Den 7 augusti installerades en ny president i Colombia, Juan Manuel Santos från Nationella Enhetens Sociala Parti, även känt som ”U-partiet”. Han ersätter den ökände Alvaro Uribe, som styrde landet under åtta år, och som förde ett obevekligt krig mot FARC:s gerillastyrkor och understödde dödsskvadronernas angrepp på ledare för både böndernas och arbetarnas fackföreningar.
Trettioen fackliga aktivister har mördats sedan januari 2010 av statens styrkor eller av paramilitärer, i vad CUT (Förenade Arbetarkonfederationen), Colombias största fackliga konfederation, kallade en systematisk våldskampanj. Den senaste kamraten som dödades var Nelson Camacho från USO (Arbetarnas Sindicalunion) inom oljeindustrin, vilket följde på en rad hot mot medlemmar i organisationen i samband med en konflikt med företag som BP, ECOPETROL och TGI.
Uribe föreföll under sina sista dagar vid makten inte vara nöjd med att leda en så våldsamt antifacklig regim, utan gjorde allt han kunde för att provocera Venezuelas Hugo Chávez med påståenden om att höga ledare inom FARC (Colombias Revolutionära Väpnade Styrkor) ledde angrepp mot colombianska trupper från baser i Venezuela.
Ändå har Santos redan i början av sin period träffat Chávez med hjälp av medling från den förre argentinske presidenten Néstor Kirchner som för närvarande är ordförande i den regionala organisationen UNASUR (Sydamerikanska Nationernas Enstämmighet) liksom brasilianska representanter. Resultatet prisades av USA:s utrikesministerium och Chávez uppmanade ännu en gång FARC att lägga ner sina vapen samt gick med på militärt samarbete med Colombia för att bekämpa gerillan.
Vad ligger då bakom den här plötsliga helomvändningen från Santos och Chávez och kan den bestå?
Santos var Uribes minister för det nationella försvaret. Han representerar U-partiets mer ”moderata” flygel, med en profil som relativt oberoende av Uribe, även om det inte sträckte sig till att motsätta sig något i hans politik. Hans valkampanj utlovade ”sysselsättning, sysselsättning, sysselsättning” – som främsta prioritering. Colombia har för närvarande Latinamerikas högsta arbetslöshet på 12 procent, men det återstår att se hur han ska nå sitt mål med att få ner arbetslösheten till ensiffriga tal.
Valet återspeglade en kris i inriktningen för den härskande klassen i Colombia, vilken för åtta år sedan uppnådde enhet runt Uribes projekt. Uribe kom till makten med löften att återupprätta legitimiteten för Colombias institutioner genom att besegra gerillan, demobilisera paramilitärerna och få kontroll över droghandeln (som kontrolleras av en mäktig ”narko-bourgeoisie”), samtidigt som han skulle ta itu med landets omfattande korruption. Vid slutet av hans period hade inget av detta uppnåtts; det är inte heller något att förvåna sig över eftersom dessa ”problem är strukturella – rotade i just det sätt som den colombianska kapitalismen har utvecklats.
Colombia befinner sig idag i en allvarlig ekonomisk och social kris, landet är isolerat i regionen och fruktar möjligheten av oro på hemmaplan på grund av hög arbetslöshet. Dess dåliga relationer med grannländerna har slagit hårt ekonomiskt, speciellt när det gäller Venezuela, som är Colombias näst största handelspartner efter USA.
Landets kroniska beroende av USA gör det speciellt sårbart för den globala ekonomiska krisen och det går först nu in i en skör återhämtning från den recession det befunnit sig i sedan 2007. Det föreslagna frihandelsavtalet med USA, vilket Uribes regim fäst sina förhoppningar vid, har dessutom fastnat i USA:s kongress av brist på entusiasm från demokraternas sida (det finns förhoppningar om att Santos ska kunna skapa bättre relationer med demokraterna än vad Uribe kunde).
Splittringarna inom bourgeoisien som Uribes hårdföra regering ledde till kom till uttryck i valet genom det stora antalet partier som tävlade och nivån på uppdelningar och debatter inom partierna. Den colombianska kapitalismens dominerande sektorer blir alltmer medveten om att en ekonomisk återhämtning – speciellt när det gäller traditionell sysselsättning som skapar export som effektivt kan beskattas – kommer att kräva ökat samarbete med landets sydamerikanska grannar, även om det naturligtvis finns oenighet om dess omfattning.
Santos måste emellertid förhandla med den mer hårdföra, Uribe-vänliga fraktion som dominerar bland U-partiets senatorer och kongressledamöter. Samtidigt som hans eget parti bara har en minoritet i kongressen, även om det med allierade i Cambio Radicals och liberala partiets regeringsvänliga krafter har en majoritet.
”Gröna Partiet”
Det mest oväntade i valet var framgången för Gröna Partiet och dess presidentkandidat Antanas Mockus, som tillhör center-högern och som tidigare var borgmästare i Bogotá. Mockus representerade mer än något annat strävandena hos den urbana medelklassen. När det gäller utrikespolitiken jämförde han sig med Lula i Brasilien och uttalade öppet det behov som nu upplevs av en betydande del av den härskande klassen att slå in på mer oberoende från USA och att förbättra relationerna med resten av regionen, och samtidigt i grunden försvara en ökad imperialistisk penetration av Latinamerika.
Inrikespolitiskt var hans viktigaste vädjan till alla som tröttnat på U-partiet en omorientering bort från Uribes ”demokratiska säkerhet” till en så kallad ”demokratisk legalitet”; en vision om ett samhälle grundat på respekt för landets konstitution, maktfördelning och där de väpnade styrkorna skulle underkastas begränsningar av statens andra armar.
Detta måste förstås i sammanhang med Colombias avskyvärda meriter när det gäller mänskliga rättigheter och den immunitet som åtnjuts av militären – som har tredubblats i storlek under Uribe och den av USA stödda Colombiaplanen.
Bara några dagar före valet exploderade exempelvis den senaste skandalen som rör en del av de väpnade styrkornas vana att kidnappa och mörda människor från städernas fattiga områden och sedan presentera deras kroppar som gerillakrigare som dödats i strid. Tillsammans med de som ”försvunnit” uppgår offren för dessa brott till tusentals människor. Uribe och Santos föredrar båda att återge militären privilegiet att övervaka sig själv och att ta bort domstolarnas rätt att döma dem.
Mockus och Gröna Partiet föreslog emellertid en förändring av betoningen och inte en förändring av politiken. Santos fastslog själv att han ville ”fortsätta det arbete som utförts” av Uribe. Han gick till och med så långt att han sade att: ”Om jag var FARC, skulle jag förhandla mycket snabbt med Uribe, eftersom det som kommer att komma är starkare”.
Hans svar på den ekonomiska krisen var också samma som U-partiets: bevara Uribes ”reformer” på arbetsmarknaden och försöka utvidga och fördjupa dem med angrepp på ”privilegierade” delar av arbetarklassen och en sänkning av minimilönen. Det enda som båda kandidaterna, med andra ord, var helt ense om var att arbetarklassen måste förmås att betala för krisen genom åtstramningar.
Framtidsutsikterna för den nya regeringen och arbetarklassen och bönderna
Vad innebär då fredstrevare mellan Colombia och Venezuela för massorna? USA har välkomnat dem, eftersom de är oroade för att Colombias hot om krig kan stärka Chávez ställning inför det kommande kongressvalet. Chávez uttalade, som ett resultat av fredssamtalen med Santos, att nyckelfrågan om nätverket av amerikanska baser i Colombia var en fråga bara för Colombia ”så länge som de inte inkräktar på andra länders suveränitet”. Detta är antingen naivt eller bedrägligt. USA:s baser kommer att användas för att garantera USA:s imperialistiska hegemoni i hela regionen och undergräva ”rebelliska” regimer. Sådana försök kommer att bli vanligare under den kommande perioden.
Chávez principlösa sicksackande med Colombia (en fortsättning på hans våldsamma humörsvängningar mot Uribe) är baserade på vändningarna i Venezuelas strategiska intressen. Hans kritik av FARC:s gerillakrig (”det här är inte 1970-talet”) är likaså för en fredlig ”demokratisk väg” till socialismen och visar att presidenten i en kapitalistisk stat är olämplig att bli ledare för en femte international och att den nya internationalen inte får vara bunden till en sådan stat.
När det gäller FARC ser de inte, trots Chávez förnyade kritik av dem, och de allvarliga nederlag de lidit under den senaste perioden, ut att försvinna i den närmaste framtiden. De har fortfarande tusentals kämpar och stöd från många bönder på landsbygden. Vartefter som de försvagas, blir deras metoder emellertid allt mer desperata – mer bakhåll än öppen strid – och även mer motbjudande, såsom slumpvisa kidnappningar av civila.
Samtidigt har deras politik rört sig ännu mer åt höger och de gör nu anspråk på att resa den ”bolivariska” flaggan och kämpa för ett ”suveränt Colombia” med ”social rättvisa, respekt för mänskliga rättigheter, välfärd och ekonomisk utveckling för alla som lever här”. Det är med andra ord ett program för nationell kapitalism.
Även om revolutionärer försvarar FARC:s rätt att erkännas som en militär styrka och inte terrorister, och att bära vapen mot det verktyg för USA-imperialismen som den colombianska staten är, är vi helt klara över att deras strategi inte kan leda landets arbetare och bönder till något slags frigörelse eller seger.
Latinamerikas framtid
Så länge som de latinamerikanska staterna förblir splittrade och står under kapitalisternas kontroll, kan de inte bli fria från imperialismen. Så länge som de krafter som betraktar sig som revolutionärt marxistiska själva är splittrade och domineras av nationella traditioner eller en tom och småborgerlig ”bolivarianism”, kommer ett genombrott till arbetarklassens makt att undfly dem. Det behövs ett kontinentalt och ett globalt program och parti, som är baserat på arbetarnas och fattigböndernas politiska oberoende av alla borgerliga krafter – även den radikala populismen hos sådana som Chávez eller Morales.
Leo Trotskijs perspektiv för permanent revolution är centralt för den kampen – att överskrida begränsningarna i den demokratiska antiimperialismen och kontinentens kapitalistiska förening för att ställa frågan om församhälleligandet av produktionsmedlen och kampen för Latinamerikas Förenade Socialistiska Stater.
Tim West
Bildkälla, framsidan; Wikimedia Commons; Creative Commons Attribution 2.5 Brazil license.