Den 1-4 juli hölls åter ett European Social Forum (ESF), denna gång i Istanbul. En motsägelse var tydlig redan från början: jag har aldrig sett revolutionära budskap väcka sådan uppmärksamhet och sådan entusiasm av förbipasserande som under demonstrationerna i Istanbul, samtidigt var deltagandet i forumet lågt – 2-3000 personer, varav många tillresta, i en stad med 15 miljoner invånare. Detta visar tydligt att de sociala forumen inte har blivit någon revolutionär attraktionspol. Orsaken till detta är heller inte svår att peka på – det bekräftar vad Förbundet för Femte Internationalen (F5I) har sagt ända sedan det första ESF i Florens 2002: forumen måste bli organ för att diskutera hur kampen mot nedskärningar, krig och attacker mot arbetarnas rättigheter konkret ska föras; om de utvecklas till rena diskussionssammankomster kommer intresset för dem att minska.
De ledande krafterna inom forumen – inte bara reformistiska byråkrater, utan även centrister som Fjärde internationalen och brittiska Socialist Workers Party, har hela tiden motsatt sig att forumen utvecklas till kamporgan. Det har i stort sett bara varit vår organisation som konsekvent har argumenterat för den linjen. Tyvärr har utvecklingen bekräftat vår position. ESF hålls numera bara vartannat år, och deltagandet blir mindre för varje gång.
Forumet inleddes den 1 juli med ett kvinnomöte, som avslutades med en kvinnodemonstration. Då inga riktlinjer om att enbart kvinnor fick delta setts till var vi även många manliga kamrater som slöt upp. Halvvägs till Taksimtorget – det centrala torg i Istanbul som de senaste två årens första maj-demonstrationer lyckats ta sig fram till, trots poliskedjor – blev jag och andra icke-kvinnliga demonstranter tillsagda av några funktionärer (möjligen självutnämnda) att demonstrationen bara var avsedd för kvinnliga deltagare. Ingen av de kvinnliga kamrater som hade deltagit på kvinnomötet hade hört något om detta, och det dröjde inte så länge innan jag och andra åter vågade oss in i leden. Detsamma verkade gälla i hela tåget, så försöken att på detta sätt begränsa deltagandet i demonstrationen misslyckades. Jag och några andra kamrater från F5I:s sektioner i Österrike och Tyskland bar på en röd banderoll med texten Revolution. Jag har aldrig sett en banderoll bli fotograderad lika många gånger eller framkalla så många glada miner och tillrop av förbipasserande. Uppenbarligen finns det många i Istanbul som uppskattar revolutionära budskap. Dock hade demonstrationen uppenbarligen inte getts tillstånd att marschera på gatorna, utan vi fick för det mesta hålla till godo med trottoarerna (”Whose sidewalks?” – ”Our sidewalks!”).
Före demonstrationen hade jag mest sett små taniga poliser i Istanbul, vilket inte riktigt motsvarade bilden jag hade av den turkiska ordningsmakten. Under den inledande demonstrationen, liksom den avslutande ESF-demonstrationen några dagar senare, fick jag dock se de riktiga snutarna, de kravallutrustade biffarna med automatvapen hängande runt halsen. Uppenbart var att den turkiska statsmakten tänkte låta oss demonstrera, men att de var beredda på våld om så skulle anses nödvändigt. Enligt vad vi hade hört skulle demonstrationen gå till Taksimtorget, där ett öppningsmöte för ESF skulle hållas. Vi fortsatte istället att gå en bra bit längre, och något öppningsmöte såg vi inte till. Till slut meddelades att demonstrationen var upplöst, och vår organisation tog sig istället till den väldigt varma och ganska livliga sporthall där vi skulle (försöka) sova under forumet.
Redan nästa morgon hade F5I i samarbete med andra ett möte om byggandet av en ny, femte international. Omkring 60 personer deltog och diskussionen höll hög klass (något mer än hälften av alla inlägg från golvet gjordes av våra kamrater, vilket bidrog till detta). Detta var tyvärr inte något som utmärkte merparten av de möten jag besökte. Under vårt möte handlade diskussionen om hur och enligt vilka principer en ny international bör byggas. På många andra möten fick man hålla till godo med antingen abstrakta konstateranden om att kapitalismen krisar, att detta drabbar arbetarklassen och att vi måste kämpa emot detta, eller i vissa fall mer konkreta beskrivningar om kamperfarenheter, som dock begränsade sig till att beskriva vad som hade hänt snarare än att inrikta sig på hur man för kampen vidare. Att kamp behövs verkade det råda stor enighet om, men diskussioner om vilken kamp och hur den ska organiseras var en bristvara.
Ett möte jag besökte organiserades av östeuropeiska organisationer och handlade i första hand om kampen i Östeuropa. Arbetarklassen måste vägra att betala för krisen var första talarens budskap, men tyvärr fanns det ingenstans något antikapitalistiskt budskap. Det hela begränsade sig till att kräva en bättre politik, där arbetarna inte betalar för bankernas och staternas förluster. Jag gjorde ett inlägg där jag påpekade att varje försök att pressa politiken åt vänster kräver massmobiliseringar av arbetarna. Även om vi skulle lyckas pressa politiken åt vänster skulle kapitalisterna, så länge dessa tillåts äga sina företag och rikedomar, vänta på första bästa tillfälle att återta förlorad mark, varpå vi åter skulle få betala för kapitalismens kriser. Den enda möjligheten till varaktig förändring är att förändra själva den ekonomiska grunden – beslagta de rikas företag, banker och tillgångar (väldigt grundläggande ska erkännas, men det kändes som att detta måste redas ut först och främst).
En kamrat från vår tjeckiska sektion fyllde på med behovet av en revolution och att bygga en ny – femte – international. Mot slutet av diskussionen tog en äldre kvinna till orda. Till att börja med lät det som ett bra inlägg. Hon talade om behovet av arbetarkontroll och arbetarråd. Det visade sig dock att hon ansåg att Ryssland hade haft detta fram till 1990, med andra ord genom hela den sovjetstalinistiska eran. Inte riktigt vårt ideal av arbetarkontroll, minst sagt!
Maoistledare från Nepal
Det mest intressanta mötet jag besökte var nog det med en av medlemmarna av politbyrån i Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna). Hans första anförande var inte så dåligt som man kunde ha befarat, men ganska vagt och abstrakt. Han talade bland annat om världsrevolution, även om jag redan från början misstänkte att vi inte riktigt lägger samma betydelse i begreppet. I mitt inlägg, som första anförande från golvet, ville jag försöka undvika att på ett allt för abstrakt plan argumentera för den permanenta revolutionen. Det är inte helt ovanligt att argumenten på ett lite för enkelt sätt ställer socialistisk revolution som uppgiften för alla världens länder, och som därför är alltför lätt att bemöta för en erfaren stalinist. Jag framhöll att de historiska erfarenheterna från en mängd länder visar att det under imperialismen inte kan finnas något separat borgerligt demokratiskt stadium av revolutionen, men att detta inte innebär att den borgerliga revolutionens uppgifter kan förringas.
Arbetarklassen stödd av de fattiga bönderna måste ta makten för att besegra de reaktionära krafterna och skapa förutsättningarna för socialistiska åtgärder (jag hade inte tid att gå in speciellt noga på detta, men även ett revolutionärt kommunistiskt parti vid makten i ett väldigt underutvecklat land skulle givetvis behöva anpassa takten i den ekonomiska omvälvningen efter de objektiva omständigheterna). Jag hade tyvärr missbedömt tiden till mitt förfogande (och den extra tiden som översättningen tog), och gick igenom mina inledande punkter lite för omsorgsfullt och hann inte fram till någon konkret kritik av de nepalesiska maoisterna, utan avslutade med att påpeka behovet av verkliga sovjeter.
I diskussionen som följde argumenterade en majoritet från mer eller mindre trotskistiska utgångspunkter. En av våra kamrater från Nepal var förstås på plats, och han ifrågasatte den nyligen genomförda ”generalstrejken” i Katmandu, där maoisterna tvingade fram deltagande genom våld, och att de ersatt sin tidigare agitation för revolutionär jordreform med prat om en vetenskaplig jordreform. En tidigare medlem av F5I, som försvann i splittringen 2006, gjorde det lite väl enkelt för maoistledaren att svara, genom att bara framhålla Ryssland 1917 som exempel, ”ett land med mycket liten arbetarklass” (stor majoritet bönder stämmer givetvis, men mycket liten arbetarklass är knappast korrekt) där bolsjevikerna tog makten och genomförde en socialistisk omvälvning. Efter att ha kommit sent och missat en stor del av det inledande anförandet bjöd han även på lustigheten att tro att tolken var en av talarna (- ”Du sa..” – ”Nej det gjorde jag inte” – ”Jo men du sa ju” – ”Jo men jag tolkar bara” – ”Men hörde att du sa” – ”Jo men jag översätter bara vad andra säger”).
Maoistfarbrorn kom in och besvarade frågor under diskussionens gång. Nu blev det lite klarare var han stod rent konkret. Inledningsvis hade han talat om världsrevolution, men på en direkt fråga fann han sig tvingad att försvara den stalinistiska käpphästen att socialism i ett land är möjligt. Det är utan tvekan svårt, medgav han, men inte omöjligt. Mer uppenbara motsägelser kom också fram i ljuset. Den nuvarande revolutionen i Nepal är borgerligt demokratisk förklarade han, inte socialistisk. Den leds av proletariatet, som leds av maoisterna, under ett parlamentariskt system. I så fall kan man undra – jag skulle ha gjort det om jag hade kunnat tala flera gånger – exakt hur proletariatet under ledning av maoisterna leder revolutionen, när varken arbetarnas direkta maktorgan eller maoisterna har regeringsmakten. Om det är så ni ser på revolutionen, borde någon ha frågat, är inte den naturliga – den enda, snarare – slutsatsen att Nepals Kommunistiska Parti borde försöka ta makten, istället för att bilda koalitioner med borgerliga partier? Samt att ni verkligen genomför åtgärder som bryter reaktionärernas makt och verkligen gynnar de fattigas intressen.
Den andra talaren på mötet var en av grundarna av en italiensk solidaritetskampanj för Nepal. Tyvärr var han en tämligen tråkig maoist – som jag dessutom hörde hålla ganska innehållslösa anföranden på inte mindre än tre möten. En av hans käpphästar var den maoistiska varianten av internationell solidaritet: man ska visa ovillkorlig solidaritet med dem som kämpar, men aldrig kritisera. Det är bara de förtryckta i varje givet land som kan veta hur kampen bästa ska föras. Denna uppfattning står givetvis ganska långt ifrån Lenins och Kommunistiska internationalens under hans tid – men efter att Stalin införde tesen om ”socialism i ett land” smög sig som bekant en uppsjö nationalistiska uppfattningar in i vad som en gång hade varit en kommunistisk rörelse.
Den mest radikala delen av ESF var den antiimperialistiska församlingen. Alla organisationer som ville delta fick en talare – vilket som väntat ledde till en lång talarlista. Några av talarna var ganska bra. Den som förutom vi mest gick på vår linje var en företrädare för turkiska Socialistiska jämlikhetspartiet, som också drev frågan att ESF måste börja organisera kamp. Tyvärr var en majoritet av talarna även på detta möte ganska långtråkiga och abstrakta. Den tråkiga italienska maoist som nämndes ovan satt givetvis vid podiet, detsamma gällde en lika tråkig tysk stalinist, som jag också hade hört tala vid ett tidigare möte. Den långa raden öppningstalare avslutades dock med ett livligt brandtal av vår österrikiske kamrat Michael, som förklarade vår syn på att göra ESF till ett organ för kamp. Vid det laget hade tyvärr mötestiden redan överskridits, så någon diskussion blev inte aktuell.
Några timmar senare var det dags för den officiella ESF-demonstrationen. Den drog omkring 5 000 deltagare, och vi tilläts gå på själva gatorna den här gången. Åter drog våra revolutionära budskap stor uppmärksamhet och uppskattning. Många av de revolutionärt sinnade Istanbulborna skulle säkerligen ha kunnat lockas till ESF om syftet hade varit att organisera kamp eller diskutera revolutionära problem konkret. Så blev det dock som sagt var inte den här gången heller. Ett fåtal av dem lockades åtminstone till att gå med i vårt block. Alltid något. När demonstrationen hade nått Taksimtorget var det tyvärr dags för mig att hämta packningen och åka till flygplatsen för hemresan, så jag missade söndagens församling för de sociala rörelserna. Jag får hänvisa till vår officiella rapport för vad som hände där och vilka krav vi reser. Uppenbart var dock att ESF tog ett steg närmare att avskaffa sig självt. Om intresset för att delta fortsätter att dala – vilket är troligt så länge ESF inte har någon betydelse för klasskampen – finns det en uppenbar risk att hela grejen kommer att läggas ner.
Jens-Hugo Nyberg