Den 18 september var regeringskvarteret i Berlin i timtal blockerat av minst 100 000 demonstranter. De kom från hela Tyskland i specialtåg och över 200 bussar för att protestera mot den tredje förlängningen av tillståndet för kärnkraftsindustrin. Det var den största demonstrationen på länge mot kristdemokraternas och liberalernas koalition och den var mer än berättigad!
Enligt Ekologiska institutet kommer ”energiekonomikontraktet” att tillföra kärnkraftsbolagen den nätta summan av 120 miljarder euro i extra inkomster under de kommande åren. Den extra skatteinkomsten, som uppskattas till cirka 16 miljarder euro fram till 2015, är i jämförelse bara småpotatis. Medan förlängningen av tillståndet, och de gigantiska övervinster det kommer att medföra, har gått igenom utan någon speciell uppmärksamhet, kan vi med säkerhet anta att det kommer att bli ett omfattande schackrande om varje euro av skatten, trots att den är så minimal i jämförelse med extravinsterna.
Och ”uppenbarligen” kommer kärnkraftverkens olika extrakostnader, liksom hela säkerhetsrisken, inte att bäras av monopolen utan av samhället i dess helhet.
Demonstranternas politik och sammansättning
Mobiliseringen mot förlängningen av tillståndet dominerades politiskt av de gröna och av miljögrupper som står dem nära såsom Greenpeace. För första gången på många år har också socialdemokraterna i SPD varit framträdande i mobiliseringen kring ”frågan om kärnkraft”. Även om det fanns många SPD-medlemmar, ungsocialister och medlemmar i Falken (Unga Örnar), hade de inte en chans mot de gröna som utan tvivel var den största kraften.
Till och med Linkspartei (Vänsterpartiet) stödde demonstrationen men de var inte mer synliga än SPD. Fackföreningarna hade ännu mindre närvaro. Några få fackföreningar, inberäknat hela regioner av IG Metall, hade visserligen gett sitt stöd till demonstrationen, och hade också talare på plattformen, men det fanns emellertid inget som tydde på att de hade några organiserade delegationer.
Det dåliga deltagandet från den ”radikala” och antikapitalistiska vänstern var betydelsefullare. Frånsett Gruppe Arbeitermacht och Revolution, deltog bara den tyska CWI-sektionen (SAV), det maoistiska MLPD och det tyska kommunistpartiet DKP och en del små grupper. Det fanns inte ett spår av de autonoma, antingen var de väl ”kamouflerade” eller också, vilket är mer sannolikt, bestämde de sig för att stanna hemma.
Det är skamligt, och ett ödesdigert politiskt fel, att den ”radikala” vänstern var frånvarande. Proteströrelsen mot förlängningen av tillståndet är en del av ett mycket bredare missnöje med en kapitalistisk ”miljöpolitik” som verkligen bara bidrar till att säkra storföretagens monopolvinster eller tomtspekulanternas aktier.
Den här politiken hotar i ordets verkliga innebörd allas liv och framtid. Den går hand i hand med det cyniska och skamlösa struntandet i ”väljarnas vilja”. Oavsett hur starkt det folkliga avvisandet av kärnkraften eller vansinniga trafikprojekt är, förändrar det ingenting. Oavsett hur mycket regeringen offentligt böjer knä inför storkapitalets lobbyister, uppnår de inga eftergifter från storföretagen.
I den här frågan driver Merkel, Brüderle och Röttgen igenom regeringens politik mot folket – och ger därmed en bra lärdom om den borgerliga demokratins realiteter i vilken det som Kapitalet behöver tvingas igenom med ökad övervakning, inskränkning av medborgarnas rättigheter eller det polisvåld som krävs.
Framtidsutsikter
Istället för att ingripa i denna redan existerande massrörelse med ett antikapitalistiskt perspektiv, har större delen av den tyska vänstern föredragit att hålla sig på avstånd. Det finns ingen politiskt rationell grund för detta.
Det är visserligen sant att proteströrelsen, just nu, till stor del utgörs av tjänstemannaskikt. Bland de många unga människorna i demonstrationen var majoriteten gymnasister och skolelever. Att detta är de skikt som gått ut på gatorna, är inte ett argument mot protesterna utan mot en så kallad ”radikal” vänster och en arbetarrörelse som alltför ofta ser ”miljöfrågan” som en sidoordnad fråga, nedtonar dess betydelse och alltför ofta har mycket få argument mot de grönas och SPD:s politik.
Rörelsen domineras politiskt av de grönas borgerliga miljöpolitik och SPD:s ekoreformism och som sedan faktiskt upprepas av Vänsterpartiet och fackföreningarna. Det förklarar varför de bara spelar en underordnad roll.
Många demonstranter stödde, helt i linje med SPD:s och de grönas förslag, det reformistiska perspektivet för en ”grön renovering” av marknadsekonomin, en ”grön New Deal”. Istället för kärnkraftsekonomin med dess monopol, vill de antingen ha fler småföretag eller uppmuntra de existerande företagen att omstrukturera sig i mer ekologisk riktning som svar på olika ”marknadsincitament”, med andra ord garanterade monopolvinster för olika produkter.
Erfarenheten av stegen tillbaka från politiken att dra sig ur användningen av kärnkraft visar att inte ens det kan uppnås utan en beslutsam politik mot de kapitalistiska monopolen och utan att expropriera dem utan kompensation.
Men också förstatligande av storföretagen ställer frågan om vem som ska kontrollera deras produktion, deras investeringar och deras affärspraktik. Det är därför som vi kräver arbetarkontroll , dvs. kontroll från arbetsstyrkan och arbetarnas representanter i andra delar av arbetarklassen och medelklassens konsumenter. Det är bara på detta sätt som den irrationella produktionen av energi inom kapitalismen, som är inriktad mot enskilda företags vinster, kan ersättas av en politik som är inriktad på folkets behov och miljön under demokratisk planering.
Utan tvivel skulle detta kollidera inte bara med enskilda företags intressen utan också möta det mest beslutsamma motstånd från kapitalet i allmänhet och dess stat.
Motståndet måste därför anta en annan form, bort från förlitan på demonstrationer och förhoppningar, som mer eller mindre öppet medges, om en ”ny” regering med SPD, Vänsterpartiet och de Gröna.
Kampen för expropriering av energisektorn under arbetarkontroll måste, liksom varje avgörande kamp, utkämpas med arbetarklassens kampmetoder: med strejker och ockupationer, med uppbyggnaden av organ för självförsvar mot polisens provokationer och angrepp. Det måste framför allt kombineras med kampen mot krisens effekter. Bara på det sättet blir det möjligt att skapa en social rörelse, en kraft, som baserar sig på arbetarklassens kärnskikt i fabrikerna och som inte bara kan sätta stopp för kärnkraftslobbyn utan också för det samhälle som skapar den.
Martin Suchanek, Berlin
Bildkälla; Pixabay; Gerd Altmann