Kvinnokampen i Iran

Sedan sommaren 2009 har protesterna i Iran, som började som en kritik mot valfusk, växt sig starkare och blivit en rörelse för störtandet av regimen. I den här kampen har framför allt kvinnoaktivister blivit framträdande och bilder på kvinnor i gröna attribut från protester syns i teverutor, tidningsuppslag och på hemsidor. Dessa kvinnor ställer inte bara krav på regimens störtande, utan också på kvinnors jämlikhet.

I en artikel i DN från andra januari i år skriver den fängslade kvinnorättsaktivisten Parvin Ardalan om motståndet i Iran och hur kvinnorna står i fronten. Hon beskiver bland annat hur en aktivist, Somayeh Rashidi, fängslats efter att ha varit aktiv inom kvinno- och studentrörelsen. Efter en aktion på ett universitet där hon tillsammans med några andra kvinnoaktivister öppnat det skynke som skiljer män och kvinnor åt i universitetskafeterian, stängdes hon av från sitt universitet och fick en stjärna satt vid sitt namn i ansökningshandlingar för att se till så att hon skulle kännas igen och utestängas också från andra universitet. Nu har hon även fängslats för sina aktiviteter. Andra liknande aktioner mot förtrycket straffas hårt av regimen. Över 42 kvinnorättaktivister som försökt samla in en miljon namnunderskrifter mot kvinnodiskriminerade lagar har arresterats under tidigare år och totalt har cirka 138 kvinnor arresterats under de senaste 8 månaderna enligt
www.irangenderequality.com.

Regimens syn på kvinnan som underlägsen mannen manifesteras ständigt och efter arresterandet av människorättsaktivisten Majid Tavakoli spred regimen bilder på honom i slöja i syfte att förnedra honom. Som en reaktion på det här har män över hela Iran och senare världen över klätt sig i slöja och låtit fotografera sig i solidaritet. Kvinnorättsaktivisterna har enligt Ardalan uttryckt sin solidaritet, men även poängterat att det inte finns något förnedrande i att en man kläs i kvinnokläder.

Att det finns en stark kvinnokamp i Iran är ingenting nytt. Även efter revolutionen 1979 fanns det en stark rörelse med krav på kvinnors jämlikhet när man befarande att revolutionen inte alls skulle ge den frihet man hoppats på i och med det religiösa ledarskapet. Haideh Daragahi skriver i DN (2009-03-06) om sina erfarenheter från 8 mars 1979:

Shahens regim hade störtats drygt tre veckor tidigare och Khomeini hade precis kommit tillbaka från exil och redan förkunnat att kvinnor i offentlig tjänst inte längre skulle få gå ”nakna” – dvs. de skulle tvingas bära slöja. Kvinnorättsaktivister hade börjat få smaka på det islamistiska förtryck som i över 30 år skulle hålla dem nere.

8 mars -demonstrationerna togs inte emot med öppna armar från den nya regimen. I Teheran attackerades ett demonstrationståg av Khomeinis stödtrupper som med hjälp av bussar tvingade ut deltagarna i snön. Några av kvinnorna förnedrades av män som tryckte upp dem mot en mur och visade sina könsorgan. Andra kvinnoaktivister hade möte på ett universitetsområde, men när de fick höra om attackerna mot demonstrationen försökte de ta sig ut för att möta upp med de andra. De hindrades dock av Khomenis män som stängde dem inne på universitetet.

Till slut lyckas de ta sig ut och mellan 5 000 och 8 000 människor strömmade från universitetet och mötte upp med demonstranterna. Demonstrationerna pågick enligt Daragahi i fem dagar i Teheran, och under fjärde dagen hade 20 000 demonstranter samlats med plakat som sade ”I frihetens gryning saknar kvinnor rättigheter”, ”Vi gjorde inte revolution för att gå baklänges” och ”Friheten kommer varken från väster eller öster; den är allmängiltig”. Demonstrationerna slogs dock snart ned med våld.

Också för 5 år sedan kunde man läsa om hur kvinnor samlats för att fira 8 mars i Teheran, men möttes av våld från kvinnliga poliser som i brun overall och slöja hindrade dem från att uttrycka sina åsikter.

Kvinnorna som dubbelt förtryckt grupp har allt att vinna på regimens störtande och vi står i solidaritet med de aktivister som just nu kämpar mot regimen i Iran och för jämlikhet mellan könen. Vi tror dock att denna kamp och den övriga kampen som förs mot regimen måste bygga på mer än isolerade krav om frihet eller jämlikhet.

Förtryck är inget specifikt för en islamistisk regim. För att kunna uppnå verklig jämlikhet mellan könen måste också roten till dess upprätthållande – klassamhället – krossas. Kvinnorna i Iran måste ställa krav inte bara på ett avskaffande av slöjtvånget eller för rätten att skiljas, utan också på ett samhälle som bygger på socialistiska grunder där arbetare inte förtrycks av kapitalister och kvinnor inte längre binds till familjen och hemmet genom privategendomen. Endast då kan en verklig frihet uppnås för såväl kvinna som man.

G. Danielsson