En appell för att öppna en diskussion om att sammankalla en gemensam konferens för alla organisationer som har sagt sig vara överens om att tiden är rätt för att ta konkreta steg mot bildandet av en ny revolutionär arbetarinternational.
Kära kamrater,
Förbundet för Femte Internationalen riktar detta förslag om diskussion till organisationer som har sagt att de skulle stöda steg mot bildandet av en ny internationell arbetarorganisation, en ny international, som kan samordna ett världsomfattande motstånd mot kapitalisternas offensiv mot arbetarnas sociala landvinningar, deras demokratiska rättigheter och deras naturliga miljö.
Behovet av en ny international har konkret understrukits av Hugo Chávez uppmaning att bilda en femte international. Detta har tilldragit sig intresse från ett antal socialistiska organisationer inom vänstern som inser att uppbyggandet av en ny international är en av dagens brådskande uppgifter, inte ett teoretiskt projekt för en avlägsen framtid.
Behovet av en revolutionär international ställs just nu av kapitalisternas starka offensiv mot arbetande människor över hela världen. Arbetarklassens fiender angriper jobben, lönenivåerna, välfärden, sjukvården, utbildningen och demokratiska rättigheter.
Världens kapitalister överlevde den inledande chocken från den allvarligaste ekonomiska krisen sedan andra världskriget tack vare svagheten hos arbetarnas traditionella ledningar. Nu är de beslutna att vältra över hela kostnaden för krisen på lönearbetarna, pensionärerna, de arbetslösa och ungdomen.
Det har förekommit ett beslutsamt motstånd, men det har hämmats av motståndets nationella och kontinentala fragmentering. I Europa samordnade regeringarna i EU, ledda av Tyskland, en internationell förtalskampanj mot de grekiska arbetarna, jordbrukarna och den lägre medelklassen och beskyllde dem för slöhet och för att leva över sina tillgångar. Deras journalister utvidgade hatkampanjen till större delen av kontinentens södra nationer och beskrev dem med den avskyvärda förkortningen ”PIGS” (Portugal, Italien, Grekland och Spanien).
När krisen i Grekland nådde sin höjdpunkt behövde vi alldeles tydligt ett organ som skulle kunna, och som faktiskt gjorde det, mobilisera arbetarna i Tyskland, Frankrike, Storbritannien, faktiskt i hela Europa, mot denna chauvinism, som skulle kunna förklara att det inte var det arbetande folket i Grekland utan bankirerna i Londons City, Frankfurt, Zürich och miljardärerna på obligationsmarknaderna som genomförde det största rånet i historien och vända massornas hat mot dem. Det fanns inget sådant organ och nu försöker regeringar över hela kontinenten framtvinga sina egna program för åtstramningar, och de insisterar på att arbetarna ska acceptera stora nedskärningar av sociala utgifter ”eller drabbas av Greklands öde”.
Vilket är det nätverk, den organisation och den ledning som kan mobilisera arbetarklassens motstånd? Det är en international. Vi är övertygade om att den globala kapitalistiska krisen har skapat förhållanden i vilka uppgiften att skapa en ny revolutionär international inte längre kan skjutas upp. Det är en uppgift för dagen, vid sidan av uppgiften att bygga upp revolutionära partier i vartenda land.
Vi är övertygade om att den nuvarande krisen inte är en “normal” cyklisk recession, utan markerar världens inträde i en period i vilken den kapitalistiska utvecklingens övergripande trend går nedåt – och utgör en historisk kris i systemet som helhet vilken tvingar bourgeoisien att inleda ett ihållande angrepp på arbetarklassen. I allmänhet kommer cykliska uppgångar att vara ihåliga och nedgångar djupa och utdragna. Rivaliteten mellan olika makter kommer att intensifieras. Förrevolutionära och revolutionära situationer, framväxten av reaktionära krafter, krig och miljökatastrofer kommer i allt större utsträckning att direkt ställa behovet av att lösa det proletära ledarskapets kris, behovet av en socialistisk omvandling av samhället.
Det finns en stor ojämnhet mellan de gamla imperialistiska kärnländerna och de framväxande globala makterna å ena sidan, och de outvecklade halvkoloniala ekonomierna å den andra, varav en del har tillväxt medan andra sjunker djupare ner i skuldsättning och armod. Även om vi inser den nuvarande krisens historiska karaktär, får vi inte blunda för sporadiska återhämtningar och spekulativa uppgångar. Den kapitalistiska utvecklingens cykliska rytm fortsätter naturligtvis, men den är sklerotisk och smärtsam, med expansion i ett land eller en region som förvärrar krisen på andra håll. När systemet i sin helhet rör sig i en nedåtgående riktning intensifieras konkurrensen om minskande krigsbyten.
Krisen påskyndas i hög grad av de motsättningar som globaliseringen gett upphov till under den föregående perioden. I Europa står vi inför nedmonteringen av våra landvinningar efter andra världskriget (välfärdsstaten) och i tredje världen kämpar vi under en ny omgång av skulder och åtstramningar. Vi bevittnar inledningen av en kamp för omfördelning av världen mellan uppåtgående och nedåtgående imperialistiska makter, vilket hotar med regionala krig eller krig genom ombud och intensifierade diplomatiska och ekonomiska konflikter. Instabiliteten ökas ytterligare genom allvarliga miljökatastrofer.
Vi är övertygade om att den nuvarande krisen har en speciell betydelse eftersom den, genom att föra upp det kapitalistiska systemets historiska motsättningar till ytan, understryker den grundläggande insikt som formulerades av det revolutionära Komintern under Lenins och Trotskijs tid, att den imperialistiska epoken är en revolutionär epok, epoken för kapitalismens nedgång och fall, och att revolutionens aktualitet, den potentiella kampen för socialismen, är inneboende i varje episod i klasskampen.
I en sådan period leder klasskampens intensifiering oundvikligen till möjligheten av revolutionära eller kontrarevolutionära utgångar. Där frågan om makten ställs, är arbetarklassens seger absolut ingenting som kan överlåtas åt dynamiken i något slags objektiv process. För seger behöver arbetarklassen en korrekt strategi (ett program), en kamporganisation för förtruppen (ett parti) och en klasskamp som bygger upp nya eller förnyade kamporganisationer för massorna. I slutändan kan ingen av dessa uppgifter fullbordas i nationell isolering.
Dessa oerhörda utmaningar återfinner arbetarrörelsen i världsomfattning, framför allt dess massorganisationer, partier och fackföreningar, utan ens grunderna för ett revolutionärt ledarskap. Detta är inte heller bara en frånvaro, ett vakuum som väntar på att fyllas. De existerande ledarskapen i fackföreningarna, de kommunistiska eller socialistiska partierna och Labourpartierna är agenter för kapitalet vilka, i bästa fall, inte har någon idé om alternativet till kapitalismen i kris och, i värsta fall, försöker omintetgöra och avleda den militanta masskamp som fortsätter att bryta ut, trots deras ansträngningar.
Den period vi går in i erbjuder otvivelaktigt stora möjligheter men också stora faror. Möjligheterna koncentreras till att revolutionärt socialistiska idéer och en revolutionärt socialistisk politik återigen kan bli ett massfenomen, som vinner över den faktiska förtruppen med militanter i arbetarklassen och bland alla förtryckta och utsugna klasser och skikt som utgör proletariatets naturliga allierade.
Denna möjlighet kommer emellertid bara att förverkligas om revolutionärer spelar en organiserande och politiserande roll internationellt – som Marx och Engels, Luxemburg, Lenin och Trotskij gjorde i de fyra tidigare internationalerna. Vi börjar nu från början med denna uppgift. Vi har arvet från alla dessa historiska gestalter på vilkas skuldror vi måste stå. Vi kommer delvis att fortsätta arbetet från de revolutionära åren i de internationaler som de grundade. Vi kommer emellertid också att ta itu med en positiv utveckling under de senaste tio åren. I den expanderande globaliseringens period var internationalismens krafter tydligt på marsch.
De mest anmärkningsvärda exemplen på detta var de antikapitalistiska mobiliseringarna från Seattle till Genua, massmobiliseringarna i Venezuela, Argentina, Mexiko, Bolivia och den globala antikrigsrörelsen 2003 vilken, även om den inte kunde stoppa USA:s invasion och ockupation av Irak, betydligt undergrävde det folkliga stödet på hemmaplan för kriget och satte upp gränser för fler angrepp. I Europa och Latinamerika ledde på samma sätt solidaritetens band mellan länder som gör motstånd mot kapitalistiska och imperialistiska offensiver, ekonomiskt och militärt, till massmobiliseringar.
Denna utveckling har manifesterats vid olika samlingar såsom sociala forum för hela världen och enskilda kontinenter och nu senast i det upprop som gjordes i november-december förra året av den venezuelanske presidenten Hugo Chávez för en femte international.
Ett antal politiska krafter världen över, i allmänhet de som har varit aktiva i de olika antikapitalistiska, antiimperialistiska och antikrigsrörelser under de senaste tio åren, har svarat positivt på uppropet. Det inkluderar olika trotskistiska strömningar liksom organisationer som inte är trotskistiska och marxist-leninistiska organisationer.
Olika grader av kritik har åtföljt detta stöd för Chávez upprop. Den har huvudsakligen koncentrerats till den uppenbara faran för att denna ”international” skulle vara underordnad en kapitalistisk stats utrikespolitik (även om den är ”antiimperialistisk”) och de klassmotsättningar som finns inneboende i själva kärnan i den ”bolivariska socialismen”.
Vi delar helt denna kritik. Klassmotsättningarna i Venezuela är mycket verkliga. De uttrycker, ännu en gång, det enkla faktum att socialismen inte i någon mening kan införas utan att kapitalisterna exproprieras, de gamla statliga institutionerna bryts sönder och arbetarstater upprättas. Bristen på demokrati i PSUV, nedgången för och byråkratiseringen i missiones och Chávez fördömande av arbetare som kämpar för löneökningar mitt i galopperande inflation som ”kontrarevolutionära”, ger en tydlig varning om hur en ny international skulle se ut om den byggdes upp runt hans reformistiska vision av socialismen och under hans ledning.
Om en ny international såg ut som en återuppstånden borgerlig alliansfri rörelse, vilket Chávez ibland har föreslagit med sina appeller till den iranska regimen och det kinesiska kommunistpartiet, skulle den bli en återvändsgränd. Vi behöver tvärtom en ny arbetarinternational som kämpar för verklig socialism och kapitalismens störtande i en revolution.
Innebär detta att de som föraktfullt avvisade Chávez upprop, ofta med formellt korrekt kritik av hans meritlista och politik, gjorde rätt? Absolut inte. För det första struntar de i ett enkelt faktum: arbetarklassen behöver faktiskt en international, inte i någon avlägsen framtid utan nu, för att kunna slå tillbaka de omfattande angrepp som inletts i samband med den nuvarande krisen. Om arbetarnas organisationer svarar positivt på detta upprop, skulle det vara höjden av sekterism att vägra befatta sig med dem.
Om revolutionärer, för det andra, vägrar delta i varje initiativ som kan bli resultatet av Chávez upprop, skulle det faktiskt tendera att garantera själva den utgång som de säger sig vilja förhindra: bildandet av en borgerlig international. En sådan utgång skulle säkert vara ett brott mot arbetarklassen, speciellt om den var draperad i Lenins och Trotskijs röda baner, men om vi vill avvärja en sådan utgång, måste vi göra något.
Det innebär att vi inte står passivt vid sidan, och ger Chávez och kompani alla möjligheter att utforma en international som de vill, utan ingripa och kämpa för ett revolutionärt och internationalistiskt program och en motsvarande politik på varje arena som skapas av detta nya initiativ. Det var därför som vi välkomnade Chávez upprop utan att godkänna hans projekt och varför vi skulle delta i varje form av internationell konferens som han organiserar. Huruvida denna konferens kan spela en positiv roll beror på hur många organisationer som svarar, vilka de är och vad de gör på den.
En femte international måste byggas upp, men på en revolutionär grund som inte bara överensstämmer med områden för överenskommelser mellan existerande organisationer, utan med den objektivt bestämda nödvändigheten av att föra klasskampen framåt. Det är därför som vi vädjar till alla revolutionära och proletära organisationer att ansluta sig till oss i kampen för att få den nya internationalen att stå på en fast socialistisk grundval. Arbetarklassens massavantgarde, som för närvarande kämpar mot de borgerliga regeringarnas våldsamma program med nedskärningar, är i desperat behov av ett nätverk av nationella sektioner (partier) och ett internationellt centrum för att samordna sin kamp, för att hamra fram en strategi för en motoffensiv som slutar med erövringen av makten: en världsrevolution.
Vi i Förbundet för Femte Internationalen är övertygade om att alla revolutionära tendenser och strömningar bör närvara om Chávez sammankallar en konferens som är öppen för alla som vill bekämpa kapitalism och imperialism. De bör dessutom samarbeta i förväg för att förbereda ett revolutionärt ingripande och argumentera för ett militant handlingsprogram, för klassoberoende från alla stater och för en debatt om våra revolutionära mål och vår strategi (dvs. programmet).
Vi tror emellertid inte att det är rätt, eller nödvändigt, att vänta på en händelse som kanske aldrig inträffar, eller att den inträffar i en form som diskrediterar själva idén om en international. Det är hög tid att alla de krafter som tror på nödvändigheten av en ny international själva tar ett initiativ för att samla krafterna för uppgiften att skapa en ny international.
Av den anledningen föreslår vi att dessa krafter organiserar en öppen konferens för att diskutera de sammanlänkade frågorna om att samordna globalt motstånd mot krisen och de kapitalistiska regeringarnas åtstramningar och frågan om att ställa frågan om en ny (femte) international rättframt inför arbetarklassens massomfattande kamporganisationer i vartenda land.
Vi inväntar med iver ert svar på vårt förslag.
Med revolutionära hälsningar
Dave Stockton för Förbundet för Femte Internationalen