Unite Against Fascism organiserade ett möte i Bradford den 5 augusti för att diskutera den marsch genom staden den 28 augusti som planeras av det fascistiska English Defence League (EDL). Mer än 150 personer samlades på mötet, som sammankallats under parollen ”Hylla och försvara det mångkulturella Bradford”. Istället för att ”försvara” Bradford argumenterade ett podium fullproppat med lokalpolitiker och religiösa ledare i tal efter tal för en ”fredlig” protest som undviker att konfrontera det fascistiska EDL och samtidigt arbetar hand i hand med polisen. Den dagordningen utmanades från golvet av socialister och en del aktivister i UAF – ofta till ackompanjemang av starka applåder.
Även om EDL inte dök upp för att angripa mötet, vilket de gjort på andra håll (dem vågade inte i detta till stor del asiatiska område), var många chockerade över att ett högt uppsatt polisbefäl från polisen i västra Yorkshire och ett annat polisbefäl anlände och visade sig vara inbjudna av UAF!
Mötet inleddes med en lång paneldiskussion med tio talare, inklusive Weyman Bennett – sekreterare i UAF och medlem av centralkommittén i Socialist Workers Party, en företrädare för studentkåren vid universitetet i Bradford, en person från Kampanjen mot kärnvapen (CND), den liberaldemokratiske parlamentsledamoten Dave Ward, Paul Scarrett från UAF i Yorkshire, en lokal ledare för koalitionen Respect, en lokal präst från engelska kyrkan och några personer med anknytning till moskéerna.
En positiv detalj är att alla argumenterade starkt för en demonstration och mot en rutten kampanj som drivs av Hope not Hate och Searchlight för att stoppa motdemonstrationer. Den inbegriper uppvaktning av polisen i västra Yorkshire och inrikesministern med krav på att förbjuda EDL:s demonstration, vilket olyckligtvis stöds av några ledare inom Bradfords LO-distrikt.
Weyman Bennett talade först och levererade ett passionerat tal, som möttes av applåder, mot inställningen att ”om vi stannar hemma, kommer de att försvinna”. Han pekade på Luton där ingen mobilisering förekom och 500 fascister ändå dök upp och angrep asiatiska invånare. Alla talare var överens om att, oavsett om det blir förbud eller inte, kommer EDL att anlända och därför är det katastrofalt om det inte blir någon protest. Det kommer bara att stärka EDL.
Statliga förbud – en dålig idé
Uppslutningen bakom idén att hålla en demonstration åtföljdes emellertid av flera helt onödiga och skadliga eftergifter. Weyman Bennet sade att han skulle bli glad om EDL förbjöds. Paul Scarrett gick ännu längre och insisterade på att ”vi måste stöda kravet från befolkningen på förbud” – som inte kom från befolkningen utan några av deras ledare – medan vi samtidigt mobiliserar för demonstrationen.
Problemen med att förlita sig på polisen och domstolarna för att förbjuda fascistiska demonstrationer är många. När demonstrationer tidigare har förbjudits av polisen, har också antifascistiska och antirasistiska protester förbjudits. Det minskar antirasisters möjligheter att underifrån bygga upp en genuin rörelse i olika områden och att visa solidaritet med de områden som ofta har slitits sönder genom rasistisk agitation från grupper som EDL och British National Party (BNP).
Oavsett om en demonstration förbjuds eller inte, är det i slutändan, vilket är ännu värre, domstolarna, polisen eller kommunfullmäktige som beslutar och inte folkliga rörelser eller antirasistiska grupper. Att fokusera ansträngningarna på ett förbud kanaliserar in rörelsens energi i något som ofta kan bli fruktlöst och som leder in aktivisterna i onödiga nederlag. UAF:s uppvaktning 2005 av en jury för att åtala BNP:s ledare Nick Griffin för rashatsbrott misslyckades när domaren klargjorde att juryn skulle vara opartisk. Men om taktiken varit framgångsrik, hade det låtit BNP demagogiskt framställa sig som ett parti ”mot etablissemanget” och som ”förtryckt” av den liberala demokratin.
Polisen är, sist men inte minst, inte någon neutral kraft, vilket varje antifascist och antirasist vet. De senaste åren har varit anmärkningsvärda genom explosionen av repression från polisens sida mot den svarta och asiatiska befolkningen – alltifrån aggressiva visiteringar av unga svarta män på tunnelbanestationerna i London till ”stoppa knivbrotten”, till räder i gryningen och övervakningskameror för ”terrorbekämpning” i muslimska områden. Vill vi verkligen ha poliser som översvämmar Bradford för att genomföra ett förbud mot EDL:s marsch den 28 augusti, speciellt efter det antal gripanden och räder som ägde rum mot den antifascistiska ungdomen 2001?
”Fredlig protest”?
Även om många betonade att vi behöver en demonstration i centrum, inte en protest som göms undan på en parkeringsplats långt bort, insisterade en lokal organisatör för UAF att motdemonstrationen ska äga rum utom synhåll för EDL för att undvika provokationer, vilket skulle vara ett mål för EDL och inte för oss. Det stod klart att för en del av de muslimska ledarna var stödet för en protest halvhjärtat och framtvingat av växande krav bland stadens muslimer på handling. Det framkom också, vilket är oroande, att en del moskéer återigen planerar avledande aktiviteter för att hålla ungdomarna borta från centrum, liksom de gjort på annat håll, framför allt i Manchester och Leeds.
Samtidigt insisterade talare efter talare, från UAF till CND och kyrkan, på en fredlig demonstration. Prästen krävde att vår paroll måste vara ”Nej till EDL och nej till våld”, medan liberaldemokraten sade att vi inte ”ska tillgripa våld oavsett hur mycket vi provoceras – och vi kommer att provoceras.” Istället sade han att vi ska ”göra dem så uttråkade att de aldrig visar sig igen”. Kanske som i Luton? EDL kommer alltid hitta något att sysselsätta sig med – dricka för att sedan angripa vilket som helst mål som de kan komma åt – asiatiska butiksägare, taxichaufförer och så vidare. Till och med Bennett och andra från SWP upprepar detta och betonar demonstrationens fredliga karaktär. Problemet är att detta helt och hållet skjuter åt sidan argumentet för det organiserade självförsvar som behövs för att hindra EDL från att marschera och helt enkelt försvara oss och våra bostadsområden från deras våld.
Upploppen i Bradford
De ökända ”upploppen” i Bradford 2001 var ständigt närvarande i debatten som något negativt. Talaren från Respect kallade dem till och med för ”en fläck på Bradfords namn”. Företrädare för UAF, med en medelålder runt 40, behandlade inte särskilt förvånande de ungdomar som gick ut för att stoppa National Fronts demonstration som i bästa fall missledda, en av dem hänvisade även till ”ligister” bland ungdomarna. För dessa bekväma medelklassledare var den stora faran inte bara EDL utan att ungdomarna skulle ta saken i egna händer och försvara Bradford. UAF:s språkrör klargjorde att en anledning (den viktigaste?) till en demonstration var att hålla rätt på ungdomarna. Upploppens spöke blev upprepade gånger åkallat med kodade hänvisningar. Scarrett betonade detta med UAF:s roll ”att tillhandahålla ledarskap, struktur och disciplin under dagen” med ordningsvakter – allt med syftet att hålla tillbaka mer militanta element som ungdomarna.
Samtidigt som talarna pekade på upploppens fruktansvärda konsekvenser, med fängelsestraff och fördärvad framtid för en generation med asiatiska ungdomar, teg de om den roll som spelades av just den poliskår som inbjöds till mötet. Den verkliga historien om vad som hände i maj 2001 handlar om ett polisupplopp mot asiatiska ungdomar som försökte försvara sin stad mot ligister från National Front, och politiska domar som utdömdes för att, som en av domarna uttryckte det, ”statuera exempel”.
Det som ska fördömas är inte ungdomarnas modiga uppträdande den dagen, utan den skamliga roll som spelades av lokala ledare och moskéernas ledare när de övertalade ungdomarna att själva anmäla sig till polisen, och att arbetarrörelsen inte försvarade dem. En medlem i Workers Power fördömde i diskussionen angreppen på ungdomarna som deltog i ”upploppen” och lade skulden på polisen som kriminaliserade ungdomarna, och sade att det bästa var att involvera ungdomarna i organiseringen av en massdemonstration för att stoppa EDL. Han fick en stor applåd av mötesdeltagarna.
Polis och lokala ledare kritiseras
Talare från golvet blev en frisk fläkt efter dignitärerna. Polisen hade precis talat om hur de är ”en del av samhället” och skulle behandla båda demonstrationerna likadant – de invaderande fascistiska ligisterna och invånarnas svar! Men talare efter talare gjorde ner polisen och fick stora applåder, vilket förorsakade obehag för de närvarande snutarna. Unga aktivister från UAF hade varit närvarande vid protesten i Bolton, där polisen struntade i EDL:s våld och angrep antifascisterna. De pekade på att polisen inte är neutral. En medlem i Workers Power påpekade att vi inte kan förlita oss på dem för att hindra EDL att starta upplopp och att vi behöver organisera ett massomfattande självförsvar. Vi föreslog en demokratisk antifascistisk kommitté för att involvera ungdomarna i planeringen av demonstrationen och organisera för att själva stoppa EDL, och inte förlita oss på polisen. En ungdomsmedlem i facket PCS informerade publiken om att facket organiserar ett möte med fackliga aktivister för att bygga för demonstrationen, en möjlig utväg för att bilda en sådan kommitté.
En asiatisk UAF-aktivist från Bolton pekade på den roll som lokala ledare, speciellt Moskéernas råd, spelat i att se till att demonstrationerna blev mindre än vad som var möjligt genom att arbeta tillsammans med polisen för att hålla muslimska ungdomar och arbetare borta – mötesordföranden försökte få honom att avsluta men mötte motstånd från rop om att ”låta honom tala”, med stora applåder för slutsatsen: ”Lyssna inte på moskéernas ledare och ledamöter i kommunfullmäktige som uppmanar muslimer att hålla sig borta”. Det är ett gott tecken att kritik av ledarna inte bara accepteras utan stöds av invånare. Det visar på potentialen för att bryta med deras förödande strategi.
SWP: kommer fredlig demonstration att stoppa EDL?
Flera talare från SWP fick ett gott mottagande, när de helt rätt argumenterade för att vi behöver få ut tusentals människor för att stoppa EDL och att inte förlita oss på polisen. Det framställdes emellertid som att få dit tillräckligt många för att skrämma bort EDL. Men det är osannolikt att det räcker för att avskräcka EDL från att marschera i Bradford. Om EDL ändå marscherar, vad har SWP då för plan? Är det att sitta av en fredlig demonstration med tal, eller göra en plötslig helomvändning med en oorganiserad brytning med UAF:s byråkrater, parlamentariker, religiösa ledare och deras ”vänner” i polisen för att leda försvaret mot EDL?
Det är möjligt att det blir så vi tvingas handla, men vi har en mycket bättre chans till ett framgångsrikt stoppande av EDL:s marsch om vi i förväg har ett organiserat självförsvar. Vi måste organisera lokala möten som koncentrerar sig på att mobilisera ungdomar och arbetare – inte bara de lokala ledarna, utan alla som vill ställa upp och försvara sina bostadsområden mot EDL:s våld. Vi skulle kunna arbeta tillsammans för att förbereda demonstranter och ordningsvakter för att göra just det under upptakten till demonstrationen, istället för att missleda demonstranterna med uppmaningar till ”fredligt hyllande” som antingen kommer att leda lammen till slakt eller ge EDL fritt fram att marschera – eller både och.
Den uppfattningen pekar inte mot UAF:s byråkratiska strukturer, med hedersplatser för parlamentariker, fackliga ledare och religiösa gestalter, utan mot genuina lokala antifascistiska kommittéer som är oberoende av dessa ledare, kräva handling av dem samtidigt som vi organiserar för att göra det själva om det behövs.
”Den stora”
EDL:s uppmaning inför demonstrationen i Bradford kallar den för ”den stora” och är ett tvetydigt erkännande av den stora inverkan som upploppen i Bradford har. De vill ersätta den bild som många har från 2001 – trotsiga, modiga antifascistiska ungdomar, oavsett det fruktansvärda utfallet efteråt – med bilden av EDL som marscherar segerrikt.
EDL:s uppmaning att 5 000 slagskämpar ska komma till Bradford visar den djupa rädsla som den fascistiska rörelsen har för asiatiska ungdomar som mobiliserar för att försvara sig. Men sanningen är att UAF-ledarnas strävan efter en fredlig demonstration spelar EDL i händerna. Det kommer inte att hindra ungdomar från att konfrontera fascisterna, men kan leda till att de ännu en gång blir isolerade och kriminaliserade av polisen. Det är nödvändigt med en kamp i den antifascistiska rörelsen för en demonstration i Bradfords centrum med målet att stoppa EDL – inte ett av polisen bestämt hyllande av det mångkulturella Bradford samtidigt som vitmaktsligister trampar ner det utan motstånd.
Andy Yorke