funktion eftersom det skapar ett tryck som får den att tveka.3 Rörelsen har ett intresse av att skada självförtroendet hos regimens mest våldsamma stöttepelare – för att göra den mindre benägen och kapabel att attackera. Skulle rörelsen helt avstå från att försvara sig och angripa, då skulle det å andra sidan kunna öppna för mer beslutsamhet från en regim som i allt högre utsträckning bara har att förlita sig på det nakna våldet som medel för sin maktutövning.
Logiken är enkel: Ställda inför en rörelse med förmåga att slå tillbaka är det inte helt riskfritt för regimen att släppa loss hela det repressiva artilleriet. Om den alltmer isolerade regimens väpnade styrkor, ställda inför alltmer obarmhärtiga order från överordnade, börjar vackla på avtryckaren i avgörande lägen kan splittringstendenser snabbt komma att skapa djupare sprickor som snabbt kan få de styrandes glashus att rämna samman. Under Tasu’a och Ashora kom flera rapporter om poliser som vägrat lyda order då överordnade beordrat skarpa skott in i folkmassorna.
Vilken väg framåt? För kollektivt självförsvar.
Om reformisterna inte kan anförtros någon ledande roll för den rörelse som nu i allt högre utsträckning tycks se regimen som sådan som sin fiende, och om den pacifistiska strategi som vissa röster inom oppositionen ger uttryck för är en återvändsgränd, vilken är då vägen framåt för de kämpande?
För det första torde frågan om ett kollektivt organiserat självförsvar vara en uppmaning med potential att vinna stöd från stora delar av de grupper av demonstranter som trots regimens hotelser och våldsamma angrepp väljer att gå ut på gatorna. Detta är dock ingen liten uppgift. För att kunna agera samordnat, och ännu hellre, i enlighet med överenskomna planer som utformats mot bakgrund av taktiska och strategiska överväganden, kräver organisering och förankring. Det är välkänt att den iranska rörelsen lider brist på detta, och de aktivister som ännu inte spärrats in i regimens fängelser har en oerhört stor uppgift i att försöka lägga grunden för en sådan organisering.
Fördelarna med ett kollektivt organiserat självförsvar är självklara. En rörelse som känner att den kan agera gemensamt och på ett klokt sätt när den ställs inför regimens repression kommer inte bara att ha bättre förutsättningar för stärkt självförtroende. Den kommer också i högre utsträckning att kunna sätta sig i respekt – både bland sina fiender och bland de skikt i det iranska samhället som idag förhåller sig passiva men samtidigt är sympatiskt inställda till rörelsen.
Frågan om självförsvar liksom andra som rör de mest brännande uppgifterna inför de kommande slagen är dock underordnade den större politiska frågan i sammanhanget, dvs. den som rör frågan om revolutionär strategi överhuvudtaget.
Involvera arbetarna!
I de artiklar som Arbetarmakt/Förbundet för Femte Internationalen tidigare publicerat har vi gång på gång betonat vikten av att den iranska arbetarklassen kliver fram som en organiserad kraft i rörelsen.4 Också många andra röster inom den iranska oppositionsrörelsens radikala falang ser behovet av detta. Argumenten ska bara upprepas i korthet.
Arbetarklassens aktiva involvering skulle inte bara kunna ge rörelsen ett kollektivt element att luta sig tillbaka på i fråga om organisation. Dess medverkan och de politiska krav som denna medverkan skulle medföra är också avgörande om rörelsen ska kunna närma sig en lösning på de uppgifter som situationen för Irans förtryckta ställer den inför. Det råder i Iran inte bara brist på demokratiska rättigheter och jämlikhet. Fattigdomen och nöden är svår för en stor del av den iranska befolkningen.5 En revolution mot den religiösa regimen som inte samtidigt riktar sig mot de egendoms- och klassförhållanden som utgör dess grundval kommer aldrig att kunna gå hela vägen i kampen för frigörelse. De iranska socialister som mot bakgrund av denna insikt nu kämpar för att sammanföra student- och kvinnorörelsen med de organiserade arbetarna, och som i mobiliseringen inför rörelsens aktiviteter ser möjligheten att med dessa mobiliseringar som medel sammanföra arbetare från olika platser och knyta dem närmare varandra, är därför värda allt praktiskt stöd från solidaritetsrörelsen
För en revolutionär strategi – för ett nytt parti
Förvirring tycks dock råda när det kommer till frågan om vikten av politisk strategi för kampen. Ska revolutionära socialister nöja sig med att praktiskt försöka bistå arbetarnas organisering och involvering i rörelsen, eller ska de i samband med detta också kämpa för arbetarnas politiska organisering? Om man ska göra det sistnämnda, innebär inte detta i sådant fall en medveten kamp för att lägga grunden för ett revolutionärt ledarskap inom arbetarklassen, och, på sikt, skapandet av ett revolutionärt parti?
I de artiklar som publicerats av den organisation jag själv tillhör har argumentet för ett sådant perspektiv flera gånger framlagts. Men vikten av att organiskt sammanföra kampen för de omedelbara uppgifterna med kampen för att vinna de mest klassmedvetna arbetarna och kämparna i rörelsen mot diktaturen för bildandet av en revolutionär organisation kan inte nog understrykas. Utan ett politiskt parti kommer den iranska arbetarklassen i slutändan aldrig att kunna spela en ledande roll i kampen. Den kommer därtill alltid att tvingas förlita sig på att ledare från andra gentemot arbetarklassen fientligt inställda klasser ska sköta jobbet åt dem. Och de kommer att bli förrådda, snarare förr än senare. (Faktum är att de redan blir förråda idag. Nämnas kan att Mousavi, som i sin flirt med rörelsen flera gånger fördömt våldet från banditerna i Basiji, aldrig någonsin har uttalat sig mot den massiva repression som regimen riktat mot arbetare som försökt organisera sina kamrater i oberoende arbetarorganisationer.)
Mot bakgrund av de nuvarande styrkeförhållandena och den politiska situationen i allmänhet tycks dock många socialister och radikala anhängare till den iranska arbetarrörelsens kamp sakna en förståelse för vikten av att praktiskt försöka ta steg i denna riktning i nuläget. Det är förståeligt: Den iranska arbetarrörelsen är alltjämt svag och saknar samordning. Dess strider rör ofta (av högst förklarliga skäl) de mest akuta ekonomiska villkoren. Som en produkt av de uttalat revolutionära vänsterkrafternas misslyckanden och nederlagen på 1980-talet finns fortfarande inte bara en stor dos av skepticism gentemot alla förespråkare för partier, utan också ett starkt syndikalistiskt drag bland de politiskt medvetna arbetarna. Denna syndikalism gör en fetisch av den självständighet från partier som präglat de senaste årens försök till organisering.6
Argumenten mot den uttryckliga politiska organiseringen av arbetarna varierar, men andas en grundläggande pessimism och avsaknad av tilltro till möjligheten att ta några konkreta steg i denna riktning i nuläget. Oftast tycks det tas för självklart att vänstern i den nuvarande situationen bara har att hoppas på att rörelsens kamp ska resultera i att den får ett ökat utrymme att växa i framöver. Shora Esmailian, välkänd talare på den radikala svenska vänsterscenen, gav uttryck för pessimismen i en intervju i januari, när hon, efter att ha konstaterat att vänstergrupperna i exil har dåligt förtroende i Iran, nöjde sig med kommentaren: ”Man kan hoppas på en revolution även om det inte finns en livlig vänster. Mer pressfrihet och ökade medborgerliga rättigheter kan bara vara positivt… Det skulle ge stora möjligheter för sociala rörelser, som vänstern och arbetarrörelsen, att växa fram igen”.7
Problemet med Esmailians uttalanden är inte vad hon säger så mycket som det hon inte säger. Andra röster har tänkt tanken till sin slutpunkt och föreslagit en strategi i enlighet med ett liknande perspektiv. A. Abadani skriver i en artikel på bliggen Revolutionary Flowerpot Society att den iranska rörelsen har allt att vinna på att de reformistiska ledarna behåller sina maktpositioner så länge som möjligt. Genom förlängningen av regimens interna maktkamp ska de halvlegala förhållanden som möjliggör viss organisering bättre kunna bevaras, vilket är till förmån för en arbetarklass som behöver tid för politisk organisering. Abadani, som förvisso inte är pacifist, menar också att det är i rörelsens intresse att inte kritisera reformisternas val av kampmetoder, och kritiserar dem som angriper legalistiska metoder för kampen.
Det är givetvis sant att rörelsen mot regimen har allt att vinna på att det utrymme som möjliggör oberoende organisering inte minskas. Men när argument av det här slaget mobiliseras till förmån för en strategi som förespråkar bevarandet av en obruten koalition mellan arbetarklassen och de delar av kapitalistklassen som för tillfället hamnat på kant med regimens nuvarande ledarskap, då är det ett uttryck för en inställning som lutar åt mensjevism. En sådan inställning har inte sällan motiverats av hänvisningar till dåliga styrkeförhållanden
Det är så klart inte pessimistiskt i sig att konstatera de för arbetarklassen ofördelaktiga styrkeförhållandena i den nuvarande situationen. Det vore ytterst oseriöst att bortse från dem. (Arbetet med att reorganisera arbetarna och sammanföra dem är av oerhörd betydelse.) Det är också ett faktum att den kraft som bland de iranska arbetarna skulle kunna ta på sig en ledande roll som revolutionär förtrupp idag saknas. Men den som med hänvisning till dessa fakta avskiljer kampen för att bygga upp den iranska arbetarrörelsens stridsduglighet här och nu från de revolutionära uppgifterna – att lägga grunden för ett nytt parti – begår ett allvarligt misstag. Det är detta vi kritiserar.
Kampen för ett övergångsprogram
Trotskij påpekade en gång helt korrekt i ett inlägg i diskussionen som följde på de spanska arbetarnas nederlag mot Franco att ”ett sådant (revolutionärt, min anm.) parti måste finnas tillgängligt före revolutionen, eftersom processen att skola kadrerna kräver lång tid, och revolutionen har inte råd med denna tid”.8 Det är ett faktum att de revolutionära krafterna i Iran i dagsläget är små och uppsplittrade, och att de i avsaknad av ett parti med verkligt inflytande över arbetarklassen inte kan ge kampen den inriktning som behövs för att utmana reformisternas ställning. Detta betyder inte att kampen är meningslös.
Uppgiften i nuläget måste tvärtom bestå i att tålmodigt argumentera för ett revolutionärt program som för arbetarna och studenterna pekar ut en alternativ strategi för makten, och som i sin strategi också fäster uppmärksamhet vid de mest brännande krav och uppgifter som rörelsen står inför i dag. De som kämpar för ett sådant program måste också argumentera för att arbetarna i samband med att de sammansluter sig på högre nivåer påbörjar en debatt om den typ av parti som klassen behöver för att kunna tillvarata och kämpa för sina gemensamma intressen. De måste överhuvudtaget förespråka en taktik och strategi som står i överensstämmelse med klasskampens och revolutionens objektiva utveckling och de behov som denna utveckling skapar.
Kampen för ett sådant program och för sådana metoder måste bedrivas i kombination med en skoningslös kritik av de reformistiska ledarnas förräderier. Inte i abstrakt mening dock – inför varje slag måste enhetsfronter med de mer moderata krafterna eftersträvas för att sätta maximalt tryck på regimen. Det betyder inte att man måste kompromissa med sin politik, men det ger revolutionärer möjligheten att utifrån konkreta erfarenheter avslöja reformisterna i handling och att därigenom vinna förtroende och anhängare.
I dagens iranska situation handlar frågan givetvis om att påbörja arbetet med att samla en kärna av kämpar för att bygga upp en kader för framtida strider. Det är till sin karaktär en ojämn kamp, men den är helt nödvändig i ett längre perspektiv. Bara befintligheten av en revolutionär kader som härdats och disciplinerats av de prövningar som kampen medför kommer att kunna skapa förutsättningar för uppvaknandet av den revolutionära socialismen i den iranska arbetarrörelsen. Om så bara en liten men stridbar organisation kan byggas under den kommande tiden så kommer ett historiskt steg att ha tagits. Redan idag borde diskussionen/debatten om ett sådant program därmed inledas. Vår förhoppning är att det förslag på en skiss till ett sådant program vi själva framställt skall ses som ett bidrag till denna diskussion/debatt.9
Gunnar Westin
1Se t.ex. Hardy, Den senaste repressionen i Iran speglar en regim i kris
2 Se Sholeh Iranis artikel Motstånd eller kompromiss i Internationalen 1/10.
3 Se A.Abadanis artikel The Unbearable Loneliness of the Iranian People, publicerad på bloggen Revolutionary Flowerpot Society (100207)
4 Se t.ex. Iran på randen till revolution
5 Enligt en uppgift från en iransk kamrat erkänner regimen själv att fler än 14 miljoner av den islamiska republikens medborgare lever i fattigdom. Inflationen och växande arbetslöshet ska också ha fortsatt att öka drastiskt under den gångna hösten och bidragit till förvärrade förhållanden för de redan hårt prövade arbetande klasserna.
6 För en diskussion om senare organisationsförsök och en inblick i den politiska diskussion som förs bland arbetaraktivister gällande förhållandet till partier och till vänstern, se Shora Esmilians och Andreas Malms bok Sprängkraft i Iran – Arbetarkamp och krigshot, utgiven 2005 av förlaget Federativ.
7 Se Flamman 100114, Grön rörelse tar tillbaka regimens symboler.
8 L.Trotskij: Klassen, Partiet och Ledarskapet (oavslutad artikel från 20 augusti 1940).
9 Se S.Hardys artikel För frihet från regimen och frihet från imperialismen
Artikeln har även översatts till farsi.