Krisen hör till kapitalismen på samma sätt som amen hör till bönen. Kriser är dock varken oförutsebara olyckor eller ständigt pågående. Expansiva faser växlar snarare med mer eller mindre häftiga nedgångar. Det visar sig inte bara i de återkommande ”konjunkturcyklerna” som omfattar 7 till 11 år, utan också i nedgångar som är mycket skarpare än en ”normal” recession. Sådana ”hjärtinfarkter” för kapitalismen präglar hela historiska perioder. Efter den som inträffade 1973–1974 har vi 2007–2008 genomlevt ännu en sådan epokgörande kris för kapitalismen.
Det är under inga omständigheter förvånande att världsekonomin för närvarande befinner sig i en återhämtningsfas. Industriproduktionen och världshandeln kommer förmodligen i år att globalt nå upp till nivån före den stora nedgången. Efter den apokalyptiska synen i början av 2009 framstår detta för många av marknadens apostlar som ett under.
Olösta problem
Men där bakom döljer sig dock både skiftningar i problemen liksom regionalt mycket olika utvecklingsgångar. Finansmarknadskrisens risker är inte riktigt övervunna, de utmynnar dessutom i nya finansbubblor. Rekordvinster och utjämningar går hand i hand, återhämtning i en bransch åtföljs av stagnation i en annan. De enorma statliga räddningspaketen för inte bara med sig ett nytt problem med statsskulder, utan framför allt kan en betydande del av det världsomfattande uppsvinget föras tillbaka på den massiva kreditfinansierade expansionen i Kina.
Den världsomfattande, synkroniserade och djupa recession som bröt ut i början av 2009 till följd av finansmarknadskrisen, och som inte följdes av en depression utan av en återhämtningsfas, vilken nu förlöper mycket olika rumsligt, tidsmässigt och sektoriellt.
I Tyskland sjönk BNP under recessionen med 5 procent till samma nivå som 2005. Den prognostiserade återhämtningen i år på 2 procent (från denna katastrofala nivå!) är ett exempel på den långsamma återhämtningen inom EU. Däremot uppnår Kina återigen redan tvåsiffriga tillväxtnivåer och även USA har passerat EU:s nivåer.
De flesta länder i Östeuropa träffades hårt av krisen på grund av sitt beroende av utländska investeringar och är nu högst ojämnt på väg ut ur krisen. Samma sak gäller för Latinamerika med undantag för Brasilien. Däremot är de länder i Afrika och Asien som redan tidigare befann sig i ”globaliseringens” marginaler återigen i dilemmat med skuldsättning, brist på utländsk valuta och stagflation – med följer som redan synts i Kirgisien.
Det står klart att tillväxtsiffrorna – speciellt för USA och EU – bara i ringa grad kan hänföras till växande industriproduktion. Åtminstone till hälften är det de ökade statsutgifterna eller finansvinsterna som är orsaken. Det återspeglas också i att finanskoncernerna (som krisens utlösare) under år 2009 i jämförelse med industrikoncernerna registrerade en mycket mindre tillbakagång för vinsterna (i Tyskland 4,6 respektive 21,6 procent).
De stora bankerna har idag nästan tagit tillbaka sina vinstnivåer från före krisen, medan industrikoncernerna trots omfattande sparprogram befinner sig långt därifrån. I och med staternas starkt ökade skuldsättning bara för dessa bankers skull, står det klart vem som är krisens vinnare: finanskapitalet har överfört sina risker på staten och kunnat vidareutveckla sina positioner gentemot andra kapitalfraktioner.
Med tanke på detta är de högstämda talen om ”bankreglering”, ”begränsa spekulationen”, ”det kan inte få fortsätta så här” m.m. bara skrattretande. Investeringsbankerna bedriver redan sina affärer med summor som erinrar om tiden före kraschen. Redan 2009 femdubblade Goldman Sachs sin årsvinst och hanterade kapital som överstiger egenkapitalet fjorton gånger, och fick därmed en avkastning på 18 procent på egenkapitalet. Redan i år kommer säkert de berömda 25 procenten att överträffas.
Det står på nytt klart att sådana fantastiska vinster kan uppnås av investeringsbanker och fondbolag framför allt genom de nämnda leveragefonderna: Så länge som investerare genom sina andelar hos dessa institutioner kan satsa på framtida vinster, kan dessa med mindre egenkapital finansiera stora affärer – genom vilket vinstkvoten framstår som enorm i jämförelse med detta egenkapital.
Räddningspaketen för bankerna har framför allt funktionen att stoppa investeringarnas flykt eller omdirigering (annars skulle sannolikt alla investeringsbanker följa i Lehmans fotspår). Med återställandet av ”vinstförväntningarna” och med den ”statliga säkerheten” i bakgrunden kan investeringsbankerna idag alltså agera såsom de gjorde före krisen. Därmed blir de gamla skräppappren ompaketerade med nya omslag (Re-Remic-marknader). Under tiden blir naturligtvis själva statsskulden mycket attraktiv för leveragefonder, speciellt ju högre räntesatsen för statsobligationer blir för staterna, vilka hamnar i hårkorset för dessa transaktioner.
Ett viktigt instrument för detta är de så kallade CDS (Credit Default Swaps), med vilka investerare officiellt försäkras mot kreditförluster. I Greklands fall investerade hedgefonderna Pimco, Brevan Howard och Paulson i januari cirka 10 miljarder euro i CDS gentemot grekiska statsobligationer, tredubblade därigenom denna marknad, drev priset i höjden och utlöste en panik i riktning mot statsbankrutt. Därmed höjdes också de räntor som Grekland måste betala för köpet av sina obligationer enormt.
När EU sedan lugnade ner situationen med sina aktioner, hade hedgefonderna redan sålt sina grekiska CDS-papper i februari med enorma vinster. I slutändan finansierades dessa vinster av den grekiska arbetarklassen som måste betala de årslånga överdrivna räntebetalningarna (övriga europeiska ”skattebetalare” kommer att beröras först när krediterna till Grekland betalas tillbaka med lägre ränta än vad spekulanterna kan inkassera).
Naturligtvis kommer de stora orden om reglering av de ”ogenomskinliga CDS-affärerna”, liksom alla sådana uttalanden, inte att leda till något. På det sättet blev i början av februari utan vidare ett av de få förslag om förbud som uppkom i Tyskland under finansmarknadernas kris – blankning av finansiella aktier – upphävt, eftersom det inte fanns något behov längre av en sådan ”överdriven reglering”.
Systemimmanent
Detta ”business as usual” i den av finansmarknaderna drivna kapitalismen uppstår inte ur ”bristande läraktighet” eller politisk oförmåga, det är snarare det enda alternativet för kapitalismens nuvarande utvecklingsnivå – trots alla keynesianska floskler. Kapitalismen präglas av den grundläggande motsättningen mellan å ena sidan det gränslösa behovet/tvånget att utvidga produktionen av värden, å den andra de begränsade villkoren för kapitalets exploatering. Detta tar sig uttryck i växelverkan mellan tendensen till fallande vinstnivåer (på grund av att det levande arbetet, källan till mervärdet, ersätts) och överackumulationen av kapital (uppbyggandet av allt mindre lönsamma överkapaciteter).
Perioden efter 1989–1991 präglades i detta avseende av en skärpning av denna motsättning; de redan befintliga problemen med överkapacitet på produktionens område utvidgades igen med enorma förväntningar på ”tillväxtchanser” genom en förstärkt utbyggnad av handeln, arbetarklassen och produktionskapaciteten i global skala. Problemen med lönsamheten försvagades genom lönedumpning, outsourcing, privatisering och avreglering.
Trots detta visade det sig redan i mitten av 1990-talet att problemen med överackumulation inte hade övervunnits (kriserna i Mexiko och Asien). Hittills har de avreglerade finansmarknaderna och investeringar i ”användningen” av fiktivt kapital varit den avgörande ventilen för det överackumulerade kapitalet. Här kan redan idag vinster göras som grundas på förhoppningar om en framtida ”ganska säker” och ”enorm” tillväxt. Detta är ackumulation som globalt pyramidspel. Bara den som kliver ur vid rätt tidpunkt kan få den utlovade vinsten – för alla andra hotar total förlust vid nästa krasch.
I detta avseende är kriser på finansmarknaderna i den nuvarande ackumulationsregimen en periodisk nödvändighet, eftersom det fiktiva kapitalets tillväxt inte beror på någon motsvarande realackumulation. Men då infaller dessutom den kapitalistiska krisens väsentliga ögonblick: Den normala kapitalistiska reningskrisen förintar överackumulerat kapital och skapar på det sättet förutsättningarna för ny tillväxt – med alla fruktansvärda konsekvenser för drabbade klasser och skikt som inte är utsugare. Den nuvarande kapitalismens existentiella beroende av fiktivt kapital innebär att finanskapitalets förluster i större utsträckning socialiseras än utsätts för rening.
Under höjdpunkten för krisen 2008–2009 avskrev bankerna inom OECD omkring 2 biljoner USA-dollar. Samtidigt har statliga räddningspaket överfört förgiftade tillgångar från bankerna, ställt billiga pengar till förfogande genom kort- och långsiktiga krediter från statsbankerna, placerat en och annan bank under direkt statlig omvårdnad m.m. Enbart USA:s myndighet för räddning av bankerna (TARP) står idag fortfarande för 23 biljoner dollar i maximal risk. Det är dubbelt så mycket som USA:s nuvarande BNP!
USA:s statsskuld kommer i år att stiga till 12 biljoner dollar, sedan krisens utbrott har den stigit med omkring 3 biljarder. I huvudsak har alltså den amerikanska staten till priset av egen skuldsättning förhindrat den framväxande kapitalförintelsen. Det är också tydligt utifrån utvecklingen av USA:s finansiella tillgångar, som FED nyligen har publicerat. De uppgick i början av 2009 till 37 biljarder dollar, efter att 2007 ha uppgått till 45 biljarder (värst drabbade var värdepapper och oförsäkrade pensionsfonder liksom penningmarknadsfonder). Men redan i slutet av 2009 var USA:s finansiella tillgångar återigen 42 biljoner dollar.
Även om det förekommit offer även när det gäller konkurser i större stil (Lehmans, GM, Arcandor m.fl.), visar dessa siffror att det inte ägt rum någon kapitalförstörelse i den utsträckning som skulle ha kunnat lösa problemet med överackumulation. Men problemet med den statliga skuldsättningen och övertagandet av finansiella risker via budgeten har ökat enormt.
En vändning från den expansiva konjunkturpolitiken till nedskärningar i budgeten kommer förr eller senare att inträda – med förutsebara effekter på konjunkturen för de länder som bara visar svaga tecken på återhämtning. Dessutom förstärker expansionen i Kina problemet med den världsomfattande överkapaciteten. Dessa faktorer kommer tillsammans med andra redan nämnda tidsmässiga ojämnheter att oundvikligen föra till starka konflikter mellan kapitalzonerna.
Lenins karaktärisering av det monopolistiska finanskapitalets herravälde som imperialism kommer oundvikligen att uttrycka sig i en ekonomiskt grundad och häftig konkurrenskamp om inflytandesfärer och avsättningsmarknader. Om kapitalförstörelse förhindras i det egna landet, så ser man den gärna hos konkurrenter.
Därmed är också en avgörande punkt i den nya perioden uttalad: Med krisen 2007–2008 inträder krisen för USA-imperialismens hegemoni i ett nytt stadium. Den tid under vilken USA:s regering och Wall Street ensamma bestämde ordningen på finansmarknaderna och i världshandeln är i G20-mötenas tidsålder förbi. I denna kris har det visat sig som redan tidigare understrukits: att USA behöver partner för att upprätthålla den kapitalistiska världsordningen.
Naturligtvis är detta ett ”partnerskap” som är genomsyrat av häftiga konflikter och anspråk från nya globala makter. Inte minst kan problemen på världens finans- och varumarknader inom ramen för dessa konflikter växa ut till valutakriser, skuldsättningskriser, protektionism m.m.
Alternativ
Den nuvarande utvecklingen är alltså på väg mot en skärpning av de motsättningar som fört till den kapitalistiska krisens utbrott. Finanskapitalets globala herravälde och de imperialistiska makter som förlitar sig på det kan föra till en ”lösning” på krisen som är förknippad med förstörelsen av uppehället för allt fler människor – med massarbetslöshet, hunger, armod, krig och miljöförstörelse.
Det är uppenbart att en lösning bara är möjlig när beslutsamma åtgärder genomförs mot finanskapitalet, banker och koncerner, de superrika och spekulationernas vinnare. Vi stöder därför åtgärder som progressiv beskattning av privata förmögenheter, vinster och egendom.
Men allt detta är långt ifrån att lösa problemet, eftersom kapitalackumulationens och konkurrensens struktur inte berörs. En verklig kontroll av finansmarknader och samhällelig reglering kräver absolut konfiskering utan ersättning av hela bank- och finanssektorn.
Till skillnad från den tyska regeringen, som när det gäller Hypo Real Estate är beredd att efter ett övergående förstatligande av sjuka banker placera skulderna hos staten och senare på nytt privatisera den sanerade banken, är vi för förstatligande av hela banksektorn och dess sammanförande i en enhetlig statsbank.
Men även här uppstår frågan vem som kontrollerar och i slutändan bestämmer. En ”statlig” eller ”demokratisk” tillsyn genom parlamentariska organ eller regeringsorgan ändrar inget i grunden. Bankerna skulle fortsätta att fungera i enlighet med kapitalistiska intressen och den rent statliga tillsynen skulle säkert som den tidigare statliga kontrollen drivas av den tyska statsbanken och regeringens tillsynsmyndighet för banker och finansföretag (BaFin).
Vi stöder därför arbetarkontroll över bankerna liksom över alla andra förstatligade finansinstitut och företag.
Givetvis skulle en sådan arbetarkontroll – dvs. kontroll över investeringar, affärspolicy, personalpolitik och så vidare – vara helt annorlunda organiserad än ett parlamentariskt organ. Arbetarkontrollen måste säkerställas genom demokratiskt valda och ansvariga organ för de anställda och den lönearbetande befolkningen och arbetarorganisationerna.
Det skulle utan tvivel vara en form som skulle stöta på häftigt motstånd från kapitalisterna, alltså en övergångsåtgärd som i slutändan bara kan lösas till arbetarklassens förmån genom en socialistisk omvälvning, genom erövring av makten.
Detta är just också syftet med kampen för arbetarkontroll: att organisera löntagarna, förbereda kontrollen och utformningen av ekonomin, bygga upp egna kamp- och framtida maktorgan. Den visar vilken utveckling av samhället som är nödvändig.
Världsekonomin står nämligen inför en utveckling där det mer än förut brådskar med en rationell, medveten planering för att säkra dess vidare utveckling, produktivkrafternas utveckling och även de mänskliga levnadsvillkorens överlevnad och skapande över huvud taget. Det kan den härskande klassen inte klara av. Det finns ingen utväg till att försvaga den kapitalistiska irrationaliteten genom den ena eller andra aldrig så radikala reformen.
Den kommande perioden ställer alternativet: socialism eller barbari. I det avseendet är det en period i vilken det, för alla som vill göra slut på den kapitalistiska katastrofen, bara finns revolutionens alternativ.
Markus Lehner
Infomail der Gruppe Arbeitermacht 484
Bildkälla, framsidan; Wikimedia Commons; Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0 International license.