Uttalande från Förbundet för Femte Internationalen samma dag som konferensen om klimatförändringar öppnas i Cochabamba
• Inga fler Köpenhamn – bygg en massrörelse för att tvinga stormakterna att minska sina utsläpp
• Arbetare, bönder och ursprungsfolk – låt oss binda samman kampen mot krisen med kampen för att rädda vår miljö
• Kapitalismen bär skulden – vi behöver socialistisk planering mot marknadens anarki med dess stigande miljöförstöring och ojämlikhet
”Folkens världskonferens om klimatförändringar och Moder Jords rättigheter” inleds nu i Cochabamba, Bolivia. Det kommer att vara det största och mest representativa globala toppmötet mot klimatförändringar som någonsin hållits. Från den 22 till den 24 april kommer tusentals aktivister i sociala rörelser, representanter för miljöorganisationer, organisationer för bönder och ursprungsfolk, fackföreningar och vänsterorganisationer att delta.
Den sammankallades av Bolivias första president från ursprungsbefolkningen Evo Morales i december 2009 som ett svar på det fullständiga misslyckandet för toppmötet i Köpenhamn förra året – ett fiasko som orsakats av de stora imperialistiska staternas och framväxande regionala makters ovilja att komma överens om meningsfulla åtgärder för att begränsa växthuseffekten. Deras misslyckande återspeglar det enkla faktum att de inte var beredda att vidta åtgärder som skulle bli ett hinder för deras kapitalistiska ekonomier; vinsten kommer alltid först för dessa makter. Det förklarar också deras misslyckande med att ge adekvat kompensation till länder som direkt står inför extrema väderhändelser – att ta itu med en framväxande klimatkatastrof som de ”utvecklade och utvecklande” ländernas miljöförstöring orsakat.
Evo Morales, Hugo Chávez och andra ledare från den globala södern fördömde helt riktigt fiaskot i Köpenhamn och avslöjade de imperialistiska ländernas roll i att tvinga redan utblottade länder att bära bördan för att bekämpa miljöförstöringen och den mänskliga misär som den medför.
Morales pekade dessutom i sitt tal i Köpenhamn korrekt ut vad som är de verkliga rötterna till den globala uppvärmningen, klimatförändringarna och hotet om utplåning av hela regioner och även hela länder som en del öar i Indiska oceanen och Stilla havet.
”Det är därför som vi vill upprepa den här punkten, att orsakerna ligger i kapitalismen. Om vi inte identifierar orsakerna, kommer vi aldrig att kunna lösa detta problem som berör oss alla och inte bara en enda kontinent, inte bara en enda nation, inte bara en enda region. Därför är det vår plikt att avgöra klimatförändringarnas orsaker och jag har ansvaret att säga till mitt folk och till världens folk att orsakerna kan återfinnas… i kapitalismen. Alla klagar över klimatförändringarna, men ingen protesterar mot kapitalismen, mänsklighetens värsta fiende. (Tal av Evo Morales i Köpenhamn 17 december 2009)
Evo Morales har rätt i att kapitalismen är grundorsaken till den hotande miljökatastrofen och att brottslingarna från Köpenhamn – ledarna för de stora kapitalistiska makter som är ansvariga för nedsmutsningen av luften och haven, kommer själva aldrig att genomföra åtgärder som kan stoppa eller ens på allvar bromsa in processen.
Det är därför som deras störtande och kapitalismens ersättande är det enda sättet att rädda mänsklighetens naturliga miljö. För att motverka de destruktiva processer som är på gång, för att ersätta en ”utveckling” som leder till katastrof för miljarder med en utveckling som är baserad på att utplåna fattigdom och sjukdom, en utveckling som skapar jämlikhet, är det nödvändigt att planera produktionen för just det.
Den kaotiska, blinda jakten efter profit måste få ett slut. Det kräver en revolution – en socialistisk revolution. Och det kan bara göras av arbetarklassen i varje land, i allians med småbönder, ursprungsbefolkningen, världens förtryckta nationer, kvinnor, invandrare och ungdomar. En verklig revolution innebär att ta makten ur utsugarnas händer och lägga den i händerna på de arbetande massorna; inga rader med delreformer kommer att duga.
Vi gör inte desto mindre rätt i att kräva att världens härskare vidtar åtgärder NU för att minska utsläppen av koldioxid i den omfattning som forskarna säger är nödvändigt för att bromsa och upphäva klimatförändringar och upphöra med att ta död på världshaven. Vi behöver vinna den arbetande befolkningen i de stora miljöförstörande staterna – USA, EU och Kina – för att resa sig mot sina härskare och säga åt dem, att om de inte löser problemet, då måste de lämna plats för dem som kommer att rädda mänskligheten – världens arbetande folk.
Morales inte bara fördömde och avslöjade de imperialistiska ledarna, deras rådgivare och ”experter”. Han manade också till ett alternativt toppmöte underifrån, som skulle föra samman alla de som verkligen vill göra något för att undvika en miljökatastrof.
Vi välkomnar varmt detta steg. Samlingen i Cochabamba kan och bör bli en verklig startpunkt för en gemensam, internationell rörelse för att kämpa mot en överhängande klimatkatastrof.
Cochabamba är en historisk möjlighet. Vi uppmanar de tusentals aktivisterna där att komma överens om ett upprop för handling och kamp under den avslutande samlingen. Det måste inkludera byggandet av en massrörelse bland alla de som är motståndare till farsen i Köpenhamn, att organisera massdemonstrationer i städerna i varje stormakt som saboterar en klimatöverenskommelse – från Beijing till Melbourne, London och New York.
Det måste binda samman arbetarnas, böndernas och ursprungsfolkens kamp mot recessionen i världen med kampen för att rädda vår miljö, genom att kämpa för att miljontals nya jobb skapas genom program för offentliga arbeten, som finansieras genom att beskatta de rika, företagen och finansiärerna.
Diskussion är bra men en uppmaning till handling är bättre!
Det sätt som toppmötet är organiserat på, och den föreslagna politiska inriktningen och slutdeklarationen, sätter emellertid ett frågetecken över om toppmötets stora potential kommer att förverkligas.
Det finns två möjligheter. Cochabamba skulle kunna föra rörelsen framåt för att skapa en verkligt kämpande rörelse med gemensamma krav och mål och internationellt samordnade aktioner eller den kan imitera de sociala forumens problem under det senaste årtiondet, och inte bli mycket mer än en pratförsamling.
Det sätt på vilket samlingens dagordning och ram har sammanställts antyder att det kan gå i den senare riktningen. Det finns omkring 17 ”axlar” som ska diskuteras. Det kan inte råda något tvivel om att workshops och seminarier kommer att ge upphov till användbara och även inspirerande diskussioner om miljökrisens många aspekter. Aktivister – speciellt från Latinamerika och Asien, varifrån de flesta kommer att komma – kommer att utbyta idéer och erfarenheter. De kommer att lära av varandras aktioner och kunna samordna bättre i framtiden.
Men olyckligtvis finns det inte, precis som vid de sociala forumen, någon demokratisk och transparent mekanism med vilken de tusentals aktivisterna kan besluta om mötets politiska utgång. Ingenting visar detta tydligare än förslaget till slutdeklaration. Detta dokument, som kallas ”Allmän deklaration om Moder Jords rättigheter”, har skrivits av den befrielseteologiske jesuiten Leonardo Boff och Miguel D-Escoto i den nicaraguanske presidenten Daniel Ortegas namn.
Dokumentet föreslår inga gemensamma insatser mot de som är ansvariga för att exploatera jorden och för de som arbetar med den. Istället framställer den sig som ännu en FN-stadga som ”kompletterar” deklarationen om mänskliga rättigheter från 1948.
Den tillhandahåller ingen väg för handling mot godsägare, jordbruksbolag och de stora industriella miljöförstörarna, dvs. de som äger ”Moder Jord” och som förstör jordens hållbarhet och livskraftiga levnadsförhållanden på jorden. Den låter den verkligt brinnande frågan om vilka aktioner vi kan genomföra mot miljöförstörarna dunsta bort i en dimma av poetiska och kvasireligiösa fraser som i besvärjelsen:
”Tacksamt erkännande att Moder Jord ger oss liv, när och lär oss och tillhandahåller allt vi behöver för att leva väl; inseende att Moder Jord är en odelbar gemenskap med varierande och beroende varelser med vilka vi delar ett gemensamt öde och till vilka vi måste förhålla oss på sätt som främjar Moder Jord; inseende att genom att försöka dominera och exploatera Moder Jord och andra varelser, har människor orsakat allvarlig förstörelse, nedbrytning och störningar i Moder Jords livsuppehållande samhällen, processer och jämvikter vilka nu hotar många varelsers välbefinnande och existens; i medvetande om att denna förstörelse också är skadlig för vårt inre välbefinnande och är kränkande för de många religioner, visdomstraditioner och ursprungskulturer för vilka Moder Jord är helig…”
En viktig praktisk fråga i många ursprungsfolks kamp för att överleva, är att förhindra utplåningen av regnskogarna i Latinamerika, Centralafrika och Sydostasien. Skogs-, gruv- och oljebolag liksom stora rancher och jordbruksbolag använder slagskämpar och dödsskvadroner för att döda eller fördriva den ursprungliga befolkningen, så att de kan plundra naturresurserna. Ursprungsfolkens rörelser har i stor utsträckning bidragit till att resa dessa frågor och förtjänar allt stöd i kampen mot klimatkatastrof.
Vi hoppas att det ska finnas möjligheter på konferensen att göra tillägg till dokumentet; för att ge det karaktären av en handlingsplan – med tydliga, konkreta krav på världens ledare och en uppsättning med massomfattande och samordnade aktioner som rörelsen kan genomföra under perioden framöver.
Varför är toppmötet organiserat på det sättet?
För det första är det inte bara ett toppmöte för ”sociala rörelser” för arbetarnas, böndernas och ursprungsfolkens organisationer; det är också ett toppmöte för regeringar.
Det kommer att besökas av regeringstjänstemän – premiärministrar, ministrar, sekreterare – och FN-representanter som var kritiska mot fiaskot i Köpenhamn. Bra! Aktivisterna bör kräva att de alla ska ansluta sig till ett fördömande av toppmötet i Köpenhamn och namnge de länder som vägrar att göra något. De bör stöda alla länder som hotas med nedskärningar av hjälp och handel från USA, EU, Kina m.fl., och avslöja dessa skamliga trakasserier. Men inga stora förhoppningar får fästas vid de kapitalistiska regeringarna, inte ens de länder som utsugs av imperialismen.
Många av dessa – som exempelvis de brasilianska och nicaraguanska regeringarna – har inte precis någon oklanderlig meritlista med beslutsamma åtgärder för att skydda miljön på hemmaplan eller att ”stöda sitt folk”, som Evo Morales uttrycker det.
Även de regeringar som står längst till vänster, som i den bolivariska trion Venezuela, Ecuador och Bolivia, har alla bedrivit en reformpolitik och pendlar mellan intressena hos den stora massan av deras anhängare bland bönderna, städernas fattiga och arbetarklassen å ena sidan och försvar av privat, kapitalistisk egendom å den andra. Ingen av dessa regeringar och deras ikoniska ledare har genomfört några avgörande åtgärder för att rycka upp kapitalistiskt ägande eller makt – över fabrikerna, bankerna och storgodsägarnas egendomar – med rötterna.
Det är sant att de, under tryck, har tagit större statlig kontroll över oljan, gasen och naturrikedomarna i sina länder och infört åtgärder för omfördelning, sjukvård, ökad läskunnighet och utbildning. Men de hotas redan av den historiska perioden med kapitalistisk kris som utbröt 2008. De arbetande massorna, ursprungsfolken, står vid en korsväg. För att försvara sina landvinningar och uppnå mer avgörande landvinningar, måste de gå framåt för att expropriera bankirerna, industriernas ägare och storjordbrukarna. De måste bryta oligarkiernas och deras imperialistiska uppbackares ekonomiska, politiska och militära makt för att hindra dem från att återkomma i en kontrarevolution.
Det står klart att dessa politiker – speciellt de mest öppet proimperialistiska politikerna, men också de vänsterpopulistiska regimerna – inte vill stå under kontroll av ett sådant toppmöte.
De är nöjda med en slutdeklaration som är full av religiösa och andliga fraser som inte binder dem till någon konkret handling i de länder som de styr. De vill inte bli bundna av att tvingas handla mot de som äger ”Moder Jord”, dvs. jorden, råvarorna och naturresurserna, fabrikerna och så vidare.
Den andra, besläktade frågan är att organisatörerna – dvs. regeringen i Bolivia och dess internationella anhängare – representerar en snäv och reformistisk uppfattning om ”socialism”. Deras alternativ till imperialistiskt styre över världen är inte störtandet av ett system som är baserat på privat egendom och profit och dess ersättning med ett system för global planering för mänsklighetens behov. Det är snarare att ersätta storskalig produktion med små- och medelstora former för privat varuproduktion, dvs. småjordbruk, små och medelstora företag och en stat som kommer att tillhandahålla ”gemensamma nyttigheter” såsom infrastruktur, vatten, energi och bostäder.
Denna modell med en ”blandad ekonomi” med både statliga inslag och marknadsinslag kommer inte att lösa mänsklighetens problem. Varför inte? Därför att det inte kommer att gå till roten med problemet: kapitalismen. Den kommer fortfarande att konfronteras med den härskande klassens, kapitalisternas och storgodsägarnas ekonomiska styrka och sabotage.
I bästa fall innebär det att populistiska och reformistiska regeringar, i spetsen för en borgerlig stat, skulle fortsätta med sin tidigare politik, vilket i slutändan varken skulle tillfredsställa de fattiga eller de rika.
Vi – arbetare och bönder – behöver gå längre
Vi behöver kämpa för arbetarnas inspektion av och kontroll över industriproduktion, jordbruk, transporter och fiske, speciellt över alla de processer som vi vet står i spetsen för miljöförstöringen. Arbetare måste kräva utvecklandet av ”rena” processer överallt där det är möjligt och deras avbrytande där det inte är möjligt, men alla anställda måste få sin lön och inte sämre villkor tills de omplaceras.
Vi behöver ersätta kapitalismen med ett ekonomiskt system som styrs av folket självt, dvs. ett system med samhälleligt ägande och demokratiskt planerad produktion. Vi behöver bryta sönder kapitalets repressiva institutioner, den borgerliga staten, och ersätta dem med en regering och en stat som är baserad på arbetarnas och böndernas råd och miliser.
Vilka är nästa steg?
Vi uppmanar gräsrotsaktivisterna och deras kämpande organisationer som närvarar vid toppmötet att kräva att den verkligen debatterar rörelsens strategi och framtid, och att den kommer överens om och antar mål och krav, inklusive krismål och planer mot klimatförändring.
Vi uppmanar vidare aktivisterna i Cochabamba att utfärda en tydlig uppmaning till en plan med gemensamma aktioner under månaderna och åren framöver. De bör sätta upp en internationell samordning och också sammankalla ett toppmöte under nästa år för att föra rörelsen framåt. Vi föreslår följande krav:
• Genomdriv ett globalt mått på maximalt en grads ökning av den globala temperaturen
• Vi behöver ett snabbt slut på produktionen av fordon som drivs av förbränningsmotorer och en massiv expansion av integrerade system för kollektivtrafik
• Vi behöver en planerad utfasning av all energiproduktion som är baserad på förbränning av fossila bränslen och massiva investeringar i alternativa energikällor som vind-, våg- och solkraft. Inga nya koldrivna kraftverk.
• Stoppa införandet av en ny generation med kärnkraftverk i privata händer, förstatligande utan kompensation av kraftverk och omedelbar stängning av alla som konstateras vara osäkra.
• Kraftiga böter för företag som förstör miljön, fängsla deras ägare, direktörer m.fl. Skydda och belöna uppgiftslämnare.
• Avsluta bluffen med utsläppshandel genom vilken de rika miljöförstörande länderna mutar de fattiga länderna att hålla tillbaka sin utveckling
• Beskatta de rika och företag som förstör miljön för att finansiera ett program för offentliga arbeten som kan skapa miljoner miljömässigt hållbara jobb
• Nej till ”grön” beskattning som inte är progressiv – all sådan beskattning måste vara brant progressiv och få de rika och de miljöförstörande företagen att betala
• Expropriera ”ren teknik-”entreprenörerna och riskkapitalfonderna som planerar att tjäna miljarder på klimatförändringarna
• Vi behöver ett omfattande globalt program för skogsplantering, återställande av områden som drabbats av klimatförändringar och skydd av den biologiska mångfalden.
• Omplacering av alla anställda i förorenande industrier utan förluster i lön och villkor till arbeten som låter dem använda sin kompetens och erfarenhet till att rädda planeten och utveckla ett anständigt liv för alla dess invånare
• Fackföreningar i förorenande industrier: bryt med era kapitalister! Sluta försvara deras skadliga processer och kämpa för att införa antingen långtgående åtgärder för upprensning eller, om detta inte är möjligt, nedläggning och omplacering av de anställda
• För kampanjer från fackföreningarna och organisationer för böndernas rättigheter mot miljöförstöringen. Arbetarna måste få fler rättigheter på arbetsplatserna och mer arbetarskydd som genomdrivs av facklig representation
• Nej till patent på genetiskt material: för arbetarnas och forskarnas oberoende kontroll och tester innan några genetiskt modifierade skördar släpps fram.
• Förstatliga hela den biotekniska industrin
• Ett massivt program med skyddande åtgärder för alla de regioner och länder som redan lider av klimatförändringarnas effekter, och som betalas av de stora förorenarna – både stater och företag
• En demokratisk plan för miljömässigt hållbar produktion för att utveckla världen så att alla människor kan åtnjuta en anständig levnadsstandard. Avskriv hela tredje världens skuld.
Vi kan och vi måste inleda kampen för vart och ett av dessa krav nu. Men för att verkligen rädda planeten behöver vi den politiska makten för att genomdriva dem direkt. NGO-organisationernas lobbying blev slutligen diskrediterad i Köpenhamn. Endast genom att bryta de miljöförstörande företagens grepp om statsmakten kan vi få makten att genomföra de förändringar vi behöver i tid för att förhindra en katastrof.
Endast arbetarklassen, i allians med de fattiga i stad och land, har styrkan att göra det. Av den orsaken stöder vi den uppmaning som kommit från Hugo Chávez i Caracas att samla ett möte med socialistiska och antikapitalistiska partier från hela världen för att debattera grundandet av en femte socialistisk international. Vi är övertygade om att en sådan international måste vara oberoende av alla regeringar – inklusive Venezuelas regering. Vi är övertygade om att det måste vara en arbetarinternational som är oberoende av alla borgerliga partier. Vi är övertygade om att det måste bli ett världsparti som kämpar för socialistisk revolution.
Det är bara socialismen – med ekonomisk och politisk makt enbart i de utsugnas och förtrycktas händer – där produktionen är planerad för att uppnå jämlikhet, övervinna uppdelningen mellan stad och landsbygd och tillmötesgå hela mänsklighetens väsentliga behov – som kan skapa en jämvikt mellan vår arts välbefinnande och bevarandet av dess naturliga miljö.
Förbundet för Femte Internationalen
20 april 2010
Bildkälla: Gerd Altmann, Pixabay